Den siste ebolapatienten

Svenska hjälparbetare motarbetades av ryktesspridning.

av Mattias Svensson

Informationskampanj mot ebola i Monrovia, Liberias huvudstad.

Informationskampanj mot ebola i Monrovia, Liberias huvudstad.

Mattias Svensson Ebola Liberia  Beatrice Yardolo WHO Hans Rosling  Johan von Schreeb Axpixlat Fria Tider Neo nr 2 2015När engelskläraren Beatrice Yardolo, 58 år, lämnade ett kinesiskt behandlingscenter i Liberias huvudstad Monrovia i början av mars i år var det möjligen en historisk händelse. Landets då sista ebolapatient hade avslutat sin behandling. På en vecka hade inga nya fall konstaterats.

Det är för tidigt att blåsa faran över. Ett land ska gå 42 dagar utan nya fall innan det deklareras fritt från ebola. Dessutom finns smittan kvar i grannländerna Guinea och Sierra Leone, där det första veckan i mars rapporterades om 51 respektive 81 nya fall.

Men så här en bit in på 2015 kan vi ändå konstatera att det finns anledningar till optimism. Internationella hjälpinsatser tycks ha bidragit till att få sjukdomen under kontroll. Även i brist på botemedel har dödligheten kunnat minskas från tidigare 90 procent till neremot 50 procent, genom vårdinsatser som vätskeersättning, dropp, antibiotika och mänsklig närvaro. Detta är särskilt värdefullt eftersom ingen som varit smittad av ebola insjuknat på nytt och många överlevande kunnat vårda nya patienter.

Antalet insjuknade har gått från hundratal till tiotal per vecka i de drabbade länderna. Sida rapporterade i februari om att elva områden i de drabbade länderna nu deklarerats ebolafria. Under mars sätts också det första vaccinet mot ebola in i Guinea, något som Världshälsoorganisationen (WHO) hoppas ska bli en gamechanger som kan radera sjukdomen helt.

En stor vändning kom redan i oktober förra året då Nigeria, Afrikas befolkningsrikaste land, deklarerades ebolafritt efter en resolut insats. Landet runt lyckades sjukvårdspersonal snabbt söka upp 898 personer som misstänkts ha haft kontakt med ebolasmittade, hålla dem under observation och på så sätt hindra vidare spridning.

Annars var det i oktober förra året som pessimismen tycktes nå sin kulmen. Till och med professor Hans Rosling förtvivlade.

– Jag är ingen alarmist, men det som gör att den här epidemin framstår som så otäck är att vi steg för steg kan följa när sjukdomen bröt igenom de åtgärder som gjordes, sade han i Svenska Dagbladet (4/10 2014). Då fördubblades antalet insjuknade var tredje vecka, och även i västvärlden rapporterades med stora rubriker om misstänkta fall.

De som försökte stoppa epidemin arbetade i motvind under svåra förhållanden. Den bristfälliga sjukvård som fanns i de fattiga västafrikanska länderna hade brakat samman under trycket från för många patienter. Läkare utan gränser fann sig länge vara ensamma med insatser på plats, berättade läkaren Johan von Schreeb som förra sommaren ringdes in för att samordna WHO:s insats (Läkartidningen 27/8 2014). I slutet av förra året fick von Schreeb utmärkelsen Årets svensk av tidningen Fokus för sin heroiska insats.

Motvinden fanns dessvärre även i Sverige. Återvändande hjälparbetare möttes av ryktesspridning, trakasserier och hot. En hyresvärd ifrågasatte om en återvändare skulle få bo kvar i sin lägenhet, i andra fall hindrades deras barn från att gå i skola och dagis.

Källan till detta var delvis okunskap och överdriven rädsla, hela den afrikanska kontinenten har exempelvis upplevt en nedgång i turistresor i ebolans spår. Mycket var dock högljudda och förvridna påståenden från främlingsfientliga medier, bloggar och konton i sociala medier.

I dessa kretsar utnyttjades ebola till max, så länge spridningen ökade: rasism mot afrikaner och afrikanska länder, myndigheter som hävdas ljuga om det förestående ebolautbrott som skulle drabba Sverige och förstås stängda gränser som enkel lösning. I riksdagen lade Sverigedemokraterna förslag om karantän för all personal som varit på plats (en åtgärd som avvisas som kontraproduktiv av medicinsk expertis) och om striktare gränskontroller i Europa(!). Riksdagsledamöter från övriga partier som ifrågasatte dessa åtgärder anklagas återkommande på nätet för att vilja föra in ebola i landet: stundtals som en medveten plan för mångkultur, stundtals i naivt försvar för öppna gränser.

I takt med de goda nyheterna om ebola har dock de främlingsfientliga medierna slutat rapportera om frågan. Det är förvisso också goda nyheter, inte minst för de hjälparbetare som gjort och gör skillnad. Men vi har sannolikt inte sett det sista utbrottet av paranoida föreställningar och repressiva förslag från denna nya kraft i svensk politik.

Publiceringsdatum: 2015-06-02
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar