Barnen som borgerligt välfärdsprojekt

Välfärden är inte alls satt på undantag, vare sig i Sverige eller under Alliansen. Få områden illustrerar det så väl som den utbyggda barnomsorgen. Borgerligheten har under Alliansbygget blivit förskolans förkämpar, och finns det något hot mot dagisplatserna kommer det från vänster.

av Mattias Svensson

Tidningen var precis skickad till tryck med en artikel om förskolan. Veckan därpå pratade plötsligt alla om vatten och knäckebröd. SVT:s Uppdrag granskning visade med stor tydlighet missförhållanden på Hälsans förskola, särskilt en förskola i Nacka som numera är nedlagd. Sådant måste fram. Det är ett skamlöst utnyttjande av förtroendet att för betydande skattepengar ta hand om och utbilda våra yngsta. Den sortens företagande är inte acceptabelt i någon bransch, och särskilt inte för att ha hand om våra barn.

Uppdrag granskning visade också att det finns viktiga frågor att ställa kring hur partier, kommuner och företag bör hantera de många roller som uppkommer när politiker handlar upp välfärdstjänster. Bijan Fahimi är politiskt aktiv i Folkpartiet, sköter kommunikationsuppdrag åt Stockholms stad och driver samtidigt förskoleverksamhet med Stockholms stad som upphandlare.

I denna artikel i Neo nr 2/2014 har jag granskat förskolevärlden i stort. Jag hoppas att min granskning ska komplettera bilden av förskolor, privata och kommunala. Den generella bilden av förskolor som framträder i de allt vanligare enkäter och kvalitetsmätningar är en bild av en synnerligen uppskattad kommunal verksamhet. Utbyggnaden under senare decennier är betydande.

Förskolans utveckling går på tvärs mot många föreställningar i den dagspolitiska debatten. Den är inte kompatibel med vänsterns bild av en välfärdsstat som nådde sin kulmen på 1980-talet och nu krackelerar. Men dess utbyggnad är också en enhetslösning som allianspartierna numera ställt sig bakom istället för de tidigare förespråkade valfrihetslösningarna. Tvingade inte minst av reformernas popularitet. Samtidigt tycks föräldrar ha blivit nöjdare även av det utskällda vårdnadsbidraget.

Och det stora problemet är att trots utbyggnaden saknar många barn plats i förskolan när föräldrarna ska tillbaka till arbetslivet, och ännu fler föräldrar har inte kunnat välja de alternativ som passar dem. Underetableringen, särskilt i storstäder, är en bakomliggande faktor som kan förklara att lycksökare kan finnas kvar trots anmärkningar och brister. De senare drar i sin tur både valfrihetstanken och de privata alternativen i smutsen.

Här är min granskning av förskolan. Jag hoppas den kan ligga till grund för en djupare och mer nyanserad diskussion i en fråga som rör de flesta svenska barns första år av livet.

Mattias Svensson, 140515.

Grafik: Erik Nylund

Grafik: Erik Nylund

I samhällsdebatten saknas inte överord om den svenska välfärdsstaten. ”Detta är inte platsen att skriva 90- och 00-talens svenska ekonomisk-politiska historia. Vare nog sagt att vi i dag lever i ett av nyliberalismen starkt präglat samhälle där välfärdens institutioner delvis har förvandlats till en sorts kulisser.” Så skriver Carl Tham i sin nyutkomna polemik Nyliberalismens triumf och fiasko (Atlas, 2013). Att 1980-talets robusta välfärdsstat är ett minne blott, och att kampen sedan länge gäller att rädda vad som räddas kan, har i vänsterintellektuella kretsar blivit ett påstående så självklart att det inte närmare behöver underbyggas.

Tvärtom har sådana påståenden upprepats så ofta att de ständigt ekar i samhällsdebatten, där exempelvis Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin inleder supervalåret med att olycksbådande skriva om att ”någonting håller på att gå sönder” i Sverige och med den svenska välfärden (Expressen 17/2 2014).

Minsta barn borde kunna se att något är fel här. Ja, barnen i synnerhet. De har nämligen varit föremål för den kanske främsta välfärdsutbyggnaden under 1990- och 2000-talet. Fler barn än någonsin går numera i förskolan. 83 procent av alla 1–5-åringar var 2012 inskrivna i förskolan enligt Skolverket, 480 000 barn. En ökning med 10 000 barn bara från 2011 till 2012. Tio år tidigare var andelen 72 procent och för femton år sedan 59 procent. Bland 3–5-åringarna går så gott som alla barn, 95 procent, i förskolan.

1987, under välfärdsstatens förmodade zenit, fanns plats åt knappt hälften. Men bara 30 procent av barnen gick i förskola, medan 17 procent av barnen fanns i familjedaghem, det som i dag kallas pedagogisk omsorg och som andra förmodligen känner bäst som dagmamma. Mitt under det progressiva 1970-talet fanns kommunal omsorgsplats åt 15 procent av barnen, och alltså förskola åt betydligt färre.

Den verksamhet som barnen numera deltar i är dessutom betydligt mer pedagogiskt avancerad än tidigare. Kommunerna lade 2012 ungefär dubbelt så mycket resurser på förskoleverksamhet, förskoleklass och skolbarnsomsorg jämfört med 1980. Ett försök att skatta faktiska prestationer visar att dessa under samma period tredubblats.

Mattias Svensson förskola uppdrag granskning privat vinst föräldrar dagis Neo Bijan Fahimi Alliansen vänstern nr 2 2014

Varför är det då en så välspridd uppfattning att välfärdsstaten är satt på undantag? De snåla åren i början av 1990-talet när Sverige genomgick en finanskris satte sannolikt avtryck. Under några år rådde skattestopp i kommunerna och inte minst förskolorna fick ta en stor del av smällen. Resurserna till förskoleverksamheten minskade sammantaget, trots att antalet inskrivna barn växte kraftigt. Men prestationerna ökade trots det enligt rapporten Välfärdstjänsternas utveckling 1980–2012 från Sveriges kommuner och landsting. Sett över hela nittiotalet ökade resurserna till förskolan, låt vara med beskedliga 0,3 procent per år (räknat per barn minskade de dock med 0,3 procent per år). Ökningen därefter har varit 1,5 procent per år 2000–2005 och 1,1 procent under 2005–2012, trots finanskrisen 2008. Mattias Svensson förskola uppdrag granskning privat vinst föräldrar dagis Neo Bijan Fahimi Alliansen vänstern Skolverket Föräldraenkät sveriges kommuner och landsting nr 2 2014 citat

För detta betalar föräldrarna allt mindre. Den första januari 2002 infördes maxtaxan som satte en gräns på tre, två och en procent av ett hushålls inkomst och max 1 140 kronor för första barnet, 760 kronor för andra och 380 kronor för tredje barnet. I praktiken kom de flesta kommuner att ta ut en enhetstaxa som ersatte de tidigare inkomst- och tidsrelaterade kommunala taxorna, som stigit under 1990-talet. I början av 2000-talet blev också förskolan avgiftsfri upp till 525 timmar för alla barn från höstterminen året de fyllde fyra år, mot tidigare sex år, och barn till föräldralediga och arbetslösa fick rätt att gå i förskolan 15 timmar i veckan. Reformerna motiverades av ambitioner att utöka förskolans pedagogiska betydelse och att involvera så gott som alla barn i denna. De ska också ses mot bakgrund av att sjunkande nativitet sågs som ett bekymmer, en trend som vände under dessa år. Barnafödandet steg kontinuerligt mellan år 2000 och 2011. De borgerliga partierna var emot maxtaxereformen till förmån för ett gemensamt förslag med barnomsorgskonto på 40 000 kronor och avdrag för 50 000 kronor i styrkta barnomsorgskostnader, samt etableringsfrihet för fristående aktörer. Alliansregeringen har dock snarare byggt vidare på reformerna genom att 2010 införa avgiftsfri förskola för barn från året de fyller tre år.

Förskolan har med denna utbyggnad kommit så gott som alla till del. På 1980-talet utnyttjades förskolan i betydligt högre grad av barn till högutbildade, en skillnad som 2005 var försvunnen. Fortfarande är det fler högutbildade föräldrar som väljer fristående förskola till sina barn, men allt fler lågutbildade har sedan 2005 valt fristående alternativ och skillnaderna minskar.

Med detta är folk mycket nöjda. Förskolan hör (ihop med vatten och avlopp) till de kommunala verksamheter som får allra högst betyg i Svenskt kvalitetsindex undersökningar. De tar i början av 2000-talet ett skutt från runt 70 till runt 75 och har legat stabilt däromkring sedan dess. Skolverkets återkommande föräldraenkäter visar också stor och stigande nöjdhet med barnomsorgen. Nästan 90 procent av föräldrarna svarar att verksamheten i mycket hög eller ganska hög grad uppfyller deras behov och önskemål rörande barnets trygghet, personalen, öppettider, närheten till hemmet och att verksamheten stimulerar barnets utveckling och lärande. Gruppstorlek, semesterstängning och ”tillräckligt med personal” ger inte lika höga poäng, men sex av tio föräldrar är nöjda.

