Hans Zetterberg

Den motvillige moderaten

Pengar som bara kan köpa konst, vetenskap och religion. Med sådana förslag berikar Hans Zetterberg den borgerliga idédebatten. Fast han inte vill.

av Isobel Hadley-Kamptz

Hans Zetterbergs texter är aktuella genom en ny Timbroantologi. Författaren har dock synpunkter på urvalet. Foto Karl Gabor.

Hans Zetterbergs texter är aktuella genom en ny Timbroantologi. Författaren har dock synpunkter på urvalet. Foto Karl Gabor.

Säg borgerlig i Sverige i dag och man tänker på marknadsekonomi. Säg borgerlig i dag och man tänker på livsstil, var det halvfranska band och krämig cappuccino? Trots en rapport och en lång artikelserie i Svenska Dagbladet lyckades PJ Anders Linder inte komma närmare en definition av borgerligheten än att denna bör vara väluppfostrad och strävsam.

Det är talande att högerns tankesmedja Timbro i detta pågående sökande ger ut en antologi med Hans Zetterbergs gamla texter. Zetterberg, före detta chefredaktör på Svenska Dagbladet, direktör för Riksbankens jubileumsfond, prefekt för sociologiinstitutionen på Ohio State University bland mycket annat höll på med just detta på 80- och 90-talen. Då kallade man det liberalkonservatism, den  tänkta syntes som präglade Moderaternas idéprogram från 1990, som Hans Zetterberg var med och skrev. Man skulle vara liberal i den stora världen och konservativ i den lilla, blev slutsatsen. Borgerligt alltså. Dock kanske inte helt korrekt speglat i den nya antologin.

– Nej, Roland har ju gjort ett konservativt urval, skrattar Hans Zetterberg åt boken, sammanställd av den konservative debattören Roland Poirier Martinsson, denna ljuvliga presommardag när jag åkt ut till Bromma för att prata med honom om borgerlighet, marknader och en svunnen intellektualism.

Jag är säkert överdrivet nostalgisk här. Men det är inte bara det att besökare på Timbro i dag möts av tapeter med bokmotiv snarare än 90-talets välfyllda bokhyllor som får mig att se tillbaka med viss längtan. Det som i dag mest tycks vara pr-överväganden var väl ändå lite mer av verkliga intellektuella samtal då?

– Det mesta kristalliserades på den där tiden, tuggmotståndet gjorde att man tänkte klarare. I dag finns inte mycket motstånd kvar.

Zetterbergs skepsis till den svenska debatten är dock inte bunden till nuet.

– I Sverige har vi trott att det mest onödiga, politik och ekonomi, är det enda nödvändiga. Konst, naturvetenskap, litteratur, religion, moral, allt detta har ansetts oviktigt. Riktiga intellektuella är inte statsvetare eller ekonomer, de måste vara humanister också.

På samma sätt som den svenska vänstern varit för fäst vid staten menar Zetterberg att den svenska högern varit för fäst vid marknaden.

– Marknadsekonomin är utmärkt i näringslivet, men det ska också begränsas dit. Utanför näringslivet gör vi saker för att vi tycker om varandra, för att vi tycker om att göra något. På områden som vetenskap och konst kan marknadsekonomin tvärtom göra stor skada. Det stora misstaget den svenska högern gjort är att den inte förstått de här begränsningarna.

Men så är det väl i USA också, ditt andra hemland?

– Javisst. På universiteten har man affärsmännen i styrelsen. Man får försöka hålla emot så att det är akademiker som har mest att säga till om.Hans Zetterberg intervju Isobel Hadley-Kamptz Neo nr 3 2011 citat1

Klarar man att hålla emot då?

Han skakar på huvudet.

– Varken konsten eller vetenskapen har kunnat stå emot detta. Vetenskap har kommit att handla om det som är kommersiellt användbart. Det är förstås utmärkt med kommersiellt användbara innovationer, men det är något annat än forskning, och de sakerna bör hållas isär.

Zetterberg är starkt skeptisk till utvecklingen inom patenträtten.

– Patent på mänskligt DNA – det är dåraktigt! Patentsystemet har fungerat bra för ingenjörer, men tyvärr väldigt dåligt inom medicinområdet.

Skevheten har brett ut sig i hela utbildningssystemet, menar han. Både Svenskt Näringsliv och enskilda företag propagerar i dag för att utbildningssystemet ska utformas så att de får effektiva arbetare.

