Recension Anne Applebaum och Jan-Werner Müller:

Demokrati är bättre än diktatur

Många var rädda för demokratin när den bröt igenom. Även sedan den införts har många drömt om en mer storslagen vision för samhället och visst är den rätt grå och tråkig emellanåt. Två böcker går på djupet; Jan-Werner Müller med demokratins historia, Anne Applebaum med dess alternativ.

av Patrik Strömer

Vad ska vi med demokratin till? Frågan har från 1800-talets slut och fram till nu ställts av tänkare, politiker och makthavare. Inte alltid öppet, men varje enskilt politiskt ställningstagande motiveras med någon form av övergripande idé om vad politik syftar till och hur demokratin kan tjäna dessa syften.

Svaren har inte alltid varit givna, tvärtom rymmer demokratin inom sig en osäkerhet om framtiden eftersom man inte vet vilka partier eller idéer som kommer till makten. Olika former av totalitär politik har varit missriktade försök att säkerställa framtiden. Marxism-leninismen är en sådan inriktning som orsakat enorma skador och fortfarande ger upphov till förvirring i många sinnen. Fascismen är en annan uppsättning idéer som också bygger på en stabil föreställning om en gemensam folkets framtid.

Ursprungligen var demokratin förknippad med liberal ideologi. Men demokratin är till sin natur kollektiv, eftersom den bygger på någon form av gemensamt beslutsfattande. Hur ska då individens eller medborgarens rätt att ha eget beslutsfattande och ansvar kunna kombineras med det allmännas bästa?

Frågorna är många och i Demokratins tidsålder (Daidalos) kan läsaren hitta de flesta av 1900-talets försök till svar. Det är en djup bok, skriven av den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller som är verksam vid Princeton University. Ansatsen är att en trygg demokrati med en fungerande rättsstat har givit medborgarna det bästa utfallet, men alltid i kontrast till mer utopiskt användande av staten. Både tankarna bakom och det politiska skedet som följer, beskrivs väl. Och det blir aldrig banalt eller med några lättvunna poänger, snarare får man en snabb tidsresa genom seklet och en insikt i att det inte alltid varit så lätt.

Innan demokratin var införd, rådde såväl stor entusiasm som utbredd oro. Den breda massans brist på bildning och ansvar ansågs vara ett hinder för att låta alla, män som kvinnor, få delta i styrandet av staten. Ett fåtal länder var någorlunda demokratiska för hundra år sedan. I dag är det normen för varje anständig politiker, även i diktaturer, att legitimera det egna styret med någon form av demokratiargument.

När första världskriget utbröt, var Europa en salig blandning av kejserliga imperier, kungadömen, republiker och småstater. Nationalismen hade bidragit till att skapa Tyskland och Italien. Men Österrike-Ungern var ett myller av språk och etniciteter. Kriget gick som det gick, kejsarna föll, tsaren mördades och 60 miljoner människor fick nya hemländer, samtidigt som 24 miljoner blev minoriteter.

Mellankrigsperioden var en tid av försök, fragmentisering och fanatism. Tiden då den totalitära staten föddes, alltså ett samhälle som innebar ”allting är i staten, ingenting utanför staten och ingenting emot staten”. Opposition och civilt samhälle hade alltså ingen plats när fascismens eller kommunismens genomsyrande ideologier skulle forma framtiden.

Det går inte att förstå denna tids handlande om man redan från början väljer att enbart se de onda konsekvenserna. Bakom dem fanns tankar och resonemang. Avsaknaden av respekt för individer och traditioner möjliggjorde illdåd, våld och krig. Denna avsaknad motiverades i sin tur antingen av uppfattningen om historisk nödvändighet eller en vilja att gjuta energi och livskraft i de sömniga småborgerliga människornas sinnen. Temat återkommer under hela 1900-talet. Det finns alltid några som bryter mot uppfattningen att ett fredligt och strävsamt liv är tillräckligt. Dessa individer strävar efter det som kan lyfta dem över massorna.

Kampen om idéer pågår inte bara i människors huvuden, utan tar sig ibland fysiska uttryck. Alla våldsideologier som poängterar kamp, motstånd, aktion är påträngande. Som Müller skriver: ”Enligt fascisterna visades sanning i handling, och deras handlingar hade misslyckats. Världsåskådningar som hade basunerat ut krigets värde och den eviga stridens tapperhet hade förlorat i krig”.

Müller citerar många andra tänkare som haft betydelse för att utforma de ramar och referenser som politiker vid varje tid haft att förhålla sig till: Lenin, Gramsci, Togliatti, Hayek, de Gasperi, Marcuse, Foucault. Varje tid har haft sina reella problem, men också producerat sina svar på vilka problem som varit mest angelägna att lösa. Det har varit industrialisering, hegemoni, arbetarnas inflytande, spontan ordning, ett enat Europa, motstånd mot institutioner eller maktanalys. Allt börjar med idéer och det finns inte bara tänkare utan också några som sprider idéerna och gör dem begripliga. Alla söker problemformuleringsprivilegiet.

Det andra världskrigets efterföljd blev kristdemokratins och rekordårens epok. Människor behövde trygghet och stabilitet, inte storslagenhet och löften in i evigheten. Konrad Adenauer gick till val med slogan ”Keine Experimente!”, alltså ett löfte om att inte experimentera, medan de tyska socialdemokraterna 1966 ställde upp med ”Sicherheit, ja!”.

Det trygga framåtskridandet skapade så efterhand en befolkning av arbetarklass med kylskåp. Det var inte nog för somliga. Och 1960-talets materiella välstånd blev avstamp för verklighetsfrånvänt teoretiserande under ’68. Vi lever fortfarande i sviterna av dessa konfrontatoriska narcissisters korta berömmelse. Men demokratin rådde de inte på. Proletariatets diktatur var redan då ett djupt korrumperat uttryck. 

Anledningen är uppenbar. Den kommunistiska epoken i Sovjet och Östeuropa gjorde fullständigt klart och tydligt för alla och envar att det finns en rät linje mellan krossandet av borgarklassen och att allt blir grå statskontrollerad terror.

För kommunisterna själva fanns ständigt en inre konflikt mellan Marx förutsägelser och behovet av att laga efter läge. Redan från början gick det fel. Det kapitalistiska England lyfte arbetarna ur misären och behovet av revolution försvann. I det efterblivna och agrara Ryssland däremot, fanns förutsättningarna för maktövertagande. Lenin ersatte tsaren, Politbyrån hovet. Och sen då?

Kommunismen funkade inte. NEP, Nya Ekonomiska Politiken, gav resultat när Lenin släppt något på statskontroll och tillät bönderna att producera mot förtjänst. Men var den egentligen kommunism när den byggde på individuella ekonomiska incitament? En deterministisk lära, som ju historiematerialismen är, har ”fördelen” att allt kan motiveras. Det är historiskt förutbestämt. Så inrättades proletariatets diktatur, världskommunismen reducerades till kommunism i ett land, och så vidare.

Anne Applebaum har tidigare skrivit om Gulag, det sovjetiska systemet med straffläger för alla som ville tänka demokratiskt, annorlunda eller på annat sätt kunde anses vara emot systemet. I den nyöversatta boken Järnridån (Albert Bonniers förlag) beskriver hon detaljerat och insiktsfullt processerna som gjorde att centraleuropeiska länder efter andra världskriget blev en del av Östblocket, som sovjetiska satellitstater; alla med kommunistiska ledare och en statspolis som agerade terrorister mot den egna befolkningen.

Röda Armén vann kriget över nationalsocialisternas Wehrmacht. Det ledde dels till att kommunismen från västlig utgångspunkt ansågs vara stark (vilket militärt delvis var sant), dels att de områden som låg mellan Moskva och Berlin kom att hamna under sovjetiskt inflytande.

Det fanns en unik kombination av tålamod och hänsynslöshet hos Sovjetkommunisterna. Eftersom de var övertygade om att kapitalismen och den borgerliga demokratin någon gång skulle kollapsa, kunde de ha decennielånga planer. Samtidigt var de ständigt beredda att gripa tillfällen i flykten och agera för att snabbt och med våld sätta sina planer i verket.

Tidigt fungerade Sovjetunionen som inspiration för kommunistiskt lagda yngre personer i väst. De reste dit, fick utbildning och kunde återvända till sina hemländer i fast förvissning om att de tjänade kampen och dessutom hade stöd för det. En sådan figur som Walter Ulbricht, DDR:s förste diktator och Berlinmurens upphovsman, kunde visa sig lojal med Stalins utrensningar under 1930-talet genom att ge sitt stöd till förföljelsen av ”den nazistiska fascismens trotskistiska spioner”. En så paranoid och samtidigt självförhärligande formulering skildrar kommunismens verkliga plats i idéhistorien.

Tålamodet visade sig också i Stalins order om att kommunistiska partier i de erövrade områdena skulle eftersträva att ingå i breda samlingsregeringar den första tiden efter kriget. Strategin var alltså att till en början på pappret stödja demokratin, därefter besätta nyckelposter med lojala personer, medan hemliga polisorganisationer effektivt och hyfsat diskret såg till att andra partiers företrädare helt enkelt eliminerades, genom mord eller bortförande.

Statsradion blev Moskvakontrollerad och oppositionella skrifter fick inte pappersleveranser. Så säkrades informationsmonopolet. Statsterrorn byggde på politiska fångar, att ingen kunde känna sig säker förrän denne pekat ut andra som statsfiender. Tillit och civilt samhälle krossades av staten i kombination med hemlig polis och brutala förhör med misshandel och tortyr.

Det var alltså inget omedelbart kommunistiskt maktövertagande som följde av Sovjetunionens seger i kriget. Några år, som kunde ha slutat annorlunda, bidrog till att befästa först kommunistiskt inflytande och sedan totalitär diktatur.

Länderna hade skild historia och även unika personligheter som kommunistledare, men förvandlades till en grå massa, förutom vid upproren 1953, 1956 och 1968. Från början och vid samtliga dessa tillfällen svek de demokratiska länderna de krafter som eftersträvade demokrati och mänskliga rättigheter, helt enkelt genom att inte ha några starkare synpunkter på hur Sovjet hanterade sin intressesfär. Först på 1980-talet blev de moraliska påtryckningarna från Väst så starka att stödet inifrån rämnade.

Något man slås av vid läsningen är de i efterhand enkla slutsatserna. Utvecklingen är aldrig given. Undfallenhet straffar sig. Totalitära anspråk måste i anständighetens namn alltid bekämpas. Vi borde ha lärt oss 1900-talets läxa. Om inte, behövs det ytterligare förkovran i historien på det att vi må undvika upprepning.