Essä:
Borgerlighetens värsta tid
Bekymrad över regeringens svaga opinionssiffror? Det var värre förr. När det socialdemokratiska Sverige satte rekord var borgerligheten överlägsen sina motståndare bara när det gällde fräsiga frisyrer och antal listor att lägga i valurnorna.
av Kalle Lind
Illustration: Krista Nyberg
Sverige, 1960-tal. Rekordår. Socialdemokraterna har styrt så gott som oavbrutet sen 1932. Tage Erlander har beklätt statsministertaburetten sedan 1946 och Gunnar Sträng har hållit ett fast grepp om rikskassan sedan 1955. De har basat över ”det starka samhället”, ett Sverige som det hela tiden har gått uppåt för. Industrin blomstrar, vanligt folk har fått ”TV, PV och WC” och invandrare från Jugoslavien och Grekland får en ryggdunk på flygplatsen, en lägenhet i lämpligt brukssamhälle och ett välbetalt jobb längst ner på industrigolvet.
När man ser det i backspegeln får man känslan av att få svenskar var missnöjda i sextiotalets begynnelse. Visst kunde man peka på enskildheter som inte fungerade, men de flesta var överens om att det gick att förändra vad man än pekade på. Viktigare än alla andra ismer var optimismen. Allt var möjligt med lite samverkan och lite exportinkomster och mycket marginalskatter.
I ett sådant klimat är det otacksamt att utgöra oppositionen. Varför ändra på ett vinnande lag? If it ain’t broken – don’t fix it. Den svenska borgerligheten gjorde flera försök till mobilisering under sextiotalet. Det gick överlag sådär. Ändå såg möjligheterna flera gånger ut att finnas: i kommunalvalet 1966, som även påverkade riksdagens första kammare, fick socialdemokratin sig en kraftig smocka i form av förlorade väljare och låg för första gången på länge med blottad strupe. Men Sverige förblev ett socialdemokratiskt samhälle under hela decenniet och mer än halva det nästkommande. För en majoritet av svenska folket framstod de tre borgerliga riksdagspartierna Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet helt enkelt inte som ett alternativ – än mindre gjorde den frikyrkliga uppstickaren KDS det.
Det berodde delvis på den bekanta vänstervind som svepte över västvärlden i sextiotalets slutskede, som vred mycket av samhällsdebatten i socialistisk riktning och fick mitt- och högerpartierna att framstå som vilsna och extrema. 1969 kallade Olof Palme Högerpartiet för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Men det berodde också på slitningar inom och mellan de borgerliga partierna, identitetsförvirring, oförmåga att kommunicera ett trovärdigt alternativ, dragkamp mellan konservatism och liberalism, mellan ideologi och taktik. De partier som en gång klev över tröskeln till sextiotalet var andra än de som steg ut på andra sidan tio år senare.
***
När Bondeförbundet 1958 tar sig namnet Centerpartiet, efter att under ett år ha provat att både ha kakan och äta den med beteckningen Landsbygdspartiet Centerpartiet, är det mer än en formalitet. Dels markerar det nya namnet att partiet inte längre är ett intresseparti: Landet som en gång bestått av en majoritet landsbygdsbor har urbaniserats och ett parti med avsikt att överleva måste göra sig förstått i både torp och förortslägenheter. Dels understryker namnets positionering i mitten ett avstånd till Socialdemokraterna, som man fram till alldeles nyss har samregerat med.
1950-talets politiska stridsfråga hette ATP, uttytt allmän tjänstepension. Frågan om staten eller individen skulle sörja för den som gjort sitt i arbetslivet blottade tydliga meningsuppfattningar i samförståndets Sverige. 1957 hölls en folkomröstning. Bondeförbundets Gunnar Hedlund (1900–1989), kallad Fjällpiparen för sitt nordsvenska påbrå och sin gälla röst, beskrivs ofta som en bondslug taktiker med minst en räv bakom örat. Inför ATP-omröstningen valde han en strategi som påminner om den sossarna lade upp inför kärnkraftsomröstningen 1980: Trots att man tyckte ungefär samma som Folkpartiet och Högerpartiet markerade Bondeförbundet avstånd med några semantiska skillnader och en egen mittenlinje. Avsikten var att antyda att man stod närmare socialdemokratin än man gjorde.
