Åtstramningspolitik

Baltikum har framhållits som ett bra exempel på att åstramningspolitik är det bästa sättet att möta en kris. Verkligheten är något mer komplicerad.

av Ivar Arpi

Ivar Arpi åstramningspolitik Paul Krugman Andreas Bergh Timbro Anders Åslund  Valdis Dombrovskis Neo nr 3 2014

Lite förenklat kan man säga att det finns två läger i debatten om den ekonomiska kris som började 2008 och som Europa fortfarande kan känna efterdyningarna av. De som likt nobelpristagaren och vänsterdebattören Paul Krugman hävdar att statsskulder inte är problemet, utan den låga tillväxten, och de som hävdar att de höga statsskulderna hämmar tillväxten och därför måste reduceras. Det är en svårforskad fråga om kausalitet; vad är det som orsakar vad egentligen? 

I rapporten Bygger besparingspolitiken på ett räknefel? (Timbro, 12/2013) visar ekonomen Andreas Bergh att en hel del forskning underbygger att hög skuldsättning verkligen hämmar tillväxten. En vanlig åtstramning är att betala av på statsskulden och samtidigt minska de offentliga utgifterna. Samtidigt understryker Bergh att det även har funnits en politisk dimension i åtstramningspolitiken som inte så entydigt kan knytas till vad som är bäst för en enskild ekonomi. 

Åtstramningspolitiken har inte alltid varit något valbart. Även om det på elfenbenstornsnivå hade varit det bästa för vissa länder att låna sig ur krisen hade det kanske inte varit möjligt. I ekonomiskt perifera länder som Grekland, Spanien och Portugal flydde främst utländskt kapital, vilket Daniel Gros, chef på tankesmedjan CEPS, har visat i en artikel på Project Syndicate (8/5 2013). Små ekonomier är dessutom mer beroende av placerare och aktörer utifrån. 

Så har åtstramningspolitiken lyckats i Baltikum? Som alla gånger när man jämför länder är det svårt att säga vad som beror på lokala förutsättningar och vad som beror på politiken. Något som på pappret skulle kunna fungera, kan i vissa länder leda till så stora oroligheter att det i praktiken är omöjligt. Exempelvis fick den ekonomiska krisen 2008 värst konsekvenser för Lettland. Det var även där den hårdaste sparpolitiken genomfördes. Ändå har varken strejker eller demonstrationer lamslagit landet. Inga populistiska partier har vunnit mandat. Det kan jämföras med Grekland där både höger- och vänsterextrema partier haft framgångar. Varje sparbeting har varit nära att riva isär landet.

Lettland har presenterats som ett mönsterland av premiärministern Valdis Dombrovskis och ekonomen Anders Åslund. Och det är sant att Lettland i dag har lyckats få tillbaka en tillväxt som är högst i EU, 4,1 procent 2013 jämfört med 0,1 procent för EU som helhet. Även Estland och Litauen går bra, men Lettland är kanske allra mest intressant eftersom det var det land som drabbades hårdast med en BNP som krympte med 23 procent. Exporten har ökat i alla de tre baltiska länderna (mest i EU) och har blivit mer diversifierad. Arbetslösheten på 12 procent är dubbelt så hög som före krisen. Men även där går utvecklingen åt rätt håll. En succé alltså?

Paul Krugman och andra som har kritiserat åtstramningspolitiken i Baltikum pekar på att den har haft negativa humanitära konsekvenser. Och det är sant att bilden är mer komplex än den renodlade succé som vissa har presenterat landet som. Lettland har problem med att uppnå sina egna mål om att minska fattigdom och ekonomiska skillnader i landet. Men är det åtstramningspolitikens fel?

Före krisen 2007 var 21,2 procent av befolkningen i Lettland i riskzonen för fattigdom, vilket efter en topp 2008 och 2009, hade sjunkit till 19,4 procent 2013. Ginikoefficienten som mäter ojämlikhet, där 0 är helt jämlikt och 100 maximalt ojämlikt, låg på 35,4 procent 2007 vilket steg kraftigt 2008 och 2009, för att sedan sjunka till en något lägre nivå än före krisen 2013. Det är förvisso inte lysande siffror. Men är orsaken till att siffrorna inte är ännu högre att så många letter helt enkelt flyttat från landet? Enligt forskaren Zsolt Darvas  lämnade 8,5 procent av alla letter landet mellan 2008 och 2012.  Emigrationen var dock högre än immigrationen redan före krisen. Den minskade arbetslösheten i dessa länder bör ses i det ljuset, menar Darvas. 

På vissa sätt har åtstramningspolitiken helt klart haft avsedd effekt, i och med att tillväxten är hög. Att exporten både har ökat drastiskt och även diversifierats  tyder på att landets ekonomi utvecklas mot nya områden där man är konkurrenskraftig. Men även om arbetslösheten sjunker,  är den fortfarande högre än tidigare. Däremot har varken ojämlikheten eller risken för fattigdom ökat.

Den svårforskade frågan som återstår är hur man ska vikta den stora emigrationen mot landets framgångar.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar