Den förrädiska friheten
Även strävan att befria kan vara förtryckande. Det är sådana varningar som gör den brittiske filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin högaktuell än i dag.
av Gina Gustavsson
Huvudtesen för värderingsforskarna Ronald Inglehart och Pippa Norris, som tillsammans utsetts till 2011 års mottagare av det internationellt ansedda Skyttepriset i statsvetenskap, handlar om skillnaden mellan ”the West and the rest”, hur stort värde folk tillmäter just den individuella friheten. Enligt Inglehart kännetecknas välmående demokratier av att befolkningen värdesätter individuellt självförverkligande – medan majoriteten i auktoritära system prioriterar tradition, säkerhet och lydnad på bekostnad av den individuella friheten. Globalt sett är den attitydmässiga vattendelaren alltså inte längre frågan om demokrati utan frågan om självförverkligande och autonomi.
För en svensk liberal kan denna världsbild onekligen te sig aptitlig. Frihetens fiender antas vara de som på grund av ekonomisk osäkerhet, religiös indoktrinering, brist på utbildning och egenmakt eller ren okunskap envisas med att lyda auktoriteter och traditioner snarare än att som vi understryka vikten av individuell självständighet.
Själva är vi svenskar bevisligen redan världsledande på individuell frihet. Enligt Ingleharts världsomspännande attitydundersökningsprojekt, World Values Survey, placerar sig svenskarna på internationell ”förstaplats” i sin iver att uppnå självförverkligande, autonomi och individuellt oberoende. Svenskarna är med andra ord det i särklass mest frihetsälskande folket i världen, även jämfört med sina skandinaviska grannländer.
Enligt detta synsätt behöver frihetens vänner alltså enbart vända blicken utåt. Liberalismens räddning antas bestå i vad Inglehart kallat en ”svenskifiering” av de andra. Själva är vi redan frälsta.
Men det ligger samtidigt något paradoxalt över denna förvissning om att just vi är frihetens bästa försvarare. Frihet på svenska tycks vara egendomligt förenlig med förbud, ibland rentav intolerans. Enligt den nyss publicerade Mångfaldsbarometern 2011 vill exempelvis en dryg tredjedel av de tillfrågade helt och hållet förbjuda religiösa friskolor. De allra flesta svenskar stödjer den svenska sexköpslagen från 1999, som kriminaliserar prostitution genom att förbjuda köp av sex och som ofta omnämns som internationellt unik. Så många som en tredjedel av svenska folket anser att all slags pornografi borde förbjudas.
***
Även världens mest frihetstörstande folk tycks alltså benägna att förbjuda många handlingar som det kan tyckas vara upp till den enskilda individen att avgöra. Det svenska fallet pekar på att det alltid finns en risk att de som bekänner sig till frihetens evangelium ändå ropar på tvång och förbud, i frihetens namn.
Det tycks med andra ord som att just våra frihetsideal kan förleda oss till att skapa en lindrigare slags ofrihet, men som samtidigt är mer osynlig och förrädisk, eftersom den inte utger sig för att kräva lydnad eller underkastelse utan tvärtom höljs i befrielsens täckmantel.
Den tänkare som klarast formulerat denna risk är utan tvekan den brittiske filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin (1909-1997), vars fem berömda essäer om friheten nu föreligger i svensk nyöversättning. I en tid när man som liberal avkrävs allt starkare ställningstaganden och markeringar mot de illiberala utgör Berlins essäer ett välkommet byte av fokus, från bristerna hos andra till bristerna hos oss själva. Att läsa Berlin ger en nyttig påminnelse om vår egen felbarhet, om den inneboende risken hos våra egna frihetsideal att slå över till ofrihet.
Berlin menade att just vårt frihetspatos ibland kan förblinda oss så till den grad att vi inskränker andra människors frihet utan att erkänna att det är just det vi gör. Skälet till detta är att vissa frihetsideal, till exempel idealet om autentiskt självförverkligande, paradoxalt nog kan framställa tvånget som en nödvändig del av själva befrielsen.
