Brott och straff och politik

Rädslan för att utsättas för brott påverkar våra liv. Att dämpa den oron har länge varit borgerlighetens bästa gren. Kommer den fortsätta vara det i framtiden?

av Andreas Ericson

 

Grova, mycket allvarliga hjärnskador, delar av hans kranium har krossats, lossnat och tryckts in”, löd läkarens bedömning. Länge var det oklart om mannen som misshandlats av några ungdomar på Kortedala Torg våren 2012 skulle överleva. Det gjorde han. Men han blev blind på ena ögat och kommer aldrig att bli helt återställd. När han vaknade ur medvetslösheten kunde han inte minnas något från de senaste åren. Framtiden får utvisa hur permanenta skadorna blir.

Det finns olika sätt att mäta hur brottsligheten påverkar ett samhälle. Ska man tro anmälningsstatistiken har antalet fall av misshandel i Sverige mer än fyrdubblats sedan 1970-talet och sexualbrotten sexdubblats. Men en del av denna alarmerande ökning saknar förmodligen motsvarighet i verkligt antal brott, för när man i  stället frågar folk om de faktiskt blivit utsatta för våldsbrott är ökningen inte lika dramatisk (från i genomsnitt 2,7 procent på 1980-talet till 4 procent i dag). Men brottsligheten gör oss oroliga. Där brottsligheten är som värst går man inte ut. I den nationella trygghetsundersökning som genomförs varje år av Brå svarar majoriteten att man upplever att brottsligheten ökar. Var åttonde person påverkas så pass mycket att de ofta väljer en annan väg när de är ute och går. I Valundersökningen 2010 rankade väljarna just ”ökad brottslighet” jämsides med arbetslösheten som det de var mest oroade för inför framtiden. Hela 80 procent var ”mycket” eller ”ganska” oroade. Oron var också jämnt fördelad över alla partiers väljare.

Om man googlar på ”misshandel” och ”Kortedala” leder fem av de tio första träffarna till främlingsfientliga sidor där förövarna hängs ut med namn och bild. Där refereras i aggressiva ordalag hur de pojkar (de var bara femton respektive sexton år gamla) som greps och så småningom dömdes hånflinat sig igenom rättegången. Budskapet från dessa sidor är glasklart. Pojkarna skrattar åt rättvisan. Skrattar åt offret. Och åt sitt straff.

Straffet ja. Påföljden. Den blev 140 timmars ungdomstjänst. Med normal arbetstid blir det tre och en halv vecka. För ett kranium som är intryckt och krossat. För förlorad syn och år av minnen som försvunnit.

Som vanligt numera ligger inte bara domar utan också förundersökningsprotokollet uppe på nätet. Alla som inte är äckelmagade (eller blir alltför uttråkade av resonemang kring likgiltighetsuppsåt och liknande juridiska teknikaliteter) kan fördjupa sig i fallet från den första polisrapporten till domen ett halvår senare. En lekman som läser domarna finner ingen anledning att tro att hovrätten, som var sista instans, skulle ha dömt tokigt. Allt är mycket logiskt förklarat. Efter lång diskussion om pojkarnas uppsåt, mognad och ålder står det även för en juridiskt oskolad person klart att påföljden är rimlig. Och 140 timmar är ändå mycket för att vara ungdomstjänst.

Ändå är det något som skaver. Ett krossat kranium. 3,5 veckas obetalt arbete.

Kortedalafallet är just den typ av perfekt storm som ibland drabbar den rättspolitiska debatten. Ett brott som för de flesta framstår som obegripligt grymt. Följt av ett straff som betraktas som ett skämt. Ilskna inlägg på nätet. Det vanliga gänget malliga krönikörer som avfärdar den folkliga ilskan som pöbelfasoner. Jurister som försöker förklara vad de uppfattar som självklarheter och blir frustrerade över den obildade omvärlden. Och som med all sin kraft värjer domstolarnas självständighet från vad de uppfattar som otillbörlig styrning. Mitt i allt står politikerna och försöker vara alla till lags.

De flesta svenskar säger sig på en rak fråga vilja ha hårdare straff. Särskilt för våldsbrott (Svenskarnas syn på straff, Stockholms universitet 2010). En av de första åtgärderna den borgerliga regeringen vidtog på området var att tillsätta en utredning för att skärpa påföljderna. Tanken var att det särskilt ”skulle beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet”. Straffskärpningen trädde i kraft 2010 och ett påtagligt exempel är att det numera finns en brottsrubricering som heter ”synnerligen grov misshandel” för de allra grymmaste fallen.

Det är lätt att kritisera krav på hårdare straff. Ståndpunkten ses ofta som hämndlysten och brutal, rent av som lite korkad eftersom det mesta av forskningen (i alla fall den det brukar refereras till i den svenska debatten) talar emot att den skulle minska brottsligheten. Att kräva hårdare straff är något för lynchmobben. Något för de okunniga eller rent illvilliga.

Synen på brott och straff kommer till uttryck i en komplicerad topografi av lagar, förslag, arbetsgrupper och utredningar. Under hela efterkrigstiden reformerades gradvis synen på både straffet och brottslingen. Behandling sattes framför straffet. Men långsamt försköts synen tillbaka under 1900-talets sista decennier. ”Brottslingar ska sitta inne, du ska våga vara ute” använde Moderaterna som valslogan 1991. I samma veva försvann halvtidsfrigivningen till förmån för en frigivning efter två tredjedelar av straffet. Antalet livstidsdomar steg snabbt, från bara ett tiotal under 1970-talet till över hundra under 1990-talet. Redan 1989 byttes en viktig passage i Brottsbalkens första kapitel ut då en lydelse om att påföljden särskilt skulle ”främja den dömdes anpassning” ströks och ersattes med formuleringar som utgår från ett mer absolut ”straffvärde”. Och så har det fortsatt. Straffen tycks också ha blivit strängare. Antalet fängelsestraff har visserligen minskat sedan toppåren runt 1990 men de som utdöms blir å andra sidan längre. Det totala antalet fängelseår har ökat med nästan 40 procent sedan slutet av 1980-talet.

Regeringen tillsatte också 2009 en påföljdsutredning för att reformera det nuvarande systemet. Hovrättspresident Fredrik Wersäll lade fram sitt förslag i maj förra året. Det innebär bland annat att återfall ska leda till skärpt straff och att den så kallade ungdomsrabatten ska ses över. Förslaget påstås utgöra den största påföljdsreformen på över femtio år och har remissbehandlats under hösten. Men redan har de borgerliga partierna själva börjat fundera på ytterligare förändringar. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna har egna arbetsgrupper som under det närmaste året ska presentera sina förslag. I början av mars gick justitieminister Beatrice Ask ut på DN Debatt och förklarade att 2010 års straffskärpning inte fått önskad effekt. Domstolarna dömde helt enkelt inte så hårt som politikerna avsett. Därför skulle saken återigen utredas med målet att ”garantera att den skärpta synen på allvarliga våldsbrott får effekt”.

Jag är orolig för fokuseringen på skärpta straff, säger Johan Linander som är Centerns talesperson i rättsfrågor.

– Det är något som har hänt de senaste månaderna. Helt plötsligt får vi i utskottet kritik från Socialdemokraterna för att vi inte förespråkar tillräckligt hårda straff.

Vad exakt är du orolig för?

– Man fokuserar på fel saker. Det finns inget i forskningen som visar att skärpta straff leder till färre brott. Jag lägger mycket hellre fokus på bättre kriminalvård.

Det ena utesluter väl inte det andra?

– Det är ju en resursfråga. Kriminalvård är ingen billig lösning. Om vi bara lägger på lite på varje straff så blir det snabbt hundra fängelseår per år.

Kristdemokraternas motsvarighet till Johan Linander heter Caroline Szyber. Hon har på sin blogg beskrivit sitt partis inställning som att ”samhället generellt inte tjänar på längre straff”.

– Jag tror tyvärr inte att straff är så pass avskräckande som man kanske hoppas, säger hon.

– I stundens hetta spelar det ingen roll om man riskerar tre eller fyra års fängelse. Det är inte så vi markerar om ett brott är allvarligt.

Szyber leder den rättspolitiska arbetsgrupp som ska komma med förslag till partiets riksting i höst.

Vilka förändringar vill ni se?

– Det är väldigt viktigt att det finns en balans mellan det allmänna rättsmedvetandet och de straff som utdöms i domstol. Det gäller framför allt våldsbrott.

Vad har ni gjort åt det hittills?

– Vi har ju höjt straffet för ett antal våldsbrott. Det har inte lett till så stora förändringar än, men det beror på att det har gått för kort tid.

Det allmänna rättsmedvetandet är något som ibland åberopas i debatten. Det är en ganska diffus term, men man har försökt undersöka den. Forskare vid Stockholms universitet har låtit slumpvis utvalda svenskar utdela påföljder för olika typer av brott och sedan undersökt hur domare bedömer samma fall. Undersökningen, som publicerades 2010, visade att även om en betydande minoritet ville se hårdare straff (45 procent när det gäller relationsvåld, 29 procent när det gäller rån, 37 procent när det gäller våldtäkt och 28 procent när det gäller misshandel) så låg domarnas bedömning i linje med, eller till och med över, den genomsnittliga påföljden gruppen vanliga människor ville se. (Det stora undantaget var narkotikabrott, där bara en femtedel av de tillfrågade kunde tänka sig lika stränga straff som domarna.)

Caroline Szyber har förståelse för att påföljdsfrågan är omdiskuterad.

– När det gäller fall som Kortedala blir det ganska tydligt. Jag märker det när jag är ute och möter skolklasser eller talar med våra medlemmar.

– Det är många som tycker vi har för låga straff. Vi politiker kanske också trodde att det skulle bli ett strängare straff än det blev. Det måste vi förhålla oss till. Men man kan samtidigt inte låta enskilda fall bli rådande.

Nej, när det gäller rättspolitik är det sällan de spektakulära fallen som spelar roll, utan ett makroperspektiv där den totala brottslighetens omfattning diskuteras. Folkpartiets arbetsgrupp leds av Johan Pehrson, sedan länge partiets mest profilerade person inom rättspolitik. Han talar om att komma åt ”bulkbrottsligheten”.

– Regeringen har gjort mycket bra, men mer kan göras, säger han.

– Min utgångspunkt är att mängdrabatterna ska minska och synen på multipla brott ska skärpas. Vi ska också skärpa synen på våldsbrottslighet.

Moderaternas Anti Avsan – som suttit med i partiets arbetsgrupp som under ledning av Beatrice Ask tagit fram förslag på en ny rättspolitik – är inne på samma spår.

– Det är ett ganska litet antal personer som valt en kriminell livsstil och som begår ett relativt stort antal brott, säger han.

– De döms ofta till kortare fängelsestraff. De behöver längre tid för att bryta sin livsstil. Därför har vår arbetsgrupp föreslagit att avskaffa den obligatoriska villkorliga frigivningen vid återfall, alltså att man vid återfall döms till att sitta av hela straffet.

Vad tycker resten av Alliansen om det?

– Det är inget vi har diskuterat än. Men vid mötet i Maramö beslutades det om arbetsgrupper. En av dem kommer handla om trygghet och ledas av Beatrice Ask. Där får Allianspartierna diskutera ihop sig inför valet 2014.

När Novus i oktober 2012 frågade sin Sverigepanel om vilket parti som har den bästa politiken när det gäller ”lag och rätt” svarar nära hälften ”vet ej”. Efter det kommer Moderaterna. Men partiet har tappat i förtroende, från 29 till 24 procent sedan 2010. Fem procent svarar Folkpartiet och för de båda övriga borgerliga partierna är förtroendet när det gäller frågan försumbart. Det finns alltså en stor grupp väljare som inte har hittat ett parti som de tycker kan möta deras oro för ökad brottslighet. Det innebär också att det finns incitament för de borgerliga partierna att profilera sig mot varandra.

När Johan Pehrson presenterade Folkpartiets arbetsgrupp sa han att ”Sveriges domstolar har notoriskt svårt att följa riksdagens önskan om skärpt syn på grova brott”.

Vad menade du med det?

– Brå kom med en rapport som visar att vår straffskärpningsreform inte har lett till skärpta straff, säger Johan Pehrson.

– Det är möjligt att våra lagstiftningsprodukter varit för vagt utformade, så att domstolen fallit tillbaka på Brottsbalkens övergripande tanke på att man alltid ska se på de förmildrande omständigheterna.

Det låter ganska likt Beatrice Asks resonemang. Nästan som om juristerna skulle obstruera mot politikerna.

– Jag kan inte säga exakt vad han menar, säger Anti Avsan när jag konfronterar honom med Pehrsons pressmeddelande.

– Domstolarna ska följa lagen och inte politikernas intentioner. Har man politiska intentioner ska dessa komma till uttryck i lagstiftningen.

En sak är de alla överens om – det är alltid bättre att genom påföljder eller andra kloka åtgärder stoppa ungdomar tidigt i den kriminella karriären än att behöva möta vuxna förbrytare i rätten. Alla de borgerliga partierna är med på att den så kallade ungdomsrabatten – som innebär att  människor under 21 år inte döms till lika hårda straff som om de varit äldre – ska ses över.

–Vi kan inte ha för många steg, säger Caroline Szyber från KD. – Är man under 15 är man inte straffmyndig, är man mellan 15 och 18 finns andra påföljder och är man äldre än så ska man dömas som en vuxen.

– Många uppfattar det nog som stötande om yrkeskriminella i tjugoårsåldern alltid ska få en så kallad straffrabatt, säger Anti Avsan.

Jag frågar Johan Pehrson om det inte kan bli för ensidigt att bara fokusera på straff.

–Det finns ingen motsättning mellan att diskutera skärpta straff och diskutera förebyggande åtgärder. Men om jag ska diskutera straffvärdena kan jag knappast samtidigt diskutera barnbidraget.

Så det finns ingen risk för att man fokuserar på fel saker?

– Vi har i dag ett högre innehåll än någonsin av kvalitativ behandling, arbete och utbildning. Det hindrar inte att de intagna kan tycka livet på anstalten är tråkigt, men det är också en bärande tanke med att vara inlåst.

– Det är så mycket som har förändrats i samhället sedan Brottsbalkens tillkomst. Och de straffskärpningar vi genomfört har inte lett till önskvärda resultat.

Vilket var det önskvärda resultatet?

– Ja, exempelvis att en grov misshandel skulle leda till en längre tids inlåsning.

Vad säger du till dem som säger att skärpta straff inte minskar brottsligheten? 

– Jag tror att skärpta straff har två syften. Dels genom att personer som de facto är inlåsta inte begår nya brott. Men det ger också en signal om hur allvarligt samhället ser på den integritetskränkning som ett brottsoffer utsatts för.

Precis som när det gäller en del andra frågor i svensk inrikespolitik finns det en elefant i rummet. Den har prydlig kostym, talar blekingska och är väldigt fokuserad på skärpta straff. Och kunde inte minst efter Kortedalamisshandeln vinna enkla poäng. När domen diskuterades stod just Sverigedemokraternas Richard Jomshof i Aktuelltstudion och angrep regeringen för slappa tag. Det var förmodligen strategiskt klokt gjort av honom. I den ovan omtalade valundersökningen stod just de Sverigedemokratiska väljarna ut, 73 procent av dem säger sig vara ”mycket oroade” över ökad brottslighet. Så det är inte omöjligt att fler rädda väljare också innebär fler potentiella SD-röster. Jag frågar Johan Linander om partiet kan ha något att göra med det ökade fokus på skärpta straff han oroar sig för.

– Nej, ingen bryr sig så mycket om dem. De har en helt annan människosyn. De befinner sig väldigt långt från den tradition vi har haft i Sverige att vi kan förlåta och att den som har avtjänat sitt straff ska kunna komma tillbaka.

Men det drar väl väljare?

– Absolut. Att prata om rehabilitering är aldrig något man vinner väljare på. Man tjänar definitivt i opinionen på att prata strängare straff. Men det går inte att tävla med SD för att vinna den typen av väljare. De som vill ha den typen av hämndtänkande kommer ändå ligga närmast SD.

Inte heller Caroline Szyber vill gå med på att Sverigedemokraternas intåg påverkat diskussionen.

– Nej, det som har påverkat är just de uppmärksammade fallen, som Kortedala. Inte förslag från enskilda partier.

Men om skärpta straff är populärt och SD har den tuffaste retoriken, kan inte det leda till ökat stöd för dem?

– Jag tror inte det. Man kan inte bara kräva högre straff, man måste även berätta på vilket sätt och varför. SD vill till skillnad från oss andra bara markera mot gärningsmannen.

Även Johan Pehrson avfärdar Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande:

– Nej, det tycker jag inte de har påverkat alls, säger han.

– Jag vet i och för sig inte exakt vad de tycker. Det brukar mest vara osammanhängande synpunkter om att man ska få fler poliser genom att stoppa invandringen.

Nej, Sverigedemokraternas potential att vinna förtroende i en ny fråga som rättspolitik ska kanske inte överdrivas. Men om det hände vore det inte första gången de etablerade partierna blundat för kraften i Sverigedemokraternas genomslag eller raljerat bort hur trovärdiga de ändå framstår för många väljare. Så, osammanhängande eller inte, Sverigedemokraterna är partiet som drar åt sig dem som är mest oroade. Och oron finns där. Ibland slår den över i vrede och hat, som när gärningsmännen (männen?) från Kortedala hängs ut på nätet. Det fallet är i alla fall avslutat. Pojkarna befinner sig numera i Göteborgs kommuns vård och jobbar av sitt straff i en takt av ungefär tio timmar i veckan. Och deras offer väntar på att se hur permanenta skadorna är.

Sedan regeringen tillträdde har en del siffror börjat peka åt rätt håll. Svenskarna känner sig enligt Brås undersökningar tryggare och har högre tilltro till rättsväsendet jämfört med 2006. Förmodligen ligger förklaringen i alla fall delvis i en tydligare politik. Ska man låta nöja sig med det? Den som oroar sig för brottslighetens utveckling – inte minst när det gäller brott mot liv och hälsa – möter ofta invändning att oron inte är befogad eftersom mycket talar för att den ökning som möjligtvis kan visas är mycket svag. På nästan alla andra områden skulle det argumentet framstå som absurt. En stabil eller bara något ökande frekvens av en såpass destruktiv kraft som brottslighet skulle betraktas som katastrofal på andra politikområden. Ändå förväntas vi bli lugnade av att just brottsligheten förmodligen varit relativt konstant sett över de senaste decennierna. Fundera över vad reaktionen skulle ha blivit om vi hade haft en grupp männi-skor i Sverige som levt på samma låga ekonomiska standard i flera decennier? Eller om det skulle visa sig att vår sjukvård skulle redovisa 1980-talets siffror för canceröverlevnad? Eller om våra barn skulle möta en förskola på 1970-talsnivå? Dessa paralleller får inställningen att konstant eller till och med ökande brottslighet är något vi gott kan leva med att framstå som grotesk. I ett land där nästan alla andra sociala indikatorer pekar åt rätt håll bör ingen låta sig nöjas med att brottsligheten hålls på konstant nivå. Brott ska bekämpas. Vi ska inte behöva vara rädda.

Den sista frågan blir hur mycket vi ska låta rädslan styra det vi tycker. Och om våra politiker ska styras av den. Jag avslutar samtalet med Anti Avsan med att fråga om han kan förstå människor som anser att grymheter som de i Kortedala ger ringa eller otillräckliga straff.

– Många reagerar väldigt starkt på de beskrivningar av brott som man ser i medierna, säger Anti Avsan.

– Jag förstår att man upprörs känslomässigt men straffrättsskipning är ingen känslomässig verksamhet utan ska följa rättsliga principer.