Recension:

Den dolda dörren – om undran inför döden

Owe Wikström

av Linda Skugge

”Kulturen skänker människor trådar av vilka de kan spänna en väv av skenbart högre mening. Och under perioder fungerar denna väv som ett skydd. Människan slipper se ut mot den tomma rymden och undviker på så sätt att inse att det på andra sidan dörren är tomt.”

Trots att boken innehåller detta fantastiska citat så fastnar Den dolda dörren aldrig. Boken borde vara intressant då den handlar om begreppet att vara död, inte att dö.

Att den dessutom tar upp Proust, Aniara och om när folket slutade dyrka Partiet, Per Albins folkhem och Kyrkan och i stället började romantisera det fulländade parförhållandet i Det vackra hemmet. Det är intressant men jag kommer bara på mig själv att längta efter någon av Fredrik Sjöbergs böcker. För språket, humorn, underfundigheten. I Varför håller man på och andra essäer skriver Sjöberg om den sista resan han gjorde med sin pappa. Pappan ville ta en bild uppifrån den gamla borgen på Monte Barbarossa i Italien.

Jag kommer aldrig mer tillbaka hit, sa hans pappa.

En bild saknades och han satte sig ner för att invänta rätt ljus. Sedan när dagen övergick i kväll och han insåg att chansen att få rätt ljus var borta började pappan gråta.

Det säger mer om döden än något i hela Wikströms bok.

Nä, jag märker att ögonen söker sig till helt andra böcker. Som Kära döden av Anna Pajak och Patrycja Pajak Zowczak där barnet i drömmen frågar sin pappa om hur länge han tänkt vara död. Bara så där. I all enkelhet.