Bush, Bildt och barnsoldater

Carl Bildt inför rätta för folkrättsbrott senare i år. Sveriges utrikesminister, ett valår. Scenariot är möjligt trots att de fördrivna människorna kan ha varit en skröna spridd av kristna aktivister. Det handlar om Sudan kring millennieskiftet; om olja, amerikansk storpolitik, religionsmotsättningar. Och om beväpnade barn som borde få gå i skola.

av Bengt Nilsson

Berättelsen om företaget Lundin Oil och dess verksamhet i Sudan för drygt ett decennium sedan saknar motstycke i modern svensk historia. När framtida forskare skall försöka reda ut vad som hände och vem som gjorde vad, kommer deras ansträngningar säkerligen att fokusera på en person: utrikesminister Carl Bildt. Utan honom som huvudkaraktär hade dramat utvecklats på annat sätt.

Jag påpekade det när jag träffade honom på hans eleganta kontor i Arvfurstens palats i Stockholm i höstas. Han skrattade närmast generat, som om han fått en oväntad komplimang. Sedan rättade han till anletsdragen och harklade sig.

– Jag tyckte Sudan var lite irriterande från allmänna utgångspunkter, för här pågick fram och tillbaka under mycket lång tid ett komplicerat och utdraget inbördeskrig, sade han på sin skorrande halländska.

Att säga att Sudan var lite irriterande var ett understatement, typiskt för Carl Bildt. Saken är ju faktiskt allvarligare än så. För hans egen del handlar det om att han kan komma att åtalas för medhjälp till folkrättsbrott. Denna juridiska process blev jag oavsiktligt delaktig i för knappt tre år sedan.

Den 30 september 2011 fick jag ett mejl från Rikskriminalpolisen. Det löd: ”Som du kanske vet så har åklagare Magnus Elving inlett en förundersökning gällande folkrättsbrott i södra Sudan, block 5 A. Elving har önskemål om att du om möjligt skall höras gällande dina kunskaper/erfarenheter gällande Sudan”.

Jag kände naturligtvis till Elvings förundersökning. Den hade kommenterats en hel del i medierna. Lundin Oil, som hade letat efter olja i södra Sudan kring millennieskiftet, anklagades av ett antal människorättsorganisationer för omfattande brottslig verksamhet. Inbördeskrig pågick vid den tiden. Lundin sågs som associerad med regeringen i Khartoum som sedan länge stred mot gerillan Sudan People’s Liberation Army, SPLA.

Jag hade noterat att åklagaren vägrade att nämna namn på misstänkta svenska förbrytare, men alla visste att det handlade om dem som satt i styrelsen för Lundin Oil under den aktuella perioden. Flera av dem var tämligen okända för allmänheten. Utom Carl Bildt.

Jag anlände till Lundins prospekteringsområde i södra Sudan första gången i januari 2000. Jag skulle göra en film för SVT. Mitt besök sammanföll med att Lundin Oils dåvarande vd Ian Lundin kom dit för att inviga ett vägbygge. Det vägbygge som sedermera skulle komma att användas i anklagelserna mot honom och hans företag.

Jag frågade hur han kände inför det faktum att hans företag var beroende av beskydd från såväl miliser som regeringsarmé i södra Sudan.

– Ja det är klart att det är ju en del av landet som man kan kalla för Wild West, svarade han. Det finns många olika grupper som springer omkring och slåss sinsemellan. Och det har väl egentligen inte att göra med ett stort krig. Det är tribal som vi ser det. Och vi behöver få någon sorts protektion från armén för att kunna jobba normalt.

Han såg på mig med troskyldig blick. Då, när han uttalade detta, trodde han förmodligen själv på sina ord. Det här var desinformation som regeringen i Khartoum presenterade för utländska investerare som kom till Sudan för att dra igång affärsprojekt. Det är inte fråga om ett riktigt krig. Stammar i södern som skjuter på varandra. Så har det alltid varit, inget att bry sig om. Vi ska se till att ni får jobba i lugn och ro.

Men jag var förbryllad. Hur är det möjligt, tänkte jag, att en man som beslutar om investeringar värda flera hundra miljoner dollar har så dåliga rådgivare? Att Ian Lundin personligen inte hade tid och möjlighet att göra en analys av förhållandena i södra Sudan var begripligt. Men kunde han inte anlita kompetent folk som gjorde det åt honom? Någon måste väl ändå ha upplyst honom om att kriget hade pågått i 17 år.

