I backspegeln:

Censur?

SATIR. Terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo chockade hela världen och följdes av en våg av stöd för yttrandefrihet och rätten att skämta och skriva om allt. Men yttrandefriheten har sällan varit så okomplicerad – inte ens i Sverige.

av Andreas Ericson

1989: Satansverserna och Svenska akademien

Redan före utgivningen 1988 var Salman Rushdies fjärde roman Satansverserna ifrågasatt på grund av ett innehåll som tolkades som hädiskt och fientligt mot Islam. Såväl i den muslimska världen som i väst möttes boken av protester som kulminerade i februari 1989, när Irans politiske och religiöse ledare ayatolla Ruhollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie. 

I Sverige polisanmäldes boken omedelbart av Ahmed Rami, ordförande för Svensk-islamiska förbundet, vilken just då själv stod åtalad av Justitiekanslern för hets mot folkgrupp efter antisemitiska uttalanden i närradiostationen Radio Islam. (Vilket han senare också fälldes för.) 

”Boken är en skandal. Därför måste den stoppas. Men vi vill inte ha våld. Rushdie får sin dödsdom av Gud. Människor behöver inte verkställa den”, sa Beizat Becirov, ordförande för Islamic center i Malmö, när han krävde att boken skulle förbjudas.

Det största avtrycket i svensk debatt skulle komma efter ett bråk i Svenska Akademien. En minoritet av ledamöterna ville att Akademien skulle ställa sig bakom en appell till den svenska regeringen att officiellt ge Rushdie sitt stöd. Majoritetsuppfattningen bland de aderton var dock att Akademien som sådan inte skulle uttala sig i politiska frågor. Sålunda var det bara Akademiens ledamöter och inte själva institutionens som stödde Rushdie. En fin skillnad kan tyckas, men det ledde till en historisk splittring då två av ledamöterna valde att inte längre fortsätta delta i Akademiens arbete. (Även om de två – Kerstin Ekman och Lars Gyllensten – ju som invalda på livstid fortfarande formellt satt kvar, Gyllensten till sin död 2006 och Ekman fortfarande.)

Debatten om Akademiens ställningstagande (eller brist på) pågår fortfarande och så sent som 2009 retade dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund upp Ekman genom att hävda att schismen egentligen hade andra orsaker än det fria ordet.

Dödsdomen mot Salman Rushdie kvarstår enligt den iranska regimen fortfarande.

2003: Pastor Green och cancersvulsterna

En av de mest utdragna striderna kring yttrandefriheten på senare år var efterspelet till en predikan som pingstpastor Åke Green höll i Borgholm 2003. I den förklarade Green att homosexualitet var en synd och en ”cancersvulst på samhällskroppen”. Predikan polisanmäldes av den lokala RFSL-föreningen eftersom homosexuella en tid tidigare kommit att omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. 

Pastor Green ansåg i förhör bara att han gjort sin plikt som kristen och varnat andra för synd. Homosexuella som inte lyssnar på dig hamnar i helvetet? frågade Aftonbladet varpå Green svarade: ”Ja, det är helt riktigt. Det säger Guds ord klart och tydligt.”

I tingsrätten försökte Green inte alls mildra sina uttalanden och rättegången kom att pendla mellan teologiska resonemang och diskussioner kring grundläggande fri- och rättigheter. Tingsrätten valde att döma pastorn till en månads fängelse. 2005 prövades domen i hovrätten och nu hade hela landet fått upp ögonen för den principiellt viktiga striden mellan rätten att slippa kränkningar och rätten att utöva sin religion. Demonstranter flockades utanför rättssalen, konservativa kyrkor i USA dömde ut Sverige som ett land av ”fördömda sodomiter” och andra frikyrkoförsamlingar höll förbön för Green. Oroade troende hörde av sig med brev och protestlistor.

– Vi har aldrig varit med om något liknande, förklarade hovrättsrådet Ann Ganelind för Sydsvenskan.

Hovrätten valde att fria Green med hänvisning till att ”avsikten med predikan synes i stället ha varit att förklara och lägga ut den trosuppfattning och syn på bibeltexterna som pastorn står för samt att påverka människors levnadssätt”.

Målet gick vidare till Högsta domstolen eftersom Riksåklagaren ville att landets högsta instans skulle pröva avvägningen mellan yttrandefrihet och skyddet mot kränkningar. Aftonbladets ledarsida tillhörde dem som hälsade överklagan med glädje eftersom de menade att lagen om hets mot folkgrupp inte skulle ha någon mening om Green friades.

Högsta Domstolen kom slutligen fram till att Green skulle frikännas eftersom en fällning enligt domstolens bedömning skulle strida mot Europakonventionen och dess skydd för religionsfrihet.

2006: Muhammedkarikatyrerna och Sverigedemokraterna

2006 skakades Danmark av våldsamma protester mot de karikatyrer av profeten Muhammed som Jyllandsposten publicerat året innan. Det fick Sverigedemokraterna att se chansen att komma in i den politiska hetluften. SD-Kuriren utlyste en ”karikatyrtävling” som fick utrikesminister Laila Freivalds att gå i taket. ”SD-Kurirens provokation tar jag bestämt avstånd från. Det är en fullständig brist på respekt”, förklarade hon för TT.

Tyvärr för Freivalds del stannade hon inte vid medial kritik. Via en politisk sekreterare valde hon att gå direkt på Sverigedemokraternas webbhotell som därefter stängde partiets hemsida. När händelsen blev offentlig förnekade Freivalds all inblandning och skyllde på den politiske sekreteraren, Stefan Amér. Denne höll lojalt tyst till och med när Göran Persson offentligt skällde ut honom.

Men Freivalds inblandning skulle inte gå att mörka. Justitiekanslern utredning visade att kontakten med webbhotellet skett efter samråd med utrikesministern. Att regeringen varit inblandad i att stänga ett annat partis möjligheter till kommunikation väckte uppseende.

”Jag tycker att det är oerhört anmärkningsvärt. Det verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken”, förklarade Publicistklubbens ordförande Stig Fredriksson och pressombudsmannen Olof Stenlund kallade händelsen ett ”arv från 40-talet”.

Några dagar senare avgick Freivalds som minister.