– Men det kan inte vara den högre utbildningens viktigaste uppgift. Förr hade svenska företag industriskolor och lärlingssystem, men när de fick lägga över kostnaden på skattebetalarna gjorde de förstås glatt det.

Jag tänker på den moderate riksdagsledamoten Johnny Munkhammar, som vid ett möte med en student i fornnordiska språk frågade sig ”om vi har råd att ha sådana utbildningar där kompetensen inte är efterfrågad”.

Inte heller friskolereformen finner riktigt nåd hos Zetterberg:

– För att en privatisering ska fungera måste det först finnas en marknad, och varken skolan eller vården är marknader. Det är bara en som betalar, kommunen eller landstinget, det finns ingen risk för företagen.

Jag kan inte låta bli att tänka på Bengt Göransson. Den förre skolministern, vänsterns mesta mysintellektuelle, som brukar säga ungefär samma saker som Zetterberg. Båda två uppehåller de sig gärna i det som varken är stat eller marknad, Göranssons bas är ju ABF och Folkets hus snarare än partiet och staten, Zetterberg har ägnat decennier åt att försöka få svenskar att begripa poängen med civilsamhället. Det som varken är stat eller marknad, den zon där vi gör saker av kärlek, av lust, av engagemang. Det som är gemeinschaft snarare än gesellschaft, för att tala med sociologen Ferdinand Tönnies etablerade begrepp.

– Välfärdspolitiken måste vara en pall med tre ben, säger Zetterberg,

– Staten, marknaden och civilsamhället. Inget ben bör vara längre än det andra.

Hur kan vi komma dit då?

– Civilsamhället går inte att planera. Det är lätt att säga att alla ska ta ansvar, men det betyder ju ibland att ingen tar ansvar. Man kan inte lita på marknaden, men man kan inte heller lita på det civila samhället. Staten måste finnas där som garant.Hans Zetterberg intervju Isobel Hadley-Kamptz Neo nr 3 2011 citat2

Ändå återkommer han till detta att staten inte alltid är lösningen. Den kan vara det, men andra föreningar, familjen, vänner, folkrörelser, kan lösa problemen bättre. De måste kanske få möjlighet att prova innan staten kommer in.

Det som ändå är politik måste dock framför allt handla om att lösa problem. Ett parti som Zetterberg inte tycker förstår det är Kristdemokraterna.

– Kristdemokraterna blandar ihop moral och politik när det är två helt olika saker. Man kan inte lagstifta om människovärdet, men det betyder inte att det inte finns. Jag är en stor anhängare av värdighet, värdighet är att se till det bästa i din medmänniska, men det hör inte hemma i lagen. KD vill driva familjepolitik utifrån blodsband och moral, när människor behöver något helt annat.

Samma sak gäller för andra av partiets profilområden, menar Zetterberg:

– Ta situationen för de äldre. Man sitter där och får kanske aldrig komma ut, väntar på någon i hemtjänsten som ska komma och sköta det mest väsentliga. Då får vi en värdighetslag. Personalen måste åtminstone vara artig. Det är ett rent hån.

Vi talar vidare om den säregna svenska idén att just vår välfärdsstat skulle vara så unikt bra. I den mån svenska politiker tittar utåt är det för att visa upp skräckexempel eller för att hitta argument för någon förändring de vill driva av ideologiska skäl. Därför känner inte särskilt många till att exempelvis det tyska sjukvårdssystemet på många sätt är klart överlägset det svenska.

– Den tyska äldrevårdsförsäkringen är bättre än allt vi har i Sverige, och är just en sådan reform som skulle behövas för att hantera äldreexplosionen. Där är det läkare snarare än kommunaltjänstemän som avgör vilka behov man har, och alla pensionärer betalar en extra liten avgift som ska täcka de sista riktigt vårdkrävande åren. Om man levt tillsammans länge räknas man som en enhet som får plats tillsammans och man kan flytta in på äldrefaciliteter redan vid 60 eller 65, där möjligheten finns att få vård senare när man kanske behöver det. Här tror vi att vi löser äldreproblematiken med sänkt skatt för pensionärer i stället.

En fråga som upptog stort intresse i borgerliga kretsar fram till 2006 var sammanväxningen mellan socialdemokratin och staten. Ändå tog det Moderaterna mindre än en mandatperiod att förvandla sig till statsbärande.