Resultatet blev att SAP:s och LO:s linje 1 blev den ojämförligt största (45,8 procent); hade man däremot räknat ihop Bondeförbundets linje 2 (15,0 procent) och Högerpartiet-Folkpartiets-SAF:s linje 3 (35,3 procent) hade saken kommit i ett annat läge. Frågan avgjordes i stället i riksdagen, där det socialdemokratiska förslaget vann sedan folkpartisten Ture Königson duckat för partipiskan och lagt ner sin röst.
Det regeringssamarbete mellan SAP och Bondeförbundet som inletts 1951 och gett bönderna fem ministerposter och reellt inflytande, klipptes tvärt av. Bondeförbundet hamnade i en identitetskris. Nu var de inte längre Ett Parti Som Bestämde. Det hade partiet börjat vänja sig vid att vara. Gunnar Hedlund, på fritiden vd för ett skogsbolag och ordförande i Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, uppskattade tillgången till exekutiv makt. Redan 1933 hade begreppet ”kohandeln” uppstått som beteckning för köpslåendet mellan socialdemokraterna och bondeförbundarna under jordbruks- och arbetslöshetskrisen. Hedlund hade sedan han tillträtt 1949 framgångsrikt fortsatt att köpslå och till och med förhandlat sig in i regeringsvärmen. Nu hade han krumbuktat sig ut i kylan.
Inför andrakammarvalet 1960 (bara ledamöterna i riksdagens andra kammare var direktvalda; första kammarens representanter utsågs av landsting och stadsfullmäktige) gjorde Hedlund ett tydligt avståndstagande mot sina forna bundsförvanter. Tillsammans med Folkpartiets Bertil Ohlin (1899–1979) förklarade han att de båda partierna hade som gemensamt mål ”att socialdemokrater och kommunister försätts i sådan minoritet i den folkvalda andra kammaren att regeringsskifte blir aktuellt”. I och med det såddes ett första frö till mittensamverkan. Det var ett litet frö och sådden var inte okomplicerad: Centern och Folkpartiet grälade en del om vilket parti som egentligen var det mesta mittenpartiet. Och tanken på en borgerlig trepartiregering avvisade Hedlund med att Centerpartiet omöjligen kunde stå för ”en politik som präglas av högerns extrema förslag”.
Det är inte utan att Gösta Ekmans monolog ”Center-extremisten” (1973) kommer till en: ”Vi vill inte stå och vela med ett ben åt höger och ett ben åt vänster – vi vill stå extremt i mitten!”
***
1961 blir Gunnar Heckscher (1909–1987) ledare för Högerpartiet efter den populäre Jarl Hjalmarson. Hjalmarson (1904–1993) hade gjort sig känd som kvicktungad (socialdemokraternas idé om planhushållning dömde han ut då ”den saknar både plan, hus och hållning”) och som något av en estradör. I sin ungdom hade han varit en så övertygande trollkarl att han fått erbjudande om att följa med Brazil Jacks cirkus, hans vana att äntra valmöten per helikopter gav honom namnet Jarl Väderskutt i Gunnar Ericssons populära vikingasatirer om Svitjod.
Heckscher saknade Hjalmarsons utåtriktade personlighet. Han var intellektuell, vilket han hade stor nytta av i sitt arbete som professor i statsvetenskap. Som ledare för Högerpartiet var det dock snarare till hans nackdel – så tyckte åtminstone många partikamrater. Heckscher var för mycket för att fundera, överväga, fnula, diskutera och höra båda sidorna av en debatt för att uppskattas av alla i ett frustrerat parti som krävde omfattande förändringar så fort som möjligt.
När Heckscher tillträdde pratade man om Högerpartiets mörkblå och ljusblå falanger, där den mörkblå ville betona partiets konservativa rötter och den ljusblå ville sträcka ut en hand mot mittenpartiernas liberalism. Heckscher själv sågs som ljusblå men försökte som partiledare att ställa sig neutral. Enligt statsvetaren Tommy Möller blev partiets interndiskussion så infekterad att
Heckscher undvek blå slipsar, ett beslut han fann besvärande eftersom han i stort sett enbart ägde slipsar i denna kulör. En alltför ljust blå slips sågs av de mörkblå som ett tecken på att han markerade tillhörighet med motståndarfalangen och bar han en något mörkare nyans betraktades han av sina samlingsinriktade partivänner som en förrädare. Sommaren 1964 införskaffades dock två nya slipsar i hans favoritfärg, en randig i mörkblått och ljusblått och en i mellanblå färg, varken ljusblå eller mörkblå. (Mellan ljusblå och mörkblå: Gunnar Heckscher som partiledare, 2004.)
