Den splittrade generationen

När Dick Harrison och Ellinor Persson vann På Spåret var det tre miljoner som tittade. Det var nästan som förr, när alla tittade på samma tv, gjorde samma värnplikt och gick i samma skola. I dag är vi mer splittrade än på länge. Kan ett samhälle hålla ihop ändå?

av Dick Harrison

Foto: Reportagebild 1962 / Wikimedia Commons

Foto: Reportagebild 1962 / Wikimedia Commons

Den största aha-upplevelsen i mitt mediala liv inföll på hösten 2012, under inspelningen av SVT:s På Spåret i Göteborg. Ellinor Persson och jag hade gått till final, där vi skulle möta Cecilia Hagen och Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren. Det var nervöst, förstås. Alla som tror att tv-lekar och frågesporter är föga mer än skämtsamma upptåg har fel. När man väl sitter där och hör signaturmelodin är det blodigt allvar. Men aha-upplevelsen hade ingenting med nerverna att göra. Jag for i sinnet tillbaka till tidigt 1970-tal, när jag satt där hemma i Staffanstorp med mamma och pappa och såg Hylands Hörna.

Dick Harrison Neo nr 3 2014 Hyland svenskar sammanhållning

Det var inte bara vi som tittade på Hyland. Det gjorde nästan alla andra svenskar också, liksom nästan alla såg Kalle Anka på julafton och aktade sig för att inte missa Rapport eller Aktuellt. Samtliga svenskar såg i princip samma sak, och alla visste om det. Samtalsämnena på skolor och arbetsplatser var förutsägbara. Men det var då. I dag ser folk olika tv-program, lyssnar på olika radiokanaler och har, som en följd av den tilltagande diversifieringen, olika referensramar. Ett fåtal undantag finns. Nästan alla kan fortfarande rabbla Disneycitat från julafton, en stor del av Sveriges familjer ser fortfarande Melodifestivalen och omkring tre miljoner tittare såg mig och Ellinor vinna På Spåret-finalen. När vi stod i kulisserna och väntade på att få traska in på scenen insåg jag att det vi var i färd att göra var det närmaste en medverkan i Hylands Hörna man numera kan komma. Att delta i ett av ytterst få nationellt samlande tv-program – det var stort. Det var som att kastas tillbaka i tiden till barndomens tv-ruta och känna rysningar av det enkla faktum att man var med om att forma just den typ av historisk identitet som i våra dagar är så sällsynt.

Förr hade alla svenska män en gemensam, låt vara motvillig, erfarenhet, eftersom alla hade gjort militärtjänst. I dag är detta historia. Förr gick alla svenska barn i samma skola och lärde sig samma sak, men sedan kommuner och privata intressenter tog över kan skillnaderna lärosätena emellan bli stora. Förr var alla svenskar medlemmar i Svenska kyrkan, men i dag vimlar det av ateister, katoliker, muslimer och alla möjliga religioner som för ett par sekler sedan hade varit både exotiska och olagliga. Förr åt vi alla samma svenska husmanskost, men i dag kan vi välja mellan kök från hela världen. Ergo: valfriheten har gjort oss friare men söndrade.

Tv-tittandet är det optimala exemplet. Dess framväxt sammanföll med folkhemmets glanstid och dess splittring var en omedelbar följd av dettas successiva nedmontering i individualismens och privatiseringarnas era.

Jag är född 1966, vilket innebär att min barndom och tidiga ungdom sammanföll med statstelevisionens storhetstid. I december 1969 sjösattes TV2, varefter svenskarna i knappt två decennier hade tillgång till två tv-kanaler, som vi under första hälften av 1970-talet övergick till att avnjuta i färg. Tv-tittandet var en nationell ritual, en gemenskapsfrämjande aktivitet som inleddes med barnprogram vid 17.30-tiden (tidigast) och på vardagar slutade vid 22-tiden (senast). Alla som var med minns vad som sändes: deckare som Kojak, Baretta och Columbo, frågeprogram som 21 med Arne Weise, magasinprogram med Lennart Swahn och sportsändningar med Ingemar Stenmark och Björn Borg. Praktiskt taget alla som gick i skolan under Stenmarks storhetstid kan erinra sig hur lärarna körde in tv:n i klassrummen för att alla skulle kunna följa med när nationalidolen vann och vann och vann.

Epoken gick i graven 1987, när Kinnevik började sända via satellit från London. Oavsett vad lagen stipulerade kunde svenskarna inom kort välja mellan ett växande antal kanaler. Jag minns vilken revolution det var när man plötsligt kunde se reklam, såsom inför en biofilm, i tv-rutan, och hur spännande det var att zappa mellan TV3, TV4 och Kanal 5 i början av 1990-talet.

Dick Harrison Neo nr 3 2014 Hyland svenskar sammanhållning

I dag är den mediala mångfalden så stor och vittförgrenad att vi tar den för given. Det är inte ens lönt att söka få mina studenter att förstå hur det var att växa upp i ett Sverige som bara hade två tv-kanaler, tre radiokanaler, inget internet och inga persondatorer eller laptoppar. Det är svårt att ens föreställa sig hur man levde i ett land och en tid då samtliga svenskar fick gemensamma referensramar inplanterade i hjärnan vid samma tidpunkt, dag ut och dag in.

Men för att kunna splittras måste man först ha enats. Tv-tittandet enade folket på 1960- och 1970-talen och är därmed ett färskt exempel på formerandet av en svensk gemenskapskänsla. Hur blir det om vi vidgar perspektivet och söker oss bakåt i tiden?

På 1600- och 1700-talen fanns det en lätt identifierbar svensk identitet, men den hade få beröringspunkter med nutida föreställningsvärld. Dåtidens svenskhet var nära länkad till tron på Gud, närmare bestämt till den lutherska kristendomen såsom den definierats på 1500-talet. Alla svenskar anslöts till den statliga kyrkan och förväntades delta i dess ritualer. Genom predikningar, husförhör och läsövningar fick våra förfäder en gemensam allmänbildning med historier, metaforer och åsikter som präglade landet i hundratals år. Att frondera mot den lutherska enhetskulturen var omöjligt. Det dröjde till sent 1700-tal innan judar tilläts bo på ett fåtal platser i Sverige, och acceptansen för katoliker, frikyrkliga och andra tidigare misshagliga element lät vänta på sig till 1800-talet.

I historisk forskning har man gjort en poäng av att det hände något radikalt just på 1800-talet. När folkmängden ökade, städerna svällde och klassklyftorna växte urholkades den självklara uppsättning identitetsmarkörer som kännetecknat 1700-talets bondesamhälle. I stället uppstod folkrörelser som komplement och ersättning för människor som fått allt svårare att orientera sig i en föränderlig värld.

De som på 1800-talet flockades till socialistiska agitatorer, frikyrkopredikanter och nykterhetsivrare medverkade till att konstruera ännu starkare och mer utpräglade identiteter än tidigare. I folkrörelserna formades kollektiv och tankemönster, vilka ökade antalet referenspunkter för de deltagande individerna. Till redan existerande gemensamma värderingar lades nya. Vi blev medvetna om vår kapacitet för att förändra vår omvärld. Genom aktivt deltagande i samhällslivet stärktes känslan av samhörighet.

Parallellt med denna process utvecklades en svensk nationalism. Till en början, i svallvågorna av freden i Fredrikshamn 1809 och förlusten av Finland, var det en intellektuell rörelse som omhuldades av poeter och akademiker. I nästa skede adopterades nationalismen av liberalerna, som förenade en offensiv utrikespolitisk linje, med udden mot Ryssland, med en strävan efter inrikespolitiska reformer i syfte att göra Sverige rättvisare och ekonomiskt starkare. Slutligen, kring sekelskiftet 1900, spred sig nationalismen till bredare folkdjup. Till följd av intensiv pedagogik från folkskollärare, statistiker och politiker blev svenskarna medvetna om att de hade en specifik identitet. I samband med idrottsevenemang – med OS i Stockholm 1912 som praktexempel – lärde de sig att känna stolthet över den egna nationen.

Mycket av det som i dag betraktas som ursvenska företeelser, rester av den gemensamma identitet som håller på att försvinna, formades vid förra sekelskiftet eller under decennierna därefter. Våra småkakor, som i dag riskerar att konkurreras ut av svulstiga amerikanska muffins, dök upp under mellankrigstiden, när kombinationen av hemmafruar och billigt strösocker gjorde storskaligt kakbak till en socioekonomisk möjlighet även i arbetarhem. Flaggstängerna började resas vid samma tid, sedan den blågula flaggan introducerats för stockholmarna av Skansengrundaren Artur Hazelius på 1890-talet och slagit igenom som nationell symbol under första världskriget. Identifieringen av Sverige med dess kungliga överhuvud, vilket vi slentrianmässigt brukar uppfatta som en rest av Vasatiden, växte även den fram vid förra sekelskiftet, inte minst genom att bilder av Oscar II och hans familj mångfaldigades och fann sin väg till var mans hem. Dessförinnan hade flertalet svenskar inte haft en aning om hur kungligheterna såg ut. De röda stugorna är aningen äldre, med rötterna i 1800-talets mitt, då välbeställda hemmansägare började imitera präster och borgare genom att sätta färg på sina grå bostäder och lador, men uppfattningen att de är genuint svenska – och det faktum att vi associerar dem med sörgårdsidyller och bullerbybarn – är ett 1900-talsfenomen.

Dick Harrison Neo nr 3 2014 Hyland svenskar sammanhållning citat2

Se bara på midsommarmaten, som inte sällan betraktas som en hörnsten i det nationella kulturarvet. Till midsommar förväntas vi svenskar äta sill, gräddfil, gräslök och färskpotatis, gärna med dill, till vilket vi bör dricka öl med nubbe. Till dessert serveras jordgubbar. Personligen hoppar jag över allt utom jordgubbarna – jag föredrar vin framför öl och tycker varken om sill eller färskpotatis – men jag är tillräckligt svensk för att kunna rabbla upp matvarorna på bordet, och om jag råkar bli bjuden på middag eller fest vid midsommar förväntar jag mig att finna dem på avsedd plats. Om vi emellertid skärskådar maten i detalj finner vi att varorna på bordet är kulturella senkomlingar. För hundra år sedan hade ingen dukat upp ett dylikt bord. Eftersom sill var vardagsföda serverades den helst inte i festliga sammanhang. Ingen bonde vid sina sinnens fulla bruk tog upp potatis ur jorden innan den vuxit färdigt. Jordgubbarnas intåg på den folkliga matscenen ägde rum under 1900-talet, och att vi förknippar dem med midsommar beror uteslutande på att de brukar mogna då. De enda elementen i midsommarmenyn som var vanliga även på 1800-talet var alkoholen – svensken tycks alltid ha supit vid dylika fester – och gräddfilen (korna hade hunnit kalva och gav därför mer mjölk än tidigare under året).

Det är inte svårt att dekonstruera sönder resten av det förment ursvenska midsommarfirandet. Midsommarstången är en tysk kulturimport, troligen från senmedeltiden, som ursprungligen restes i maj men flyttades till juni eftersom det är kallare i Sverige än på kontinenten. De sånger som brukar sjungas under danserna kring stången tillhör det moderna samhället, inte det historiska. En av ytterst få midsommartraditioner som faktiskt är känd i texter från medeltiden och renässansen, midsommareldarna, har vi till råga på allt lämnat bakom oss (de förekommer dock ännu i grannländerna). Slutligen: dagens officiella uppskattning av midsommar hade storligen förvånat en världslig eller kyrklig potentat i svunnen tid. Det hände att myndigheterna rentav sökte förbjuda firandet, eftersom det förknippades med dryckenskap och allsköns otillåten uppsluppenhet.

Flertalet av våra gemensamma kulturella referensramar har alltså ett sekel, eller mindre, på nacken. De formades mot bakgrunden av en månghundraårig undersåtesmentalitet gentemot stat och kyrka, och de fick näring av den kreativitet som blomstrade i folkrörelserna. Den påföljande kulturexpansionen under 1900-talet, med ovannämnda tv-tittande som kulmen, var i sin tur en naturlig följd av den allmänna välståndsökningen. Folk fick råd att lyssna på radio, titta på tv och inreda folkhemmets bostäder. Om vi analyserar detta beteende mot bakgrund av den ännu starka respekten för stat, kyrka och andra överheter är det inte svårt att förstå varför vi svenskar mellan 1950-talet och 1980-talet var ovanligt – svenska.

Under andra hälften av 1900-talet har de nationella attityderna kompletterats med andra element. Vår relation till historia och samhälle har kommit att präglas av paradoxer. Å ena sidan är vi stolta över att vara svenskar och framhåller gärna vårt land som exemplariskt i förhållande till omvärlden. Å andra sidan är vi kvicka att excellera i negativa påpekanden om Sverige och dess förflutna. Vår upplevelse av nationell överlägsenhet stärks genom att vi visar oss demonstrativt ödmjuka inför våra (eller rättare sagt: inför andra svenskars) tillkortakommanden. Ett typiskt exempel är sökandet efter skamliga nattsidor i den svenska regeringens och det svenska kapitalets krypande inför Tyskland under andra världskriget. Ett annat exempel är inställningen till krig. Det är ett statsrättsligt faktum att Sverige, som nation betraktad, inte har varit i krig sedan 1814, men när jag skrev detta i min historieblogg i Svenska Dagbladet blev jag mejlbombad av upprörda svenskar som menade att Sverige visst hade varit skurkaktig krigförande part i alla möjliga krig – mot ryssar, kongoleser, libyer, afghaner, med flera, och att vi skulle skämmas för detta. Erkännandet av allehanda historiska illdåd förädlar, tycks det, nationen.

En annan paradox är vårt bittra beklagande över att det var bättre förr, att Sverige inte känns igen och att det har blivit osäkrare att leva, detta samtidigt som vi blir lika nationellt förvånade och upprörda så fort något våldsamt händer. Sverige ”miste sin oskuld” när de tyska terroristerna kom hit på 1970-talet, när Olof Palme mördades, när Göteborgskravallerna utbröt, när Anna Lindh mördades, och så vidare. Myten om det utopiska paradiset Sverige med dess röda stugor går utmärkt att förena med desillusion över den moderna civilisationens brister och hotbilder.

Dick Harrison Neo nr 3 2014 Hyland svenskar sammanhållning citat

Men, som konstaterades inledningsvis, det finns allt större sprickor i muren. Från att ha varit rekordmånga på 1970-talet har de gemensamma nämnarna blivit allt färre. Under de senaste två decennierna har reduceringen av nationellt samlande element eskalerat. Den orsak som oftast dras upp i medierna är invandringen – inte arbetskraftsinvandringen under folkhemmets dagar utan den storskaliga flyktingimmigration som inleddes i mitten av 1980-talet. Detta är dock en otillräcklig förklaring. Invandring är inget nytt. Vi har haft kulturellt formativa invandringsvågor förr, exempelvis på 1200-talet och 1600-talet. Kulturmötena har, långsiktigt sett, snarare berikat än splittrat oss. Dessutom har många svenskar, till följd av den olyckliga segregeringen i förorter, endast berörts marginellt av invandringen.

Den viktigaste strukturella orsaken till våra olikheter är en annan: kombinationen av välstånd och teknik. Vi har aldrig tjänat så mycket pengar, och vi har aldrig haft en så avancerad och spridd teknologi. Det är fullt möjligt att framtidens historieböcker kommer att ge datorn och internet lika stort utrymme som uppfinningen av jordbruk under stenåldern och industriella revolutionen på 1700-talet. Den nya tekniken (och våra ekonomiska möjligheter att använda den) ger oss möjlighet att uttrycka identitet mer aktivt och självständigt än någon tidigare generation varit i närheten av. Vi kan ta oss råd och tid att profilera vår etnicitet, vår ålder, vårt kön, vår klass, vår geografiska tillhörhet, vår sexuella läggning, våra hobbyintressen – ja, snart sagt allt – genom den uppsjö av medier som står oss till buds.

En följd av utvecklingen är att auktoriteterna har urholkats. Samhället har tvingats bli mer tillåtande, även gentemot åldersgrupper som förr var ärkeundersåtar per definition. Anta att en pojke hade bestämt sig för att klä sig som en hippie eller punkare på 1930-talet. Han hade fått problem. I dag accepterar flertalet föräldrar faktum och låter barnen skapa sina egna kulturer. Tonåringarna gick i bräschen på 1950-talet, och numera är det inte ovanligt att nio-tioåringar bygger upp egna kommersiellt laddade pseudovärldar med kulturella koder som är vuxengenerationen främmande.