– Det är ett misstag av Reinfeldt att tala om sig som statsbärande, som folkets representant, tror Zetterberg, som ändå inte är särskilt upprörd över att alliansregeringen inte varit så objektiv i exempelvis utnämningspolitiken.

– Det kan vi vara när vi väl är i majoritet i den centrala zonen.

I majoritet?

– När det blivit jämnt då. När vi jämnat ut vänsterns försprång. Då bör man absolut börja gå enbart efter kompetens.

Han vill stryka under att de stora partierna i Sverige måste vara uttalat pragmatiska för att vara framgångsrika. Både det stora partiet till vänster och det stora partiet till höger.

– Reinfeldts framgångar beror på att han är helt oideologisk. Det mer ideologiska får hanteras av de små partierna.

De små borgerliga partierna är väl inte heller särskilt ideologiska? 

– Nej, säger han lätt besvärat, men nu vill jag inte prata mer om det.

Att vara för marknadsekonomi innebär inte att man måste vara lojal vare sig med allsköns kapitalister eller med hur kapitalismen utvecklats. Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey har skrivit om hur de borgerliga dygderna som måttlighet, strävsamhet, klokskap, bidragit till västerlandets fenomenala ekonomiska framgångar. Om man ser på dagens finansekonomier är det dock ytterligt tveksamt om de alls har några dygder kvar.

– Finansbranschen behöver ett nytt budord; Du skall inte hava begärelse till din arbetsgivares kassaflöde, säger Zetterberg.

Han berättar en liten historia om hur man på Merrill Lynch tidigt upptäckte hur systemet med att paketera och sälja dåliga bostadslån vacklade. Men man tjänade ju så mycket pengar på det att man skapade en egen avdelning som kunde köpa de dåliga lånen så att resten av banken, och inte minst de enskilda handlarna, kunde fortsätta tjäna stora pengar. Han påstår att handlare på andra avdelningar till och med gav av sina egna bonusar till dem som jobbade på skräpköpsavdelningen så att de som jobbade där inte skulle vara för sura. Så kunde man fortsätta i ett helt år till.

– Men banker har aldrig varit en begåvningsbransch. I den svenska borgerligheten tänkte man historiskt så att om man hade två barn så fick den mest begåvade ta över familjeföretaget och den mindre begåvade kunde väl jobba på någon bank.

Ett viktigt skäl till problemen är också, menar Zetterberg, att traditionella välskötta sparbanker inte är så förfärligt lönsamma.

– De går runt, ger trivsamma vinster, men inte särskilt mycket mer. Samtidigt har tradingavdelningarna på bankerna tjänat ofantliga pengar. Därför har rekryteringen till bankernas toppskikt nästan alltid kommit därifrån, medan de försiktigare, tråkigare traditionella banktjänstemännen aldrig blivit befordrade. Den skadliga kulturen har på det sättet kommit att genomsyra hela företagen.

Hur ska man kunna lösa det?

– Det krävs bättre regleringar för bankerna, de kan inte få fortsätta tjäna pengar på att ta orimliga risker när kostnaderna för riskerna betalas av olika stater. I Europa tror jag att vi borde låta också stater kunna gå i konkurs och skriva av sina lån. Visst, tyska banker kommer drabbas om Grekland går i konkurs, men som det är nu drabbas ju ändå tyska skattebetalare.

För att komma tillrätta med incitamentsstrukturen i finansvärlden har han ett mer oväntat förslag:

– I finansbranschen borde man få del av sin lön i en annan valuta, som bara kan användas till konst, vetenskap, religion, sektorer där det är svårt att tjäna pengar. Finansmännen måste alltså lägga en del av sin inkomst på sådant, och i utbyte kan de väl få sitt namn på museets entré eller så.

Ett slags skatt som inte ska gå till staten?

– Jag skulle inte kalla det skatt, men en annan valuta, en formel för att ta från de rika och ge till de fattiga.

Han ler igen, medger att det kanske finns svårigheter i genomförandet.

Jag frågar om den nya boken ska ses som ett tecken på att Hans Zetterberg åter vill delta i den svenska debatten, men han skakar på huvudet. Han har inte varit inblandad i utgivningen alls förrän han blev tillfrågad om rättigheterna.

– Jag känner inte till någon enda klippbok som gjort någon större skillnad, och det blir nog inte annorlunda med denna.

