Essä:

Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

I högtidstalen bygger demokratin fortfarande på värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tolerans för direkt stötande uppfattningar. Men ett annat synsätt gör sin entré, ackompanjerat av vuvuzelakonserter och kompletterat med direkt våld.

av Marika Formgren

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Neo nr 4 2014

Vilken är den grundläggande förutsättningen för demokrati? I Sverige i dag finns det två konkurrerande svar på den frågan. Den djupa klyftan mellan de två sätten att se på demokrati är enligt mig orsaken till den polariserade politiska debatten. Det är två oförenliga sätt att se på demokratin, snarare än blockpolitiska motsättningar eller höger/vänster-skillnader, som gör att vi får allt febrigare diskussioner om åsiktskorridoren, politiskt motiverat våld samt vuvuzelor.

Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val. Det är denna demokratisyn som får människor att citera talesättet ”Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att yttra dem”. Det var också denna demokratisyn som högtidligt förkunnades för 16 år sedan, när jag tillsammans med andra nybörjare gick introduktionskursen på JMK:s journalistutbildning. Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.

Den andra sidan menar i stället att grundförutsättningen för demokrati är ett knippe åsikter. Åsiktspaketet brukar kallas ”demokratiska värderingar”, eller ännu hellre ”demokratisk värdegrund”, men alternativa formuleringar som ”allas lika värde” förekommer också. Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så att männi-skor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges möjlighet att påverka omgivningen. Det var denna demokratisyn som ibland visade sig senare under journalistutbildningen, när den högtidliga introduktionskursen var avklarad och bortglömd. Vi kan kalla dess anhängare för värdegrundsdemokrater.

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Henrik Ekengren Oscarsson  Neo nr 4 2014 citat1

När statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson i december förra året skrev om ”åsiktskorridoren” var det effekten av den senare demokratiuppfattningen han elegant fångade. Han uttryckte sig så här: ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnens fulla bruk.”

Texten om åsiktskorridoren fick ett mycket blandat mottagande. När detta utspelades tänkte jag att det som delade oss var våra erfarenheter, att vi som lidit skada av att utmana åsiktskorridoren uppskattade Ekengren Oscarssons text medan de som alltid hållit sig på tryggt avstånd från världen utanför korridoren inte förstod vad han talade om. Men nu inser jag att skiljelinjen är hur vi svarar på frågan om demokratins grundförutsättning: Är svaret fri åsiktsbildning och fri debatt så är åsiktskorridoren en styggelse. Är svaret i stället det knippe åsikter som kallas den ”demokratiska värdegrunden” så är åsiktskorridoren en nödvändighet.

Även den hätska konflikten om huruvida det är försvarbart att tysta politiska motståndare – ibland med våld – springer ur de två oförenliga demokratiuppfattningarna. För oss som ser den fria debatten som demokratins grundförutsättning är det alltid fel att tysta politiska motståndare. För oss är det en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att tuta i vuvuzelor för att överrösta ett politiskt torgmöte respektive att spränga en bomb hemma hos en politiker för att döda honom eller åtminstone skrämma honom till tystnad. Målet för båda handlingarna är ju att stoppa den fria debatten, vilket enligt vårt synsätt är antidemokratiskt. Ser man den fria debatten som demokratins grundförutsättning finns det ett och endast ett sätt att hantera politiska åsikter man avskyr: Att argumentera emot, oförtröttligt, att lyssna på vad motståndaren faktiskt säger för att därefter slipa på de egna argumenten. Väljarnas röster ska vinnas i en fair fight där de enda tillåtna vapnen är argument, och där slagfältet eller boxningsringen är talarstolarna och debattsidorna.

De som ser ett gemensamt åsiktspaket (”värdegrunden”) som demokratins grundförutsättning anser däremot att det är en demokratisk plikt att tysta meningsmotståndare. Åtminstone de meningsmotståndare som inte delar värdegrunden (olika uppfattningar om jobbskatteavdrag och restaurangmoms får plats inom åsiktskorridoren). För dem är vuvuzelatutande och brevbärare som vägrar att dela ut valsedlar från vissa partier inte bara okontroversiellt utan påbjudet; i deras ögon är ju detta de fredliga metoderna att tysta debatten och därmed säkra demokratin.

Värdegrundsdemokraternas oenighet uppstår i synen på det politiskt motiverade våldet. För medan åsiktsfrihetsdemokrater naturligt fördömer allt politiskt våld – dess syfte är ju alltid ytterst att stoppa den fria debatten – så vill värdegrundsdemokrater göra skillnad på de våldsverkare som delar värdegrunden och dem som inte gör det. Värdegrundsdemokraten fördömer politiskt våld från högerextremister och (ofta men inte alltid) islamister, förekomsten av detta våld anses dessutom bevisa att högerextremister och islamister inte delar den demokratiska värdegrunden och alltså inte har rätt att delta i den offentliga debatten. Men värdegrundsdemokraten har betydligt svårare att fördöma politiskt våld från vänsterextremister. Dessa anses dela den demokratiska värdegrunden och våldet bevisar därför bara att de är desperata i sin kamp för att försvara de demokratiska värderingarna.  Därför kan fem forskare från Södertörn och Göteborg, i en text som för övrigt försvarar just fri åsiktsbildning, särskilt beklaga att ”ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar” behandlas som ett potentiellt extremisthot. När vi ser på den autonoma vänstern ska vi enligt forskarna inte fokusera på våldet, utan på att rörelsens ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer” (DN Debatt 5/4).  

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Henrik Ekengren Oscarsson  Neo nr 4 2014 citat2

Tendensen att släta över och ursäkta vänsterextremt politiskt våld, medan högerextremt och islamistiskt politiskt våld fördöms, antyder att valet mellan åsiktsfrihetsdemokrati eller värdegrundsdemokrati är en höger/vänsterfråga. Borgerliga debattörer med åsiktsfrihetsdemokratiska instinkter gör tyvärr också ofta ett slappt avfärdande av värdegrundsdemokratin som en ”vänstergrej”.

Men faktum är att vår borgerliga alliansregering inte ligger långt efter vänstern i sin strävan att villkora den offentliga debatten och utnämna värdegrund snarare än åsiktsfrihet till demokratins grundförutsättning. Så skrev Bengt Westerberg i sin statliga utredning Främlingsfienden inom oss (2012) att politiker har ett särskilt ansvar för att upprätthålla det politiskt korrekta filtret över samhällsdebatten, samt föreslog värdegrundad lärarutbildning och övervakning över internet och medier. Så presenterade Erik Ullenhag 2011 en pinsam ”toleranssajt”, som påstods bemöta främlingsfientliga myter med fakta men egentligen var ganska genomskinlig opinionsbildning för regeringens synsätt. Så förkunnade regeringens utredning om män och jämställdhet att det fortfarande finns många traditionella mansnormer som politiken måste förändra. Så var Fredrik Reinfeldts kommentar efter våldsattacker mot Sverigedemokrater under valrörelsen 2010 så här avmätt: ”Den som driver upp vi- och demtänkande och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar ska ju inte vara förvånad när det i grunden väldigt hatfulla sättet att se på relationer mellan människor också leder till att det blir mer våld, mer hot, i det öppna samhället”.

Det var inte heller en socialdemokratisk chefredaktör på en socialdemokratisk ledarsida som i juni 2012 belade mig med skrivförbud för att jag inte var tillräckligt socialdemokratisk. Det var den liberala chefredaktören på en ledarsida med beteckningen ”borgerlig” som förbjöd mig att skriva om integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjepolitik, eftersom jag inte låg i ”den liberala mittfåran”.

Både åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater finns alltså såväl till höger som till vänster, även om åsiktsfrihetsdemokraterna sannolikt är vanligare på högersidan.

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Henrik Ekengren Oscarsson  Neo nr 4 2014 citat3

Samtidigt står det klart att det är vänstern som vinner och högern som förlorar på värdegrundsdemokrati. Detta eftersom ”den demokratiska värdegrunden” i Sverige i dag uttolkas på ett sätt som favoriserar vänsterpolitiska tankegångar och flyttar politikens ”normalitetspunkt” vänsterut.

Det handlar inte om ekonomi och fördelningspolitik, den demokratiska värdegrunden liksom åsiktskorridoren är neutral inför jobbskatteavdrag och a-kassenivåer. Det handlar snarare om den postmarxism som flyttat över den klassiska klasskampen till nya mönster av maktordningar med privilegierade och förtryckta grupper. Minns hur de fem forskarna försvarade den autonoma vänstern med att deras ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer”.

Antirasism, feminism och queeraktivism är bärande delar i såväl den postmarxistiska vänstern som den svenska demokratiska värdegrunden. Lägger man till en oro för miljön som liknar religiös fruktan för världens undergång, samt det normkritiska paradigm som förkunnar att alla gamla normer, värden och auktoriteter måste rivas ned och dekonstrueras så är bilden komplett. Den svenska demokratiska värdegrunden är alltså nästan identisk med den svenska postmarxistiska vänsterns ideologi, minus specifika uppfattningar om hur den ekonomiska politiken bör utformas.

Våra borgerliga allianspartier kan känna sig blåsta. De har misstagit ”den demokratiska värdegrunden” för att vara neutral (så som den faktiskt är neutral inför olika ekonomisk-politiska modeller). Alltså har allianspartierna bit för bit anpassat sig efter värdegrunden – lite positiv särbehandling här, lite normkritik där, lite nystartszon här och lite feminism där. Allianspartierna verkar inte ens ha insett att de gav upp det borgerliga bit för bit, men nu när väljarna har ledsnat på jobbskatteavdrag märks det. ”Varför nöja sig med en blek kopia när man kan få originalet”, tänker nog många väljare när de strömmar till Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ som har gjort normkritik, antirasism, feminism, hbtq-aktivism och klimatalarmism till huvudsak och inte bisak.

Jag vill poängtera att alternativet för allianspartierna inte hade varit att kedja kvinnor vid spisen, jaga in homosexuella i garderoberna, utvisa alla invandrare och tvinga svenska folket att svära trohet till kyrkan och fosterlandet. Den som försöker påskina något sådant är lika intellektuellt ohederlig som den progressiva pedagog jag frågade om det verkligen är vettigt att sätta mellanstadiebarn framför datorn med uppgiften att ”söka sin egen kunskap”. Pedagogen började genast tala om att lära sig psalmverser utantill, som om den svenska skolan tog ett enda jättekliv från psalmrabblande till it-flum.

Det vettiga alternativet för de borgerliga partierna hade naturligtvis varit att möta såväl postmarxism som ”den demokratiska värdegrunden” med liberal likabehandling och liberalkonservativ begränsning av politikens räckvidd. I Sverige ska kvinnor och män, infödda och invandrade, homosexuella och heterosexuella ha samma rättigheter och skyldigheter. Varken mer eller mindre, varken positiv eller negativ särbehandling. Det hade varit liberalt. I Sverige får människor vidare tycka och tänka vad de vill. De får till och med ha traditionella normer kring könen och sexualiteten eller hysa konservativa åsikter om tron, kulturen och fosterlandet. Ska någon försöka ändra en individs normer och åsikter så är det familjen, vännerna och civilsamhället runt den individen – inte politiken. Det är inte politikens uppgift att försöka fostra och indoktrinera människor till ”rätt” åsikter. Det hade varit liberalkonservativt.

Men nu valde alltså allianspartierna att hoppa i den demokratiska värdegrundstunnan, eftersom de missade etiketten med ”endast postmarxistiskt innehåll”. För den svenska, borgerliga idéutvecklingen har det inneburit två saker. Dels att konservatismen är i det närmaste död i Sverige. Att försöka argumentera för konservativa idéer och värderingar i det här landet är att be om att bli sjukdomsförklarad och betraktad som ett tragikomiskt exempel på idioti. (Men bara i det offentliga samtalet. Jag som envisas med att försvara konservatismen vet genom mejlen jag får att väldigt många svenskar längtar efter fler sådana röster). Dels att idén om vad liberalism är har transformerats fullständigt. Om liberalism en gång tolkades som att staten ska likabehandla medborgarna men i övrigt inte lägga sig i hur de lever sina liv, tycks svenska ”liberaler” i dag vara överens om att staten ska positivt särbehandla underordnade grupper samt i normkritisk anda fostra oss alla till rätt åsikter, det vill säga ”den demokratiska värdegrunden”.

Inte konstigt att väljarna flockas kring Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, eller att journalistkåren misslyckas med att granska dessa partier kritiskt. Alla andra partier, inklusive de borgerliga, har ju genom omfamnandet av ”den demokratiska värdegrunden” medgett att den är mest demokratisk som är mest normkritisk, mest feminist, mest antirasist, mest queeraktivist och hotar mest med klimathotet. Väljare vill vara demokrater, och journalister vill försvara demokratin, så utvecklingen är inte alls förvånande. Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är ju de partier som driver dessa frågor hårdast, det kan inte de borgerliga partierna ta ifrån dem genom att muttra om stängda friskolor, friår eller avsaknad av ekonomisk realism. Så länge MP undvek socialistiska ekonomiskpolitiska förslag ansågs de ju till och med vara ”liberaler”, och många borgerliga ville få in dem i alliansen. Det borgerliga flirtandet med MP inför valet 2010 kan naturligtvis ha berott på en gränslös makthunger hos allianspartierna, men jag tror snarare att orsaken var ”den nya liberalismen”, där en normkritisk Maria Wetterstrand ses som mer liberal än en Göran Hägglund som talar om politikens gränser.

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Henrik Ekengren Oscarsson  Neo nr 4 2014 citat4

Frågan är hur det blev så här. Hur uppstod idén att demokrati inte är ett folkstyre som bygger på fri debatt, utan ett tillstånd där alla människor delar de postmarxistiska åsikter som utgör ”den demokratiska värdegrunden”?

Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential. Den som till exempel håller med om att det finns viktiga saker som vetenskapen aldrig kommer att kunna förklara får fascistpoäng, liksom den som håller med om att en frisk, normal och anständig person aldrig skulle komma på tanken att skada en nära vän eller släkting. Att instämma i dessa påståenden anses nämligen visa att man lider av en blind och okritisk underkastelse inför auktoriteter.

Auktoritär, antidemokratisk eller fascistisk (författarna växlar mellan begreppen) är också den som genom sina svar visar att den följer konventionella medelklassvärderingar, inte vill tala om sitt privatliv, är vidskeplig och rigid, är fixerad vid styrka och tuffhet, är destruktiv och cynisk, projicerar sina omedvetna impulser på andra samt har ett överdrivet intresse för sex.

Att den som är starkt konventionell och auktoritetsbunden skulle ha en lägre tröskel för att ansluta sig till fascister om sådana blev trendiga låter rimligt. Problemet med F-skalan är dess politiska vänstertendens. Många av de åsikter som ger fascistpoäng är konservativa och borgerliga, men knappast fascistiska. Författarnas förklaring är att det finns en klar koppling mellan den rasism och etnocentrism man egentligen vill ringa in med testet, och konservativa eller borgerliga åsikter om politik och ekonomi. När författarna ska härleda detta ”faktum”, blir deras egen marxism tydlig. De menar att fascismen representerar inte bara rasism och etnocentrism, utan en högerextrem organisering av samhälle och ekonomi. Den marxistiska kommunismen beskrivs som fascismens motpol, eftersom den vill eliminera ekonomiska klasser och därmed också uppdelning i och exploatering av grupper. Sedan förklarar författaren raskt att eftersom det är ont om fascister och kommunister i Amerika så låter man i undersökningen konservativa motsvara den fascistiska högern medan liberaler får motsvara den antifascistiska kommunismen.

Jag vet inte vilket inflytande The Authoritarian Personality har på dagens svenska politik, men det är tydligt att idéerna som framfördes i USA för över 60 år sedan visar stor likhet med den värdegrundsdemokrati som implicit innebär att bara vänstern är demokratisk. Jag vill därför göra några invändningar mot  teserna i The Authoritarian Personality.

Den första är att bokens teorier i mycket hög grad bygger på Sigmund Freuds psykoanalys. Freuds teori om människan har mycket visdom att erbjuda, och många människor har säkert upplevt att psykoanalys fått dem att förstå sig själva bättre, men någon vetenskap kan den inte betraktas som. Teorierna om det undermedvetna, detet, jaget och överjaget eller de psykosexuella utvecklingsfaserna är svåra eller till och med omöjliga att testa och falsifiera. Invändningar mot teorin kan dessutom alltid avfärdas med att kritikern projicerar eller förtränger obehagliga sanningar, och teoribyggen med sådana inbyggda cirkelbevis brukar inte accepteras som vetenskap. Därmed faller författarnas anspråk på att ha tagit fram en ”vetenskaplig” metod att diagnostisera potentiella fascister. Läsaren kan för övrigt själv bedöma rimligheten i att en människa utvecklas till en potentiell fascist för att han löste Oidipuskomplexet på ett olyckligt sätt, eller för att han regredierar till sin anal-sadistiska fas.

Min andra invändning är att även om vi köper teorin om den auktoritära, potentiellt fascistiska personligheten, så är den inte kontextoberoende. Att starkt konventionella och auktoritetsbundna människor skulle ligga närmast till hands att ansluta sig till en växande fascistisk rörelse låter som sagt rimligt, men vilka är mest konventionella och auktoritetsbundna i Sverige i dag? Är det verkligen konservativa och/eller kristna människor, som F-skalan hävdar? Så kanske det var i USA 1950, men med tanke på både konservatismens och kristendomens svaga ställning i Sverige i dag måste man snarast vara rebell för att öppet bekänna sig till någon av dem.

Även det förakt för olika minoritetsgrupper som Adorno med kolleger utan problem fick respondenter att uttrycka skulle sannolikt ta en annan form i Sverige i dag. Ingen med någon självbevarelsedrift skulle säga något nedsättande om etniska minoriteter. Många skulle däremot gärna uttrycka sitt förakt för ”vita, kränkta män” som är lågutbildade, arbetslösa och inte ens kan stava rätt när de skriver hatkommentarer på nätet.

Så om Adorno och de andra ville ringa in konformisten, opportunisten, hon som vänder kappan efter vinden och håller sig väl med mobbarna – därför att det är hon som är den potentiella fascisten – då borde nog frågorna kontextanpassas för att fungera i Sverige i dag. Kanske kunde påståenden om att den borde straffas som inte sopsorterar, köper ekologisk mat, uppfostrar barnen genusmedvetet och bekänner sig till könsmaktsordningen visa vem som är mest konventionell och auktoritetsbunden?

Min sista invändning mot The Authoritarian Personality är den mest självklara. Som åsiktsfrihetsdemokrat tycker jag inte att det rätta sättet att möta potentiella fascister är genom att diagnostisera och sjukdomsförklara dem. Sådant är för värdegrundsdemokrater. Jag tycker att även potentiella fascister ska bemötas med argument. Det kanske är omöjligt att övertyga potentiella fascister om demokratins överlägsenhet, men om vi sjukdomsförklarar politiska åsikter är det vi själva som är fascisterna.

Även inom statsvetenskapen finns en diskussion där vad som betraktas som auktoritärt och vad som betraktas som frihetligt går att ifrågasätta, åtminstone i en svensk kontext.

