Krönika:
Den ironiska degenerationen
Om det goda tvivlet och den onda nostalgin.
av Sylvia Bjon
Oroar du dig för pengar och framtid? Den frågan ställs regelbundet i barometrar och opinionsmätningar, och brukar få svar som klingar i samma tonart som mynten i folks fickor. Oroligast är de som har korttidsjobb, är arbetslösa eller ensamstående föräldrar.
Ändå finns en generation i Finland som utmärker sig med mer skepsis och oro än andra. Det är inte de äldsta eller de yngsta, utan de som är mitt i livet, den så kallade generation X, födda på 1960-talet eller fram till mitten av 1970-talet.
I en enkät gjord av den finlandssvenska dagspressen oroade sig 60-talsbarnen över både arbete och ekonomi mer än andra, oberoende av den egna ekonomiska situationen. Också i de årliga samhällsbarometrar som görs av näringslivets tankesmedja EVA sticker generation X ut med sin misstro. Finländare mellan 40 och 55 är mest benägna att anse att ”omvälvningar och automatisering i arbetslivet kommer att leda till massarbetslöshet”, och att ”globaliseringen gått för långt”. Det här är också generationen som misstänker att strukturella ekonomiska reformer ofta är ”propaganda för att få folk att släppa sina egna intressen”.
Jag tillhör den sista svansen av generation X, som växte upp med både Tjeckoslovakien och DDR i min skolatlas och som förgäves sökte sommarjobb vid kalla krigets slut, då Sovjethandeln rasat vilket drog ner Finland i en svår ekonomisk depression.
De som är några år äldre än jag var redan vuxna då. De steg in i arbetslivet och bildade familj under en tid då landet på mindre än ett decennium avreglerat finans- och valutamarknaden, devalverat, skakats av massarbetslöshet, gått från skogsbruk till IT och blivit EU-land.
Det är väldigt många stora omvälvningar under kort tid.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att just 60-talsbarnen litar minst på sådan politisk förändring som inte förklaras med något annat än ödesstyrning. De som är äldre får redan ut sina pensioner, och de som är yngre är födda i en globaliserad värld. EU-generationen har redan rösträtt.
Det är sunt med lite skepsis. Beslutsfattare måste komma ihåg att det här är en grupp väljare som är aktiva, men som rör på sig ifall politiska vägval inte förklaras med något annat än att ”det bara är så”. Samtidskrönikörerna måste också lyckas bättre i sitt uppdrag än under decenniet mellan 1986 och 1995 om inte varje strukturförändring ska leda till att förståelsen byggs upp först i efterhand.
I min åldersklass är misstron tyvärr ofta kopplad till en falsk nostalgi. Den nästan panikartade nostalgin tar sig uttryck i en misskreditering av dem som är yngre och rentav våra egna barn.
En del tycks tro att dagens barn är inkapabla att ta till sig information om hur världen såg ut innan de föddes. Ändå vet vi ju själva hur saker låg till innan vi föddes – och drabbas sällan av någon särskild lust att genomleva våra föräldrars barndom. Det vill inte våra barn heller, vilket tyder på att världen inte blivit sämre på lång sikt, inte ens för generation X.
I Sverige är 60-talisterna väl de sista som minns det gamla folkhemssverige och kan jämföra med dagens samhälle. Visst, det var lite mer grått och hemvävt, men samtidigt så mycket tryggare och sammanhållet. Att t ex behöva oroa sig för att barnen skulle bli rånade eller gängvåldtagna fanns ju liksom inte på kartan på 80-talet. Det är ine så konstigt att man blir nostaligisk i vissa avseenden och att mamnnställer sig tvivlande till att man bara måste acceptera vad som helst i den heliga globaliseringens och öppenhetens namn.