Recension:

Den ständiga välfärdskrisen

Två insikter från den mångfaldiga bokfloran om skolan och äldreomsorgen. Medierna saknar koll, och det är svårare än man tror att göra gott i en skattefinansierad, ransonerad och politiskt styrd sektor.

av Patrik Strömer

Mycket av de viktigaste i livet betalas via skatten, ransoneras av politiker och granskas av klåpare i medierna. Inte konstigt att vi ständigt befinner oss långt ifrån idealtillståndet när det gäller skolan och äldreomsorgen. Att det fullkomligt flödar över av böcker som tar upp dessa ämnen ett valår, är heller inte ägnat att förvåna. 

Vad som däremot är intressant är att flera av dessa skrifter har ett annat innehåll än den vanliga mediedramaturgin. Att fördjupa sig i situationen inom äldreomsorgen ger automatiskt en aversion mot den politiska debatten och majoriteten av de artiklar som skrivits. Folk har helt enkelt inte koll!

Antologier är nu nästan aldrig roliga att läsa; upprepningarna blir många och sällan går det på djupet. Att bidragen i Slaget om den likvärdiga skolan (Kata Förlag, 2014) från tankesmedjan Katalys är besatta av att skolan hellre ska vara likvärdig än bra, är lika förutsägbart som fruktlöst. Statistik radas upp, men ordet ”varför” saknas genomgående. Ingenstans står något om krav på att elevernas inlärning betyder något, eller att skillnader i resultat främst beror på om den som ska lära sig något anstränger sig eller inte.

Mer spännande är det att få ta del av Inger Enkvists internationella betraktelser i God utbildning och dålig (Gidlunds förlag, 2013). Gediget och skrivet med ärlig omsorg och oro. Genom att belysa både framgångar och katastrofer, och dessutom referera till internationell forskning, så kommer hon fram till en del ganska enkla slutsatser. Som att varje elev har ansvar för att lära sig. Att det krävs tänkande, repetition och läsning för att kunna förstå och behärska ett ämne. Och att duktiga elever missgynnas av oordning eller att lärarens roll ifrågasätts.

Liknande resonemang finns i Johan Wennströms forskningspamflett Lärare utan frihet (Samhällsförlaget, 2014) där han för balansens skull gör upp med både vad som kallas Den nya pedagogiken och med New Public Management. Med det upplägget kan han svinga åt både höger och vänster. Dock saknas Enkvists mer konstruktiva förslag.

Även Per Kornhall kritiserar vitt och brett i Barnexperimentet (Leopard förlag, 2013). Han har en hel del poänger. Staten abdikerade under Göran Perssons tid som skolminister och även den som anser valfriheten vara viktig behöver fundera på varför kvaliteten inte höjts när elever får välja skola.

Att lärare i dag ägnar mer tid åt att beskriva och dokumentera undervisningen än att undervisa är helt klart en brist som följer ur samhällets kontrollbehov. Det hade nog varit enklare att låta lärare få vara duktiga lärare. Men givet att lärarhögskolornas utbildning brister och att för många okunniga får jobb i skolan, samtidigt som ämneskunniga förhindras att undervisa om de inte ingår i skråväsendet, så räcker det inte att önska sig tillbaka till en förfluten tid.

Etnologen Jonas Frykman behandlar i Ljusnande framtid (Historiska media, 2014) skolan utifrån ett mjukt och välvilligt perspektiv. Den bestående tanken är att tidigare lärde sig eleverna saker i skolan och de uppfostrades i hemmen av sina föräldrar. I dag är det tvärtom. En sådan skola sviker de barn som har sämst förutsättningar, något som förstärks av identitetspolitikens förbannelser. För hur ska en ung person som får höra att hen är marginaliserad kunna ta plats som elev och briljera i skolan när ingenting handlar om kunskaper längre? 

Skolans kris förstärks av bristen på relevant medial granskning. Problemet är inte valfrihet, vinster, segregation eller dåliga resultat på Pisa-tester. Problemet är att ingen förväntar sig dels att elever inte kan så mycket när de börjar skolan, dels att de ska kunna en hel massa olika saker när de slutar skolan. Detta är ytterst ett politiskt ansvar. Vad kan föräldrar göra för skillnad när eleverna kommer hem och klargör de låga kraven? Vad kan en lärare göra när administrationen slukar tid, och de nationella proven i kemi handlar om att skriva brev om varför det är bra med sopsortering?

Ja, det är svårt att lära sig något i en skola där inte alla förväntas lära sig. Ja, det är problem med kulturer som gör det töntigt att plugga. Och det är ett faktum att pojkar missgynnas av bristen på pluggskola. Den som lär sig rabbla saker, vet också vad som kan ifrågasättas, jämföras och utvecklas. Den som inget vet, saknar också förmågan att kritisera konstruktivt. Att säga ”vad är det här bra för?” är inte att granska. Det är lättja eller dumhet. Just därför är alla former av försök att hitta externa orsaker till skolans problem helt fruktlösa, kanske rentav skadliga. Den som får höra att det är samhällets fel, att strukturerna missgynnar eller att friskolor skapar ojämlikhet, blir också mer benägen att ge upp, bete sig oansvarigt och därmed förstärka den negativa självbilden. Som det sades i samband med Husbykravallerna: ”Om allt är samhällets fel, varför går din syrra på KTH?”