Det var på 1970-talet som statsvetaren Ronald Inglehart förklarade att den politiska höger/vänster-skalan håller på att bli obsolet, eftersom den är kopplad till industrialismen och moderniteten. I det postmoderna välfärdssamhället där både freden och den ekonomiska tryggheten upplevs som säkrade en gång för alla efterlyser många väljare enligt Inglehart andra saker från politiken: Självförverkligande, miljöengagemang, normkritik, frihet att välja livsstil. Statsvetaren Scott Flanagan invände att Inglehart glömt att alla politiska rörelser föder motrörelser. Vissa väljare i det postmoderna samhället kommer att uppfatta det Ingleharts väljare vill ha som självupptagenhet och brist på gemenskap. De kommer i stället att efterlysa sedvänjor, traditionella normer, hårda straff, nationalism, motstånd mot invandring och samhällsförändringar. Dessa väljare kan beskrivas i positiva ordalag – att de hyser en kommunitär vilja att ingå i en gemenskap – eller i negativa ordalag – att de är auktoritära och främlingsfientliga.

Inom statsvetenskapen har man valt att kalla denna nya politiska skala för den libertära-auktoritära skalan. Den svenska statsvetaren Magnus Hagevi förklarar att i Sverige är de tydligaste exemplen på den nya skalan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De självförverkligande och normkritiska libertära väljarna dras till MP, de traditionella och auktoritära väljarna till SD.

Men åter undrar jag vad som faktiskt är auktoritärt och inte. När vi talar om självförverkligande och normkritik i Sverige så gör vi det inom den statsindividualistiska ramen. Det är statens omsorg som låter oss förverkliga oss själva, och det är statens genuspedagoger och hbtq-certifiering som ska göra oss normkritiskt upplysta. Är inte självförverkligande och normförändring i statens regi något ganska auktoritärt, något som doftar homo sovjeticus?

Och tvärtom; väljare i Sverige i dag som kräver att få fortsätta leva i traditionella kärnfamiljer, med traditionella könsroller, som säger nej till genuspedagoger och påtvingad mångkulturalism, trots att detta är vad staten vill – är de verkligen auktoritära? Är de inte snarare den typen av populister som Christopher Lasch skrev om, som gör uppror mot den politiska eliten?

Jag frågar Magnus Hagevi om det kan vara detta ”libertära” som har skapat vanföreställningen att Miljöpartiet är ett liberalt parti. Han är försiktig som en akademiker ska vara, vill inte säga något som inte har forskningsstöd, och påpekar att ideologier förändras med samhället och att varken han eller jag kan veta vad John Stuart Mill skulle skriva om han levde i dag. Men sedan formulerar han en skillnad mellan liberal och libertär: ”Libertära har en idé om vad en fri människa är, och anser att den ska skapas”.

Jag gissar att den stora skillnaden mellan libertära och auktoritära helt enkelt är vilka auktoriteter de erkänner. De auktoritära erkänner gamla auktoriteter, som familjen, folket, fosterlandet och traditionella normer. Därför kallas de ”auktoritära”, trots att det de tror på i dagens Sverige gör dem till anti-elitister och ”kärringen mot strömmen”. De libertära erkänner i stället moderna auktoriteter, som genusvetenskap, postkolonial teori, rasifieringsteori och det normkritiska, anti-auktoritära paradigmet. Därför ses de som frihetliga och kritiskt ifrågasättande, trots att det de tror på sammanfaller med elitens ”demokratiska värdegrund” och är värderingar som staten vill tvinga på alla medborgare. Orwellskt, skulle man kunna säga.

Marika Formgren åsikskorridoren vänstern libertär åsiktskorridoren demokrati vuvuzela vänsterextremism Fredrik Reinfeldt Erik Ullenhag Bengt Westerberg The Authoritarian Personality Theodor W Adorno Henrik Ekengren Oscarsson  Neo nr 4 2014 citat5

Jag fick frågan om jag ville skriva om åsiktskorridoren, eftersom jag har berättat öppet om hur jag som ledarskribent belades med skrivförbud och hur detta ledde till att jag sade upp mig från min tillsvidareanställning och till hösten ska börja på en ingenjörsutbildning. Men jag är inte riktigt bekväm med att älta mina egna erfarenheter. Dels vill jag inte iklä mig offerkoftan. Visst, jag var sårad och förbannad när jag fått utskällning och skrivförbud av chefen, det erkänner jag. Men att vädja om medlidande och spela på offerrollen har i vår tid blivit helt förknippat med postmarxismen och den ”demokratiska värdegrunden”. Det är ju för att kvinnor, hbtq-personer och ”rasifierade” är sådana offer som vi måste göra oss av med alla gamla normer och anamma värdegrunden. Skit samma att inte alla kvinnor, hbtq-personer och rasifierade ser sig själva som offer, deras självutnämnda företrädare och andra elitpersoner säger att det är så och då måste vi alla acceptera den kollektiva arvsskulden, erkänna att vi är privilegierade och överordnade och därmed förtappade. Eftersom detta är den typiska bilden i det offentliga samtalet av vem det är synd om och varför, så vägrar jag att tycka synd om mig själv eller be om någons medlidande för att jag belades med skrivförbud.

Dels vill jag inte heller utropa mig till någon sorts martyr eller hjälte. Jag hade kunnat bita ihop, acceptera chefens raseriutbrott och fortsätta jobba. Med tiden hade jag förmodligen åter kunnat skriva försiktig kritik mot värdegrundsdemokratin, åsiktskorridoren, och bristen på pluralism i allmänhet och konservatism i synnerhet i det offentliga samtalet. Så gör andra åsiktsfrihetsdemokrater som försörjer sig på pennan, och troligen påverkar de opinionen mer än vad jag kan göra nu när jag har sagt upp mig och ska utbilda mig till ingenjör.

Men jag kunde inte. Jag har i min politiska utveckling gått från socialist till liberal till konservativ, men jag har alltid varit en övertygad åsiktsfrihetsdemokrat. Den där introduktionskursen på journalistutbildningen hjälpte mig bara att sätta ord på denna övertygelse, som gör att jag inte klarar av att spela värdegrundsdemokrat när det förväntas av mig.

Tidningsdöden som sakta men säkert minskar antalet journalisttjänster i landet har framför allt tekniska orsaker, och beror delvis på medie-Sveriges strategiska felval att ”lägga ut allt, gratis” när internet var nytt och spännande. Men jag tror också att åsiktskorridoren förvärrar och skyndar på utvecklingen. Varför betala för något slätstruket, förutsägbart och fostrande, där budskapen är detsamma oavsett om tidningen kommer ut i storstad eller på landet, i söder eller i norr, med socialdemokratisk eller borgerlig beteckning på ledarsidan? Kan tidningsägarna inte ta till sig de demokratiska argumenten för att spränga åsiktskorridoren så borde de åtminstone ta till sig de kommersiella.

Men ytterst är frågan om åsiktskorridoren en demokratifråga. Är du åsiktsfrihetsdemokrat eller värdegrundsdemokrat, borde vara en viktigare fråga i Sverige i dag än om du är höger eller vänster, libertär eller auktoritär. Kanske borde ledarsidorna börja kalla sig ÅFD (åsiktsfrihetsdemokratisk) eller VGD (värdegrundsdemokratisk) i stället för att hålla sig med parti- eller ideologibeteckningar, när väljarna ändå är omvittnat otrogna och hoppar mellan partier och block.

Jag vill påpeka att även om konservatismen otvivelaktigt är den ideologi som har lidit mest av den svenska värdegrundsdemokratin, så tror jag att det finns fraktioner inom vänstern som inte heller har det alltför roligt. Det kan inte vara lätt att vara traditionell klasskampsvänster när alla andra är intersektionella postmarxister. Den vita, heterosexuella arbetarklassmannen är ju faktiskt privilegierad, jämfört med kvinnor, hbtq-personer och rasifierade. Ja, även de lågbetalda och ofrivilligt deltidsarbetande kvinnorna inom äldreomsorgen är ju intersektionellt sett faktiskt nästan överklass om de är vita och heterosexuella. I ett politiskt landskap där varken traditionella konservativa värderingar eller traditionella socialdemokratiska klassfrågor får plats i åsiktskorridoren, bör ingen vara förvånad att ett parti som Sverigedemokraterna stjäl väljare både från Moderaterna och Socialdemokraterna.

***

Vi går nu in i valrörelsen inför valen till riksdag, kommuner och landsting. Tyvärr tror jag att denna valrörelse blir ännu mer polariserad och präglad av våld och aktioner för att tysta meningsmotståndare än vad EU-valrörelsen var. Orsaken är, enligt mig, de två olika sätten att se på demokratins grundförutsättning; åsiktsfrihetsdemokrati vs värdegrundsdemokrati.

Om jag får skicka en opinionsbildande vädjan innan jag ägnar mig åt linjär algebra och programmeringsspråk så är det att ägna en avsevärd del av det offentliga, politiska samtalet till dessa två oförenliga demokratitolkningar. Åsiktskorridoren måste försvinna, våldet och de antidemokratiska aktionerna borde gå att stoppa! Min förhoppning är förstås att värdegrundsdemokraterna ska ändra uppfattning, att om de bara möts av goda argument i en sansad, rationell debatt så ska de inse att åsiktsfrihetsdemokratin är den enda demokratiska form som inte leder till förföljelse och repression (och risk för aggressiv radikalisering hos dem som tystas). Kanske visar det sig att värdegrundsdemokrater är döva för eller inte låter sig övertygas av argument. Då kan åsiktsfrihetsdemokrater bara fortsätta att oförtrutet argumentera, i förekommande fall försöka att överrösta vuvuzelorna, och hoppas att väljarna är mer genuint demokratiska än värdegrundsdemokraterna.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2014

Lämna en kommentar


83 kommentarer

  1. De Nya Moderaternas uppgång och fall | Projekt Morpheus skriver: 24 september, 2015 kl. 19:55

    […] med kostsam asylinvandring. Under de kommande åren smalnade den politiska och mediala åsiktskorridoren av. Tobias Billström, dåvarande moderat integrationsminister, gick år 2013 ut i pressen och […]

    Svara
  2. Karl Martin skriver: 15 september, 2015 kl. 09:19

    Undrar om inte insmygandet av detta med ”värdegrund” till borgerligheten underlättades av att managementlitteraturen ett tag var fylld av ”värdegrund”? Inte passar man sig så noga för att managementlitteratur är marxistisk? Eller så var den inte det utan kapades av marxisterna?