Tillfredsställelsen med den barnomsorgsform de valt ger närmast löjligt höga siffror; 95 procent av föräldrarna med barnen i kommunal förskola, 96 procent i fristående förskola och 97 procent i pedagogisk omsorg är nöjda i Skolverkets föräldraenkät från 2012. Allt fler tycks få den barnomsorg de vill ha. På 1990-talet var hemmavarande föräldrar märkbart mindre nöjda (76 procent, i dag 91 procent), eftersom det i gruppen fanns många arbetslösa som hellre ville att barnen skulle få gå i förskolan. Skolverket tror att vårdnadsbidraget till dem som väljer att vara hemma med äldre barn också kan ha ökat föräldrarnas nöjdhet med detta alternativ, även om hemmavarande föräldrar blivit betydligt färre över tid.

Grafik: Erik Nylund

Grafik: Erik Nylund

Familjepolitiken lär mot denna bakgrund knappast bli valrörelsens stora konfliktfråga. Tvärtom tycks partierna rörande överens om riktningen, som Moderaternas Camilla Waltersson Grönvall konstaterade i en riksdagsdebatt (21/2 2013): ”Det känns jätteroligt att jag, Rossana [Dinamarca, Vänsterpartiet], Håkan [Bergman , Socialdemokraterna] och de övriga här upplever att vi har en gemensam god ambition och intention att se till att den svenska förskolan blir så bra som den bara kan vara.”

Socialdemokraternas Håkan Bergman hade inte mycket att invända: ”Jag tycker att en hel del av de initiativ som regeringen har tagit när det gäller kompetensutveckling för lärare, förskollärare och olika personalkategorier är och har varit bra, men jag skulle önska mer.”

Bergman är inte ensam om att önska mer. Miljöpartiet vill gripa in med regleringar mot buller, efter att SVT sänt en granskning av högljudda förskolemiljöer i tillfälliga baracker. Socialdemokraterna vill ha avgiftsfri förskola från två års ålder. Kristdemokraternas Göran Hägglund har försökt lansera höjd maxtaxa för att finansiera mindre barngrupper. Personaltätheten har varit densamma sedan mitten av 1990-talet, men förskolan tar samtidigt emot allt fler yngre barn och har fått ett större pedagogiskt ansvar. Finansieringen avvisades dock i vaga termer av övriga partier.

Det är hur som helst svårt att få frågorna att lyfta. Alla önskar lite mer, men borta är 1990-talets borgerliga alternativ där mer eller mindre stora summor föreslogs gå till föräldrarna genom barnkonton och skatteavdrag, i stället för bara till förskoleplatser. Så skulle föräldrarna få välja friare bland omsorgsformer för barnen. Nu är fokus på att göra förskolan så bra som möjligt, i kommunal eller fristående regi, även om detta kompletterats med både vårdnadsbidrag och skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Varför ändra en ordning när så gott som alla föräldrar är nöjda?

Denna utveckling har också stärkts av internationell forskning som på senare år fäst allt större förhoppningar vid att tidig skolning ska kunna kompensera för dåliga uppväxtvillkor och höja studieresultaten. I så fall kan man tycka att Sveriges massiva förskoleutbyggnad under senare decennier borde satt avtryck i stigande snarare än sjunkande skolresultat. Och man kan mot bakgrund av Sveriges tidigare mönster där det främst varit högutbildade föräldrar som satt barnen i förskola ifrågasätta om barn som gått i förskola verkligen presterar bättre just på grund av förskolan. Men även efter korrigering för social bakgrund tycks resultaten i alla fall visa att förskola ligger närmare att hjälpa än att stjälpa barnens senare studieresultat. Moderaterna har på senare år börjat tala om förskolans roll att lyfta barn från utsatta miljöer. Partiets familjepolitiska grupp vill utöka rätten till förskola för barn till arbetslösa, studerande och föräldralediga till 30 timmar per vecka. Förskolan ses också som viktig för att ge språkkunskaper i svenska. Andelen barn med annat modersmål än svenska ökar stadigt, från 13 procent 2002 till knappt 21 procent 2012.