Äldreomsorgen är om möjligt i ännu djupare kris än skolan. Ja, inte rent faktiskt förstås. Troligen är det bättre än någonsin att bli gammal i Sverige. Även internationellt har OECD pekat ut Sverige som det bästa landet att åldras i. Det finns brister. En del är väldigt allvarliga, andra som beror på inneboende paradoxer och målkonflikter. Men inget tyder på att den mediala granskning som skett de senaste åren har lyckats förklara något eller bidra till någon förbättring.

Thord Eriksson har skrivit inkännande, sakligt och noggrant. Det gör honom tyvärr unik. Både som reporter på Dagens Samhälle och i sin bok Folk dör här (Natur&Kultur, 2014) visar han hur okunnigt, elakt och ryggmärgsmässigt som den privat utförda äldreomsorgen har beskrivits. Som läsare känner man en kombination av tacksamhet över att bättre förstå, och ilska över alla som skriver utan att förstå.

Koppargården var en slutstation i kommunal regi. När Carema tog över började bristerna rapporteras och rutinerna förbättras. Denna transparens togs till intäkt för att det bedrevs vanvård. Men det blev bättre! Däremot sopades inte bristerna under mattan, eller lämnades därhän. När sedan en inhyrd läkare med hävdelsebehov skulle sätta kompetenta sjuksköterskor på plats, var konflikten ett faktum. Medierna, med Dagens Nyheter i spetsen, lyssnade bara på ena parten. Det är bedrövligt.

Värst är insikten om att personalen som ville göra ett bra jobb blev smutskastade. Men som en person i boken säger: ”Jag hade slutat på Carema om jag inte tyckt att det var okej att jobba för dem.” 

Dessutom torde det för alla insatta numera vara belagt att det aldrig var för att spara pengar som personalen vägde de gamlas inkontinensskydd. Metoden är till för att inte behöva byta för ofta, eller att skyddet blir överfullt. Vägningen (som rekommenderas av Socialstyrelsen) görs för att passa vars och ens behov. Ändå finns det personer som på fullt allvar tror (och trodde?) att ett privat företag kan spara pengar genom att låta personalen ägna sin tid åt att minimera åtgången av engångsprodukter.

Jag anklagar alla som använder ordet ”kissblöja” för att vara skurkar som är ute i skumma syften. Något annat ställningstagande är inte möjligt efter att ha läst Folk dör här.

Så är då frågan vad som kan göras för att äldreomsorgen ska kunna bli bättre. En del tror på att inskränka valfriheten, ransonera utbudet eller höja skatten. Enkla lösningar som passar på byråkratens skrivbord. Men den som bryr sig måste leta någon annanstans.

I antologin Äldreomsorgen, som är ett resultat av forskning och seminarier vid Ersta Sköndal högskola, används både forskningsläge och enskilda anekdoter för att skingra en del myter. För den som är något insatt i frågorna tillför inte boken så mycket. Men det är alltid uppfriskande med människor som försöker ändra på det som är dåligt för att det som är kvar ska kunna bli bättre.

Skola och omsorg handlar om människor, hur de ska kunna leva ett gott liv och hur de ska kunna gå mot döden i värdighet. Människor är felbara. Att konstruera samhällen och system utifrån att de är ofelbara, leder med nödvändighet till lidande eller katastrofer.

Samtidigt tycks avprofessionaliseringen av yrken med etik ha lett till både vilsenhet och administration. Det verkar viktigare att dokumentera processer än att göra något för en elev eller en äldre medmänniska.

Alliansens förskingrade arv är att valfriheten gjorts överflödig. Allt ska vara kvalitet. Men ingen säger vad som är kvalitet. Att kunna Hallands floder och regentlängden från Gustav Vasa är kanske inte alltid så värdefullt i den vuxna vardagen, men hur ska tryggheten i att veta att man kan lära sig även tråkiga saker utantill, kunna ersättas av något annat. Ja, det går att googla, men vad ska det googlas på?

Ställ därför höga krav från början. Alla elever ska kunna läsa 400 ord högt i slutet av årskurs 1. De som inte kan det får stöd direkt så att de inte halkar efter. Hur svårt kan det vara? Allt annat är ett ohyggligt svek.

Tänk om simskolor fungerade likadant? Att barnen själva skulle utforska det djupa vattnets beskaffenhet, utan teori, torrsim och övning på grunt vatten? En del har lätt att lära sig, andra behöver mer tid. Men ingen kan förutsättas vara oduglig från början. Det är kvalitet.

Inom äldreomsorgen måste vi bort från den hemska ransoneringen och produktionsperspektivet. Det är som sovjetiska stålverk befolkade av ömsinta människor som vill kunna ge andra en meningsfull tillvaro. Ekvationen går inte ihop.

Utgå i stället från att vuxna människor kan välja, och kan de inte så har de säkert anhöriga. Saknas även dessa, nå då kan väl kommunen i sista hand få besluta. Men att vilja göra våra gamlingar omyndiga? Hu, så respektlöst!

Det är med en dubbel sorgsenhet, som dessa böcker sammanfattas. Först över hur futtig och sned den mediala och politiska debatten har blivit. Främst över hur svårt det är att göra något bra för andra i en värld där skatter, byråkratiska tillämpningar av regelverk och politisk naivitet råder.

Den välfärd som inte stärker medborgarna är inte värd namnet. Inte en krona av våra skatter kan anses berättigad att plocka in, om de som beslutar har oförmågan att se vem skolan är till för och varför vi har äldreomsorg. Det är inte för att ge jobb. Det är inte för att utjämna klyftor. Det är för att våra barn har rätt att få lära sig något. Och för att våra gamla har rätt att bli bemötta med respekt och få bestämma själva.