    Svara
  3. Ingenjören skriver: 1 september, 2015 kl. 13:27

    Vad Neo egentligen ville med denna krönika framgår tydligare idag efter att Marika Formgren har förtydligat sin ståndpunkt på sin egen blogg.

    Svara
  4. Ola skriver: 21 augusti, 2015 kl. 08:27

    Precis.!

    Svara
  5. pemal skriver: 29 juni, 2015 kl. 16:11

    Hela synsättet med värdegrund är inte förenligt med demokrati och frihet. Om en värdegrund ska finnas kan man direkt fråga sig vilka som ska avgöra vad som är tillåten värdegrund respektive inte tillåten. Häri finns en direkt paradox. demokratin blir här direkt inskränkt genom att jag måste hålla mig inom de gränser någon eller några satt upp för så kallade värdegrunder. Håller jag mig inte inom detta får jag inte uttrycka min åsikt. Har man inte åsiktsfrihet har man heller ingen demokrati, för om jag inte får tillhandahålla min åsikt kan jag inte få anhängare. Redan här skapar de som bestämmer värdegrunden sin diktatur. Dessvärre kan vi idag på det politiska planet se hur man inom partierna talar om vad jag som partimedlem får ta upp och vad jag inte får ta upp då det strider mot den så kallade värdegrunden. nej bort med hela tanken kring värdegrund och åsiktsdiktatur.

    Svara
  6. Värdegrunder och identitetspolitik « Patrik Engellau skriver: 26 juni, 2015 kl. 08:15

    […] bygger på åsiktsfrihet. Så är det inte i vad Marika Formgren kallar värdegrundsdemokratin (http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/). I värdegrundsdemokratin upphävs åsiktsfriheten. I stället påbjuds vissa specifika åsikter. […]

    Svara
  7. Värdegrunder och identitetspolitik | DET GODA SAMHÄLLET skriver: 26 juni, 2015 kl. 08:11

    […] bygger på åsiktsfrihet. Så är det inte i vad Marika Formgren kallar värdegrundsdemokratin (http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/). I värdegrundsdemokratin upphävs åsiktsfriheten. I stället påbjuds vissa specifika åsikter. […]

    Svara
  8. Expo-nätverket har lögner och förtal som vapen | Expo-nätverket Exponerat skriver: 13 april, 2015 kl. 21:23

    […] Några tankar om skräckväldet som infunnit sig i Sverige Läsvärd betraktelse om Expo-nätverkets skräckvälde och den icke existerande yttrandefriheten. http://www.marikaformgren.se/#post69 http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/ […]

    Svara
  9. Problemen med en obligatorisk värdegrund skriver: 30 mars, 2015 kl. 11:33

    […] Formgren lanserade i Neo (#4 2014), termen ”värdegrundsdemokrati” som betäckning på personer som anser att en rad värderingar […]

    Svara
  10. Farligt med billigt flyg? | Badlands Hyena skriver: 25 mars, 2015 kl. 11:02

    […] jag återgår till linjär algebra och programmeringsspråk (och jag har redan läst en rysk roman idag!) vill jag bara säga att jag i varje fall är tacksam […]

    Svara
  11. Andreas skriver: 13 mars, 2015 kl. 14:19

    Riktigt bra skrivet. Jag tycker det är bra att en sån uttrycksfull människa som du väljer att bli ingenjör. Andra har gjort det förut, t.ex. Jerker Söderlind, KTH

    Svara
  12. Melodifestivalen och antisemitismen | Badlands Hyena skriver: 24 februari, 2015 kl. 22:32

    […] jag återgår till linjär algebra och programmeringsspråk vill jag bara säga en sak till om Melodifestivalen, att den är populär. Public service ska inte […]

    Svara
  13. Rojas: Begränsa demokratin för att öka demokratin | Badlands Hyena skriver: 21 februari, 2015 kl. 15:32

    […] ska jag återgå till linjär algebra och programmeringsspråk för att jag är så duktig, är ni inte imponerade? Tänkte bara nämna det så här i förbigående, jag är nämligen en […]

    Svara
  14. Kalle skriver: 2 februari, 2015 kl. 11:21

    Men en så otroligt bra essä…. har alltid tagit demokratin för given och först på senare år, i takt med ökad polarisering och försämrat debattklimat, börjat ifrågasätta vart vi är på väg. Marika uttrycker precis det jag själv börjat känna men inte kunnat sätta fingret på riktigt. Stort tack Marika!

    Svara
  15. Benny skriver: 2 februari, 2015 kl. 10:46

    Att jag missat denna! Fullständigt strålande skrivet! Oerhört utvecklande och intressant läsning! Bland det absolut bästa jag läst i media i hela mitt liv.

    Svara
  16. Marika Formgren | lennartnord skriver: 14 januari, 2015 kl. 20:38

    […] Ett exempel är min Neotext om      ”värdegrundsdemokratin” […]

    Svara
  17. RareRoger skriver: 11 januari, 2015 kl. 03:06

    Har dagligen, i snart 40 år, läst morgontidningens ledarsida och allt annat som har med inrikespolitik att göra. De första20 åren i D.N och de senaste 20 i SVD. På senare år snarare p.g.a. någon svårdefinierad pliktkänsla än utav genuint intresse. Därför måste jag säga:Det här är utan tvekan den mest relevanta artikel jag någonsin läst.Så otroligt klartänkt och väl formulerat. Det är ytterst sällan jag blir imponerad av journalistik, men det här är makalöst!!! Att dessutom riskera sin försörjning och position genom publicera det man verkligen tror på, trots att det går stick i stäv med vad som förväntas, tyder på ett enastående kurage. För mig är Marika en sann journalist som kombinerar en osedvanlig begåvning med modet att på allvar våga utmana etablissemanget. Därför är det en mycket stor förlust att hon nu slutar som politisk skribent.

    Svara
  18. Tanten med väskan | Jan Millds blogg skriver: 6 januari, 2015 kl. 21:25

    […] Marika Formgren skrev bra i Neo, om ”värdegrunden”: […]

    Svara
  19. Vad var det jag sade? | lennartnord skriver: 3 januari, 2015 kl. 11:07

    […] I Magasinet Neo skriver jag om hur värdegrundsdemokratin fått de borgerliga partierna att anamma postmarxistiska idéer. Ett citat: ”Våra borgerliga […]

    Svara
  20. Linda skriver: 22 december, 2014 kl. 21:51

    Jag verkligen älskar Marika Formgrens klarsynta analyser. Att hon är uppriktig och vågar stå för sin åsikt, något som de flesta journalister inte gör idag. Tack Marika!

    Svara
  21. Anna Gustin skriver: 9 december, 2014 kl. 21:55

    Som vanlig Svensson-medborgare upplever jag starkt hur all media de senaste 10-15 åren verkar gemensamt ta order från något hemligt ”Sanningsministerie” – detsamma gäller alla partipolitiker oavsett partifärg och alla deras tjänstemän. Media flänger runt som en skolgårdsmobb varje dag och letar efter någon som går att attackera, någon som sagt något fel inför öppen ridå. Det är otroligt obehagligt…och kryper närmare och närmare eftersom också vanliga människor blir extremt påverkade…ingen vågar tala längre utan att precis som Kungen väga varenda ord på guldvåg (speciellt om det berör verkliga samhällsproblem). Vi är alla utsatta för extrem stöld.
    Alla som fortfarande vågar tänka själva behöver fundera över hur vi ska kunna utveckla den gamla partistrukturen, vårt demokratiska/politiska system – för det behöver verkligen utvecklas. (Precis som det ekonomiska systemet).
    Alla som har något att bidra med bör hjälpa till. Vi behöver ta tillbaka våra röster från partipolitikerna och börja axla eget ansvar för vårt samhälle! Några har redan börjat bygga en modell:
    Direktdemokraterna: http://direktdemokraterna.se

    Svara
    • Fredrik skriver: 13 december, 2014 kl. 03:14

      Direktdemokrati låter jättebra!
      Problemet är bara att det inte skulle fungera med rådande politiska samhällsklimat.
      Det hör ihop med det som M Formgren är inne på i tex. denna text ovan. Det svenska samhällsklimatet präglas av extrem konsensuskultur och noggrannhet med att följa de utpekat ”rätta” normerna och värderingarna, eller ”värdegrund”. Det massmediala etablissemanget och dess journalistkår är värdegrundens främste budbärare och försvarare.
      Hur skall detta kunna gå att förena med ett direktdemokratiskt system med stora folkomröstningar i stora samhällsfrågor undrar jag, där etablissemanget i konsensus driver en ensidig linje, propaganda, i syfte att i alla lägen värnar en utpekat ”rätt” värdegrund!?
      .
      Hur skall en stor fråga som tex. landets omfattande invandringspolitik kunna bemötas med allsidighet inför en folkomröstning där både för och nackdelar och både positiva och negativa konsekvenser belyses för allmän insyn!?

