I backspegeln:

Berlinmuren

Järnridån. Berlinmuren delade i 28 år Tysklands huvudstad. När den byggdes 1961 väckte den bestörtning. Men frågan är om det inte kom som en än större chock när den plötsligt försvann en novemberdag för precis 25 år sedan.

av Andreas Ericson

Den 9 november 2014 är det exakt 25 år sedan muren föll. Foto: Redux Pictures / TT Nyhetsbyrån

Den 9 november 2014 är det exakt 25 år sedan muren föll.
Foto: Redux Pictures / TT Nyhetsbyrån

1961: Muren byggs

Sommaren 1961 skulle västvärlden minnas som inledningen på en av kalla krigets allra frostigaste perioder.

Efter en alltmer omfattande utflyttning av unga, välutbildade östtyskar till väst beslutade den tyska socialiststaten att stämma i bäcken. Östberlin var det sista lufthålet i järnridån och det var där man på morgonen den 13 augusti började uppföra muren.

En läsning av kommunistiska Ny Dag från samma sommar blir snabbt en kosmisk upplevelse. ”Snabbt östtyskt motdrag stoppar västlig skadegörelse” är den första kommentaren från Vänsterpartiets dåvarande tidning på att DDR-myndigheterna med betongblock och taggtråd precis delat en flermiljonstad rakt över familj- och vänskapsgränser.

Tidningens krönikör kan rapportera att ”Västtysklands katolska och nazistiska styresmän skulle gärna offra sin salighet” på att ”få med sig altantpaktsbröderna på ett vätebombskrig”. Annars får vi av partiorganet veta att ”Västberlin under alla dessa år genom sin svindelvaluta parasiterat på Östberlins folkhushåll och skapat tillfälliga svårigheter”. I själva verket är problemet ”snyltare […] som inte växlar lojalt utan till svindelkurs, samtidigt som de utnyttjar Östberlins billiga hyror och storartade reformer, semesterförmåner, fri läkar- och sjukvård och pension.” ”Tror någon att den sortens folk blir populära i TDR” frågade sig tidningen retoriskt. ”Man hälsar med glädje att man äntligen begränsar snyltarnas och parasiternas möjligheter”. Allt tal om möjligheter till uppror i DDR avfärdades som imperialistisk propaganda. De som bor där kommer stanna kvar eftersom de ”ogillar fascismen och värderar de väldiga sociala reformer som genomförts”.

Däremot oroade sig tidningen för att man från ”västsidan” skulle sända in ”några hundratusen provokatörer för att bränna ner varuhus och offentliga byggnader och ge kallakrigspropagandan de martyrer och det hetsmaterial som vederbörande tydligen är i stort behov av”.

En okänd soldat hjälper en liten pojke som hamnat på fel sida.

En okänd soldat hjälper en liten pojke som hamnat på fel sida.

1961–1989: Muren fängslar och dödar

Under tiden muren existerade byggdes den om flera gångar. Den sista versionen blev inte klar förrän på 1980-talet. Då hade gränsen mellan stadens båda halvor utökats till en bred zon där själva murdelen låg åt västhållen, men flera rader av vakttorn, diken och taggtråd höll vakt mot öst. (På några ställen var muren svagare för att kunna brytas igenom av sovjetiska stridsvagnar i händelse av krig.)

Redan efter några veckor blev Ida Siekmann det första dödsoffret och det skulle bli flera hundra under årens gång. Den sista som dödades i samband med ett flyktförsök över muren var 32-årige Winfried Freudenberg som våren 1989 försökte flyga luftballong över till Västberlin. Ballongen hade för lite ballast och steg alldeles för högt innan den kraschade i en trädgård i en förort. Freudenberg dog omedelbart.

Kanske mest känd av alla händelser under murens existens var det tal som USA:s president Ronald Reagan höll där i juni 1987. Han bad Sovjetunionens Michael Gorbatjov att själv komma till muren och ”öppna denna port”. I Sverige möttes inte talet med några ovationer, Expressen skrev att de flesta gäspat (vilket är svårt att få gå ihop när man i dag tittar på talet på You-tube och hör jublet) och Aftonbladet nämnde det inte alls. På samma tidnings ledarsida kunde man några dagar senare visserligen veta att muren var en ”skammens mur”, men också kritik mot Reagan, eller som det hette ”västliga statsmäns försök att utnyttja Berlinsituationen till sin egen fördel”.

Berlin 2009. Europa firar att det gått 20 år sedan murens fall. Foto: Sipa Press / TT Nyhetsbyrån

Berlin 2009. Europa firar att det gått 20 år sedan murens fall.
Foto: Sipa Press / TT Nyhetsbyrån

1989: Muren rivs

1987 var också året som muren blev föremål för de första öppna protestmanifestationerna i öst. Anledningen var vrede bland ungdomar som inte fick möjlighet att se David Bowie och Eurythmics som den sommaren spelade i Västberlin. I takt med den ökade reformtakten i Sovjetunionen och övriga kommunistländer ökade kraven på förändring även i DDR, men republiken skulle bli den öststat som längst försökte hålla sig till den hårda kommunistiska vägen.

Sommaren 1989 blev det i alla fall uppenbart att något behövde göras. Ungern och Tjeckoslovakien hade öppnat sina gränser till väst och eftersom östtyskar fritt kunde resa dit hade landet återigen börjat dräneras på folk.

När muren öppnades den 9 november efter vad som mer eller mindre var ett misstag av en stressad partihöjdare, bröt glädjescener ut i Berlin. I Sverige var man allmänt mer fundersam och undrade hur den världspolitiska stabiliteten skulle påverkas av att folk fick röra sig fritt mellan Berlins stadsdelar.

I Sverige hade vi dessutom fått fundera över utrikesminister Sten Andersson som samma vecka besökt Baltikum och gjort sina värdar bestörta med budskapet att grannlandet på andra sidan Östersjön inte såg Estland, Lettland och Litauen som ockuperade. Till och med Aftonbladets ledarsida fick ge honom en smärre reprimand för vad de kallade en ”realpolitisk linje”.

Dagarna efter murens fall fortsatte surmulenheten från svenska kommentatorer. ”Jublet har med rätta kommit av sig” skrev exempelvis Norrländska Socialdemokraten som varnade för att ”bakslagen kan bli bara alltför många och dramatiska”.

Ny Dag som fortfarande var knuten till Vänsterpartiet tvingades också rapportera om händelserna i Berlin. Där kunde man läsa att ”väst-tv påpassligt stod precis vid gratisutskänkningen av öl och östmedborgare berusade snackade skit om öst”. Man stod också för den tämligen unika tolkningen att omvälvningen innebar att ”DDR nu är på väg tillbaka till sitt ursprung”.

Publiceringsdatum: 2015-01-28
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2014

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Sven Ekholm says: 4 februari, 2015 kl. 12:44

    jag tycker nog att Ny Dag hade en helt korrekt förutsägelse, dvs att DDR var på väg till sitt ursprung, även om ett enande av Tyskland o stora ekonomiska stöd från västdelen kanske inte helt var det de menade?

    Svara