Jag funderade på om han själv förstod innebörden i det han sade. Det betydde ju i klartext att folk kanske skulle komma att skjutas ihjäl för att Lundin Oil skulle kunna ”jobba normalt”, som han uttryckte det.

Jag hade tidigare träffat människorättsadvokaten Ghazi Suleiman i Khartoum och intervjuat honom. Han hade suttit i fängelse upprepade gånger för sin politiskt oppositionella hållning. Han var oerhört rak i sin kritik av oljebolagen.

– De är en del av diktaturen! skrek han. Part and parcel of the dictatorship!

Den 15 mars 2001 publicerade den brittiska kristna organisationen Christian Aid en rapport betitlad The Scorched Earth. Den brända jorden. Den handlade om situationen i södra Sudan och oljebolagens roll i kriget. Lundin Oil pekades ut som medskyldigt till våld och folkfördrivning.

Jag läste genast rapporten och fann den anmärkningsvärt tendentiös. Det var ingen tvekan om att Christian Aid höll gerillan SPLA om ryggen.

I rapporten berättades hur Lundin Oil hade börjat borra i april 1999 på en plats vid namn Thar Jath. Strax därefter anlände sudanesiska regeringssoldater och dödade eller drev bort ”tiotusentals människor”, enligt Christian Aid.

Detta utlöste ett ramaskri i svenska medier. Dagen efter publicerandet av rapporten lyste krigsrubrikerna från Aftonbladets förstasida. ”Oljeskandalen: VÄRLDEN RASAR MOT BILDT.” Tidningens huvudledare citerade Christian Aid som hävdade att tiotusentals civila hade dödats eller fördrivits i en ”systematisk politik för att tömma de oljerika delarna av landet på dess befolkning”.

Carl Bildt, som då sedan ett knappt år var styrelseledamot i Lundin Oil, vägrade uttala sig. Han jobbade med Balkankrisen och lät hälsa att han satt ”helt blockerad av utvecklingen i Makedonien”.

Aftonbladet skickade ett reportageteam till södra Sudan. Skrämmande fakta presenterades. Fördrivna människor vittnade om strider, dödande och våldtäkter. Alla de andra stora nyhetsmedierna i Sverige hakade på. Det blev en Lundinhajp utan motstycke. Ingen kunde missa det bärande grundbudskapet. Ian Lundin var en ond man.

Och Carl Bildt pekades ut som djävulens hantlangare.

Jag blev då oväntat uppringd av Ian Lundin. Han frågade om jag ville resa med honom till södra Sudan för att ta reda på fakta, som han uttryckte det. Jag svarade ja utan att tveka. Det var ett utmärkt tillfälle att följa upp den film jag gjort året innan.

 

Det första jag såg när vi i mars 2001 landade i byn Rubkona där Lundin hade sitt läger var en stridshelikopter. En sådan som på engelska kallas helicopter gunship. En stor ryskbyggd Hind. Parkerad vid landningsbanan bara ett stenkast från Lundins baracker.

Jag undrade om det fanns någon särskild tanke med att placera helikoptern där vid Lundins läger i Rubkona. Alla som såg den måste ha gjort kopplingen mellan den och Lundins närvaro. Alla utom Ian Lundin själv, kanhända.

– Vi är inte politiska, vi är här för att hitta olja, sade han till mig första gången vi träffades. Den där helikoptern var Khartoums långfinger upp i Lundins ansikte. Kanske ville regeringen kompromettera Lundin. Skapa intrycket att bolaget var regeringens trogna partner, och därigenom omöjliggöra kontakter med gerillan. Khartoumregimen var ju ständigt nervös för att Lundin skulle spela under täcket med SPLA.

Rubkona gick knappt att känna igen när jag nu kom dit i mars 2001. De tiotusentals som hade flytt striderna på landsbygden hade förvandlat den oansenliga byn till en dynamisk marknadsstad. Fattig, haltande och naken, javisst. Men likafullt en plats där varor bytte ägare och pengar cirkulerade. Pengarna kom från de utländska hjälparbetarna, från Lundins anställda, från regeringens armégarnison och från andra källor, stora och små. Samma fenomen som överallt i Afrika där människor trängs samman. Business, business.

Det faktum att de var där talade emot de påståenden som gjorde gällande att de civila på landsbygden flydde från Khartoums regeringstrupper och de regeringstrogna miliserna. Dessa hade ju sina förläggningar i Rubkona. Kan någon föreställa sig att tutsier i Rwanda skulle ha sökt skydd hos landets regeringsarmé eller hos hutumilisen våren 1994? Man försöker inte rädda sitt liv genom att fly till dem som vill mörda en. För mig var det uppenbart att de nyanlända i Rubkona hade flytt undan gerillan SPLA. Som hade hittat en trogen supporter i Christian Aid.

Den mest konkreta anklagelsen mot Lundin Oil gick ut på att tiotusentals männi-skor hade fördrivits och ett okänt antal dödats i samband med att Lundin lät bygga en väg som sträckte sig 75 kilometer i sydostlig riktning. Ian Lundin ville med egna ögon se vilka spår som kunde finnas av denna omfattande folkfördrivning. Vi gav oss därför iväg i en bilkonvoj.

Efter några mil stannade vi för att sträcka på benen. Jag hade ställt upp videokameran på stativet och skulle ta några allmänna bilder på landskapet då jag i sökaren fick se en märklig syn. Några kortvuxna männi-skor närmade sig vårt sällskap. Det var tre barn. Klädda i uniformsskjortor. Dammiga och uppenbarligen trötta. En av dem hade en vanlig Kalasjnikov, men de två andra bar på en annan typ av tungt automatvapen. De såg ut som gamla amerikanska M16. Jag filmade. Pojken som gick i täten böjde ned huvudet och såg rakt in i kameran med hotfull blick.

Barnen tillhörde en milisgrupp som samarbetade med regeringen i Khartoum. Milisens uppgift var att hålla gerillan SPLA i schack. Göra det möjligt för oljebolagen att arbeta.

De vuxna sudaneserna som stod vid bilarna och rökte och pratade reagerade inte nämnvärt. Jag hälsade på pojkarna med mina rudimentära arabiska fraser och ropade till mig Ian Lundin. Jag sade att jag måste få göra en kort intervju med honom i kameran.

Barnsoldater som bevakar oljefälten, hur känns det? frågade jag.

– Bevakar oljefälten är en generalisering, svarade han. Jag har barn själv och att se barn i den här åldern som bär vapen är väldigt störande.

Barnsoldaterna liknade svultna hyenor som patrullerade detta gigantiska, öde område. På jakt efter något att sätta tänderna i. Just då och där kändes mötet med dem självklart och vid första anblicken okomplicerat. Det är sådant man får uppleva när man är ute i konfliktområden som journalist. En barnsoldat, tjena, hur är läget?

Men när jag hade stått och tittat på dem en stund drabbades jag av allvaret i situationen. När jag begrundade de här små dammiga trashankarna med sina stora vapen och trasiga flipflops på fötterna, då förstod jag plötsligt hur fruktansvärt omoraliskt Ian Lundins projekt var. De där pojkarna som kanske var i tolvårsåldern borde vara i en skola. Lära sig läsa och skriva, få en chans att växa upp med någorlunda rimliga livsvillkor. I stället stod de där och såg undrande på oss med nyfikna barnaögon. Jag visste av erfarenhet att var och en av dem hoppades att någon av de här vita männen skulle hjälpa dem till en drägligare tillvaro.

Jo, någon av oss hade nog kunnat det. Men så blev det inte. Vi satte oss i bilarna och for vidare. De stod kvar och såg efter oss.

Vad blev det av dem? Råkade de i strid med gerillan SPLA senare? Dog de i en ”incident”, en ”skärmytsling” som det brukar kallas när stridande grupper drabbar samman med några få döda som resultat? Handlade incidenten om att försvara ett område där Lundin Oil behövde ”protektion” för att kunna ”jobba normalt” som Ian Lundin uttryckte sig? Ja, det är fullt möjligt.

 

Jag har barn själv, sade han. Det har jag med och det bidrog till att frågan om barnsoldater var så betydelsefull för mig. Identifikation är en mäktig kraft, den tvingar fram reflexion och engagemang. Just i Sudan har jag träffat en hel del barnsoldater och jag blir alltid lika illa berörd. Men mötet där på Lundins oljeväg hade en alldeles egen dimension. Jag tror inte att Ian Lundin kunde, ville eller vågade fullfölja de tankar som måste ha dykt upp i hans hjärna. Vad gjorde dessa barn här? På vems order? Kommer de att dö i strid, som så många andra av deras olycksbröder?

Om Ian Lundin hade tänkt dessa tankar till slut så hade han tvingats inse sin egen roll i sammanhanget. Det skulle säkerligen vara en svår självrannsakan.

Besöket vid oljeriggen blev kort och vi återvände till Rubkona. Jag kunde inte släppa tankarna på den där stridshelikoptern. Den utgjorde ett mycket oroande inslag i byns gatumiljö. Dagen efter vår resa utmed oljevägen sökte jag upp John Dor som var guvernör över delstaten. Han var oväntat frispråkig.

– Det finns två sådana helikoptrar här, svarade han frankt. De flyger ibland och står på marken ibland. När de får veta att SPLA är i närheten så flyger de dit.

 Kan civila ha dödats av helikoptrarna? frågade jag.

– Jag kan förstås inte förneka det, sade han. Ibland finns det civila i gerillans läger. De kan förstås bli dödade när armén slåss mot SPLA.

Det här var en mycket viktig punkt som åklagare Magnus Elving sedermera skulle komma att intressera sig för. Vad visste Lundin om stridshelikoptrarna? Vad visste Carl Bildt? Det här kan bli en central punkt i den juridiska förundersökningen.

Enligt rapporten The Scorched Earth från brittiska Christian Aid hade Lundins vägbygge resulterat i att 160 000 människor drevs på flykt. Den siffran har alltid förbryllat mig. Jag flög helikopter över området där vägen skulle anläggas vid mitt första besök i januari 2000. Då fanns ännu ingen väg. I mars 2001 åkte jag bil på den nyanlagda vägen. Landskapet såg likadant ut då som drygt ett år tidigare. Folktomt. Enstaka hyddor sparsamt utspridda på slättlandet som översvämmades av regn och stigande flodvatten under halva året. Min enda slutsats av detta var att uppgifterna från Christian Aid måste vara felaktiga. Det kan inte ha funnits så många människor i det aktuella området.

Varför, undrar man då, skulle en organisation som Christian Aid vilja sprida felaktiga uppgifter om en sådan här viktig sak? Förklaringen kan ligga i den kamp mellan islam och kristendom som sedan mycket lång tid utkämpas i gränslandet mellan det muslimska Nordafrika och det huvudsakligen kristna Afrika söder om Sahara. Den region som kallas Sahel, och där södra Sudan/Sydsudan utgör en viktig del.

Södra Sudan kontrollerades fram till krigsutbrottet 1983 av den muslimska regeringen i Khartoum. Ledaren för SPLA, John Garang, insåg tidigt att kyrkor i västvärlden kunde bli betydelsefulla partner i kriget. Den amerikanska kristna högern med affischnamn som Franklin Graham engagerade sig. En mängd evangelistiska hjälporganisationer med namn som Faith in Action och Samaritan’s Purse fick fritt tillträde till områden som erövrats av gerillan. Det blev en nystart för kristen mission i Afrika på ett sätt som ingen kunnat drömma om.

I missionsprojektet ingick att aktivt bekämpa de muslimska försöken att sprida islam. Islamisten Hassan Turabi var länge parhäst med president Omar Bashir i Khartoum. Han ville påtvinga södern sharialagar. Att motarbeta alla som sågs som allierade med Bashirs regering fick högsta prioritet. Dit hörde oljebolagen. Precis som Ghazi Suleiman hade sagt till mig. They are part and parcel of the dictatorship!

Den amerikanska kristna högern övertygade president George W Bush om vikten av att göra ett självständigt Sydsudan till en kristen bastion i denna konfliktfyllda del av Afrika. Ett fritt Sydsudan blev hans viktigaste geopolitiska målsättning på den svarta kontinenten.

De västerländska oljebolagen inklusive Lundin Oil avvecklade sin verksamhet. Kinesiska, indiska och malaysiska tog över. Den amerikanska kristna högern bokförde det som en seger. För de civila i södra Sudan innebar det dock ingen förbättrad livskvalitet. Snarare tvärtom.

 

Jag träffar Carl Bildt på hans eleganta kontor i Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Jag vill veta hur Lundin Oil hanterade krisen kring millennieskiftet. När anklagelserna mot bolaget presenterades första gången 2001 väckte de ju en enorm reaktion.

– Just det, då upptäckte folk i Sverige att det fanns ett land som hette Sudan. Det hade de inte känt till tidigare, kommenterar Carl Bildt litet syrligt.

Hur relevant ansåg du att kritiken från Christian Aid var?

– Kritiken handlade ju huvudsakligen om den där vägen, som de sade hade byggts till priset av att människor dödades och fördrevs. Men sedan, när jag var i Washington så upptäckte jag att det pågick ett propagandakrig som var rätt betydande.

Mellan vilka då?

– Ja, det hade ju religiösa förtecken. Utan att vilja binda just Christian Aid vid detta, så kan jag ju säga att det här var en av den kristna högerns paradfrågor i USA. Och det hade ju inte blivit bättre av allt det här med att Usama bin Ladin hade bott i Khartoum. Det fanns ju alltid filter genom vilket informationen passerade.

Var det så du tolkade det här, att det var ett led i propagandakriget med kristna förtecken?

– Så kom jag väl att se en del av detta senare. Jag märkte sedan att speciellt när det gällde södra Sudan så var det ju så uppenbart att det var väldigt få som hade varit där.

Betyder det att du tyckte att kritiken var sakligt fel? Påståenden om massiv folkfördrivning och sådant?

– Ja, vi försökte gå till botten med vad vi visste om detta. Då kunde jag konstatera att vi bara kunde uttala oss då om det som Lundin hade sett. Med alla de begränsningar som detta innebar. Vi kunde bara se det vi såg. Och någon fördrivning hade vi inte sett i anslutning till vägen. Jag minns att det var väldiga diskussioner inom Lundin huruvida den här kritiken handlade om en annan väg. Chevron (amerikanskt oljebolag, min anm.) hade ju byggt en väg några år tidigare, som hade gått genom mer bebyggda områden. Och somliga hävdade att en del av de där uppgifterna som fanns i rapporten gällde Chevronvägen och inte den här vägen. Jag kommer ihåg att Ian hävdade när jag talade med honom att man medvetet hade dragit den nya vägen genom områden där ingen bodde.

Du menar alltså att anklagelserna inte var sanna?

Carl Bildt stannar till ett ögonblick, hämtar liksom andan och säger sedan:

– Det var ett så stort område och kriget hade pågått så länge att varje påstående var sant någonstans vid någon tidpunkt.

Jag sneglar snabbt på mitt fickminne som ligger på bordet, kollar att det spelar in som det skall. Här gäller det att få det korrekta citatet. ”Kriget hade pågått så länge att varje påstående var sant någonstans vid någon tidpunkt.”

Intressant, tänker jag. Jag undrar hur Magnus Elving skulle tolka det?

Carl Bildt är avspänd och pratglad när jag träffar honom. Han ger inte sken av att vara ett dugg orolig för sin personliga framtid när det gäller den pågående förundersökningen om Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott.

Har du blivit kontaktad av Magnus Elving? frågar jag.

– Vem är det?

Han är åklagare.

– Nej, nej! Han har inte kontaktat mig.

 

Elvings förundersökning har nu pågått sedan juni 2010. Hösten 2013 kontaktades jag av en av hans medarbetare, Sven-Åke Blombergsson på Krigsbrottskommissionen. Han ville träffas för ett informellt samtal. Vi diskuterade Sudan över en kopp kaffe och jag frågade när Elving planerar att presentera resultat av sin förundersökning. Det kunde Blombergsson inte svara på med exakthet. Men, sade han, kanske kommer det något i mitten eller slutet av 2014.

Om denna länge emotsedda händelse sammanfaller med riksdagsvalet i höst så blir det riktigt spännande.

Ska vi få en utrikesminister som står åtalad för medhjälp till folkrättsbrott?

Kanske väntar en värre valrysare än någon kunnat ana.