Ett av svensk politiks minsta bekymmer någonsin fick alltså en lösning som även ett ovanligt enfaldigt barn hade kunnat klura ut.
Heckschers omvittnat eftertänksamma sinne gjorde honom till ett lätt byte för partiets aggressivare element. Partiet tappade nästan tre procent av rösterna vid riksdagsvalet 1964 och krafttag utkrävdes. För att Heckscher skulle falla mjukt, och för att hans närmaste män inte skulle framstå som brutala sällar, övertalades sosseregeringen att ge honom en ambassadörstjänst i Indien så att han kunde bli frivilligt sparkad.
Ledarposten intogs i stället av partisekreteraren Yngve Holmberg (1925–2011). Han hade konspirerat med både de ljusblå och de mörkblå falangerna och betraktades paradoxalt nog som pålitlig av båda sidorna. Utan motkandidat valdes han till partiordförande 1965. Med honom satsade partiet på en mer amerikanskt bullrig framtoning och Hjalmarsons helikoptergimmick togs upp på nytt.
Framför allt blev Holmberg känd som Mannen Som Nästan Liknade John F Kennedy. Genom att fluffa till Holmbergs frisyr skulle hans uppenbarelse associeras med den gouterade amerikanske president som mördats inför världens ögon 1963. Att Holmberg inte hade samma karisma i övrigt hoppades man kunna kompensera med mycken träning i partiets nyinförskaffade tevestudio.
I historieskrivningen har det ofta hetat att det var den nye partisekreteraren Sam Nilsson (sedermera vd för SVT) som ville lyfta fram att Holmberg, i svag belysning och om man kisade med bägge ögonen, såg lite grann ut som en avlägsen släkting till JFK. Intervjuad fyra decennier senare slår Nilsson ifrån sig och menar att initiativet helt var annonsbyrån Ekström & Lindmarks:
Jag avrådde, men reklambyrån drev på det tänkandet. Och det förstärktes i pressen. Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Sten Andersson har uttryckt det på ett alldeles utmärkt sätt: ”Det gick bra ända till Holmberg själv trodde på det” (Janne Sundling: Rösta!: Om PR, prylar och påverkan, 2009).
Att Nilsson tvår sina händer kan ha att göra med att Högerpartiets extremt organiserade valkampanj 1968 ändade i fiasko: partiet förlorade ytterligare ett riksdagsmandat och blev det minsta borgerliga partiet i den lagstiftande församlingen. Den politiske reportern Gustaf Olivecrona berättar i reportageboken Hur väljarna vanns (W&W, 1968) att ”av alla valkampanjerna var Högerpartiets den mest genomplanerade, mest centraliserade och propagandatekniskt mest avancerade”. Han lägger sen till att den var ”näst efter Socialdemokraternas den dyraste och räknat per erhållen röst den dyraste”.
Krisen ledde till kollisioner. Den Holmberg framför allt krockade med var hans vice ordförande, den tämligen nyblivne riksdagsmannen Gösta Bohman. Spänningarna dem emellan ledde till att Holmberg på eget bevåg lät makulera en hel upplaga av en valbroschyr där han och Bohman syntes bredvid varandra och i stället lät trycka en där Holmberg poserade solo.
Situationen var ohållbar. Konflikten mellan Holmberg och Bohman låg i öppen dag. 1969 beslöt partiet att byta namn till Moderata samlingspartiet – ”höger” var ett för laddat ord i den rådande tidsandan, ”moderat” som i ”måttfull” tonade ner konnotationerna till extremism – och 1970 ställdes Bohman och Holmberg mot varandra i ett ordförandeval. Holmberg förlorade. Stort. Han fasades kvickt ur partiledningen och fick hanka sig fram som landshövding och generalkonsul.
Ironiskt nog var det den mörkblå Bohman, hellre än den mellanblå Heckscher och den dubbelblå Holmberg, som fick partiet på fötter. Trots att han med sin bakgrund som reservofficer och direktör för Handelskammaren närmast motsvarade en socialdemokratisk nidbild av Den Stockkonservative Kapitalistlakejen, blev Bohman nästan folkkär. Men det var på sjuttiotalet, och då hade vindarna så smått började blåsa i en ny riktning.
***
Ett av de stora hoten mot de borgerliga partierna, i synnerhet mot Högerpartiet, kom från insidan och från ledarsidan. Tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten – den enda tänkbara morgonläsningen för den skånska borgerligheten – hade tröttnat på att behöva sätta samma rubrik efter varje valnatt: ”Sossarna stannar kvar!”
Tidningen ägdes av familjen Wahlgren. Pappa Christer (1900–1987, allmänt kallad Majoren för sitt militära förflutna och sätt) var dessutom vd och chefredaktör, sonen Olof (1927–1990) vice vd och andre redaktör. De kom att utnyttja sin ställning på ett sätt som rimligen saknar motstycke i svensk presshistoria.
De började på ledarsidorna att propagera för att Högerpartiet, som de bägge tillhörde, skulle lämna konservatismen och söka sig mot en ”aktiv progressiv socialliberalism”. När inget hände fort nog tog Wahlgrenarna själva initiativet till en helt ny valplattform inför riksdagsvalet 1964. Valsedlar med rubriken Medborgerlig samling trycktes upp. På listan varvades sedan högerpartister, folkpartister och centerpartister från Fyrstadskretsen (Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg).
Även den lokala tabloiden Kvällsposten deltog i kampanjen. Inte att undra på, eftersom Wahlgrenarna ägde även den.
Idén var en valallians. Målet på sikt ett nytt parti. Sverige skulle i praktiken få ett tvåpartisystem där socialdemokratin skulle ställas mot en samlad, liberalt inriktad borgerlighet. Så tänkte far och son Wahlgren och i förlängningen en väsentlig del av deras läsare.
Partiledningarna i Stockholm ställde sig kallsinniga, ibland motsträviga, till hela MbS-projektet: Centerpartiet hade till och med långt gångna planer på att utesluta det översta centernamnet på listan, Bertil Rubin (de nöjde sig med ”suspension” och något senare uteslöt Rubin sig själv genom att högljutt ifrågasätta Gunnar Hedlunds dubbla uppdrag som partiledare och vd). Något bidrag till samlingen blev det alltså inte från centralt håll.
Nu var pengar inget problem för Wahlgrens. Tvärtom kunde de pytsa in hela fyra miljoner i MbS inför riksdagsvalet 1964. Uppräknat i dagens penningvärde pratar vi lite under fyrtio miljoner, vilket också i dag är en anmärkningsvärd summa för en regional valkampanj.
Det gick bra för MbS i Fyrstadskretsen. 65 000 röster gav de tre översta namnen – Carl Göran Regnéll (H), Sten Sjöholm (FP) och nämnde Bertil Rubin – varsin riksdagsplats. Wahlgrenarna kände att de var på rätt väg och inför kommunalvalet 1966 engagerades stadens store teveprofil Lasse Holmqvist att leda valmöten med utlottningar av resor till Kanarieöarna och utdelning av kaffepaket. Kulmen nåddes med en ”politisk supershow” fyra dagar före valdagen.
Det hela gick av stapeln på den anrika travbanan Jägersro, bara ett stenkast från det nybyggda Jägersro center, det modernaste moderna för den köpsugne malmöiten då och det mest övergivna hörnet av staden nu. Regnéll, Sjöholm och Rubin anlände per helikopter – till synes det populäraste fortskaffningsmedlet bland sextiotalets högerpolitiker – och så fortsatte det med att racerstjärnan Joakim ”Jo” Bonnier körde ett uppvisningsvarv, Liverpools nästa pophopp Billy J Kramer (lanserad av Brian Epstein, producerad av George Martin) sjöng och fyrverkerier steg till väders. 11 000 personer var på plats. Flera av dem lade förmodligen MbS-sedeln i valurnan.
Men problemet med Medborgerlig samling var lika uppenbart som dess framgångar: Den nya partibildningen stal röster från de tre gamla. När MbS 1964 kunde skicka tre skånska kandidater till riksdagen kunde Folkpartiet och Högerpartiet bara skicka en var. Störst förlorare blev högern, som fick kalla hem tre av sina skånska namn. En högerriksdagsman liknade MbS vid skelettcancer, något som förstörde organisationen inifrån (Torbjörn Nilsson: Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år, 2004).
Riktigt rörigt blev det när de borgerliga partierna faktiskt började samarbeta formellt 1968. Inför riksdagsvalet fick skåningarna fyra borgerliga listor att välja på. Gustaf Olivencrona förklarar skillnaden i sin rapportbok från valet och jag fick läsa flera gånger innan jag trodde mig förstå: ”Två under beteckningen mittensamverkan, varav en ren centerlista och en folkpartilista och två samlingslistor, varav en ren högerlista och en mbs-lista.” Det slutade alltså i något av en organisatorisk soppa där folk inte alltid visste om de tog med sig rätt röstsedel in i röstbåset. MbS-folket var ändå nöjda. Deras aktiva handlingar hade forcerat fram den partisamverkan som blev allt mer etablerad för varje val, och som i sin förlängning har varit förutsättningen för de borgerliga samlingsregeringar och allianser vi har haft sedan dess.
***
Vid öppnandet av 1969 års högerstämma sa Yngve Holmberg: ”De moraliska och sedliga värderingar som har sprungit fram ur den västerländska och kristna ideologin är vi inte heller beredda att rubba på”. Det värdekonservativa arvet var alltså högst levande i Högerpartiet under hela sextiotalet. Det krockade förstås med de kulturradikala strömningarna inom Folkpartiet.
Men mer än så krockade det med det parti som föddes under en strålande stjärna 1964: Kristen Demokratisk Samling. 1968 fick de 1,5 procent av rösterna, röster som de rimligen tog från Högerpartiet och från den missionsförbundarfalang som paradoxalt nog också rymdes inom Folkpartiet.
Partiet bildades efter att grupperingen Kristet samhällsansvar, med den karismatiske pingstpastorn Lewi Pethrus i spetsen, kunde konstatera att Den Yttersta Dagen var här. Beviset på det var bland annat Vilgot Sjömans film 491, efter manus av dåtidens litterära enfant terrible Lars Görling. I den skildrades hur några ungdomsbrottslingar förför en homosexuell socialvårdare och hur Lena Nyman blir våldtagen av en schäfer. Trots att regeringen lät klippa bort hunden så att bara några vov var kvar så var 491 beviset på att vi åter äntrat Sodom och Gomorra.
Ännu mer manade blev KSA av regeringens nya idéer om skolan. Inte bara att ämnet kristendomslära skulle ersättas med ämnet religionskunskap, utan också att eleverna sen 1957 skulle få lära sig att göra nya elever. Pastor Pethrus och hans lärjungar ville att sexualkunskapen skulle rymmas i ett nytt ämne, familjekunskap, där man borde koncentrera sig på hur man låter bli att skilja sig.
Ett tredje skäl att bilda ett nytt parti var den upprörda, tretton sidor långa skrivelse som hundrafyrtio läkare lämnat in till regeringen 1964. I den hävdades att den sexuella omoralen ökade lavinartat bland samtidens unga, vilket sågs som att alarmerande problem, i synnerhet för de äldre läkare som inte fick vara med.
Som ledare sattes inte Lewi Pethrus. Han var åttio år fyllda och ansåg sig alltför förknippad med pingströrelsen för att kunna värva även de låg- och högkyrkliga. Partiordförande blev i stället Birger Ekstedt, en man helt utan Pethrus aura, men med bakgrund både inom Svenska kyrkan och Högerpartiet. Ekstedt hör till den svenska politikens mest anonyma figurer. Han dog på sin post vid femtio års ålder 1972 och hann aldrig se sitt parti ta sig över fyraprocentsspärren.
KDS påstod länge, liksom Miljöpartiet senare, att de stod utanför den traditionella höger-vänster-skalan. Men att de åderlät den etablerade borgerligheten på väljare var åtminstone den etablerade borgerligheten övertygad om. Inför valen 1976 och 1979 var till exempel Kommittén Rösta Borgerligt aktiv, en organisation som lade hela sitt krut på att de kristna rösterna skulle hamna hos de borgerliga riksdagspartierna och inte slängas i sjön. ”Sjön” var just i det här fallet ett annat ord för KDS.
Inom Folkpartiet syntes konflikten närmast vara en generationsmotsättning: En skara relativa ynglingar som Ola Ullsten, Per Ahlmark, Gabriel Romanus, Olle Wästberg, Ernst Klein och Carl Tham stod i skarp kontrast till de övre medelålders partiledarna Bertil Ohlin (på posten 1944–1967) och Sven Wedén (på posten 1967–1969). Inte för att de åsiktsmässigt behövde skilja sig så mycket, men de äldre herrarna hade en bakgrund inom nationalekonomin respektive industrin och klykade inte direkt ungdomslingo.
Vid valkampanjen 1968 arrangerade partiet torgmöten där representanter skulle frågas ut från ett lastbilsflak:
Duellerna byggde på rappa, snabba svar. En sådan frågeomgång skulle utmynna i kravet att det skulle byggas T-bana till Täby. Går det tunnelbana till Farsta? frågade intervjuaren. Ja! Går det tunnelbana till Hässelby? Ja! Går det tunnelbana till Täby? Nej! Varför inte det … skulle resonemanget fortsätta. Fast när vi gjorde detta med Bertil Ohlin började han ge ett långt svar om att det i och för sig gick att åka tunnelbana till Farsta – men att den till stora delar gick ovanför jord och så vidare. (Dåvarande FPU:aren Jan Friedmann i Rösta!: Om PR, prylar och påverkan, 2009)
Men när man tittar på det fyrtiofem år senare såg inte heller ungdomslagret inom partiet ut att ha riktigt fingerspitzgefühl för vad som rörde sig i tiden. 1968 är trots allt Revolutionsåret, då Stefan Jarl lanserar Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods, klädföretaget Mah-Jong presenterar unisexkläderna och Ulf Brunnberg bär peruk i Scalateaterns haschromantiska musikal Hår. Samma år åker Ullsten och grabbarna på kampanjturné iförda halmhattar (för säkerhets skull med påskriften ”Rösta ungt!”), ackompanjerade av dixielandband som spelade struttig tjugotalsjazz.
För många, även av de presumtiva väljarna, måste det ha framstått som något apart. Folkpartiet hade ett radikalt u-hjälpsprogram och låg inte minst i framkant när det gällde att luckra upp den lutheranska sexualpuritanismen (Hans Nestius från FPU och Liberala studentförbundet tog initiativet till de så kallade abortcharterresorna till Polen). Att samtidigt försöka locka den unga, föregivet radikala väljarkåren med farfars gamla klarinetter och artefakter från amerikanska presidentkampanjer låter som ett feltänk. Öknamn som ”hattifnattarna” låg nära till hands och användes gärna. Efter 1968 har de där hattarna inte synts i offentligheten.
Folkpartiet tappade nio mandat i riksdagsvalet 1968. Sven Wedén föreslog att låta Folkpartiet gå upp i Centern. Hans efterträdare Gunnar Helén drev förslaget vidare. Med efterträdaren Per Ahlmarks syrliga ordval ville Helén 1973 ”lägga ner det nu lilla Folkpartiet om den nu stora Centern vill ha godheten att svälja oss”.
Motståndet mot en sammanslagning kom inte så mycket från det egna, vid tillfället svårt stukade Folkpartiet, som från Centerns ungdomsförbund. De ekologiska anti-tillväxtivrarna i Olof Johanssons CUF, populärt kallade ”Åsa-Nisse-marxisterna”, ville inte ha med de urbant liberala kärnkraftsförespråkarna att göra. Och ännu en spricka inom borgerligheten blottades.
***
Veckorna före riksdagsvalet 1968 publicerade den folkkäre Tage Danielsson en daglig anteckning i S-organet Aftonbladet. De gavs sedermera ut i ett litet häfte (En soffliggares dagbok 1–15 september) och är att betrakta som ganska ohöljd partipropaganda. Icke desto mindre är de av intresse om man vill skaffa sig en bild av hur den partipolitiska situationen då uppfattades av en reflekterande samhällsintresserad svensk med tillgång till folkets öra. Danielsson hade arbetarbakgrund och tillbringade en halv ungdom i Linköpings Folkets park. Några år senare – efter IB-affär och kärnkraftsbeslut – skulle han komma ut som besviken före detta socialdemokrat.
1968 års val såg han som ett ödesval. Från sitt sofflock funderade han över riksdagspartiernas eventuella radikalism och tyckte sig se att Socialdemokraterna var det mest inrikesradikala partiet (”radikal” var ett positivt laddat begrepp för Danielsson). Men han går vidare i resonemanget:
Inget av de politiska partierna i Sverige kan kallas utrikesradikalt. De har inte fullgjort sin skyldighet att skapa opinioner – tvärtom befinner de sej fortfarande i bakvattnet på den väldiga ungdomsopinion som tydligen tog dem på sängen. Det är snarare ungdomsförbunden som hänger med i de utrikesradikala svängarna. För Folkpartiets ungdomsförbund hyser jag stor sympati. Och det är ju mer än folkpartiet gör.
För någon till vänster om mitten var det alltså en avgörande skillnad mellan FPU (vars ordförande vid tiden hette Thomas Hammarberg och året därpå skulle efterträdas av Per Gahrton) och, säg, Högerpartiet.
Utan att komplicera att även socialdemokratin rymde stora differenser i synen på USA, Vietnamkriget och ”de långhåriga saker” som alltmer sågs bära runt på plakat i storstäderna, ställer sig Danielsson frågan om det verkligen är realistiskt att borgerligheten kan regera tillsammans. När inte ens Folkpartiet hyser sympati för sitt eget ungdomsförbund – hur ska då ett landsbygdsromantiskt, ett social- och sexualliberalt och ett Östermalmskonservativt parti kunna styra ett land ihop?
1966 hade Centern och Folkpartiet äntligen lyckats enas om valmanifestet ”Mittensamverkan”. 1968 hade Högerpartiet med tvekan släppts ombord på skutan. Det hade inte varit en enkel process. Partikulturerna skiljde sig från varandra – och gör det fortfarande. I ett resonemang apropå 2000-talets Allians för Sverige uttalar sig Maud Olofsson på ett om inte distinkt så i alla fall olofssonskt sätt:
Man ska vara helt klar över att partier också är sociala sammanslutningar med olika karaktärer. Det är forskat på det. Folkpartister och centerpartister är som sort så olika att det inte är klokt. (Anders Pihlblad: Ett partis fall och uppgång, 2012.)
De sossar som 1968 ville måla upp en framtida skräckvision av en polsk-borgerlig riksdag hade stoff att utgå ifrån.
Mer än något annat enades borgerligheten i idén att socialdemokratin hade suttit för länge. Typisk är Folkpartiets valparoll 1968: ”Det måste bli en ändring”. Även det resonemanget kunde den som tyckte annorlunda – som Tage Danielsson – med enkla retoriska grepp vända på:
Det kan väl inte vara dags för en förändring till det sämre, till exempel? Skulle vi, som lever i ett av världens bäst skötta länder, rösta fram en borgerlig samlingsregering bara för nöjet att se hur det hela fungerar, för omväxlings skull? […] Och varför skulle just regeringen ha suttit för länge förresten? Oppositionen har ju suttit lika länge, och den är enligt uppgift vid full vigör.
På Per Åhlins karikatyrer i En soffliggares dagbok heter partiledarna Yngve Holmberg, Sven Wedén och Gunnar Hedlund. Inom tre år skulle de alla vara utbytta. Andra tider väntade.
***
I den slappa historieskrivningen heter det gärna att sjuttiotalet var ett vänsterdecennium. Det är en sanning med modifikation. Även om det fanns kommunistiska småpartier så hade de inget formellt inflytande, och även om monopoltelevisionen hyste diverse vänsterelement så lyckades de aldrig övertyga befolkningen. Snarare gav decenniet plats åt en långsam och ryckig förskjutning av debatten åt höger.
Redan efter 1973 års val vägde det lika mellan de båda blocken i riksdagen. 175 borgerliga och 175 vänstermandat ledde till den parlamentariskt svaga ”lotteririksdagen” som märkligt nog ingen statsvetare förutsett när man bestämde antalet platser i enkammarriksdagen till 350. Och 1976 lyckades tre borgerliga partier för första gången samla sig till en gemensam regering. De hade mycket emot sig – inte minst den aktuella stridsfrågan kärnkraft – men så hade de uppenbarligen tagit sig dit med mycket möda och stort besvär.
Berättelsen om regeringarna Fälldin och Ullsten under perioden 1976–1982 rymmer också sin beskärda del av konflikter, krockar och bevingade begrepp: Thorbjörn Fälldin ville inte ”dagtinga” med sin övertygelse om kärnkraftens faror eller dra frågor i ”långbänk” (i bägge fallen blev det en fåfäng förhoppning), efter en magsur ironi från budgetministern Rolf Wirtén döptes den långa nattmanglingen om en ny skattepolitik 1981 till ”den underbara natten”.
Men då är vi redan framme vid ett helt annat kapitel av historien.
[…] att ena varandra och det svenska folket. På sextiotalet gick det sådär. Om detta skrev jag en essä i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, en av få tidskrifter med utrymme för mina ordsvador. […]