Intervju: Maria Arnholm
”Det är jättelätt att göra sig lustig över de här frågorna”
Jämställdhetsminister och feminist med erfarenhet från näringslivet. Maria Arnholm ger Folkpartiet nytt hopp i en klassisk profilfråga. Hon tänker börja med att vinna val på att gå emot majoriteten.
av Mattias Svensson
– För mig är det en högst liberal uppfattning att varje människa ska kunna forma sitt liv, följa sina drömmar, bli den han eller hon kan bli, så fri som möjligt från klass och etnicitet och kön.
Foto: Erik Cronberg
– Detta att vara med på bild varenda dag. Jag kom på det ungefär en vecka efter att jag tackat ja till att bli minister: Fan, då kommer jag vara med på valaffischerna.
Jämställdhetsminister Maria Arnholm medger att den nya mediala vardagen är en av faktorerna hon inte uppskattar med att ha tagit steget tillbaka in i politiken. I januari efterträdde hon Nyamko Sabuni som jämställdhets- och biträdande utbildningsminister, efter att ha varit hennes statssekreterare sedan augusti 2012. Det var en på många sätt annorlunda politisk värld hon lämnade efter valet 1994 då hon var stabschef på Socialdepartementet under Bengt Westerberg. En skillnad nu mot då är personfixeringen. 
– Jag minns det oerhört radikala beslutet 1985 när vi skulle göra den första valkampanjen med Bengt Westerberg. Jan Cederquist, den gamla legendaren, var pro bono-rådgivare och sade att ”Bengt Westerberg är så okänd. Ni måste ha med hans ansikte på varenda valaffisch, för att göra honom känd.” Vi lät oss övertalas. Då kändes ett sådant grepp oerhört provocerande och personkultigt. Nu känns det ju inte alls lika konstigt.
Tvärtom är det vanligt att man som minister och intervjuobjekt ständigt har en kamera att förhålla sig till. ”Herregud vad du tar mycket bilder!” utbrister Maria Arnholm under intervjun med riktning till vår fotograf, och undrar vid ett annat tillfälle hur knäna kan komma att se ut.
Tro nu inte att Maria Arnholm våndas på sin nya position. Tvärtom. Den som lämnar en vd-post på kommunikationsbyrån Springtime för att bli statssekreterare gör det för att hon vill det. Särskilt som portföljen inte hör till de tyngsta. Arnholm är minister för bland annat jämställdhet, förskola, vuxenutbildning, ungdomspolitik och civilsamhälle. Många områden och en del stora budgetposter, som studiemedel på 23 miljarder kronor. Men pressutspelen rör småsummor: en miljon mot näthat, 3 miljoner för att få idrottande barn att läsa. Det största jag hittar är att äldre mellan 54 och 56 år nu ska kunna söka studiemedel: 132 miljoner kronor. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson äter varje år upp mer än så bara i pr-satsningen Matlandet Sverige. Men det är uppenbart att Arnholm trivs både med politiken och med sina frågor.
– Jag har alltid varit intresserad av det gemensamma, vår strävan att leva väl tillsammans. Jag känner en stor ödmjukhet och glädje över att vara människa och inte ett annat djur. Vi kan ta ansvar för våra drifter och instinkter och anstränga oss att leva väl ihop. Politik ligger mitt i det uppdraget.
Vad är det för erfarenheter du tar med dig från din tid utanför politiken?
– En av de mest påtagliga är hur det är att leda en verksamhet med 80 medarbetare som är beroende av intäkter varje månad för att de man jobbar med ska få mat på bordet. Det brukar sägas att en pr-byrå alltid är 3 månader från konkurs – och det är under goda år! Att känna till den världen och ha den under huden tycker jag är en viktig del av min erfarenhet.
– Andra saker har med mognad att göra. Att ha lite mer tålamod med livet, lite mer acceptans för att saker tar tid, och lite mer respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter. Jag har mycket större respekt för politik nu än vad jag hade för 30 år sedan. När man är ung kan man lätt vara arrogant.
Hur har du röstat under den här tiden? Har du varit partitrogen?
