Intervju: Tove Lifvendahl

”De bar på så mycket smärta”

I höst får Svenska Dagbladets läsare stifta bekantskap med en ny politisk chefredaktör när Tove Lifvendahl tar över efter PJ Anders Linder. Hon lär vara uppvärmd vid tangentbordet efter en sommar med två bokprojekt.

av Av Mattias Svensson

Ihop med Socialdemokraten Lena Josefsson skriver Tove Lifvendahl på en handbok i politik, om villkoren som möter den som går in i partipolitiken. Smaskigt! tänker jag och börjar genast fråga om mobbning och fulspel. Men när vi pratat om detta ett tag insisterar Lifvendahl att boken inte är tänkt som en varning, tvärtom.

– Tanken var från början att beskriva the joy of politics. Jag känner stor beundran för dem som åstadkommer politisk förändring just för att jag vet en del om de villkor man verkar under, med ständiga kompromisser.

Perspektivet är typiskt Lifvendahlskt. Att se konstruktiva lösningar snarare än dystra prognoser och olösliga problem.

I detta sökande ställer hon ofta de svåra frågorna till andra än de vanligen utpekade, och lyssnar vitt och brett innan hon formulerar egna svar. Så är de flesta böcker hon har skrivit inom så skilda ämnen som filantropi, entreprenörskap och svenskhet till stor del intervjuböcker.

För tio år sedan uppmärksammades Malmöstadsdelen Rosengård i medierna för stenkastande ungdomar och en grov misshandel. Lifvendahl åkte dit och sökte under några veckor svar på frågan varför. Resultatet blev intervjuboken Vem kastar första stenen? Under våren har Tove Lifvendahl åkt tillbaka till Rosengård för att se vad som hänt, inte minst med de skolelever hon intervjuade då. Tre av dem hörde till ett gäng som isolerats från skolan och som glidit in på droger och kriminalitet.

– Jag hade förväntat mig att hitta åtminstone någon i fängelse, men faktum är att alla tre hittat sina vägar vidare. Deras resor säger något om vikten av alla pusselbitar runt omkring: fungerande vuxna, att någon tror på en, men också perspektivet.

Hur menar du?

– Tittar man på statistiken har inte mycket hänt på tio år. Det finns utanförskap, brottsligheten är hög, vi har samma arbetsmarknadsregler.

– Samtidigt händer saker hela tiden. De här pojkarna tar sig ur svåra villkor. Här finns kommunala fastighetsbolaget MKB vars arbete är föredömligt. Privata aktörer som Victoria Park köper nu lägenheter på Herrgården i Rosengård och vill arbeta på samma sätt.

Lifvendahl ser ingen enstaka stor lösning och därför heller ingen anledning att fastna i att beskriva integrationen som ett stort problem.

– Idag är 3,1 procent av världsbefolkningen migranter, men två tredjedelar av dem flyttar inom det egna landet. Frågan är, oavsett vilka skäl som finns bakom migrationen, hur vi förhåller oss till att migrationen kommer att öka: Möter vi det bäst med nyfikenhet på hur vi kan ta tillvara den rörliga kapaciteten, eller hänfaller vi åt andra reaktioner?

Att Sverige inte är tillräckligt bra på att ta tillvara människors olika erfarenheter är en generell problematik. I boken Från sagoland till framtidsland från 2011 skildras den genom utlandssvenskar.

– Det var ganska förfärande att många bar på så mycket smärta. Den som vill dela med sig av hur vi skulle kunna lära oss eller bli bättre av utlandserfarenheter möter allt från kylig tystnad till uppmaningar att inte skryta.

Hur kommer det sig?

– Jag växte upp i en liten ort där man såg samma mönster. Det hotfulla är inte olikheter, det finns en stor fördragsamhet för att vi är olika. Men den som på något sätt försöker förändra sin position möter reaktioner. Det kunde räcka med att en lärare köpte en ny röd hatt, eller att en tjej kom till klassåterträffen strålande förändrad för att sätta fart på förtal och skvaller.

Är det så farligt?

– Vi kan ju skoja om jantelagen och så, men det är klart att färre tycker det är värt att förändras till det bättre om det för med sig ett högt socialt pris. Och det betyder i sin tur missade möjligheter att lära och utvecklas, vilket står oss dyrt i en framtida kunskapsekonomi.

Inte ens att hjälpa till är okontroversiellt. Det märkte Lifvendahl när hon i vintras publicerade intervjuboken Att ge – Samtal med svenska filantroper. Recensenten i Sydsvenskan, Patrik Svensson, var upprörd:

”Det är en bok om ’givandets glädje’, om rika och framgångsrika människor som tycker om att ge bort lite av sina pengar till fattiga och misslyckade människor. Jag sträckläste den som i trans. Sedan kände jag ett överväldigande behov av att tvätta mig.” (Sydsvenskan 9/12 2012)

Lifvendahl citerar ironiskt stycket ur minnet. Sedan kommer svaret. Filantropi är bredare än den välgörenhetstanke som Svensson far ut emot, och inte bara för att de fattiga kvinnor i tredje världen som beskrivs i boken får hjälp att klara sig själva och driva en växande affärsverksamhet.

– Filantropi är ”fria pengar” som inte behöver följa direktiven för lokalt aktivitetsstöd eller ge monetär avkastning. Och det handlar om att utveckla alla delar av samhället, stödja befintlig verksamhet eller helt ny. Som Centrum för Rättvisa, Östersjöstiftelsen eller Audiorama, ett ljudmuseum på Skeppsholmen.

Från lokaltidningen i Uppsala minns Tove Lifvendahl ytterligare ett exempel hon tycker är talande för hur filantropin utmanar en ingrodd svensk syn på våra roller i samhället.

– Två pojkar på 12 och 13 år hade spolat isbanan och lyftes fram som lite lokala hjältar. Men deras fröken sade att lika mycket som hon gillade deras initiativ, lika mycket avskydde hon att inte kommunen skötte isen. Det är ju det barn får lära sig i skolan: Föräldrarna jobbar, de betalar skatt och så kommer det en isbana.

– Jag tycker tvärtom att det är en viktig insikt att ge barn och unga: att de är samhällsmedborgare som kan göra gott för sig själva och för hela samhället.