De kloka tiger

Kriser rymmer alltid mer än det som syns på ytan.

av Fredrik Johansson

Lägg korten på bordet! Svara rakt på frågorna! Medieträna!

Under de senaste månaderna har chefer och medarbetare på en rad företag, organisationer och offentliga verksamheter gått igenom den torktumlarupplevelse det innebär att vara föremål för en medial kris.

Samtidigt har många varit kallade för att i traditionella och sociala medier förklara vad som behöver göras och i än högre grad vad som uppenbart inte har gjorts. Förvåning har utstötts. Ögon har himlats. Snusförnuftet har haglat. Allt verkar väldigt enkelt. En del av de mest aktiva har ju till och med skrivit krishanteringsböcker man kan läsa. Varför gör inte fler det? Är dessa välbetalda, valda eller välutbildade människor dumma i huvudet?

Under de dryga tolv år jag arbetade som kommunikationskonsult var jag med som rådgivare i ett antal kriser och stökiga förändringsprocesser. Mycket sällan ensam, nästan alltid tillsammans med en eller flera kolleger.

”Mina” kriser såg alla olika ut och hade skiftande orsaker. I en del fall handlade det om förståeliga effekter av svåra beslut (till exempel fabriksnedläggningar), i andra om att en verksamhet eller del av en verksamhet ifrågasattes av fack, miljöorganisationer, politiker eller medier, och i ytterligare andra hade någon chef eller medarbetare begått ett mer eller mindre grovt misstag eller övertramp.

Gemensamt var en stark medial komponent.

Jag vill inte påstå att jag är någon expert, men en sak är jag säker på: De som pratar mest om hur pågående kriser ska hanteras har med största sannolikhet aldrig hanterat någon verklig kris.

De kan ha medietränat och förklarat varför man inte ska ha vit skjorta i tv. Jag tvivlar starkt på att de kan ha hjälpt någon som på allvar varit illa ute.

Det är heller ingen slump att de företag och individer som verkligen ger råd i svåra kriser nästan aldrig kommenterar pågående förlopp.

Av två skäl. Antingen är de rådgivare till den som krisar. Och då god krishantering bygger på öppenhet och stor tillit mellan uppdragsgivare och rådgivare så jiddrar naturligtvis inte den senare vare sig i Expressen eller på Twitter. Analogin har sina brister, men en försvarsadvokat sitter inte i tv och recenserar sin klient.

Eller så är man inte rådgivare och håller tyst för att man inser att det man vet bara är en del av hela det komplex av frågor som en organisation i kris står inför. Och man vet av erfarenhet att det som sägs på tv eller står i tidningarna inte med nödvändighet är hela sanningen. Eller till och med att det aldrig är hela sanningen.

De allra flesta kriser har nämligen bara till en del ett medialt förlopp. Den som står och stammar inför en löddrande reporter från Uppdrag Granskning har kanske tiotals juridiska, industriella, mänskliga och andra överväganden att ta hänsyn till. Det rådgivarna på läktaren kallar ”ett rakt svar” kan vara förödande för organisationen, enskilda individer eller för den som svarar.

Krishantering är ett hantverk som bygger på erfarenhet och klokskap. Och kloka personer kännetecknas av att de inte pratar om sådant de inte vet något om.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar