Krönika:

Bristen på allmänbildning göder hatet

Om Finlands historiska misstag.

av Sylvia Bjon

I Finland kan allting bli en potentiell finnkamp. Mot Sverige. Det syntes inte bara i barnsliga hån mot Sverige på Twitter då Finland vann finalen i junior-VM i ishockey. Lillebrorskomplexet gjorde sig gällande också då resultaten för Pisajämförelsen, som skärskådar skolelevernas kunskaper, publicerades. Finland hade tappat sin topposition. Men trösten fanns nära: Sverige klarade sig ännu sämre. Så tv-nyheterna kryddades med
inslag om det.

Finlands grundskolor och gymnasier är fortfarande i världsklass, men orsaken till försämringen kommer knappast att hittas genom att lusläsa läroplaner och göra fler undersökningar om vad skolelever tycker. Paniken över att finländska barn säger sig trivas sämre i skolan än andra européer (Finlands ungdomsbarometer 2012) har redan spritt sig.

Själv tror jag att man gått på en riktig nit av självuppfyllande profetior. Visst, frågar man finländska skolelever hur de trivs i skolan blir svaret: meh. Alltid. Till skillnad från japanska barn är de finländska präglade av en jantelag som gått i arv: Det hör inte till att man ska vara bra i skolan, en plugghäst, eller trivas där. Ännu mindre säga det. Ändå går barnen till skolan varje dag. 

Elevernas inlärda svalhet har satt bollen i rullning. De senaste decennierna har mer valfrihet varit slagordet. Eleverna har roligare och lär sig bättre om de får göra vad de vill, lyder den bisarra logiken. Under senhösten kom så pricken över i, då en arbetsgrupp vid det finländska undervisningsdepartementet föreslog att valfriheten i gymnasiet skulle utökas så mycket att de elever som vill kan undgå att läsa till exempel historia och samhällskunskap helt och hållet. Tänk, vad omtyckt skolan blir då!

Att anpassa skolsystemet efter tjuriga ungdomar är inte den enda nit man gått på. Trenden med mer valfrihet – eller tidigarelagd specialisering, som man också kan kalla den nedmonterade allmänbildningen – är också en panikreaktion på industrins och näringslivets nödrop. Finlands näringsstrukturer skakas i sina grundvalar. Snabbt, snabbt ska nya kuggar ut för att producera nya innovationer men på smalare bildningsgrund.

På bekostnad av vad? Populismen har fått utmärkt fotfäste bland dem som inte besitter grundkunskaper i historia, litteratur, statistik, statskunskap eller filosofi. Redan nu är det möjligt för finländska gymnasieelever att utexamineras utan att ha läst mer än ett kursivt kapitel om Finlands historia före 1809 – rättare sagt tiden som Sveriges östra rikshalva. Svenskhatet slår rot och vanföreställningar breder ut sig om Finland som underdog, och om att Finland inte har Sverige att tacka för någonting. Inte ens hundratals år av skandinavisk samhällsordning, förvaltning, juridik och kultur.

Finlands statsminister talar gärna om att inåtvändheten måste brytas. Men den kan bara åtgärdas genom att ha is i magen och låta alla skolämnen stå kvar, obligatoriska i så hög grad som möjligt. Historien, som sammanlänkar oss. Litteraturen och konsten, som tagit intryck långt utanför våra landgränser.

Finland har aldrig varit en ö tidigare, men nu riskerar vi att bli det, genom att självmant hälla vattnet i vallgravarna: det vansinniga daltandet med skolans och utbildningens hårda kärna. Barn kan vara mycket mer bildade än de är nu, och troligen trivas bättre både i skolan och i livet på kuppen.