Ett nutida exempel återfinns i diskussionen om slöjförbud, där många debattörer hävdat att en lag som förbjuder kvinnor att bära slöja inte alls inskränker deras frihet att göra som de själva vill, utan i själva verket frigör slöjbärande kvinnor från något de bara tror att de vill. Slöjförbudet, menar vissa, utgör i själva verket en befrielse, eftersom det tvingar de berörda kvinnorna att avstå från en förtryckande praktik som står i vägen för deras sanna självförverkligande. Ett förbud skulle enligt denna logik främst syfta till att få kvinnor att kasta av sig den slöja som utan deras vetskap egentligen hindrar dem från att uttrycka sin individualitet. Denna argumentationslinje var exempelvis populär i det sena 1990-talets franska debatt om slöjförbud i skolan.
Givetvis bör vi inte försumma de uppenbart illiberala och fundamentalistiska ideologier som trots allt hotar friheten utifrån, snarare än inifrån. Men ibland kan det vara nyttigt att erinra oss också de mer subtila hoten, där vi själva kan tänkas vara inblandade. Om vi ska tro Berlin så bör nämligen en sann liberal inte bara motarbeta ofrihet, utan även självgodhet, arrogans och moralisk lättja. Den person eller civilisation som med glädje pekar ut de yttre hoten mot friheten, men själv slår sig för bröstet som ofelbar, brister därmed i ödmjukhet, nyansering och förmåga till självkritik. Dessa är grundläggande dygder inom den liberalism som Berlin stod för.
***
Isaiah Berlin föddes i Riga 1909. Han var ett efterlängtat ensambarn i en välbeställd rysk-judisk familj och blev snabbt bortskämd med föräldrarnas uppmärksamhet. Redan tidigt visade han sig äga en outsinlig svada och ett ändlöst intresse för de flesta filosofiska problem, med undantag för de materiella rättvisefrågor som dryftades under Talmudlektionerna.
Ekonomiska spörsmål lämnade honom livet ut relativt oberörd, snudd på uttråkad. Hans berömda distinktion mellan positiv och negativ frihet handlar alltså inte om ekonomiska frågor, som det ibland antas, utan snarare om den enskildes rätt att avvika från mängden. Han brann för individens frihet att vara impopulär och egen.
I samband med första världskriget och en tilltagande antisemitism i Riga bestämde sig familjen Berlin för att flytta till Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg. I februari 1917 välkomnade de den ryska revolutionen med den entusiasm som initialt delades av de flesta liberaler. Samtidigt kom Isaiah att få uppleva ett livsavgörande ögonblick. När han stod med sin guvernant utanför en bokhandel och bläddrade i en sliten bok av Jules Verne såg han plötsligt en mobb svepa förbi, med ett fast grepp om en ensam polis från tsarregimen. Polisen såg ut att vara förvissad om sin snara död i mobbens händer.
Scenen gjorde ett starkt intryck på den blott sjuårige Isaiah och kom att ligga till grund för hans livslånga övertygelse om att frihetstörst alltid riskerar att urarta i bevekelselöst förtryck. För all framtid kom han att föredra stillsamt resonerande och kompromisser framför radikala samhällsomvälvningar och krav på ideologisk renlärighet.
I början på 1920-talet flyttade familjen Berlin till London. Den första frukosten bestod av bacon och ägg och i samma anda anpassade sig den dittills lillgamle Isaiah i rasande fart till den brittiska tillvaron. Raskt tog han sig till Oxford för att studera filosofi. Efter bara några år undervisade han i ämnet och ägnade nätterna åt att bena ut hur man egentligen kan veta att en persons huvudvärk är värre än en annans.
Med åren blev han dock allt mer skeptisk till sådana abstrakta diskussioner. Efter andra världskriget övergick han till att studera idéhistoria, ett bespottat ämne i dåtidens Oxford, men desto större på andra sidan Atlanten. I en serie föreläsningar vid amerikanska universitet och i brittisk radio utvecklade Berlin sina mest berömda analyser av frihetens omtvistade natur och dess fiender.