– Det är dessutom mycket ovanligt att en svensk journalist bryr sig om någon som är äldre än 70–75 år. Det är tyvärr rätt tydligt. Sverige är mycket mer ageistiskt än många andra länder. Här finns inga äldre politiker, Håkan Juholt påstods vara gammal när han tillträdde  och han är ju inte ens 50 år. Det är en mycket kort tid när man antas ha något intressant att bidra med.

Han är vemodig men ler igen.

– Men det är ju inte särskilt viktigt. Då får man tid och ro att skriva och tänka ifred i stället.

Hans Zetterberg intervju Isobel Hadley-Kamptz Neo nr 3 2011 fakta

Sagt om Hans Zetterberg

”Jag har aldrig haft förmånen att träffa Hans, men jag har läst många av hans texter. Jag tycker att han tydligt visar att borgerligheten är så mycket vidare och större än bara de politiska partierna eller Alliansen.

Intellektuella som Hans Zetterberg visar också vilken betydelse fria tänkare har för hur attityder formas och förändras. I hans fall gäller det inte minst den så ofta diskuterade frågan om förhållandet mellan staten, marknaden och det civila samhället.”

Annie Johansson (nu Lööf), riksdagsledamot Centern

 

”Man kommer inte undan Hans Zetterberg. Han företräder ett glädjefyllt allvar. Som opinionsmätare tolkar han hellre än mäter, och hans kunskap höjer tolkningen till en stimulerande intellektuell nivå. Han har en smittande självtillit, som alltid gör honom läsvärd.

Att alla hans påståenden inte är ovedersägliga gläder därtill en som inte delar hans politiska åsikter – ett sådant är hans tankar om den stora världen och den lilla: solidaritet är bara möjlig i den lilla, i den stora måste konkurrensen gälla. Jag förstår tanken bakom – han vill kunna förena en strikt marknadssyn med ett medmänskligt förhållningssätt. Hur stor kan den lilla världen bli innan solidariteten blir omöjlig? Kan man vara solidarisk med sysslingar? Eller går gränsen vid kusiner?

Zetterbergs påstående har hjälpt mig att konkretisera många politiska samtal.”

Bengt Göransson, före detta socialdemokratisk kulturminister

 

”Det finns få människor som kan ge människa och samhälle en sådan helhetssyn som Hans Zetterberg, både genom akademisk skärpa och en genuin förståelse av människan som individ, person, och samhällsvarelse. I förmågan att beskriva detta tänker han inte “out of the box”, han begränsas inte av någon box alls. Han är en fri tänkare och en av de klokaste jag har haft glädjen att arbeta med.”

Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker och före detta partisekreterare för Moderaterna

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2011

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. José L Ramírez says: 23 juni, 2014 kl. 23:02

    Mitt enda möte med Hans Zetterberg var på ett symposium som det privata moderatstyrda Cityuniversitetet anordnade 1998 under temat ”Dygder för framtiden”. Jag hade lagt fram en text om detta ämne (en fråga som har legat i grunden för mig under hela min akademiska karriär). Jag fick t o m Zetterberg som ledande kommentator av mitt skriftliga bidrag. Han började redan i sina första ord med att ta avstånd från min uppfattning om vad dygden innebär. Vid den tiden hade jag introducerat den aristoteliska uppfattningen i frågan, i den verksamhet som jag bedrev i smahällsplanerarutbildning. Men Zetterberg tyckte ha en banal uppfattning om saken och saknade urskillningsförmåga för att förstå min preciserade uppfattning. För mig var viktigt att lyfta fram relationen mellan individ och samhälle och därmed skilja mellan individ och person och mellan samhälle och kollektiv. Vilket fick dygden att bli en personlig förvärvad egenskap inte bara en skicklighet i det ena eller den andra situationen. Hur man handlar är grunden til vad man gör, inte tvärtom. Och detta hur är en drygt eftersom den förvärvas personligen. Det handlar om klokhet eller fronesis (i Aristoteles benämning). Zetterberg tyckte att jag ”sköt mig i foten”, när jag försökte överkrida individualismen. Vilket j´klart visade att han inte fattade et dugg och attt det var hans fot jag sköt i. inte mitt.
    Zetterberg visade sig höra till de människor som har en färdig uppfattad mening och inte för mår att lyssna. Symposieledarna visade sig dela samma sjuka, vilket kränkte intentionerna som uttrycktes i det stolta symposietemat.
    Att man kan ställa Zetterberg och Bengt Göransson bredvid varandra är ganska riktigt. De tillhör två skilda politiska branscher, men deras etik är lika.

    Svara