– Ja. Jag har röstat på Folkpartiet i alla val där jag har kunnat rösta.
Hur länge tänker du att comebacken i politiken ska vara?
– Under överskådlig tid. Jag har inga planer på att göra något annat. Jag ser fram emot att vara med och leda Folkpartiet – tillsammans med Jan Björklund och ett större gäng under många år framöver.
– Jag känner en stor ödmjukhet och glädje över att vara människa och inte ett annat djur. Vi kan ta ansvar för våra drifter och instinkter och anstränga oss att leva väl ihop. Politik ligger mitt i det uppdraget.
Foto: Erik Cronberg
Maria Arnholms främsta sakområde är jämställdheten. En profilfråga för Folkpartiet under många decennier, vilket två aktuella böcker om och av tidigare partiledarna Sven Wedén och Ola Ullsten (se recensioner sid 81) lägger stor vikt vid att lyfta fram.
Så vad innebär detta engagemang för jämställdheten i dag? I Folkpartiets förslag till nytt idéprogram står det: ”Sverige är inte ett jämställt land. Patriarkala maktstrukturer begränsar individens frihet och möjlighet att delta fullt ut i samhället. Insikten att denna ofrihet särskilt drabbar kvinnor och att dessa maktstrukturer måste brytas gör Folkpartiet liberalerna till ett feministiskt parti.”
Vad betyder det rent konkret? Var är missförhållandena?
– Några är väldigt tydliga. Ett är det faktum att det råder väldigt stor skillnad mellan kvinnor och män när det gäller ekonomiska tillgångar. Ett sätt att uttrycka det är att det skiljer 3,6 miljoner mellan vad en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna tjänar under sitt arbetsliv. Till det kommer skillnaden i pension.
– Sedan far väldigt många, alldeles för många kvinnor illa i nära relationer. Vi har ett ständigt tillflöde till kvinnojourer.
Kan man göra så mycket åt ekonomiska skillnader?
– Vi har förvisso en lönebildningsmodell i Sverige som bygger på arbetsmarknadens parter och deras gemensamma ansvar. Många säger då att ”man inte kan göra något åt det”. Det menar jag inte alls är sant.
– För det första finns fördelningen av det obetalda arbetet. Kvinnor tar huvudansvaret för familj, barn och hem, vilket leder till den här ekonomiska ojämställdheten. Då har vi en offentligt finansierad föräldraförsäkring som är ett politiskt verktyg att använda för att gynna jämställda beslut, som leder till ökad ekonomisk jämställdhet. 
– För det andra är det förbjudet i diskrimineringslagen att betala olika löner för lika eller likvärdigt arbete. Den lagstiftningen har redan haft positiva effekter, men att se till att den fungerar så bra och effektivt som möjligt är ett annat politiskt medel.
– Det tredje och kanske den största frågan är att fundera över den väldigt könsuppdelade arbetsmarknaden vi har i Sverige. Att traditionellt manliga yrken betalar sig bättre än traditionellt kvinnliga. Då är det återigen upp till arbetsmarknadens parter, men politiken är en arbetsmarknadspart i offentlig verksamhet. När regeringen lägger pengar på att införa karriärlöner för lärare så är det ett typiskt exempel på att politiken kan göra någonting. Det finns flera landsting där man gör liknande för sjuksköterskor.
Om vi tar din första punkt med föräldraförsäkringen. Folkpartiet har landat i en tredje reserverad månad som förslag, vilket kritiseras från båda håll …
– [skratt] Mmm, jag vet. Man vet aldrig var kritiken ska komma ifrån, om det är för lite eller för mycket.
Min fråga egentligen är: Varför ska staten över huvud taget betala en för att ta hand om sina egna barn? Det slog mig när jag själv var hemma med barnen att det är en väldigt konstig ordning.
– Ja… Det kan man verkligen fråga sig. Och den frågan kan man ju ställa om alla välfärdsstatens olika uppgifter. Det är någonting som vi har bestämt tillsammans i demokratisk ordning. Någonting som jag varje dag i veckan kan argumentera för. Jag tycker att det är ett fantastiskt bra sätt att använda en del av vårt välstånd att alla barn som föds får tillbringa sin första tid med föräldrar som inte behöver oroa sig för att förlora jobbet eller för sin inkomst. I land efter land växer det fram liknande system och de är populära bland många människor.
Försäkringskassan gjorde en utredning för ett tag sen där det visade sig att 81 procent av papporna och 86,5 procent av mammorna var nöjda med hur de hade delat på ledigheten. Om folk är så nöjda, varför behöver man då från politiskt håll styra det här över huvud taget genom en ytterligare reserverad månad?
– Man kan ha fler ingångar här. De där 81–86 procenten som är nöjda, de tar förmodligen ut de där två månaderna som reserverats för en av föräldrarna. De är inte missnöjda med det, även om de förmodligen varit ungefär lika nöjda innan.
– Vi har också i dag mer kunskaper än i början av 90-talet om de stora konsekvenserna av att man fördelar det obetalda arbetet i en familj ojämlikt. Det leder i slutändan till att kvinnor har 33 procent lägre pensioner än män. Hälften av de kvinnor som går i pension i dag kommer att få leva på mellan 5 000 och 8 000 kronor efter skatt. Har man då en offentligt finansierad föräldraförsäkring så tycker jag att det är rimligt att man konstruerar den så att den gynnar beslut som skapar ekonomisk jämställdhet.
Men varför ska politiker göra det valet åt föräldrarna?
– Det är som sagt en fantastisk förmån. Ibland låter det på kritiken som om det var en tvingande lagstiftning som tvingar en mamma och en pappa att vara hemma vissa tider.
… Fast i ett högskattesamhälle har det ju rätt stor betydelse om man får del av ersättningssystemen eller inte.
– Absolut … Det förnekar jag verkligen inte. Självklart spelar det roll om man får det eller inte. Det är ju därför det fungerar, det är därför de flesta pappor tar ut de två reserverade månaderna.
När är samhället jämställt? När är ni nöjda? I Folkpartiets program står också att ”skillnader som följer människors fria val ska inte utjämnas av politiker”. Ändå ser jag rätt mycket av utfallsresonemang i exempelvis diskussionen om föräldraledighet. Hur ska ni ha det?
– När det gäller kvinnor som lever med våldsamma män till exempel. Eller när 50 procent av alla kvinnor lever på så låga pensioner som nu. Att då säga: ”Det beror på fria val så därför är det inget som vi tillsammans ska fundera över” … Jag delar inte den uppfattningen. Det finns andra exempel där pojkar eller män kommer till korta. Ett sådant är kunskapsresultaten i skolan.
– Så när är samhället jämställt? Om man lämnar folkpartiet och går till regeringen så har regeringen fyra jämställdhetspolitiska mål. Jämställdheten mellan kvinnor och män när det gäller makt ska öka. Den ekonomiska jämställdheten ska öka. Fördelningen av det obetalda arbetet ska bli jämnare.
– Det fjärde är inte ett strävansmål utan ett imperativ; mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Alliansregeringen har satsat en miljard av statliga medel på att gå vidare med att bekämpa våld i nära relationer. Alltifrån att kraftigt öka stödet till kvinnojourer till att utbilda poliser, åklagare, ta fram metoder, låta länsstyrelsen bygga upp kompetens och så vidare.
– Det kommer inte att stoppa våldet. Men samhället måste hela tiden jobba för att det ska bli så. Även när det gäller de andra tre målen – ja, för jämställdhet som för många andra gemensamma uppgifter – så tror jag att det alltid kommer finnas en uppgift.
Så det kommer alltid att vara aktuellt att reservera fler månader till dess att man delar lika i föräldraförsäkringen, till exempel?
– Det är nog en diskussion som kommer fortsätta att vara aktuell.
Det var ett neutralt svar. Vad tycker du själv? Är det en ambition?
– Jag sticker inte under stol med att det är en rimlig utgångspunkt att den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska vara individuell. Det tycker jag. Det är också så man bygger upp den i Norge och på Island när man bygger upp den på 2010-talet.
– Men jag är inte okänslig för det du pekar på, att de flesta är väldigt nöjda med hur det är. Nu är jag beredd att möta väljare i valet och säga att jag vill införa en tredje reserverad månad, även om jag vet att det verkligen inte är vad en majoritet tycker. Att införa en individuell föräldraförsäkring i ett läge där väldigt många inte vill det, det tycker jag är… Det ankommer på mig att vara bättre på att argumentera i så fall. Vi som tycker så har inte varit jätteduktiga på att få befolkningen med oss.
– Haha, jag visste att det skulle komma upp, säger Maria Arnholm på frågan om det beryktade Folkpartikollektivet.
Foto: Erik Cronberg
I Almedalen i somras ordnade Liberala kvinnor ett seminarium där Anna Steele påminde om att många kvinnor agerar ojämställt och exempelvis tycker att det är sexigt med män som har pengar och makt. Svend Dahl som utreder de här frågorna fyllde då i: ”Helt rätt, vi måste få kvinnor att tycka att det är sexigt med män som tar hand om barn och män att tycka att det är sexigt med kvinnor som tjänar pengar.”
Är Sverige ett jämställt samhälle när kvinnor köper kalendrar med manlig dagispersonal i stället för brandsoldater och män dreglar över taxeringskalendern i stället för nätporr?
– Nä, alltså när Svend Dahl säger ”vi måste få” – då pratar inte han om att politiken ska lagstifta om att det ska vara sexigt med det ena eller andra. Det törs jag gå i god för. (skratt)
Men på vilket sätt är sådana preferenser relevanta?
– För mig är det en högst liberal uppfattning att varje människa ska kunna forma sitt liv, följa sina drömmar, bli den han eller hon kan bli, så fri som möjligt från klass och etnicitet och kön, det tycker jag är en liberal huvuduppgift. Då tycker jag samhället är jämställt när varje individ kan få bli det han eller hon vill bli.
Fast väldigt många är ju glada över vad de har blivit, inklusive sin etnicitet, sitt kön, sin härkomst, man väljer att göra det relevant och känner en stolthet över det.
– Absolut! Det här handlar om att bejaka, inte förneka. Om att möjliggöra. Ibland tänker jag såhär: Tänk på vad som var möjligt för en kvinna att göra för hundra år sedan och vad som är möjligt att göra i dag, alltifrån att bli präst till att spela fotboll till att ha långbyxor. Varje förändring för sig kan tyckas inte vara så viktig. Men vad tänker vi om könsrollspoliserna som för hundra år sen sade: ”Vad bråkar du om? Alla har ju valt det de vill, de är lyckliga”. Hade de varit fler hade inget förändrats.
– Och jag är övertygad om att alla kvinnor upplever det som en styrka att en tjej i förskolan kan säga att hon vill bli hårfrisörska eller astronaut – till och med brandman – och att det inte är konstigt. Men en kille har inte den paletten. Här kommer vi tillbaka till din fråga. Det är jättelätt att göra sig lustig över de här frågorna nu [förställd tramsröst]: ”Ska killar ha kjol då?” Ja men tänk vad man gjort sig lustig över för femtio år sedan? Jag kan inte se att det är förtryckande eller förfärande att fortsätta att jobba för att individer ska kunna ha en större palett.
– Alliansregeringen har satsat en miljard av statliga medel på att gå vidare med att bekämpa våld i nära relationer.
Foto: Erik Cronberg
En sak jag noterar inför intervjun är ett antal rätt uppmärksammade utspel och åtgärder som handlar om att försöka förändra attityder. Bland annat informerar regeringen om vad man ska tycka om invandringen och en satsning ska göras för att locka fler män att börja jobba i förskolan.
Det tycks ligga Folkpartiet varmt om hjärtat att använda statsmakten och regeringen för att tala folk till rätta?
– Du ger uttryck för en vanlig bild av Folkpartiet. Jag vet inte om det gäller folkpartister mer än andra. De saker som du nämner nu finns det väldigt brett stöd för. Jättemånga tycker det är toppen med regeringens hemsida om invandring, inte bara folkpartister.
– På samma sätt finns en väldigt stark vilja hos huvudmännen som är ansvariga för förskolan och hos många föräldrar att det ska finnas fler manliga pedagoger. Det är politikens uppgift att se vad vi kan göra för att det ska bli så.
När Alliansen gick till val 2006 var ett av uppdragen att se till att stat och myndigheter slutade ägna sig åt opinionsbildning för skattemedel. Ni tycker inte att ni bryter mot det med den här typen av satsningar?
– SCB sprider ju också fakta. Jag uppfattar inte dina exempel som något brott mot en sådan princip.
– Jag sticker inte under stol med att det är en rimlig utgångspunkt att den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska vara individuell.
Foto: Erik Cronberg
Vi som följer politiken utifrån undrar vad som blir Alliansens agenda för nästa mandatperiod. Maria Arnholm är ansvarig för en av arbetsgrupperna som tillsattes i Maramö, för utbildningspolitiken.
Vilken blir den stora reformuppgiften?
– Fortsatt fokus på kunskap och resultat. Jag ser gärna att betygen sätts längre ner i årskurserna och att grundskolan blir 10-årig. Sedan är den stora utmaningen att få ordning på gymnasieskolan, inte minst på yrkesgymnasiet, så att färre hoppar av och fler hittar sin väg in i arbetslivet. Det är en av de stora orsakerna till vår ökade ungdomsarbetslöshet, att vi inte lyckas med det.
När bedrev du en valrörelse senast?
– 1994.
Ser du fram emot det – att stå på torgmöten igen?
– Jaa. Det ska faktiskt bli roligt. Det ska bli jätteroligt.
Vad är ett framgångsresultat, som du ser det?
– Ett större Folkparti och en fortsatt alliansregering.
Många nämner dig som en möjlig partiledarkandidat, efter Jan Björklund. Hur ser du på det?
– Det är ingen aktuell fråga. Jag åstundar verkligen inte det. Jag älskar att vara en del i ett ledningsteam, men jag åstundar inte att bli partiledare.
Om partiet kallar?
– Inte aktuellt. Partiet har enigt kallat Jan Björklund, också på landsmötet nästa gång och han är en mycket bra partiledare.
Många i ditt parti skissar på ett samarbete med Socialdemokraterna efter nästa val om det inte blir alliansmajoritet.
– Det är helt inaktuellt. Som jag tolkar det var man överens inför 2010 om att blir de rödgröna större än Alliansen då regerar de, och blir Alliansen större än de rödgröna så regerar vi. Det blir ju på det ena eller det andra sättet.
Är det bättre med vänsterpartister i regeringen än en mittenregering ihop med S och MP?
– Det enda rimliga är att vi har två alternativ när vi går till val. Det är inte rimligt att ha Vänsterpartiet i en regering, men jag tänker ju inte rösta på dem heller.
Du bor i ett kollektivhus på Lidingö
– Haha, jag visste att det skulle komma upp.
Är det fortfarande folkpartister som bor …?
– Nej, det har aldrig varit ett folkpartikollektiv. Eller ja. Av de fyra som köpte det så var tre stycken folkpartister. Sedan har kanske trettio av hundrafemtio personer varit folkpartister. Det blir någon sorts härlig fantasi kring huset och det får jag acceptera, men det är studenter, nån frånskild granne och alltså … vanliga människor.
Trivs du?
– Jag älskar det! Jag har bott där i 32 år. Jag äger det ihop med min barndomsvän Ann. Det kommer mig rätt nära. Det är ju hjärtat i mitt liv, navet med vänskap och trygghet.
Dags för Folkpartiet att ställa sig upp och skrika ’ner med patriarkatet’ också? En allians med marxisterna i FI kanske vore något?
[…] tar min utgångspunkt i Mattias Svenssons intervju i tidskriften Neo med rubriken Det är jättelätt att göra sig lustig över de här frågorna där Arnholm bland annat svarar på en rad jämställdhetsfrågor. Jag kommer gå igenom några av […]
Ett välkommet tillskott!
[…] Jämställdhetsminister Maria Arnholm intervjuas av tidningen Neo i deras kommande nummer. Läs intervjun nedan. […]