      Ett direktdemokratiskt system kräver mer än något annat demokratiskt system en allmän uppfattning om det är åsiktsfrihet och fri åsiktsbildning som råder snarare en demokrati baserat på att alla måste omfamna utpekat rätta normer och värderingar.
      Denna syn besitter inte längre landets etablerade medier och dess journalistkår.
      Därmed har ett direktdemokratiskt system förlorat allt värde.

      Uppfattningen är att Sverige idag inte är tillräckligt åsiktsfrihetsdemokratiskt. ”Felaktiga” åsikter och uppfattningar, normer eller värderingar anses snarare behöva rensas bort och därmed fritt fram att utestängas, demoniseras och petsförklaras.

      Innan ett direktdemokratiskt system skulle kunna införas så måste sannolikt en nationell samling göras om att landet skall definieras som en ”åsiktsfrihetsdemokrati” och inte en ”värdegrundsdemokrati”.
      Därtill måste landets extrema konsensuskultur, dess ”politiska korrekthet” och konformism vilket även håller medborgarna i ett järngrepp, lättas upp och brytas.
      Det diktatoriska och fundamentalistiska ”renhetsidealet”, där åsikter och uppfattningar som inte omfamnar den rådande ”regimens” uppfattningar anses måste rensas bort från samhället för att rena samhället, måste vändas till den traditionella västerländska ”friktionssamhället”, där olika åsikter och uppfattningar tillåts florera öppet utan repressalier.
      Då skulle landets massmediala etablissemang och journalistkår kunna ändra inställning från att bedriva ensidig propaganda i konsensus och därmed frisera verkligheten i syfte att befästa de ”rätta” åsikterna och den ”rätta” värdegrunden, till att istället beskriva verkligheten utefter att allsidigt perspektiv.

      Först då skulle ett direktdemokratiskt system kunna blir relevant.
      Tills dess torde ett direktdemokratiskt system vara ett demokratiskt luftslott.
      Tyvärr ses väl ingen större utveckling åt ett sådant håll. Snarare tvärt om, mot mer av villkorande av medborgarnas tankefrihet och där staten tar allt kontroll över medborgarnas värderingar, åsikter och attityder etc.

      Men tanken med direktdemokrati är bra!

      Svara
  22. Daniel skriver: 4 december, 2014 kl. 16:31

    Marina Formgren din stora miss är ju ”åsiktskorridoren” existerar i konservativ form också men inte i Sverige. Den finns till exempel i amerikansk media.

    Sen undrar jag vad som hindrar dig från att leva kärnfamiljen eller slippa genuspedagoger. Jag lever det livet och ingen bombarderar mig med post-marxism. Vad gäller mång-kulturalismen är svaret rätt enkelt du får ha din kultur i den men min kultur är inte accepterad i en monokultur. Alltså du nöjer sig inte med att du kan leva ditt liv som du vill utan vill inskränka mitt genom att du inte vill ha saker i det allmänna som du inte kan acceptera. Typiskt konservativ att bli ledsen om inte alla lever det liv jag ser som moraliskt rätt. Vem är det som är auktoritär? Invandringspolitiken är en fråga där båda sidorna har fastnat i känsloargument – när vi självklart ska kunna diskutera nivåer.

    Sen att en stor del av artikeln handlar om att hävda att du inte är bitter. Det låter så jävla bittert.

    Jag är också journalist som har avvikande åsikt från de flesta dagstidningar. Är liberal med dragning åt idén om samarbete som Ptor Kroptkin lanserade. Jag skulle inte ens kunna tänka mig att skriva ledarsidorna på en tidning som inte delar mina värderingar. Gärna debattartiklar men inte vara ansiktet utåt. Fan bara det sättet du drar upp det är så jävla post-marxistiskt kränkt.

    Nej Marika du är bara en dålig förlorare…Sluta vara så kränkt och påverka istället för att gnälla.

    Svara
    • Fredrik skriver: 5 december, 2014 kl. 03:33

      Nu är inte jag Marika Formgren men vill ändå svara på ditt inlägg.
      Genuspedagogik, dvs. där staten gör i anspråk på att skapa nya ”rätt” människor är något som alla politiska partier som vilar på marxistisk värdegrund förespråkar och argumenterar för skall vara obligatorisk på alla skolor och förskolor. Dvs. ingen skall kunna komma undan statens anspråk på att skapa de nya människor som elitismen anser är rätt.

      Leva ”kärnfamiljsliv” är något som i den statliga normbildningen ses som ett konservativt arv som helst bör utplånas. I stället uppmuntras dess motsats i normbildningen, och politiska beslut från både vänster och från de svenska liberalerna landar i att underlätta för ett andra konstellationer som uppmuntras och påbjuds.

      Marikas poäng utgår i från att statens räckvidd inte borde omfatta värderingsfrågorna, där staten idag gör i anspråk på att styra, fostra och forma hur människor väljer att leva sina familjeliv, hur de uppfostrar sina barn eller uttrycker könsroller, eller styra och förmana människors syn och uppfattningar på nationen och fosterlandet etc., vilket staten och politiken i allra högsta grad gör idag.
      Poängen utgår ifrån att vi istället borde få ha vilka attityder och värderingar vi vill, att vi får forma vårt liv utan statens inblandning.

      Socialismen anser att både den ekonomiska sfären och den kulturella sfären bör stå under statlig kontroll.
      Liberalismen, som utgör sig för att vara frihetsenlig, är idag endast frihetsenlig i de ekonomiska frågorna och har anpassat sig till vänstern och marxismen i den kulturella sfären. De svenska liberalerna går idag hand i hand med vänstern och argumenterar idag lika mycket som vänstern för att värderingsfrågorna bör stå under strikt statlig kontroll.
      Konservatismen som delar många av liberalismens grundtankar om att marknaden och de ekonomiska frågorna bör stå så fri som möjligt från statlig inblandning, skiljer sig härvid eftersom man anser att även värderingsfrågorna bör stå så fria som möjligt från statlig inblandning – att familjer själva skall få bestämma vem som skall vara hemma med sina barn, eller att människor själva bör bestämma vilka könsroller som är de ”rätta”, eller vilken inställning till nationen och fosterlandet etc., som kan tillåtas utan att deklareras som något icke önskvärt etc.

      Du torde således ha missuppfattat Marikas text ganska grovt om du uppfattar att hon anser att staten bör göra i anspråk på att inskränka hur du väljer att leva ditt liv, när hon snarare avser att ingen bör äga några sådana anspråk, och definitivt inte staten och den statliga normbildningen.
      Hon vänder sig snarare tydligt mot dagens utveckling där samhället via normbildning, värdegrundsuppfostran och politiska reformer deklarerar hur du bör leva ditt liv, och vilka värderingar och attityder du bör besitta, och där de som inte följer samhällets förmaningar anses påbjudet att demonisera och uppfatta som något icke-önskvärt.

      Jag är förvisso inte journalist, men mitt arbete som ”ansvarig” på ett statligt företag kräver att jag uttrycker ”rätt” värdegrundsmässiga åsikter. Detta står fullständigt klart. Jag skulle förmodligen riskera min försörjning om jag skulle yttra ”fel” värdegrundsmässiga åsikter och uppfattningar inför anställda och inför offentligheten etc.
      Och eftersom den sk. åsiktskorridoren är så snäv, och eftersom jag måste förhålla mig till den utpekade värdegrunden, så kräver detta i praktiken att jag samtidigt måste förhålla mig och dubba marxistiska tankefigurer till sanning. Detta trots att jag inte alls är ”marxist”.
      Jag skulle sannolikt aldrig kunna uttrycka att exempelvis invandringens volymer till Sverige är för stora, utan att detta skulle leda till någon form av konsekvenser från mina chefer. Och skulle jag återigen begå ett sådant ”värdegrundsbrott” så skulle jag sannolikt inte bli långvarig på företaget.
      Det här är givetvis en konsekvens av den starka konsensus som råder inom landets kulturella sfär, och med det uppstår en noggrannhet att alla i samhället måste förhålla sig till den utpekade värdegrunden. Den som inte gör så blir påbjudet att på olika sätt demonisera eller utestänga.
      Det här gör Sverige unikt bland länder i väst.

      Det ligger mycket i vad Marika skriver i texten; att den som lidit skada av att utmana åsiktskorridoren konsekvent noterar korridorens befintlighet, medan de som alltid hållit sig på tryggt avstånd från världen utanför korridoren inte förstår någonting.

      Skulle avslutningsvis vilja påstå att det är typiskt vänsterretorik att gnälla och bli bitter över när någon avslöjar vänsterns auktoritära linjer och dess vilja att villkora människors tankefrihet och dess vilja till att styra, tukta och förmana människor till vad denna elit anser är ”rätt”.
      När denna elitism och dessa auktoritära drag avslöjas så brukar vänsterfolk gå fullständigt i taket och vanligtvis inte förstå någonting…

      Svara
      • Daniel skriver: 8 januari, 2015 kl. 21:59

        Nej jag har inte missuppfattat hennes konservativa gnäll. Staten bör och ska inte styra människors liv – men individen ska skyddas också från familjens och de konservativas värdegrundsförtryck. Min idé om individens frihet är inte tolererad i det konservativas värld.

        Konservativa blir alltid gnälliga när resten av samhället inte vill ställa upp på deras värderingar och har alltid stått emot den demokratiska processen.

        En sann liberal ser en konsensusidé vare sig den kommer från auktoritära dårar eller från totalitära dårar som något negativt.

        De marxistiska totalitära idéer står på de auktoritära konservativa idéernas axlar. Sen att Marika bara är bitter för hon inte definierar verkligheten är ju mest hennes problem.

        Svara
        • Fredrik skriver: 9 januari, 2015 kl. 05:58

          Du tycks snarare ha missuppfattat den konservativa ideologin.
          Men du är förlåten då nidbilder om konservatismen är påbjudet under rådande samhällsklimat vilket medför att bilden av konservatismen blir förvrängd.

          Det är givetvis ingen slump att politiska partier i Sverige som har spår av konservatism inte anser att det är staten som skall bestämma vem som skall vara hemma via föräldraförsäkringen, eller att det är statens roll att fostra människor till ”rätt” värderingar, normer och ”attityder”. Det är ingen slump att det är konservatismen som anser att sådant istället borde står fritt för individen att själv bestämma utan statens inverkan. Det är ingen slump att det är socialister och liberaler, inte konservativa, som anser att det är statens roll att likt ett Orwellskt 1984 försöka skapa nya människor som en elit anser är ”rätt”, via tex. obligatorisk genusuppfostran på alla skolor, dagis och myndigheter.
          Det är inte konservativa som anser att staten skall in i våra hjärnor och villkora tankefrihet och yttrandefrihet.
          .
          Jag kan inte se hur minskad statlig räckvidd kan bli något ”auktoritärt”, vilket du påstår. Detta får mig att döma dig som vilseledd gällande den konservativa ideologin.
          Själva grundtanken med klassisk liberalism och konservatism är att minska statens räckvidd. Dagens svenska liberaler har dock frångått detta och ställer sig idag hand i hand med den marxistiska vänsterns ideologi i synen på att utöka statens räckvidd över människor i alla värderingsfrågor.
          Detta torde du kunna märka om du tänker till lite och funderar över vad alla politiska förslag, reformer och normativa ”värdegrundsarbeten” som idag kommer i lika stor utsträckning från både vänster och från de svenska liberalerna, som syftar till att styra människors val och dess normer och tankefrihet, i grunden syftar till.

          Utopin för både vänstern och liberalerna är idag att försöka skapa ett nytt samhälle och nya människor. Detta är omöjligt att uppnå utan omfattande och ambitiös statlig styrning av människors normer, värderingar, attityder åsikter och uppfattningar.
          Endast den som inte besitter några sådana utopier och visioner(konservatismen), kan låta värderingsfrågorna vara fria för individen att själv bestämma, utan statlig påverkan.

          Du har dessutom möjligen även missat att dagens svenska ”värdegrund” nästan är identisk med den marxistiska vänsterns ideologi. En värdegrund som svenska liberaler idag dubbar till sanning och förhåller sig till med mycket stor noggrannhet…

          Svara
  23. Dagens boktips – gratis e-bok! | Sverigedemokraterna i Hörby skriver: 21 november, 2014 kl. 10:57

    […] har företräde framför den åsiktsfrihetsgrundanden demokratin; den problematiken har bland annat belysts av Marika Formgren. Mainstreammedia som Expressen, Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet, DN, SVT och TV4 implementerar […]

    Svara
  24. christer mårtensson skriver: 26 oktober, 2014 kl. 09:04

    jag grunnar över en sak, nämligen de ofta använda orden ”alla mänskors lika värde”. Vad mennas? Mera exakt; är tacksam för en mera begriplig
    formulering av vad som innefattas med dessa ord.
    Adolf ”itler, om ni förstår vem jag mennar: han hade ett värde, kanske alla mänskor har lika värden bara med om vända tecken?
    Är bara en korkad, eller snarare VARIT underr 20 års tid, sedan är man det inte längre – tror jag -. en något – visserligen mycket lindrigt våldsbenägen,( det har stannat vid rubriceringen ”hot mot tjänsteman”)fem femma.
    Ber om ursäkt för mitt ointellektuella inlägg, min bristande fattningsförmåga o.s.v.
    Kan någon klargöra mera konkret vad som menas med denna – ber på förhand om ursäkt för min primitiva tankeförmåga och mitt ohyfsade sätt
    att”tänka, om man nu kan kalla det tänkande?? – denna denna”floskel”. Kan den kallas så??? Eller är det ovärdigt en obetydligt civiliserad mäniska, som är – faktiskt – totalt ointresserad av om han anses ha något värde alls!
    Vad som gäller är att han får sin Pension och sina mediciner, detta är kanske vad som menas med ”lika värde”. Är svaret så enkelt?
    Kommer naturligtvis få ett rungande JA på denna sista fråga.
    Även förskräcklige Adolf – you know who – borde i fångenskap ha fått
    sin pension och vatten och bröd och vid behov lite medici….resten av livet, men kan ett sådant liv kallas rättvist om vi alla har samma värde.
    För mig framstår värdet av ett sådant liv inte vara av samma……
    Ber om ursäkt för att förvirringen tilltar…….
    En något lindrigt salongsfähig morbror sett ur släkten ögon – dock en som aldrig har blivit ”sedd över axeln” av sina syskonbarn – erindrar mig detta med stor glädje och tacksamhet!!!

    Svara
  25. Roland skriver: 15 oktober, 2014 kl. 05:31

    Som ingenjör och marknadsekonom har jag ägnat mina år åt andra saker än politik och teoretiska definitioner och därför befunnit mig i bakvattnet av den dagsaktuella debatten sedan jag reagerade på den migrationspolitiska överenskommelsen mellan M och MP. Att M kunde leverera en, i mitt tycke, anarkistisk och samhällsomstörtande politik till sina väljare som rimligen haft goda skäl förvänta sig en ansvarsfull politik övergick mitt förstånd och kom som en chock. Jag fick emellertid hjälp med att hitta till andra och fria medier kort därefter och numera prenummerar jag inte på någon av dem som jag vill kalla Sanningsministeriumets olika avdelningar. Det behövdes inte så mycket för att jag skulle uppskatta friheten jag där fann då jag tidigt fick lära mig att man skulle respektera alla åsikter även om man inte delade dem.
    För en tid sedan hittade jag till Marikas blogg och idag till denna som jag gärna skulle läst först av de andra inläggen jag läst tidigare.

    Långt dessförinnan kretsade ibland mina tankar kring att värdegrund tycktes ersätta grundlagen eftersom alla åsikter inte var godkända.
    enligt denna norm.

    Men familjeliv och försörjning dominerade dagarna och Sanningsministeriumets publikationer behandlade inte ämnet så reflektionerna blev inte så konkreta mellan arbete och pojkfotbollsträning.

    Nu är emellertid reflektionerna ytterst konkreta och det vill jag tacka Marika för.

    Svara
  26. Nej, Anna Troberg, det är dags att ”gilla olika”! | Genusdebatten skriver: 8 oktober, 2014 kl. 19:42

    […] är att elefanten idag har kontroll över media och där skapar en åsiktskorridor så trång att seriösa journalister får skrivförbud och därför flyr journalistiken. Denna korrupta miljö som journalistiken idag utgör är vad som startade #gamergate, där spelare […]

    Svara
  27. Frankfurtskolan II: Värdegrundens födelse skriver: 5 oktober, 2014 kl. 17:53

    […] Marika Formgren har en idé om att det finns åsiktsdemokrater och värdegrundsdemokrater. De förra anser att demokrati handlar om att alla har rätt att uttrycka sin åsikt medan de […]

    Svara
  28. Nya perspektiv | Frihetsportalen skriver: 3 oktober, 2014 kl. 07:02

    […] dogmer. Nu sadlar hon om till ingenjör, men hon skriver fortfarande. Läs gärna denna krönika av henne. Läsning finns också på Frihetligt.se. Här är också ett par länkar till fora där […]

    Svara
  29. Mot nya tider - Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen skriver: 2 oktober, 2014 kl. 08:00

    […] fick tips om en mycket intressant essä med titeln Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot publicerat i magasinet Neo (tack Lennart B). Den är lång men läs gärna hela när ni får […]

    Svara
  30. Cello Jr skriver: 29 september, 2014 kl. 22:38

    Allt tätare duggar förslagen eller kraven från de verkligt intoleranta på att dels förbjuda lärare som är emot mångkultur (såsom hederskultur, barnäktenskap, könsstympning, förbud mot homovigslar i moskéer?), dels förbjuda SD som parti.

    En särskilt skrämmande röst i förbudskören utgör Andreas Johansson Heinö, som jag trott varit en sansad SD-kritiker.

    Är det ingen som ser vilket reellt hot yttrandefrihet och åsiktsfrihet dessa krav innebär?

    Jag förväntar mig att dessa illiberala idéer förverkligas. Sverige håller på att bli en mardröm.

    Sverige behöver en idédebatt om framtiden och borgerliga politiker som törs försvara den liberala demokratins idéer.

    Eller är mångkultur och invandring oförenligt med demokrati? Hur kan dessa saker samsas i våra grannländer? Vad är det för fel på Sverige?

    Svara
  31. Tommy skriver: 28 september, 2014 kl. 22:15

    Lysande! Briljant! Ger mig åtm. ett strå av hopp för framtiden!

    Svara
    • Mattias skriver: 4 oktober, 2014 kl. 21:29

      Håller med. /M

      Svara
  32. Björn Norström skriver: 28 september, 2014 kl. 21:49

    Marika Formgren är en av Sveriges absolut bästa och insiktsfulla skribenter som dessutom påvisar ett sätt att uttycka sina tankar på ett briljant sätt. Hade jag ägt en tidning hade jag anställt Formgren direkt och gett henne helt fria tyglar att skriva vad hon vill. Tyvärr passar inte hennes briljans in i åsiktkorridoren i Sverige, vilket är en stor förlust för landet.