***
Berlin föredrog samtalet framför skrivandet. Han hatade att tänka utan sällskap. Han skrev också som han talade, andlöst och full av infall och associationer, utan att för den skull någonsin förlora den röda tråden. Han uttryckte sin eleganta Oxfordengelska med ett tempo som enligt hans biograf, Michael Ignatieff, påminde om en bubblande rysk samovar.
Själv kallade sig Berlin för en intellektuell taxi. Nämnde hans samtalspartner ett ämne så vips drog han iväg mot den angivna destinationen i rasande fart. Han tycks själv ha varit både stolt och bekymrad över denna sin oförmåga att helt och fullt ägna sig åt en idé, ett värde, en politisk ståndpunkt, en vetenskaplig disciplin.
Hans styrka satt just i förmågan att anlägga en mångfald olika perspektiv samtidigt, att leva sig in i och förstå det han samtidigt fördömde. Till skillnad från exempelvis amerikanen John Rawls, vars tankar starkast präglar samtida debatter inom liberal politisk teori, utarbetade Berlin aldrig något sammanhängande program för den liberala idealstaten. Filosofins uppgift var enligt honom att hjälpa människor att förstå sig själva snarare än att peka ut hur samhället bör inrättas.
Han var en hängiven värdepluralist och därmed övertygad om att det finns en mängd värdefulla moraliska ideal som omöjligen kan rangordnas sinsemellan. Livet handlar alltså om tragiska val, mellan exempelvis trygghet och frihet, eller gemenskap och oberoende. Vi kan aldrig maximera alla goda ting på samma gång.
I likhet med andra efterkrigstida liberaler ansåg Berlin därför att alla utopier när ett frö till tyranni, eftersom de tenderar att upphöja ett visst värde till moralisk trumf på mångfaldens bekostnad. Men tack vare sin omvittnade fantasi och inlevelseförmåga kunde han också sätta sig in i renlärighetens lockelser.
En filosofisk siare är kanske den mest passande beteckningen på Berlin. Han ägnade sig främst åt att varna för de dolda farorna i varje resonemang. Målet var inte att hitta det perfekta och slutgiltiga svaret på hur vi bör leva – utan snarare att påminna oss om att inget sådant finns och att vi därför måste nöja oss med att alla lösningar och ideologier rymmer vissa moraliska fallgropar, risker och avigsidor.
Det innebär ingalunda att vi ska sluta kämpa för våra övertygelser. Tvärtom uppmanar Berlin oss att göra något som är ytterst svårt, nämligen att stå upp för vad vi tror på samtidigt som vi erkänner att detta oundvikligen sker på bekostnad av andra värdefulla ideal.
***
Mitt under kalla kriget, 1958, erhöll Berlin den prestigefyllda Chichele-professuren i social och politisk teori vid Oxford. Hans installationstal blev sedermera essän ”Två frihetsbegrepp” och intar sedan ett halvt sekel en självklar plats i de flesta antologier med klassiska och inflytelserika texter i politisk teori och filosofi.
Huvudtesen är att vi bör skilja på två sätt att förstå individuell frihet som alltför ofta tenderar att hamna i öppen konflikt med varandra. Det ena handlar om den negativa friheten att få handla som man vill i stunden, obehindrad av andra. Det andra berör snarare den positiva friheten att styra sig själv och förverkliga sin ”sanna” vilja, en vilja som inte nödvändigtvis sammanfaller med de önskningar en person själv tror sig ha. Till den positiva friheten hör ideal som autenticitet, självförverkligande och vad filosofer brukar kalla för personlig autonomi, nämligen rationellt självstyre.
Berlin inleder essän om de två friheterna med en känga åt de filosofer som vänder sig bort från den politiska verkligheten i avsmak inför dess tankemässiga oreda och komplexitet. I själva verket, invänder han, är det av yttersta vikt att avtäcka och analysera just de idéer som dominerar vår samtid. För om vi fastnar i steril begreppsbestämning kan även den till synes mest harmlösa populära föreställning förvandlas till ett Frankensteins monster, som alltför snabbt blir filosofin övermäktigt.
