Krönika:

Den som är efterklok behöver inte ha rätt

Välj ingen som trollar med knäna.

av Sylvia Bjon

”Det räcker inte att vi säger ’Å, vi gillar Europa’. För att få fram en bred opinion för Europa måste det finnas någon med ett klart budskap att följa”.

Det säger Guy Verhofstadt under ett besök i Helsingfors. Verhofstadt, som leder den liberala alliansen i Europaparlamentet, är känd för att vara en uttalad federalist. Det provocerar många. EU-valet kommer garanterat att uppvisa en delning mellan euroskeptiker, federalister och resten.

Problemet är att resten, en obskyr mängd européer, inte har något strömlinjeformat budskap att tillgå. 

Eftersom Finland hör till eurozonen kommer valrörelsen hos oss att kretsa kring valutaunionens alla brister. Det vore en bra sak om jag inte var rädd att den kommer att handla om sådant som redan hänt. Det kommer att bli en plåga att sålla de fruktbara tankarna från svadan av efterklokheter.

Det är också smärtsamt att det land som Finland närmast brukar jämföras med – Sverige – inte fungerar som jämförelseobjekt nu.

Finland och Sverige gick in i EU samtidigt. I Sverige bildar det en naturlig följd av landets egna rikliga handelshistoria. I Finland är det mest ett symptom på det ryck västerut vi kände oss nödda till efter kalla krigets slut. 56,9 procent röstade ja till EU 1994 – en större andel än i Sverige.

Den finländske ekonomiprofessorn Sixten Korkman, som arbetade för EU:s ministerråd decenniet efter inträdet, noterar i en ny bok att EMU nästan sopades under mattan under medlemskapsdebatten i Finland. Ändå ansåg följande regering att Finland absolut skulle med, utan att arrangera en folkomröstning som man gjort i Sverige. Händelseförloppet har eldat under euroskeptikernas argumentering om förgången tid, men ingen har lyckats vrida klockan tillbaka.

Detsamma gäller hela EMU:s uppkomst. Det är känt att de som i tiden strävade efter ett politiskt enat Europa hade för avsikt att göra det med pengarna först. Man hoppades att en rätt plötslig valutaunion skulle tvinga fram det övriga samarbetet, precis som kol- och stålunionen skulle ge fixerad fred. Är det något lockbete som funkat i Europa så är det handel och penningpolitik, och få andra saker. Det må vara bakvänt, men ingen vet om det hade varit möjligt att sammanföra Europa i en annan ordningsföljd. 

I Finland har euron dessutom blivit en överförd symbol för en grupp helt andra problem som visar sig parallellt. Till skillnad från Sverige gick vi in i EU med en industristruktur som i jämförelse liknar en bananrepublik. Fokuseringen på skogsbruk och metall övergick till Nokia, som i sin glanstid fick finländarna att glömma att också högteknologiska bananer är bananer. Att vara enahanda bär inte långt. Befolkningen åldras, inflyttningen är minimal, dessutom är det lågkonjunktur.

EU och euron har varken skapat eller löst det här. Ur globalt perspektiv har vi det fortfarande väldigt bra. Därför hoppas vi på en EU-debatt som lyckas skilja hemkokta dumheter från europeiska eller globala, och som påminner om att det vi diskuterar uttryckligen är i-landsproblem. I det avseendet har Verhofstadt rätt: Det behövs icke-populister som med några ord kan övertyga alla om varför de som utger sig för att trolla med knäna inte är bättre kandidater, inte apokalyptikerna heller.