Intervju: Johan Lundberg

”Det är klart att jag gick ut rätt hårt i debatten ibland”

Till upplysningens, demokratins och borgerlighetens försvar ger sig Johan Lundberg i kast med de senare årens animerade kulturdebatter. Hans uppgörelse med kända kulturprofiler är en av höstens snackisar, inte minst sedan personregistret släpptes i förväg.

av Agnes Arpi

 

Johan Lundberg har synat vänstern i kulturdebatten. Foto: Jashar Ghavampour

Johan Lundberg har synat vänstern i kulturdebatten.
Foto: Jashar Ghavampour

Johan Lundberg styrde Axess magasin i sex år. Som tidningens chefredaktör ville han skapa en plattform för en bredare och mindre förutsägbar kulturkritik. Nu är han aktuell med boken Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, en redogörelse för och uppgörelse med ett skevt svenskt debattklimat. Agnes Arpi intervju Johan Lundberg Neo nr 5 2013 fakta

”När jag var fjorton år gammal blev jag vänster. Eller närmare bestämt – det var i alla fall vad jag själv hävdade – kommunist.”

Så börjar Ljusets fiender. I inledningen berättar Johan Lundberg om sin väg från livet som kollektivboende socialist i slutet av 1970-talet till att börja ifrågasätta de dogmer som han tagit för självklara. 1982 flyttade han från uppväxtstaden Umeå till Uppsala för att läsa vid universitetet.

– Det var en befrielse att komma ifrån vänsterklimatet i Umeå. Även den kurs i idéhistoria jag läste i Umeå hade en tydlig vänsterprägel, säger han.

– Sedan röstade jag visserligen socialdemokratiskt under hela 80-talet, men såg mig som högersosse. Efter Göran Perssons kommunalisering av skolan hade jag dock svårt att förlika mig med socialdemokratin.

Titeln på boken – Ljusets fiender – anspelar på den dikt som den svenske poeten Johan Henric Kellgren skrev 1792 för att polemisera mot dåtidens kritiker av upplysningsidealen. Den är en dokumentation av den samtida svenska kulturdebatten, dess komponenter och dess bakgrund. Med nedslag i ett antal tongivande debatter från senare år vill Johan Lundberg visa hur svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare är beredda att avvika från den demokratisyn och de upplysningsideal de säger sig förfäkta. Det samhällsbygge som de flesta säger sig stå bakom visar sig vara kontroversiellt när dess principer väl sätts på prov. Lars Vilks och yttrandefriheten är ett exempel. Debatterna om terrorism och politiskt våld som följde på Anders Behring Breiviks respektive Muhammed Merahs våldsdåd ett annat. SCUM-manifestet, Lenin och Husby avhandlas – den som läst svenska kultursidor de senaste åren kommer att känna igen sig. Agnes Arpi intervju Johan Lundberg Neo nr 5 2013 citat

– Jag tycker att boken är en korrekt beskrivning av ett historiskt skeende, som förklarar det debattklimat vi har i dag.  Jag hade tänkt länge på det, att det behövs dokumentation över den så kallade tredje ståndpunkten mellan öst och väst under kalla kriget. Sedan blev boken mer omfattande än vad jag tänkt, det fanns mycket att skriva om, och det finns mer att göra.

– Jag blev förvånad över att det i de vetenskapliga verk som har skrivits om det svenska 1950-talet inte går att få reda på vad tredje ståndpunktare som Artur Lundkvist, Karl Vennberg och Sivar Arnér faktiskt skrev. Hur inte bara Sovjetunionen hyllades utan flera av de där författarna hyllade Hitler och Mussolini på 1930-talet.

Tredje ståndpunkten är en betydelsefull faktor i svensk idédebatt, menar Lundberg.  Efter andra världskrigets slut ville många intellektuella inte ta ställning för USA och västvärlden gentemot Sovjetunionen och andra vänsterdiktaturer. Detta kom att kallas den tredje ståndpunkten, och den har funnits med sedan dess. I och med postmodernismen fick den ny fart.

– Det finns få borgerliga motröster i kulturdebatten. De som inte är vänster har antingen inga ståndpunkter, de är opolitiska, eller så är de nyliberaler. Ett traditionellt borgerligt perspektiv saknas väsentligen. Det finns ingen egentlig opposition mot vänsterhegemonin i kulturdebatten. Kultursidorna borde ha och vilja ha en mer vital diskussion. Svensk offentlighet är alldeles för snäv.

Du har under åren blivit hånad och hatad, mött hårda ord i sociala medier och på kultursidor. Har du någonsin tagit åt dig? 

– Inte på det sätt att det har påverkat min vilja att delta i debatten. Men jag tycker att det är ledsamt. Jag blir nedslagen av att man inte kan föra en kvalificerad intellektuell debatt, att epiteten ligger så nära även hos människor som man borde kunna ha högre tankar om. Att man medvetet vantolkar och förser andra debattörer med epitet är ett svaghetstecken som mer än något visar att vänsteråsikterna är de enda som hörs i kulturdebatten. Det är också effektivt. Människor blir ju rädda, och det är inte särskilt konstigt. Men försiktigheten i svensk debatt är överdriven.

Det leder till självcensur?

– Ja. Man undviker att uttrycka sina åsikter. Det har länge varit så för mig att folk har uttryckt uppskattning privat, men de vill inte ta ställning offentligt.

Han tycker annars att han lyckades med sitt syfte under sina sex år som chefredaktör för Axess magasin.Agnes Arpi intervju Johan Lundberg Neo nr 5 2013 om

– Jag ville skapa och etablera en alternativ plattform som inte nödvändigtvis gick att skriva in i höger-vänster-schemat, där man kunde ägna sig åt kvalificerad akademisk kritik, och göra den plattformen relevant i offentligheten. Det är klart att jag gick ut hårt i debatten ibland och jag kanske borde ha prioriterat kvalitet i stället för kvantitet i mitt bloggande. Men det var ju det som fick det att snurra.

– Den traditionellt konservativa borgerligheten blir allt mer relevant. Den behövs både för att föra kritik mot den sittande regeringen och för att bedriva opposition mot vänsterhegemonin. Det behövs också mer diskussion om motsättningarna inom borgerligheten. I dagsläget lämnas de konservativa ståndpunkterna åt högerpopulisterna.

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2013

Lämna en kommentar


3 kommentarer

  1. Ljusets fiender | Petterssons gör skillnad says: 2 maj, 2014 kl. 21:22

    […] mot kulturvänstern Ljusets Fiender – del 1: Johan Lundberg på Timbro-seminarie om PK-vänstern Det är klart att jag gick ut rätt hårt i debatten ibland […]

    Svara
  2. C says: 23 november, 2013 kl. 00:12

    Uppskattade Ljusets Fiender mycket, även om den kanske skulle mått bra av en något strängare redigering. Välbehövligt att kritisera postmodernismens och kritiska studiers (som ju faktiskt bl.a. har sitt ursprung i Gramscis marxism) tolkningsföreträde. Läs gärna Magnus Sundelins ‘Extremister’ (2007) som ger några fallstudier i politiskt extremism i Sverige. Förutom de slående likheterna i ideologi mellan vänster,höger och islamistiska extremister så tar boken upp etablissemangets och speciellt den demokratiska vänsterns överslätande inställning till våldsbejakande extremism när den kommer från vänsterhåll.

    Svara
    • C says: 23 november, 2013 kl. 00:13

      Sandelin heter författaren, inte Sundelin!

      Svara