Recension:

Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal

Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter

av Hanna Lager

Först utmålades hon i pressen som barnamördare, kanske till och med seriemördare. När hon frikändes i tingsrätten blev det tyst om hennes fall i medierna. Nu har Kjell-Olof Feldt, före detta finansminister och riksdagsledamot, och journalisten Birgitta von Otter gjort en djupdykning i fallet Viveka Lindén. De finner ett justitiemord som kom av sig.

Det börjar med en prematurt född flicka, Linnea som hon kallas i medierna. Hon var svårt skadad från födseln och trots intensiva behandlingar och operationer skulle hon inte få leva mer än tre och en halv månad. Mot slutet av Linneas liv ansvarade Viveka Lindén för vården. Men månader tidigare, när Linnea bara var några dagar gammal, hade hon fått en för hög dos av natriumklorid. Det var när läkarna såg den höga dosen som hennes svåra hjärnskador upptäcktes.

Linneas föräldrar gjorde en anmälan mot de ansvariga läkarna för att de ville att det skulle utredas hur den höga dosen natriumklorid kunde ha påverkat Linnea. När flickan obducerades fann man för höga halter av ämnet tiopental, som skulle ha kunnat döda henne. Då tog utredningen en ny vändning. Det handlade inte längre om hur Linnea påverkats av natriumkloriden, utan vad Linnea hade dött av. Eller vem som hade dödat henne. Det var då Lindén greps av polisen på Astrid Lindgrens barnsjukhus, misstänkt för mord.

Författarna har gått igenom all dokumentation i ärendet från polis och myndigheter, och tagit del av de artiklar som finns skrivna om fallet. De har inte själva pratat med vare sig Viveka Lindén, hennes advokat eller någon av åklagarna. Tillvägagångssättet är upplysande, och författarna är inte part i målet. Deras intresse väcktes när en granne till dem visade sig vara kollega till Viveka Lindén som kom att börja diskutera anklagelserna.

Feldt och von Otter kallar fallet för ”en förnekad rättskandal”, och  skriver om ”justitiemordet som kom av sig”. Det blev inte en rättsskandal eller justitiemord, för Lindén frikändes och åtalet ogillades. Men von Otter och Feldt menar att det aldrig borde gått så långt som till häktning. Deras tes är att några satte prestige i att bevisa att Lindén hade gett flickan aktiv dödshjälp, trots att så många fakta pekade emot. Dessutom var åklagarna frikostiga med att dela med sig av information utifrån sin vinkel till pressen, vilket fick förödande konsekvenser för Lindéns yrkes- och privatliv.

Boken behandlar i huvudsak två aspekter av fallet. Dels det sätt på vilket Lindén greps (på sin arbetsplats under ronden) och hur hon sedan behandlades i häktet, där hon inte fick veta vad hon var anklagad för och trakasserades av personalen. Dels huruvida provet som visade för höga halter av tiopental verkligen var korrekt uppmätt och huruvida Lindén var den enda på sjukhuset som hade kunnat injicera medlet. I båda avseenden finns det gott om tvivelaktigheter.

Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt har skrivit en mycket läsvärd bok. De återger en skrämmande historia om en ensam människas utsatthet inför rättsapparat och medier. Författarna lyckas också lotsa den som inte är juridiskt eller medicinskt skolad genom alla turer. Den här boken blir säkert inte det sista som skrivs om fallet.