Berlins farhåga är alltså att om vi försummar de idéer som dominerar opinionen så tenderar dessa att bli immuna mot rationell kritik. Då kan även de mest eftersträvansvärda ideal i slutändan leda den stora massan till drastiska, ologiska och farliga slutsatser.
Den positiva föreställningen om frihet som självförverkligande och autonomi är precis en sådan idé, menar Berlin. Liksom den negativa friheten utgör den vad filosofer kallar en uppfattning om det goda livet, en normativ föreställning om vilket slags liv vi bör eftersträva och vilken slags frihet som gör tillvaron meningsfull. Men till skillnad från den negativa friheten att bli lycklig på egen fason rymmer den positiva friheten fröet till paternalism, intolerans och tvång.
Berlins skepsis mot den positiva friheten grundar sig i att detta ideal prioriterar viljans snarare än handlingens självständighet. Det är alltså viktigare för den positiva frihetens förespråkare huruvida vi verkligen format vår vilja autonomt än huruvida vi ges möjlighet att agera i linje med våra önskningar. Om det finns minsta anledning att misstänka att våra önskningar i själva verket är ett resultat av religiös lydnad eller respekt för traditionen, eller att vi helt enkelt följer vår omgivning utan att ha tänkt igenom saken själva, då tenderar den positiva frihetens försvarare att hindra oss från att agera som vi vill – och det i den sanna frihetens namn.
Den positiva friheten inriktar sig också på att överkomma interna snarare än externa hinder. Det blir därmed viktigare att befrias från sina inre demoner, trauman, neuroser, nycker eller internaliserade föreställningar sedan barndomen än från staten, familjen eller andra mäktiga institutioner som kan hindra individen utifrån. Ibland kan den positiva frihetens förespråkare därför dra den vanskliga slutsatsen att statens förbud eller familjens tvång kan befria oss från oss själva. Tvång blir därmed i själva verket vägen till frihet.
Berlin skrev visserligen sina essäer för ett halvt sekel sedan, med udden riktad mot den tidens stora hot: Sovjetunionen. Den positiva friheten han varnar oss för består delvis av den kommunistiska idén om befrielse som något annat än handlingsfrihet. För Karl Marx var också den mest lycklige arbetare alienerad, även när han under sin fritid gjorde vad som föll honom i hågen. Det kapitalistiska systemet gjorde nämligen hela arbetarens existens ofri, oavsett vad han själv ansåg om saken. Befrielsen låg därför inte i att få handla i enlighet med sina önskningar utan i att leva i det rätta, kommunistiska, samhället.
***
Men den positiva frihetens faror är knappast överspelade i och med Berlinmurens fall. I själva verket varnar Berlin minst lika mycket för att friheten kan slå över i sin egen motsats även inom liberala demokratier, där statens mål just antas vara att ge medborgarna största möjliga frihet.
Just detta tycks än mer aktuellt i dag, i en tid då värderingsforskningen visar att frihetsidén är mer populär än någonsin. Enligt min egen forskning är just den positiva friheten att förverkliga och styra sig själv också vida mer populär än den negativa friheten att få göra som man vill, både i och utanför Sverige.
Inte heller råder det i dag någon brist på brännande exempel på den oheliga allians som Berlin siar om, den mellan positiv frihet och paternalism, eller rentav intolerans. Inte bara debatten om slöjförbudet förtjänar att nämnas här, utan också debatten om vad som kan tyckas vara slöjans raka motsats: pornografi och prostitution. Som Petra Östergren har visat antar både svenska politiker och socialarbetare ofta att kvinnor i porrindustrin närmast per definition inte vet sitt eget bästa, att de inte lyder sitt ”sanna” jag. Förbud likställs därför med befrielse.
På liknande sätt hävdas det ibland att utomeuropeiska invandrare endast kan bli sant autonoma genom att tvingas till medborgarutbildning i sitt nya hemland. Detta har visat sig vara ett återkommande argument i den samtida holländska och franska debatten om medborgarskapskrav och värderingskontrakt.