 

Grafik: Erik Nylund

Grafik: Erik Nylund

Elefanten i rummet är den infekterade debatten om vinstförbud i offentlig verksamhet. Den som en gång tog sin början med Pysslingen Förskolor och Skolor AB, som 1983 blev de första att bedriva privat barnomsorg. Året därpå kom Lex Pysslingen, lagen som förbjöd detta. Men idag rör debatten om vinstförbud mest skola och äldreomsorg. Bara Vänsterpartiet tycks aktivt driva frågan om att förbjuda vinstdrivna förskolor.

Rossana Dinamarca formulerade det så här i riksdagsdebatten 2013:

”I de förskolor som drivs med ett vinstintresse får barnens behov stå tillbaka. När kvaliteten sjunker i förskolan förflyttas ansvaret för omsorgen av barnen från den gemensamma välfärden till den enskilda föräldern, vilken ofta visar sig vara mamman.  … Det som framför allt skiljer de kommunala och de enskilda eller privata förskolorna åt är personalens utbildning. I de privata förskolorna är det en mindre andel av personalen som har en relevant utbildning jämfört med i de kommunala.”

Fristående förskolor har förvisso en lägre andel utbildad personal. De har också mer personal per barn än de kommunala förskolorna, dubbelt så hög andel manlig personal och föräldrarna ger de fristående förskolorna högre betyg för barnens trygghet, personal, gruppstorlek och miljö jämfört med de kommunala. Det pedagogiska uppdraget utför kommunala och fristående alternativ lika bra. Och hela 96 procent av föräldrarna är som sagt nöjda med att ha sina barn i fristående förskola, även om själva driftsformen är ointressant när de väljer.

Allt fler barn går i fristående förskolor, och allt fler av de fristående förskolorna drivs i bolagsform. En femtedel av barnen går i en fristående förskola, och av dessa drivs ungefär hälften (46 procent) som bolag. Utöver att de får höga betyg för kvalitet och personal har de fristående förskolorna varit till stor hjälp för att bygga ut förskoleverksamheten så att fler barn kunnat få plats. Folkpartisten Lennart Rydberg blev socialborgarråd i Stockholm den 11 april 1991, och införde snabbt ett pengsystem samtidigt som fristående alternativ släpptes fram. ”Köerna minskade snabbt och hösten 1992 kunde Lennart Rydberg ta med sig en tårta till daghemmet Myntet nära Stadshuset för att fira att stadens dagisköer nu var borta”, skriver Anders Johnson i sin kommande bok Alla tiders Stockholmsliberaler.

Just för att förskolorna är så bra, och det enda egentliga alternativet för de flesta förvärvsarbetande föräldrar, uppstår det stora problemet när de inte finns eller inte passar. Platsbrist är det vanligaste skälet bland föräldrar som inte har barn i förskolan, men skulle vilja det, även om 36 procent också uppger ”för dyrt”, trots maxtaxan. I storstäderna är problemet värst, ungefär 15 procent av föräldrarna uppger att de inte får förskoleplats i tid och mer än var femte barn, 22 procent, har inte fått den plats föräldrarna velat ha. Bristande utbud begränsar valfriheten och ställer till akuta problem för föräldrarna vid återgång till yrkeslivet.

I det rödgröna Malmö, med en mycket njugg inställning till fristående alternativ, stod vid årsskiftet hela 981 familjer utan förskoleplats vid årsskiftet (Sydsvenskan 10/1 2014). I Jonas Sjöstedts hemstad Umeå saknas företagsdrivna förskolor helt. Även där rapporterade medierna 2012 om köer som funnits i flera år (Västerbottensnytt 16/1 2012).

Vänsterns recept att åtgärda den långvariga bristen på förskoleplatser i storstadsregionerna med att förbjuda den snabbast expanderande driftsformen för fristående förskolor är verkar kort sagt inte särskilt genomtänkt.

Så är välfärdspolitiken inte utan sina paradoxer. Välfärdsstatens utbyggnad har fått en skjuts med hjälp av privata företag, vilket inte minst förskolans utbredning givit exempel på. Det gäller för övrigt även inom handikappomsorgen där rättighetslagstiftning från Bengt Westerbergs tid som socialminister i början av 90-talet fyrdubblat resurserna fram till i dag. Denna utveckling har väsentligen bejakats av borgerligheten, tolererats av socialdemokratin, men kritiserats från vänster. Ur ett kostnadsperspektiv borde det kanske ha varit tvärtom. Men en borgerlighet som vill hålla kostnaderna nere i välfärdsstaten skulle oftare hamna på kollisionskurs med välfärdsföretagen. Och en vänster som ser den offentliga utbyggnaden av välfärd som mål borde av samma skäl bejaka dem.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar