Då var det 1914

Sommarminnen.

av Andreas Ericson

I år är det hundra år sedan första världskriget bröt ut. Eftervärlden har haft svårt att förstå katastrofen i augusti 1914. Men hur tänkte man då? Förstod man något? Neo satte sig i arkivet och läste tidningarna från den varma sommaren då allt gick fel. 

Beskedet om attentatet i Sarajevo nådde Sverige den 29 juni. Dagens Nyheter kunde berätta att man gripit en ung gymnasist –  Gavrilo Princip – och att han ”uppträdde under förhören mycket cyniskt”.

Men trots mordet fortsatte sommarlunken. Bland rötmånadsnyheterna återfanns en ”arbetare Bengtsson” som greps efter ett ”uppträde på Södermannagatan”. Från Rom meddelades att påven blivit så tagen av själamässan över ärkehertigparet att han svimmat under gudstjänsten. Och den tyske kejsaren Vilhelm II avbröt sin Norgesemester. Molnen hopades.

Försvarsfrågan diskuterades flitigt inför höstens riksdagsval. Den var fortfarande öppen efter Bondetåget tidigare under året.

I slutet av juli hettade det till. ”Österrikisk-serbiskt krig förestående?” undrade DN.  Nu nämndes ordet ”världskrig” allt oftare i analyser och ledare. Tidningen Dagen trodde dock inte det skulle gå så illa eftersom ”avgörande ligger hos Tyskland”, vilket på den tiden alltså ansågs lugnande.

Nu bröts också de flesta kontakter med utlandet. Det gick inte att ringa längre än till Danmark. Rykten började spridas. ”Det gäller för den svenska allmänheten att ta dem med lugn och bevara huvudet kallt” förklarade Aftonbladet.

Det lugnet skulle behövas snart nog. ”Så då har avgörande kommit: världskriget har börjat.” konstaterade DN lakoniskt den 2 augusti. Ledartexten samma dag hade rubriken ”En lovande början” men det syftade på att ett impopulärt lagförslag hade återremitterats av riksdagen. Samma dag vann förövrigt IFK Göteborg med 4–1 över Hannoverischer Sportverein, och eftersom en av de tyska spelarna inkallats precis före matchen fick en av Göteborgsspelarna ”inträda i det tyska laget” vilket tydligen var bruk vid denna tid.

Hjalmar Branting skrev ödesdigert i Social-Demokraten: ”allt är redo för vanvettets världsbrand, för en jätteförödelse, systematiskt driven med ’civilisationens’ hela makt!”. 

Rykten gick om sjöslag på Ålands hav och en tysk landstigning i Finland. ”Delar av landstormen skola ofördröjligen mobiliseras”, meddelades i annonser. Aftonbladet rekommenderade lätt packning men: ”den som har fickur eller kikare bör naturligtvis medtaga sådan”.

På ledarplats ägnade DN de oroliga dagarna åt ”högerpressens oresonlighet” men den 3 augusti kunde man konstatera: ”Vad varje människa med sunt förstånd för ett par veckor sedan skulle ha betecknat […] ett vanvett vilket förtjänade upphovsmännens inspärrande på dårhus – det har nu inträffat”.

Sommargästerna återkom: ”Gatorna som legat döda under julihettan har fyllts av myllrande liv. Varje spårvagn var överfylld och varannan människa släpade på paket!”

Regeringen erinrade om att varken demonstrationer för eller emot kriget accepterades. Stockholms krogar serverade nu sprit bara till mat. Ingen mer ”brännvin förtärt som läskedryck”. (Orsaken var enligt Aftonbladet att ”ett antal lågt stående individer slagit sig på litersupning”.)

Ryska turister passerade skyndsamt Sverige  på väg hem efter att ha ”störts i sin sommarsiesta vid de tyska och italienska badorterna”. När Aftonbladet var ute på stan fann man ”att Tyskland har de största sympatierna” eftersom Die Wacht am Rhein, spelades flitigt. Man hade också hittat en tidningsförsäljare på Norrmalmstorg som ropat ”Svenskarna mobilisera! Ryske tsaren vansinnig av skräck! ” men det tog ”ingen på allvar”.

På Blidö greps däremot en påstådd engelsk spion som tillsammans med ”en högst elegant dam”  bodde på pensionatet. Bevisningen bestod i att han hade 22 hotellstämplar på sin väska samt ”var mycket ömtålig med sina brev”.

I Svenska Morgonbladet kommenterades kriget kryptiskt med att ”Ropet till Gud om en kraftig och alla jordiska intressen uppslukande andlig väckelse har länge stigit till himmelen från alla delar av vårt land”, en analys som DN avfärdade som ”hädisk” och menade att Gud – ”om någon” – var neutral. Aftonbladet rapporterade med gillande att socialdemokrater i Gelsenkirchen bränt sina röda fanor på bål. ”Exemplet är sannerligen av det slag som manar till efterföljd”, noterade tidningen nöjt.

När sommaren gick mot höst var i alla fall katastrofen ett faktum. Enligt en sakkunnig i DN kunde kriget hålla på så länge som en månad innan ”alla parter var utmattade”.

Snart blev kriget vardag. Den 11 augusti ägnade Aftonbladet ledarsidan åt frågan ”Bör ej nu torven beaktas som bränsle?” och en vecka in i augusti förklarade DN på ledarplats att ”Nu ter det sig som om vanvettets dagar vore komna och onda andar besatt de levande.”

Ett omdöme som stått sig.