    Svara
  33. Antidemokraten Stefan Jonsson charmar oss med prat om ”mänskliga rättigheter” | Jussi H. Lundell skriver: 28 september, 2014 kl. 14:59

    […] varningsflaggen att resa sig resolut. Är det någon som fortfarande undrar över Marika Formgrens definition av ”värdegrundsdemokratin” och vad den betyder, så har vi här några av dess mest […]

    Svara
  34. Ingvar Engelbrecht skriver: 28 september, 2014 kl. 09:23

    Utmärkt analys. Det känns verkligen trångt som i en garderob i Sverige

    Svara
  35. Fredrik skriver: 26 september, 2014 kl. 05:51

    En mycket bra text! Marika har så rätt så rätt. Denna ”värdegrundsdemokrati” som växer fram i Sverige som förespråkas av de etablerade medierna, inklusive de borgliga, riskerar att bli en riktigt obehaglig överraskning för detta samhälle.

    Den riktigt stora faran uppstår givetvis när definitionerna av den ”rätta” värdegrunden blir allt för snäva, och där alla som inte förhåller sig innanför denna ”rätta” värdegrunds ramar anses legitimt och till och med demokratiskt att på olika sätt tystas och utestängas.
    Det hela riskerar att mynna ut i ett legitimt åsiktsförtryck som givetvis inte går att förena med en demokrati.
    Faran är även att medborgarna indoktrineras med att se ett sådant samhällsklimat som något positivt och därmed blir blinda för vad som egentligen sker…

    I skrivande stund har det gått en tid efter att denna artikel publicerades. Det tråkiga är att en viktig offentlig debatt om ”åsiktsfrihetsdemokrati” vs. ”värdegrundsdemokrati” som man hade kunnat hoppats på skulle uppstå efter en sådan här text, har lyst med sin frånvaro.
    Man kan tro att detta beror på att de etablerade medierna, inklusive public service, inte vill ha en offentlig debatt om det här då man inte vill blotta och belysa sin egna hållning för allmän insyn…

    Svara
  36. Lennart skriver: 17 september, 2014 kl. 03:24

    Bra essä. Upplysande.

    Jag har själv funderat över den egendomliga situation som uppstått i Sverige. Där stora delar av det politiska etablissemanget och media går på häxjakt med menighetens tysta medgivande.
    Jag har upplevt en liknande atmosfär förut. Den fanns i vissa delar av vänsterrörelsen i Sverige på 70-talet. Hos ”tokvänstern” eller den moralistiska vänstern. Jag var själv vänster på den här tiden, men dessa människor begrep jag mig inte på.
    Jag misstänker att det finns någon sorts religiös koppling här. Att vi Svenskar har någon sorts irrationell religiös ådra som flammar upp med några decenniers mellanrum.

    Svara
  37. Joel skriver: 11 september, 2014 kl. 22:24

    En liten anekdot från vår politiskt obundna skola, detta är en kommentar som jag själv skrev idag efter en händelse i dotterns skola, hon går i sjuan.

    Länkade även till denna krönika då jag anser Marika har skrivit en av dom viktigaste politiska krönikorna på många år.

    *************

    Känns som att alldeles för många börjar villkora sådana livsviktiga saker som yttrandefrihet och åsiktsfrihet!

    Droppen var nog när dottern ringde och i upplösningstillstånd berättade om hennes nya skolas syn på demokrati, (ja den ligger på södermalm).

    Som en del av undervisningen tar hela klassen en promenad till medborgarplatsen, där ska eleverna enligt uppgift gå runt i valstugorna och inhämta information från dom olika företrädarna för partierna i valstugorna. Problemet är att det hela snabbt urartar, skanderandes ”ut med rasisterna, in med feministerna!” omringar en stor del av eleverna SDs stuga och deras representant får ta emot glåpord som ”äckliga rasister”, ”förstår du inte att ni kommer skjutas” m.m.
    Allt medan läraren tittar på. Det sker även ett ”skolval” på skolan som enligt konstens alla regler är anonymt, problemet är att klassens ”populära” tjejgäng frågar ut alla efteråt vad dom röstat på, min dotter vill först inte diskutera och försöker komma undan med att hon inte bryr sig om politik men då blir det bara värre… Till slut säger hon att hon röstat på moderaterna, vilket resulterar i ett ramaskri, ”hur kan du göra det”, ”dom är ju dumma i huvudet!”, varvid hon försöker motivera det hela med att hon tycker att det fungerar ganska bra i Sverige just nu och att hon därför valt att rösta på sittande regering.

    Efter detta är det ingen i klassen som pratar med henne.

    Imorgon har dom ett nytt obligatoriskt besök på medborgarplatsen och hon har ont i magen inför det, hon förstår inte varför hon ska vara tvungen att synas i en grupp som skriker slagord och hotar politiker då hon är uppfostrad att lyssna på andras åsikter och respektera att alla inte tycker lika.

    Vad hände med en politiskt obunden skola och allas rätt till sina åsikter?

    Svara
  38. Ulf Larsson skriver: 10 september, 2014 kl. 11:57

    Mycket bra skrivet, tack!

    Svara
  39. Bibbi Nidars skriver: 8 september, 2014 kl. 07:58

    Ytterligare en utmärkt artikel av MF. Det finns allt för få borgerliga debattörer som vågar stå upp för verkligt borgerliga, demokratiska och frihetliga värderingar.

    Borgerliga politiker måst våga stå emot och kritisera kulturmarxismen. Problemet är att man fokuserade på svagheterna i marxismens/vänstern ekonomiska politik och mer eller mindre ignorerade dess kulturpolitiska/ideologiska sida.

    Svara
  40. Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin | Ilan Sadé skriver: 7 september, 2014 kl. 13:26

    […] Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot […]

    Svara
  41. Välkomna åter! | FLS - Föreningen Lärare i Samhällskunskap skriver: 6 september, 2014 kl. 16:37

    […] och demokrati? Utan att ta några sakpolitiska ställningstaganden anser jag att också denna text är väldigt intressant och tror att den kan ge utgångspunkter för givande […]

    Svara
  42. arne skriver: 6 september, 2014 kl. 10:33

    ber om ursäkt för de många stavfelen…

    Svara
  43. arne skriver: 6 september, 2014 kl. 10:29

    Det är tydligt att islam och islamismen och dess påverkan på vårt samhälle och nuvarande inkörsport vänstern inte är välförstådd. Ej heller av Formgren och hur skulle det kunna vara annorlunda för någon uppvuxen i Sverige. läs gärna Melanie Phillips för en analys av situationen i England och hur våld och hat i islams namn har dolts och förvrängts, ofta i slutändan med referens till Israels agerande, men i slutändan dess existens och koppling till väst. Vänstern har i islam funnit en alierad mot de västliga judeo-kristna demokratierna med USA i spetsen. BBC har i många år spelat den roll som SVT och SR börjat göra i Sverige och vi är bara efter i utvecklingen. Se bara vad Ullenhag lägger energi på, att frukta ytterligar islamofobi när ytterligare bestiala handlingar utförs i islams namn, hur många undantag till regeln kan man ha egentligen. Liksom i England så kämpar intellegentsian, även den libarala för att behålla diskrinktionen, och lyssnar inte till de mycket få muslimer som vågar delta i debatten och peka på problemet.

    vh

    Svara
  44. Lars-Åke Stenemo skriver: 5 september, 2014 kl. 22:47

    Jag har i uppsatsen ”Har skolan valt bort demokratin”, http://www.farsi.se/utbildning/Stenemo.pdf,
    argumenterat för ett demokratibegrepp som är neutralt i förhållande till politikens innehåll, vilket helt överensstämmer med Marika Formgrens ”åsiktsdemokrati”.

    Kent Larssons har i ”Demokratiska dimensioner i skolans samhällsundervisning, en didaktisk studie” (2004), uppvisat en mycket kritisk inställning till det som jag menat i min med demokrati. Han betecknar detta för en ’funktionalistisk demokratiuppfattning’ om vilket han använder epitet som ”valdemokrati”, ”konkurrensdemokrati” och menar att det är ”en elit som förvaltar demokratin” och som mellan valen, enligt honom, ”ger medborgaren i allmänhet små eller inga möjligheter att påverka eller delta i politiskt beslutsfattande”.
    Larsson företräder en normativ, icke neutral, demokratiuppfattning – En ”värdegrundsdemokrati” med Marika Formgrens begrepp. Hans avhandling ger en insikt i hur det deliberativistiska synsättet, en samtalsdemokrati, har påverkat ämnet samhällskunskap, och hela skolan, också en bra översikt och historisk bakgrund av gällande styrdokument för skolan.

    Jag delar Formgren uppfattning att Alliansen har förlorat greppet om väljarna genom att inte förstå denna motsättning i demokratisyn. Man har låtit skola och kulturdebatt helt fritt verka för en samhällssyn som partierna till vänster om socialdemokraterna varit främsta företrädare för.

    Svara
  45. Stefan Larsson skriver: 5 september, 2014 kl. 14:34

    Tack! En aha-upplevelse av rang, och äntligen har jag fått ord för att beskriva skillnaden mellan de två synsätten. Jag är redan ingenjör sedan länge, och jag är tacksam över att härmed slippa ta mig in på journalistutbildningen för att lära mig dessa begrepp. Lycka till med studierna!

    Svara
    • Ulf Larsson skriver: 10 september, 2014 kl. 11:55

      Precis så kände jag också, a-ha känslan mycket bra beskrivning av skillnaderna dem emellan.

      Svara
  46. Dagens debatter – Samtiden skriver: 5 september, 2014 kl. 10:03

    […] 4. Hellre åsiktsfrihet än värdegrund. […]

    Svara
  47. Christoffer skriver: 2 september, 2014 kl. 11:09

    Skrev en längre kommentar till artikeln:

    http://artikuleramera.wordpress.com/2014/09/01/offentligheten-i-sverige-mar-inte-bra/

    Min tes är att problemet som Formgren pekar på inte beror på att vi har en värdegrundsvänster och en fri-åsiktsbildningsliberalism, utan att många är osäkra på hur – och om man kan – argumentera i de grundläggande moraliska och politiska frågorna.

    Därför tar socialt tryck över som metod. Som filosofen Alisdair MacIntyre skriver, om du inte tror det finns några giltiga rationella argument i grundläggande etiska konflikter, så bör du istället studera vad som är effektivt, snarare än giltigt:

    The generalizations of the sociology and psychology of persuasion is what I shall need to guide me, not the standards of a normative rationality.

    Svara
  48. Offentligheten i Sverige mår inte bra. | Artikulera mera skriver: 2 september, 2014 kl. 10:29

    […] Nyligen försökte Marika Formgren i en artikel i Neo att förstå vad det är med klimatet i offentligheten som har förändrats. Hennes tes är att det handlar om en konflikt mellan två demokratisyner. Artikeln heter ”Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater för.” […]

    Svara
  49. tor skriver: 1 september, 2014 kl. 04:36

    Intellektuell skärpa, analysförmåga, vass penna, orädd.
    föredöme = Marika.
    Bättre kan det inte bli.
    Hatten av.

    Svara
  50. Arbetarbladet är som ”Red bull” | Häxanmexan skriver: 31 augusti, 2014 kl. 14:13

    […] Marika Formgren […]

    Svara
  51. Medierna – vår tids inkvisition | Genusdebatten skriver: 31 augusti, 2014 kl. 10:47

    […] Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för […]

    Svara
  52. Patrik Sandahl skriver: 30 augusti, 2014 kl. 19:32

    Jättebra artikel som väl fångar en av de riktigt stora samhälleliga förändringarna i Sverige under de senaste årtiondena. Tack.

    I och med att övervägande delar av medieetablissemanget såväl som det politiska har sprungit stafett i den kulturmarxistiska – värdegrundsdemokratiska – riktningen så kan de framtida konsekvenserna bli betydande och rejält tråkiga för oss som uppskattar klassisk demokrati.

    Svara
  53. Magnus skriver: 30 augusti, 2014 kl. 15:05

    Det var fanimej den bästa politiska analysen jag läst på …. någonsin tror jag. Att inte dagstidningarna slåss om att få publicera detta är i sig ett allvarligt symptom på den värdegrundsdemokratiska åsiktskorridoren.

    Svara
  54. Ninni skriver: 29 augusti, 2014 kl. 11:54

    I mars i år, efter att höger- och vänsterextremister drabbats samman och i våldsdåd så upplevde jag en känsla av förlorat hopp inför mänskligheten när jag såg så många som hade svårt att helhjärtat fördöma politiskt våld oavsett färg. Jag blev sorgsen … för jag kunde inte förstå hur det kunde vara så svårt, för det för mig är så självklart.

    Detta inlägg och ÅFD och VGD gav mig en förståelse för fenomenet. Med förståelse för sin motpart får man bättre kraft i sitt vapen (pennan och ordet då, såklart) och kan slipa sina argument på rätt sätt. Så Tack!

    Svara
  55. Eric skriver: 29 augusti, 2014 kl. 10:26

    Marika,

    Tack för att du finns, detta var den bästa politiska debattartikeln jag har läst på flera flera år. Det är kanske mest för att den snuddar vid vad jag menar på är en folk sjukdom. ”offerkoftan” som du uttryckte det så fint.

    Sätt upp din namn på valsedeln, så jag kan lägga min röst på någon jag tror på!

    Glada Hälsningar från en läsare som blev ”Blown Away”

    Svara
  56. Mathias Betts skriver: 29 augusti, 2014 kl. 00:30

    Mycket delikat text Marika! Vi hoppas på en framtida förbättring av det politisk filosofiska samtalets kvalitet i Sverige. Bra att du visar vägen.

    /M

    Svara
  57. Gustav skriver: 29 augusti, 2014 kl. 00:06

    Så fruktansvärt bra skrivet, denna ska skickas till alla jag känner!

    Svara
  58. Ljusets fiender samlade kring den värdegrund de felaktigt kallar ”demokrati” | Jussi H. Lundell skriver: 28 augusti, 2014 kl. 18:18

    […] versionen av ”demokrati” ut för många i Sverige 2014. Om detta skriver utmärkta Marika Formgren lysande i magasinet Neo, där hon förtjänstfullt beskriver begreppets brytning i […]

    Svara
  59. MEDIERNA – VÅR TIDS INKVISITION | ANSTÄNDIGT skriver: 28 augusti, 2014 kl. 13:54

    […] Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin […]

    Svara
  60. Kristian skriver: 28 augusti, 2014 kl. 11:59

    Stort tack.
    Återigen sätter Formgren ord på det vesäntliga.

    Svara
  61. Dennis Lundqvist skriver: 28 augusti, 2014 kl. 11:50

    En så jävla bra samtidsanalys över det politiska tillståndet i Sverige var det länge sen jag läste, om ens nånsin faktiskt när jag tänker efter.

    Vill härmed önska dig lycka till i dina ingenjörsstudier.

    Svara
  62. Per skriver: 28 augusti, 2014 kl. 10:27

    Älskar ditt vassa intellekt och din vassa penna!

    Svara
  63. Jonas Islander skriver: 28 augusti, 2014 kl. 08:46

    Tack för att du satte ord på det, Marika.

    Svara
  64. Rick skriver: 28 augusti, 2014 kl. 07:45

    Jag minns väl när Marika Formgren belades med skrivförbud. Fram till dess hade nämligen Östgöta Correspondenten uppvisat anmärkninsvärt mod genom att diskutera just de frågor som ventileras här i artikeln.

    Vid Linköpings universitet kokade dock genusfolk och andra rättrogna över och kontaktade rektorn för att på så sätt få till stånd en bannbulla mot Formgren.

    Jag diskuterade det skedda med en bekant vid universitetet som alltid resonerat nyanserat och rationellt, men i detta fall var det uppenbart att han kände rädsla för att tillåta sig att ens i ett privat samtal yppa något som kunde låta som stöd till Formgren. I stället förnedrade han sig själv med floskler och testuggande. Jag sköt hans prat i sank och han begrep alldeles utmärkt att så skedde, men ändå fortsatte han med ett fånigt leende att upprepa smörjan. Nej, han hade inte förlorat sin förmåga till argumentation, för vid andra situationer kan han alldeles utmärkt framföra spännande, genomtänkta och kontroversiella resonemang.

    När det gäller frågor om genus verkar det dock som om han skulle känna skräck inför sin egen förmåga att tänka klart. Det finns ingen dock plats för något sådant i genus-sammanhang , för då gäller bara blind lydnad.

    Marika Formgren, du är värd allt beröm för ditt mod. På sätt eller annat kommer dina insatser att stå sig över tid medan sådana som din fega chef förr eller senare hamnar på historiens skräphög. Inget samhälle kan på sikt överleva utan sina modiga människor. Det tråkiga är bara att erkännandet brukar komma sent.

    Svara
  65. sven svensson skriver: 28 augusti, 2014 kl. 01:27

    Så tydligt och bra skrivet. Och så bra man ser hur våra åsikter, och tankar, styrs till en projicerad enfald. Mångfald borde även etableras vad gäller åsikter inte bara kulturella beteenden.

    Svara
  66. Rebecca skriver: 27 augusti, 2014 kl. 23:32

    Denna text är av sällan skådad kvalité!

    Svara
  67. David skriver: 27 augusti, 2014 kl. 23:29

    Marika, tack för en fantastisk artikel!

    Svara
  68. Hanna Söderström skriver: 27 augusti, 2014 kl. 22:27

    Tack för ett väldigt intellektuellt givande inlägg i debatten. Du sätter ord på tankar som jag inte riktigt kunnat sortera ut, men nu har jag en mycket tydligare idé om vad det egentligen är som händer framför ögonen på oss. Det var väldigt givande läsning, vilket är mer än man kan säga om 99% av allt som skrivs i traditionella media…

    Svara
  69. Arnstad drar igång totalbisarr twitterdiskussion | WTF? skriver: 27 augusti, 2014 kl. 21:55

    […] en tweet av Ivar Arpi där han rekommenderar en ganska lång text av Marika Formgren. Pansargeneral Patton himself , Henrik Arnstad, såg Arpis […]

    Svara
  70. Marcus skriver: 27 augusti, 2014 kl. 21:23

    Tack Marika för en fantastiskt bra artikel. Synd att du ska sluta din journalistiska bana, Du behövs!
    Skönt att veta att man är en åsiktsfrihetsdemokrat föresten.

    Svara
  71. Nina skriver: 27 augusti, 2014 kl. 18:43

    ”Kanske visar det sig att värdegrundsdemokrater är döva för eller inte låter sig övertygas av argument.”
    Min erfarenhet är inte kanske utan sannolikt.
    Tack för en intressant artikel med god analys! Det svenska hyckleriet är plågsamt.

    Svara
  72. Pär Brumark skriver: 27 augusti, 2014 kl. 18:38

    Fantastiskt!!!

    Svara
  73. Jacob skriver: 27 augusti, 2014 kl. 13:04

    Fantastiskt! Det här var det bästa jag läst på länge.

    Svara
  74. elboyodelreko skriver: 27 augusti, 2014 kl. 12:46

    Hej Marika,

    Jätteintressant. Jag stötte på en trevlig modell som ställer personlig frihet (”får jag ligga med vem jag vill?” på ena skalan och ekonomisk frihet (”får jag göra vad jag vill med mina pengar?”) på den andra så kan man plotta partier i ett diagram.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Political_compass

    Partier till vänster vill beskatta dig i utbyte mot personlig frihet. Högern vill traditionellt tvärtom. Ett parti som vill beskatta dig hårt och diktera din vardag är auktoritärt. Ett parti som vill sänka skatten och låta dig ta egna beslut är libertärt.

    Svara