Enligt samma tankebanor resonerar också den som menar att obligatorisk militärtjänst utgör vägen till sann frihet, eftersom vi endast genom prövningar lär känna vårt rätta jag. ”Be all you can be!”, uppmanar den amerikanska marinkåren sina rekryter. På liknande sätt framställer även den svenska försvarsmakten ibland det militära livet som vägen till personlighetsutveckling, självförverkligande och sann självkännedom. Plikt och lydnad förvandlas därmed paradoxalt nog till sin raka motsats, nämligen befrielse.
***
Poängen är inte att dessa förbud eller tvång måste vara fel i sig. Kanske hade Berlin till och med stött den franska lagen om slöjförbud i skolan, eller den svenska sexköpslagen, trots att den kriminaliserar handlingar som i varje fall i teorin kan antas vara frivilliga och bygga på samtycke. I linje med sin värdepluralism var han den förste att erkänna att det finns andra värden än friheten att oförhindrad av andra få göra som man vill i stunden. Inte heller hade han förnekat att människan ibland kan uppleva en inre klyvning, att man kan vilja en sak i stunden men samtidigt inse att detta egentligen motverkar ens egna långsiktiga önskningar.
Berlin hade däremot vidhållit att det är respektlöst och förmätet att påstå sig veta vad andra vuxna människor ”egentligen” vill bättre än de själva gör. Ett sådant antagande må vara mänskligt, men det är likväl fel. Berlin var exempelvis övertygad om att det är svårt för människan att leva sig in i tankesätt och ideal som skiljer sig från hennes egna. Därför är det också ibland svårt att tro att andra på allvar fritt kan vilja saker som vi aldrig själva skulle välja.
Men just därför måste vi vara extra försiktiga med ideal som tillåter oss att klä tvång i frihetens språk. Om vi ska ägna oss åt förbud och tvång för att uppnå människors eget bästa bör vi i alla fall erkänna att det är just det vi gör, inte envisas med att vi i själva verket bara befriar dem.
Vi har därför all anledning att läsa Berlin och ta hans varningar på allvar även i dag, i en tid då liberalismen precis som under kalla kriget präglas av behovet att markera vem som är med oss och vem som är mot oss. I vår iver att besegra det yttre hotet riskerar vi nämligen att glömma de inre och mer subtila hot mot friheten som vi själva kan vara involverade i. Berlin påminner oss om att vi också själva kan förvandlas till frihetens fiender – just på grund av att vi värdesätter frihet av ett visst slag, till exempel i form av ”sant” självförverkligande.
Det kanske viktigaste budskapet från Berlin är att den negativa friheten att söka sin egen väg i livet är bland det sköraste vi har. Det svåraste är inte alltid att ta strid för den, utan att värna och bevara den i stillhet. Friheten försvaras därför inte bäst genom nit, krav på renlärighet eller provokation – utan genom ödmjukhet, eftertänksamhet och inlevelseförmåga i andra människors föreställningsvärld.
Fakta: Isaiah Berlin (1909–1997)
Föddes i Riga 1909 i en judisk familj. Fadern Mendel Berlin var köpman i trävirkesindustrin. Han växte upp där och i St Petersburg där han bevittnade den ryska revolutionen 1917. Familjen utvandrade till Storbritannien 1921.
Han läste vid Oxforduniversitetet där han också verkade i större delen av sitt liv. 1957-67 var han professor i social och politisk teori och det var installationsföreläsningens ”Två frihetsbegrepp” 1958 som blev hans största avtryck i den liberala idétraditionen.
Berlin skiljer på det positiva och negativa frihetsbegreppet. Det negativa frihetsbegreppet innebär frånvaro av hinder och andras inblandning med tvång. Det positiva frihetsbegreppet innebär faktiskt kontroll över sitt liv, kapacitet att göra val och besluta om sin egen framtid.
En annan distinktion som gjort Berlin känd är den mellan igelkotten och räven (”räven vet många olika saker, igelkotten en stor sak” som ett grekiskt talesätt lyder). Igelkottarna ser världen väldigt tydligt genom en enda förenande idé, medan räven har många olika erfarenheter som inte går att förena. Berlin såg sig själv som en räv.
I november ger Timbro ut Isaiah Berlin Essäer om frihet, med förord av Gina Gustavsson.
