Att bygga en självbild

Kungar, krig och arméer bygger länder. Det gör också samhällsfördrag, järnvägar och kartor, och människorna (männen) bakom dem. Men det är inte nödvändigtvis de mest hyllade med de största monumenten som vi följer i praktiken.

av Patrik Strömer

Det finns ögonblick i historien där det står och väger. Först i efterhand går det att verkligen se konsekvenserna. Sådana händelser är intressanta, inte bara för att kontrafaktisk historieskrivning är en kul fritidssyssla för intellektuella, utan än mer för att vad som ges vikt också avslöjar vad en person anser vara de viktiga faktorerna för samhällsutveckling.

Amerikas Förenta Stater, eller USA, som det fortfarande benämns, är i daglig mening naturligtvis ett land. Ja, rentav en supermakt i världen. Men det har inte alltid varit så. Och i hur hög utsträckning är hela projektet ett fantastiskt mänskligt hittepå och hur mycket är det något annat?

Det kan inte råda någon tvekan om att utvecklingen från 13 brittiska kolonier till 48 delstater som sträcker sig från ocean till ocean och ytterligare två delstater overseas, är både en geopolitisk framgångssaga och därtill det yppersta exemplet vi hittills känner på ett land som är byggt på en idé. Och den idén är Thomas Jeffersons underbart vackra kompromissformulering ur Självständighetsförklaringen, att varje människa har rätt till ”liv, frihet och att sträva efter lycka”.

Men inte ens den klaraste av idéer är obefläckad av verklighetens smuts. Själva lyckosträvandet tillkom för att det klassiska tretalet handlade om egendom, och då en så stor andel av kolonisterna var egendomslösa under det brittiska styret var den allmänna uppfattningen hos kongressen, att ”property” inte skulle bidra till att motivera ett uppror mot den främmande kungamaktens ökade krav på beskattning och handelsregleringar.

John Ferling har skrivit ännu en djupdykande faktabok om amerikansk historia. Han har tidigare skrivit Independence och flera andra böcker om tiden runt 1800 i USA. I den senaste, Jefferson and Hamilton (Bloomsbury Press), beskrivs personerna som nu pryder dollarsedlar i valörerna 2 respektive 10 dollar, och deras väg till att bli historiskt ihågkomna.

Den amerikanska självständigheten ledde till krig med kolonialmakten. Jefferson ägnade sig mest åt sin plantage och det Virginia där han var guvernör, medan Alexander Hamilton gjorde militär karriär. Deras bakgrund var olika; Jefferson lyckligt lottad från början, med materiell trygghet, men drabbades av att flera barn och slutligen också hans hustru dog. Hamilton var oäkting från Karibien, som tidigt visade flit och förmåga att ta ansvar. Bådas strävsamhet och pålitlighet kom att influera andra i deras omgivning och framförallt hur USA utvecklades som nation.

För Jefferson var idén om frihet överordnad allt annat inom politiken. Han agiterade, beskrev, förklarade och under sin tid som diplomat i Frankrike kom han till slutsatsen att ”scarcely an evil known in these countries which may not be traced to their king”, en slutsats som dessvärre kan överföras även till demokratiskt valda politikers beslut i vår tid. Privat skulle han nog ha uppskattat hobbitarnas fridfulla lantliv, politiskt var receptet decentralisering av makten för att undvika framtida förtryck och despotism.

Hamilton såg industrin som framtiden och behovet av en stark centralmakt som var kraftfull nog att stå emot angrepp från andra sidan haven. Britterna kontrollerade fortfarande Kanada och även Frankrike och Spanien hade närvaro i Amerika. Om Jefferson hade tilltro till att friheten bäst blomstrade om människor lämnades ifred, så var Hamiltons övertygelse att varje sann frihetsvän, också måste ta på sitt ansvar att se till att kunna skydda denna frihet.

Spänningen mellan vad som kan beskrivas som centralism och decentralism är ständigt förekommande i alla samhällen. Å ena sidan kan skydd mot yttre fienden och krav på enhetlighet och eftersträvad effektivitet användas som argument för centralmakten, medan diversifiering, självstyre och skydd mot internt maktmissbruk är vanliga argument för att den politiska makten måste spridas på fler nivåer.

Frågan om vad från Hamilton som fortfarande finns kvar i USA kan besvaras med citatet av George Will: ”Om du söker Hamiltonmonumentet, så se dig omkring. Vi lever i det. Vi hedrar Jefferson, men lever i Hamiltons land.”

Det är faktaspäckat, spännande och onekligen ett intressant grepp att låta två temperament speglas i historien och dessutom redan i inledningen påvisa hur deras popularitetskonjunktur växlat över decennierna. Ibland har friheten varit starkare, ibland framåtskridandet. Kombinationen, även med dess praktiska tillkortakommanden och misstag, har varit en succé i mänsklighetens historia.

Just framåtskridandet är det bärande temat i Simon Winchesters bok The men who united the states (Harper). Efter att delstaterna blivit självständiga blev the Frontier, alltså vad som vid varje givet tillfälle utgjorde gränsen mot det okända, framåtskridandets fokus. En lite tillskruvad men ändå fungerande inramning ges genom att låta elementen (jord, vatten, eld, luft och metall) förklara olika sätt att binda samman delarna till en helhet. Berättelsen går från Lewis&Clark till Arpanet, via kanaler, järnvägar och bilism. Att låta geografi och infrastruktur utgöra scenen för denna berättelse, och låta politiken spela en mer undanskymd roll, är ovanligt, eller känns i varje fall osvenskt.

De personliga betraktelserna och det stundom något överlastade poetiska språkbruket, gör att läsningen ibland får en skönlitterär karaktär. Det blir som att bli väntande i en kö, när man egentligen bara vill framåt och nå målet.

Det ryms många människoöden i boken och många av dem är namngivna, en del nästan bortglömda i dag men deras insatser har varit av stor betydelse. Som Crazy Judah, järnvägsbyggaren som vid förra sekelskiftet bidrog till att järnvägen kust till kust förkortade restiden till en vecka, från att tidigare ha varit ett äventyr, en resa som de flesta bara gjorde en gång i livet, och då enbart i riktning västerut.

En reflektion vid läsningen av boken är att varje språng i infrastrukturen i efterhand har varit betydelsefullt för att föra människor närmare varandra och underlätta handel. Att kunna transportera gods från en plats där det råder överflöd till en annan där samma sak är en bristvara, är förutsättningen för att varje trakt ska kunna tillvarata de naturliga förutsättningarna bäst.

Men varje nytt sätt att ta sig mellan två platser leder också till att andra städer eller tidigare knutpunkter blir omsprungna eller förbigångna. Ett fåtal större städer är destinationerna i varje system, det må vara kanaler, järnvägar, vägar eller internet.

Politiska beslut har varit betydelsefulla i skapandet av USA, för att de pekat ut en riktning och en målsättning. The Frontier har funnits som det bärande elementet i utvecklingen. En ung nation som ville sträva vidare och ge sina medborgare möjligheten att söka efter lyckan. Och om lyckan finns någon annanstans, bortom vidderna, bergen eller den stora floden, ja då är det dit man måste bege sig. Det visionära i politiken fick också ökad kraft av kombinationen att utforskningen sågs som nödvändigt och att det var fria medborgare som tog på sig uppgifterna. Winchester beskriver otaliga personer, som nog kan betraktas som kufar. Tack vare hängivenhet och en aldrig sinande nyfikenhet, åstadkom de stordåd i att systematisera, beskriva och helt enkelt förändra hur vi betraktar ett landskap. Själva det mänskliga användandet av naturen utgjorde förutsättningen för allt annat. Där andra hade sett en gräsplätt eller ett berg, såg de odlingsmöjligheter eller ett hinder som behövde övervinnas.

Är det något som utgör den amerikanska drömmen, eller sättet att leva, så är det nog just detta. Att aldrig nöja sig. Gå den extra milen. Uträtta lite till. Lämna något värdefullt efter dig. Det är upp till dig att avgöra hur, men det uppfordrande anslaget är det som sammantaget kunnat slå resten av världen med häpnad.

Sverige är förvisso i flera avseenden också ett föredöme, men utifrån helt andra förutsättningar. Litet, perifert och utan stormaktsambitioner. Det gällde även för hundra år sedan. Axel Odelberg har skrivit om Sven Hedin, kung Gustaf V och Borggårdstalet i boken Med kungen som verktyg (Norstedts). Det är rappt berättat och med flera personers perspektiv, inte minst den liberale statsministern Karl Staaff och högerledaren Arvid Lindman har utgjort källor. Boken är mer historia än en vetenskaplig djupdykning och tolkningen är också ganska ytlig. 

Ändå är det just våren 2014 med lika delar obehag och osäkerhet som historien ser ut att upprepa sig. Då, för 100 år sedan, hade Sverige ett klent försvar och den folkliga insamlingen till en pansarbåt utgjorde ett handfast politiskt tryck på den mindre försvarsvilliga riksdag som hade valts några år tidigare efter rösträttsreformen. Det var liberaler och socialdemokrater som utgjorde maktbasen för den liberala ministären. Och att finansiera militären utanför statsbudgeten var möjligen ett angenämt problem, men visade också att det folkliga stödet för den förda politiken i grunden var svagt.

Lägg till europeisk upprustning, Sven Hedins märkliga utflykter i Ryssland, och en allmän nervositet över att mänskligheten kanske inte hade lämnat alla krig bakom sig. Hur skulle svensk självständighet och oberoende kunna värnas?

Sven Hedin var uppburen forskningsresande och omåttligt populär vid den här tiden. Att det först långt senare avslöjades att han författat Borggårdstalet, skedde enligt honom själv av respekt för Gustaf V.

Läget var alltså följande: Pengar till en pansarbåt hade samlats in, Bondetåget marscherade mot huvudstaden för att visa sin tillit till Konungen och markera viljan att låta Sverige kunna försvara sig. I och med att kungen direkt lade sig i inrikespolitiken blev det konstitutionell kris. Hur skulle Sverige styras? Var det demokratiskt valda personer i riksdag och regering, eller den ärftlige monarken?

Det slutade med att Karl Staaff avgick, Gustaf V höll i fortsättningen tyst i offentliga sammanhang, demokratin överlevde, Flottan fick sin pansarbåt och världskriget nådde inte Sveriges gränser. Neutralitet och lite ängslighet kom att prägla Sverige som nation.

Vissa beslut och handlingar påverkar historien för alltid. Det tycks som om de beständiga förändringarna har åstadkommits av personer drivna av en egen övertygelse, delvis i samklang men lika ofta på tvärs med tidsandan. Om inte Thomas Jefferson hade skrivit ”All men are created equal”, så kanske ingen annan hade gjort det heller.