Beredda på det värsta
Kanske har vi betraktat dem som lite konstiga. Men i takt med att världen blir oroligare börjar allt fler att fundera på hur det står till med samhällets krisberedskap. Hur ska man klara sig om samhällets vitala funktioner försvinner? Hur länge klarar vi oss utan el? Utan vatten? Vem ska ta hand om oss? Moa Berglöf har besökt en begynnande folkrörelse av preppers – människor som förbereder sig för det värsta.
av Moa Berglöf
Foto: Kenny Bengtsson
Att Försvarsmaktens 45 000 kvadratmeter stora centrallager ligger knappt två mil bort gnager i honom, där i det lilla tegelhuset i södra Västmanland. Stäm av det geografiska läget mot lämplig Nuke Map och du ser vad han menar; ett par ryska Topol-M skulle ha rätt stor påverkan på både det ena och det andra i centrallagrets radie.
– Det skulle vara en given måltavla om någon skulle vilja anfalla oss. Och händer det, ja då är det inte roligt att bo här.
Vi sitter vid köksbordet hemma hos preppern Andreas Karlsson. Omkring oss studsar fyra hundar. De är glada att få besök och särskilt förtjusta i fotografens objektiv.
Egentligen är det tre risker han förbereder sig för. Ett militärt anfall mot Sverige är en av dem.
– Sedan strömavbrott, förstås. Och då inte små lokalt begränsade strömavbrott, utan strömavbrott som genererats av till exempel solstormar eller isstormar. Då kommer det att brinna elledningar på löpande band, och vi pratar inte ett par veckors avbrott, utan år. Och det sista är förstås det ekonomiska. Dollarkollaps. Jag har ju börjat spara i ädelmetaller.
Tre principer ligger till grund för det svenska krishanteringssystemet. Alla som har ansvar för en viss verksamhet under normala förhållanden har ett ansvar för att den fungerar också under en kris – ansvarsprincipen. Verksamheten ska fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden – likhetsprincipen. Och krisen ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga, oftast kommun och landsting – närhetsprincipen. Först om de lokala resurserna inte räcker till blir det aktuellt med regionala och statliga insatser.
Därtill förväntas alla vuxna medborgare vara så pass förberedda att vi klarar ett par dygn utan stöd från myndigheter. Förråd av vatten och förnödenheter. Förmåga att ordna värme och inhämta information.
Andreas Karlsson har förberett sig i nästan tio år. Småbarnsår sammanföll med en insikt om att det, som han säger ”inte längre finns någon plan”. Då visste han knappt vad prepper var, ville bara vara förberedd om något hände honom och familjen: strömavbrott, problem med matförsörjningen. Sedan dess har prepperrörelsen, för en rörelse kan den nog kallas, vuxit i Sverige. Inte minst de senaste åren.
– Ja, den har helt klart vuxit. Det beror nog på flera saker. Till viss del strömningar från miljö- och självförsörjningsrörelsen, att leva ”off the grid”. Men såklart också oron i omvärlden. Men det är svårt att säga hur många vi är. Många väljer att vara anonyma. Det finns helt klart en ”lone wolf”-mentalitet.
I prepperkretsar kallas det OpSec, Operational Security, det här med att i möjligaste mån hemlighålla sin verksamhet. Det föranleds hos vissa, men långt ifrån alla, av känslan att är man öppen med vad man gör och med sina förråd och ett SHTF-scenario inträffar – då försvinner snabbt allt man har byggt upp.
Genom bekanta har jag kommit i kontakt med civilingenjören och preppern som driver bloggen En skånsk survivalist. Han vill vara anonym, och går i det här reportaget under namnet Erik. Vi mejlar.
Ja, rörelsen växer. Det håller också han med om. Antalet bloggar om prepping växer. Fler pratar öppet om det. Diskussioner om prepping på sociala medier blir allt fler, skriver han och fortsätter:
– Så sakteliga börjar det gå upp för folket i Sverige att man faktiskt själv är ansvarig för sitt välbefinnande i en kris. Och tyvärr är det så illa ställt med vår beredskap i samhället att man måste preppa själv. Myndigheterna informerar om att man måste klara 72 timmar, eller tre dygn. Jag tror att det i riktigt tråkiga lägen snarare handlar om 72 dygn. Om det värsta händer; ett krig eller en större katastrof, så kommer det att dröja bra mycket längre än några dygn innan vi får hjälp.
Då är det bra att sådana som han har förberett sig, menar Erik. Det finns en tanke bakom att överdimensionera lagren som han gör: Om förutsättningarna finns, då ska alla hjälpas – inte bara de närmaste.
Jag frågar vilka risker han ser i Sverige i dag.
– Den grundläggande risken är att vi helt har avvecklat totalförsvarstanken. Vi har ett militärt försvar kvar, men de övriga komponenterna är borta. Vi har helt enkelt avvecklat stora delar av det som ska skydda samhället på andra sätt. De statliga reserverna av olja, mat, läkemedel – till stora delar avvecklade. Skyddsrum runt om i Sverige är ofta i dåligt skick, och skyddsmasker till befolkningen finns inte längre, skriver Erik.
– Är det då dags att ge upp? Nej. Absolut inte! Vi måste börja rusta upp allt det här igen. Prepperrörelsen är en reaktion från gräsrotsnivå för att ta tag i delar av dessa brister på egen hand.
Vad är det han förbereder sig för? Krig och blockader av strategiska resurser framför allt.
– En vecka efter att dieselolja slutar flöda in i Sverige så finns det risk att människor börjar dö på grund av konsekvenserna. Traktorerna kör inte längre, lastbilarna slutar leverera mat till livsmedelsaffärerna och medicin till apoteken, sopbilarna slutar hämta sopor. Vi är rätt illa ute allihop, även om det bara handlar om någon vecka.
Hemma hos Andreas Karlsson har vi gått igenom innehållet i Get Home-bagen, den som alltid är med utanför huset. Han har nogsamt lagt tillbaka allt på rätt plats. Jag känner på den, den är tung.
– Får vi se ditt förråd?
Det får vi. Men det är inte så tjusigt. Han säger det flera gånger, så vi inte ska förvänta oss något.
Vi lämnar hundarna och går ned i källaren. Den är liten men ändamålsenlig. Sval luft. Ett draperi som täcker öppningen till förrådet. Därinne står stabila hyllsystem från Jula. En liten batteridriven lampa för att lysa upp det skumma källarljuset. Staplade konservburkar: Bullens pilsnerkorv, så klart. Ravioli. Blockchoklad. Jordnötssmör. Energität mat man klarar sig på. Och lite guldkant på det, för hand i hand med isolering går tristess och tristess demoraliserar. Tunnor med kåsor, papperstallrikar, toapapper. Fotogen. T-röd. Han ska snart riva och bygga ut, ta en del av garaget i anspråk och få riktigt stort därnere.
– Jag tänker att man ju inte behöver göra som amerikanska preppers. Det kanske räcker med en grundnivå? Jag tittade på hur rekommendationerna såg ut när jag var yngre. De gamla broschyrerna: ”Om kriget kommer”, med rekommendationer om vad man bör ha hemma.
Jag nämner att jag också ska intervjua Mikael Odenberg, en gång försvarsminister och nu generaldirektör för Svenska Kraftnät. Fråga honom om solstormarna, säger Andreas Karlsson.
– Vi får väl se om han säger sanningen.
Han syftar på solstormar, eller koronamassutkastningar. När enorma mängder partiklar kastas ut från solen till följd av stora explosioner. De kan ge upphov till geomagnetiska stormar. I bästa fall får vi vackra norrsken, som det i mitten av mars. I sämre fall påverkas satelliter genom höjda strålningsnivåer. I värsta fall induceras elektrisk ström i kraftledningar, vilket leder till överbelastningar i transformatorer, stora skador och långvariga strömavbrott. Det här är stort bland många preppers.
Vid Carringtonhändelsen 1859, den största geomagnetiska solstorm som hittills observerats, slutade telegrafsystemen över Europa och Nordamerika att fungera. En sådan händelse i dag, vilka skulle följderna bli?
Mikael Odenberg nickar, där vi sitter på huvudkontoret i Sundbyberg. Vi har utbytt artigheter om höstens riksdagsval och skojat lite om regeringens vedermödor.