Ålder är en av de variabler som allra tydligast visar på det kulturella splittringsfenomenet. För ett par generationer sedan var dagens barn- och tonårskulturer omöjliga att föreställa sig. Ännu viktigare är de element som ryms inom den så länge förkättrade variabeln klass. I en värld där tillgången till pengar är nyckeln till möjligheten att utforma egna identiteter blir klasskillnaderna väsentliga, låt vara att de lätt maskeras av etnicitet, kön och ålder. Annorlunda uttryckt: en ung invandrarkvinna kan självfallet definiera sig som ung, invandrare och kvinna, eller som en kombination av dessa variabler, men det som framför allt avgör hennes potential för självförverkligande är hur mycket pengar hon har på bankkontot. Det säger sig självt att den som är fattig är utesluten från många av de valmöjligheter som står över- och medelklassen till buds. En av de mest markanta skillnaderna mellan nu och då är att allt fler svenskar har blivit så inlemmade i välfärdssamhället att de har fått makt att sätta upp ramar för den egna verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Jag och min fru kan kosta på oss att steg för steg bygga om och inreda vår villa till en sekelskiftesdröm. Vi installerar antika kakelugnar i jugendstil, hänger upp vävda tapeter med Mucha-motiv, införskaffar glasvaser från Kostas storhetstid, tapetserar väggarna à la William Morris och låter Wagnermusik ljuda från cd-spelaren. Vårt hem är en sinnebild av den högborgerliga smak som förknippas med sent 1800-tal, detta trots att vi bara tillhör medelklass. Väl att märka hade vi lika gärna kunna välja att skapa ett art déco-hus, eller ett funkishus, eller varför inte en inredningsvision som andas nyrokoko eller 50-tal. Prylarna finns, och priset är överkomligt för alla medelklassare med normalinkomst. Skillnaden gentemot för ett par sekler sedan är enorm. Då kunde antalet möbler räknas på händernas fingrar och varje klädinköp föregicks av allvarliga ekonomiska överväganden.

Det är ur denna synvinkel vi bör analysera den kulturella fragmentariseringen av Sverige. Gemensamma nämnare har alltid funnits, men de ökade drastiskt i omfattning och betydelse efter 1850 och kulminerade i en efterkrigstida enhetskultur som vi brukar förknippa med folkhemmet. Samma välfärdsexpansion som gjorde detta möjligt grävde dock sin egen grav. Den som har uppnått en hög grad av ekonomisk säkerhet och har tillgång till så effektiva uttrycksmedel som erbjuds av dagens teknik kan ta sig rätten att leva ut sin individualism och välja vägar som – för dem som avstår från att beträda dem – kan framstå som högst besynnerliga.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar


2 kommentarer

  1. Harrison går till historien – som en politisk demagog | Kommentaren.nu_2.0 says: 12 januari, 2015 kl. 16:16

    […] För att tala om hur dum och felaktig denna ”oro” är så hänvisar han till en artikel i Neo >> I den texten sysslar Harrison med lite av den sedvanliga svenskbashing som är så vanlig för […]

    Svara
  2. Julius Johansson says: 26 november, 2014 kl. 20:54

    ”Vi har haft kulturellt formativa invandringsvågor förr, exempelvis på 1200-talet och 1600-talet. Kulturmötena har, långsiktigt sett, snarare berikat än splittrat oss.” SIC!

    Här, menar jag, att du har missat en väsentlig sak. På 1200- och 1600-talet kom det inte 100.000 invandrare till Sverige per år, som de som redan bodde i landet, tvingades försörja. På den tiden fick invandrarna skaffa sig sin utkomst på egen hand och någon skattefinansierad försäkringskassa existerade förstås inte.

    Mycket av vad du skriver i denna artikel är förstås rätt och riktigt, men vederhäftigheten urholkas givetvis när du gör en sådan blunder i den heliga politiska korrekthetens namn.

    Svara