Jodå, solstormar tas på allvar, säger han. En av få naturhändelser som faktiskt skulle kunna skada stamnätet, de 15 000 kilometer mäktiga kraftledningar som löper över hela landet och försörjer hela vårt samhälle med el.
– Vi vet inte riktigt vad som skulle hända i dag om det inträffade en magnetstorm av samma magnitud som Carrington. Det finns en potentiell risk för att det skulle leda till stora störningar. Och det tar väl si sådär ett år att få fram nya transformatorer från ABB och andra leverantörer. Vad gör man under tiden? Vi är ganska trygga med att vårt system är rätt robust. Men det är klart att det finns ett potentiellt hot.
I det svenska elsystemet finns möjlighet för Svenska Kraftnät att i nödfall kunna beordra frånkoppling av elförbrukning. Genom att frånkoppla en mindre del av förbrukningen vid allvarliga störningar kan man rädda större delen av kraftsystemet. Det kan ske automatiskt eller manuellt, men det förra har bara krävts vid ett par tillfällen och det senare har ännu aldrig behövt tillämpas.
I ansvarsprincipens, likhetsprincipens och närhetsprincipens anda är det kommunerna och elnätsföretagen som tillsammans identifierar och prioriterar samhällsviktiga verksamheter. De gör det utifrån en metod som kallas Styrel (styrning av el till prioriterade elanvändare vid bristsituationer). De prioriteringarna ligger sedan till grund om Svenska Kraftnät måste beordra frånkoppling. Vid en effektbristsituation är systemet därmed så uppbyggt att samhällsviktiga funktioner ska fungera så länge som möjligt.
Vanligtvis går det tre, fyra dagar innan en solstorm når jorden. Vid Carringtonhändelsen handlade det om 17 timmar. Hinner man reagera så snabbt? undrar jag.
– Ja, är det bara några timmars förvarningstid, vad gör man då? Stänger ner elsystemet? Vem skulle fatta det beslutet?
Ni kan ju göra det? säger jag. Mikael Odenberg nickar. Jo, i teorin så.
– Om man fick en tillräckligt trovärdig förvarning om sådana här extrema rymdväderfenomen. Då skulle ju det kunna tänkas vara en möjlighet. Men elsystemet i dag är så mycket mer robust. Det kommer vara ännu mer robust i morgon. Och samtidigt – det moderna samhället är så mycket mer elberoende.
Han funderar. Lutar sig tillbaka i stolen.
– Det är ingen konst att slå ut den nationella elförsörjningen om man skulle vilja det. På mycket kort tid skulle hela samhällets funktionalitet störta samman. Hur skyddar man sig mot det? Vi har ju haft en del längre elavbrott i glesbygden; stormarna Gudrun och Per till exempel. Där finns ju en del vedkaminer kvar, man har batterier i ficklamporna, man har en transistorradio.
Och i städerna? frågar jag.
– Ja, om du bara leker med tanken på att vi skulle få ett elavbrott som drabbar en stor tätort eller en storstad … Säg att Stockholm blir utan el i tre dygn? De effekterna är helt oöverblickbara. Maten skulle ruttna i kyldiskarna, det skulle inte gå att tanka bilar eller få ut pengar ur automaterna. Du skulle inte kunna betala i butiker, äldre skulle bli sittande utan trygghetslarm. På väldigt kort tid skulle alla vitala samhällsfunktioner bryta samman. Det nya är ju inte att vi kan få elavbrott. Det är att vi är så extremt beroende av el.
Om detta och om preppers vet Lars Wilderäng, författare och bloggare. Hans senaste bok är en dystopi som utgår ifrån just detta: det omfattande strömavbrottet och dess katastrofala konsekvenser för samhället och mänskligheten.
Vi pratar över FaceTime. Han menar att det framför allt är de senaste två åren som prepperrörelsen fått ny energi – kanske särskilt sedan ryska påsken (incidenten på långfredagsnatten 2013 då ryskt bombflyg övade anfall mot Sverige och våra Gripenplan inte kom upp i luften).
– Och med Krim och Ukraina … Hela inställningen till försvarsfrågan har ju ändrats. Så det är nog fler som håller på att kolla upp preppergrejen nu. De är genuint oroade. Känner sig tagna på sängen. En del söker sig då kanske till Hemvärnet. Andra går ut och köper två extra burkar konserver att ställa på hyllan.
Jag lyfter Andreas Karlssons resonemang kring anonymiteten; lone wolf-mentaliteten. Vad beror det på? Två skäl, säger Lars Wilderäng:
– Det ena, det är att man inte vill bli idiotförklarad. Även om väl skrattet har fastnat lite i halsen nu på dem som idiotförklarar. Det andra, det är att det onekligen finns en viss paranoia bland dem som är väldigt aktiva och som ser det som en livsstil och inte bara något man gör. Då följer ofta det här med OpSec; tanken att det inte hjälper att förbereda sig om alla vet om det. Det har helt enkelt blivit en kultur att vara hemlig. Men jag tror att det är ett feltänk. Ingen kommer att klara sig ensam.
Men hur skiljer man på verklighet och påhitt?, undrar jag. När man är inne i kulturen, när man är stenhård på sin OpSec: Säg inget till grannarna, låt inte folk traska runt i din källare i onödan, se till så barnen håller tyst i skolan.
– Jag vill ju tro att det handlar en hel del om underhållning. I väntan på katastrofen är det ganska roligt att sitta och tänka ut olika scenarier. En del konspirationsteorier, förstås, men prepperrörelsen innehåller inte så många konspirationsteoretiker som man kan lockas att tro. Och ganska mycket självironi.
Han blir allvarlig, menar att det samtidigt finns en befogad oro i grunden:
– Det som aldrig har prövats i Sverige, det är vad som skulle ske om vi fick en allomfattande kris. Om man inte kan räkna med hjälp från andra, om man inte kan kommunicera med andra. Vad gör vi då?
Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar slogs 2009 ihop och bildade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. I hörnet av Fleminggatan och Scheelegatan på Kungsholmen ligger MSB:s Stockholmskontor, och det är där jag träffar generaldirektören Helena Lindberg. Hon har fått Lars Wilderängs senaste bok i julklapp, berättar hon, och läst den med stor behållning. De har aldrig träffats, men jag ska hälsa honom så gott.
– Ja, det finns ett uppblossat intresse för både militärt försvar och krisberedskap. Kanske också civilt försvar. Vi har uppdrag inom hela hot- och riskskalan och tänker utifrån alla olika aktörsperspektiv. Den enskilda människan är en oerhört viktig komponent i det.
Jag tar upp några av de scenarier som Andreas Karlsson och Erik lyfter fram. Vad tänker hon kring dem? Jo, de finns på MSB:s radar. Men det är en utmaning, säger Helena Lindberg, att argumentera för förberedelser för kriser som har låg sannolikhet att inträffa men stor påverkan på samhället. Hur ligger man rätt? Hur får man en informerad allmänhet utan att skrämma upp människor?
– Vi behöver få en större medvetenhet kring risker och sårbarhet. Olika typer av medel för elektronisk kommunikation är väl alla närmast beroende av i dag? Och är inte allting precis superfunkis så blir vi irriterade. Vi utgår från att allting fungerar.
Hon fortsätter resonera:
– Krisberedskap handlar om hur man skapar en förmåga. Identifiera dina risker, dina sårbarheter och dina beroenden. Utifrån det kan du sedan skapa ett lager med förnödenheter. Kanske extra drivmedel? Men om du behöver en pump till det och elen inte fungerar, ja då var dina förberedelser inte så mycket värda. Det gäller att göra det här i alla led. Och det är mer eller mindre komplext beroende på om det handlar om individnivå eller om samhällsnivå.
Så fler borde preppa mer, är det vad hon säger? Ja, helt klart så:
– Det är en effektiv investering att ha medborgare som har tänkt och har förmåga att ta hand om sig själva vid en kris. Då kan samhällets resurser främst satsas på dem som inte har: äldreboendet i kommunen, eller kanske förskolan där barnen kan bli strandsatta om föräldrarna inte kan ta sig dit, säger Helena Lindberg.
– Sedan försöker vi ju ständigt informera om krisberedskap. Vad är till exempel ”Viktigt meddelande till allmänheten”? Vad gör man om Hesa Fredrik låter när det inte är första helgfria måndagen, sista månaden i varje kvartal? Ja, då ska man gå inomhus, stänga dörrar och fönster och slå på P4. Men vi vet av erfarenhet att kunskapen om det är bristfällig.
Vi pratar en stund om Frivilliga resursgrupperna, som Civilförsvarsförbundet utbildar. De finns i nästan hälften av Sveriges 290 kommuner; personer med olika erfarenhet och kompetens, som ska finnas till hands för kommunen när andra resurser inte räcker till. De hjälper till med evakueringar, information och administration vid kriser, eller genom att bara finnas där som medmänniska till drabbade.
Jag har läst MSB:s senaste attitydundersökning. Där beskrivs att den växande oron i omvärlden fått stort genomslag, både när det gäller svenskarnas syn på säkerhetspolitik och inställningen i frågor som rör det militära försvaret. Utvecklingen i Ryssland, med annekteringen av Krim, ökad militär övningsverksamhet och strider i östra Ukraina. Lägg till det kriget i Syrien och Islamiska statens, IS, militära offensiv. Inte konstigt att den rörelse som handlar om att aktivt och på flera plan förbereda sig för olika typer av kriser och katastrofer nu växer.
På Banérgatan i Stockholm, i det stora röda tegelhuskomplex som byggdes mitt under brinnande världskrig och kom att kallas Tre Vapen, träffar jag en man som har siffror på hur delar av det här växande engagemanget kanaliseras. Roland Ekenberg är en mustaschprydd smålänning med fin utsikt över Gärdet från kontoret. Han är också rikshemvärnschef sedan 2005.
För 20 år sedan skulle Hemvärnet bestå av ungefär 130 000 frivilliga. Nu har riksdagen fastställt att den numerära nivån ska ligga på cirka 22 000 hemvärnssoldater, och i dag ligger antalet strax under det. Men det är en organisation på uppgång, med ökande antal intresserade och en medelålder som på sedan slutet av nittiotalet sänkts från 57 till 40 år. Kvinnoandelen ligger på 14 procent, lite bättre än i Försvarsmakten som helhet.
– Hemvärnet i dag är nästan halva Försvarsmakten, men finns där på ett strikt frivilligt sätt. Efter 2009 är ju alla på något sätt frivilliga, eftersom vi inte längre har en plikt. Men en hemvärnssoldat har ju ett civilt arbete vid sidan av, och gör detta som en slags mycket kvalificerad fritidssysselsättning. Och med stort samhällspatos. Eftersom vi finns över hela landet och har kommit ur folkdjupet …
Han ursäktar sig, medger att ”folkdjupet” kanske låter lite högtravande. Men fortsätter:
– … så har också de som engagerar sig i Hemvärnet en stor vilja att göra samhällsinsatser av olika slag.
Kan vem som helst bli hemvärnssoldat? Nej, inte vem som helst. Det är en mer omfattande kontroll av den som vill bli hemvärnssoldat, säger Roland, än av den som vill ta anställning i Försvarsmakten.
Men det går till ungefär så här: Du måste ha, eller genomgå, någon form av militär grundutbildning. Gamla värnpliktsår räknas, numera invärderas även om du gjort värnplikt i ett annat land. Sedan följer intervjuer, kontroll med kommunen och bostadskontroll. Därefter tecknar du ett avtal som innebär övning ett visst antal dygn per år utifrån grunduppgiften för hemvärnsförbanden: att skydda och bevaka. Då ofta kopplat till ett visst skyddsobjekt – en mast, en flygbas, ett ställverk för kraftsystemen. På det sättet skapar hemvärnsförbanden en nationell, territoriell basplatta för försvaret. En tröskeleffekt som möjliggör för andra förband att sköta sina uppgifter.
– Vi har militära uppgifter, men vi har också i uppgift att ge stöd till samhället. Varje vecka, året om, så är det några hemvärnssoldater som är någonstans och stöder det svenska samhällets robusthet. Förra året gjorde hemvärnssoldaterna 99 000 sådana timmar. Ett normalår ligger det ungefär på 45 000. Men förra året hade vi branden i Västmanland, med 1 100 hemvärnssoldater insatta totalt. Robustheten i samhället, han återkommer till den; hur Hemvärnet vid varje insats hjälper till att höja den, till och med är särskilt väl lämpad för det. Genom fysisk närvaro, styrka, struktur, ledning, logistik, lokalkännedom.
– Det finns ett jätteintresse hos människor att vara med och hjälpa till i det arbetet. Om en räddningsledare mitt i natten behöver hjälp av Hemvärnet och ber om kanske 20 soldater, då står där tidigt på morgonen minst dubbelt så många. Man ska komma ihåg att hemvärnsförbanden ju är avsedda för väpnad strid. Och genom att vi är tränade för det absolut värsta är vi också väldigt bra på att lösa andra typer av situationer.
Foto: Kenny Bengtsson
Jag tar tåget till Köping för att träffa bataljonchefen Christer Larsson, chef över 400 västmanländska hemvärnssoldater. Sedan sommarens skogsbrand är han en upptagen man. Åker runt i Sverige och pratar om vad som hände, om erfarenheterna. Trots att den stora Volvoanläggningen där Christer Larsson jobbar just återfått strömmen efter ett 90 minuter långt avbrott möter han oss i hemvärnsuniformen jag bett honom ha på – för bildernas skull, kollegerna är ändå vana. Han bjuder på kaffe och Delicatofika.
– Vi blir ju allt känsligare i vardagen, konstaterar han. Blir man utan telefon eller ström i ett antal timmar; du kan inte skriva ut ett papper, du kan inte ladda mobilen, ungdomarna är vana att kommunicera via sin telefon. Vi blir isolerade från varandra. Men vår stora grej blev ju annars skogsbranden. Förra året gjorde enbart vår bataljon 11 821 timmar. Nu söker sig människor till oss, 32 personer hittills i år och mestadels ungdomar. De har förstått vad vi gör och vill göra en insats.
Ett hemvärnsförband i dag skiljer sig inte särskilt mycket från ett militärt förband, menar Christer Larsson. Fördelen med Hemvärnet, påpekar han, är ju att de övar två gånger om året.
– Det gör snart inte ett militärt förband. Hemvärnsförbanden är otroligt samövade jämfört med övriga förband. Lägg till det alla skarpa lägen. I somras branden.
Vi har tänkt oss fotografera i något slags naturmiljö och beger oss i detta syfte iväg till den gamla skjutbanan, numera hemvist för Köping Cruisers, traktens raggarklubb. Det tar sin tid, det är noga med uniformen när man ska fotograferas. Kanske rikshemvärnschefen kommer ha synpunkter annars, skojar vi.
Jag berättar om Andreas Karlssons Get Home Bag.
– Så är det med hemvärnssoldaten också. Han eller hon har ju sin ryggsäck. Vid en insats är folk på plats inom någon timme. Hur kan det gå så fort? Jo, man har allt packat.
Men vad har man i ryggsäcken då, frågar jag? Om man är hemvärnssoldat? Framför allt regnställ, säger Christer Larsson. Mat och dryck för sex timmar, varma kläder, ombyte, strumpor och alla sådana grejer. Fickkniv? Absolut. Och ficklampa. Man ska klara de första tolv timmarna. Det är så hemvärnsförbanden jobbar. Den behöver inte stå klar hemma, säger han, men det gör den hos många ändå.
När jag kommer hem skriver jag ett mejl till Erik, den skånske survivalisten. Är inte de flesta av oss lite av preppers? frågar jag.
Naturligtvis, svarar han.
– Det handlar om att ta tag i sitt liv. Planerar du i förväg, då står du inte där och har missat någonting när the shit hits the fan. Om ingenting händer, då skrattar hipstern nog gott åt mig och fortsätter att konsumera som ingenting har hänt. Skulle någonting hända, då är det jag som sitter på matförråd och vattenförråd. Det är jag som har kunskaper för att överleva.
Artikeln publicerad i Neo #3 – 2015
[…] läsa i minst tre olika tidningar om hur man kan klara sig i olika krissituationer. Magasinet Neo skriver om preppers och hur man kan klara sig på bästa sätt vid olika samhällskriser, […]
[…] gärna journalisten Moa Berglöf repotage för magasinet Neo om den så kallade preppingrörelsen som är på stark frammarch i Sverige, repotaget ger en bra […]
[…] en lång artikel om preppers, där bland andra jag själv är med. Artikeln finns också online här. Medverkar gör även En Skånsk Survivalist och Lars […]