Intervju: Anna Hedenmo
”Åsiktskorridoren är för smal”
I vår är hon tillbaka i Agenda, och i sommar leder hon SVT:s klassiska partiledarintervjuer inför valet. Neo har pratat opartiskhet, vänstersympatier bland journalister och tabun i debatten med en av supervalårets tyngsta makthavare.
av Paulina Neuding
Det såg ut som en riktig kritikstorm mot Anna Hedenmo och Agenda. Själv säger hon att reaktionerna kom från ”medieeliten”.
Foto: Erik Cronberg
Intervjun är slut. Det är jag också. 
Människor i maktposition kan vara svåra att intervjua för att de håller korten så väldigt nära kroppen. De är ängsliga att säga fel eller för mycket och säger hellre ingenting, blir defensiva, hugger på varje fråga.
Anna Hedenmo är däremot svår för att hon har en utstrålning som säger att hon inte har tålamod med något som helst trams. Det är inte svårt att förstå hur hon kan styra åtta hetsiga partiledare i debatterna i Agendastudion.
Men så börjar vi vandra i korridorerna på SVT för att hitta bra ställen att fota på. Vi småpratar. Hon börjar skämta och skratta, och hon skämtar och skrattar med arbetskamrater som går förbi. Jag ska inte försöka mig på någon omskrivning – hon är väldigt charmig. Flera kolleger stannar henne i korridorerna för att säga sånt som ”Vad duktig du är Anna!”. Några kommer fram och kramar henne för att gratta till intervjun med Hans Blix som precis har sänts i programmet Min sanning. Annars är Anna Hedenmo kanske känd för de flesta som programledare i Aktuellt och Agenda. Hon är tillbaka på Agenda i vår, och i augusti är det dags för henne och Mats Knutson att leda SVT:s klassiska partiledarutfrågningar. Det märks att hon trivs.
– Jag är alltid glad över att gå till jobbet. Fanimig varenda dag.
Hur pass aktiv är du inför ett avsnitt av Agenda?
– Totalt aktiv. Jag är helt slut efteråt, haha.
– Det är jag och projektledaren och redaktören som driver hela sändningen.
Vi passerar hennes postfack, och hon går vår fotograf till mötes och börjar öppna posten medan han tar bilder. ”Det här är från en äldre person, det ser man direkt. ’Tack för din intervju med Hans Blix.’ Åh vad gulligt. Här är en skummis. Här är en rolig inbjudan. Expressens kulturfest, jaha.”
Svarar du på allt?
– Jag svarar på allt jag får. Allt, allt, allt. Om det inte är väldigt otrevligt. Jag svarar på det som är ganska otrevligt, men inte om det är för mycket fula ord. Om det är riktigt hemskt så lämnar jag det till säkerhetsavdelningen.
– Om det är någon som är arg men som uttrycker sig hyfsat svarar jag alltid och påfallande ofta får jag svar igen. Jag försöker vara vänlig och förklara hur vi har tänkt. Det verkar leda till viss förvåning över att jag faktiskt är en människa på andra sidan. Så får jag svar av typen ’Fast egentligen tycker jag att ni brukar vara jättebra.’ Så det blir ofta bra. Jag brukar tänka att jag ska vinna dem, haha.
Skummisarna, ja. För snart ett år sedan gick Anna Hedenmo och flera andra kända kvinnor ut i Uppdrag granskning och berättade om hat och hot som drabbat dem för att de synts i offentligheten. Under en tid blev hon trakasserad av en man som ringde och skrev brev. Och som hotade hennes döttrar.
– Jag är ju inte ensam, sånt här drabbar de flesta kvinnliga programledare. Vi har alltid fått höra från säkerhetsavdelningen att ’prata aldrig utåt om det, för det uppmuntrar fler.’
– Inför Uppdrag granskning tänkte jag liksom – vad fan ska vi inte prata om det för? Hoten fortsätter ju att komma. Då är det bättre att berätta att detta sker, så kan vi som utsätts stödja varandra.
”Det här är från en äldre person, det ser man direkt. ’Tack för din intervju med Hans Blix.’ Åh vad gulligt. Här är en skummis. Här är en rolig inbjudan. Expressens kulturfest, jaha.”
Foto: Erik Cronberg
Hur blev reaktionerna?
– Jag har aldrig varit med om en sån våg av kärlek från tittare. Det var faktiskt rörande. Jag tror jag fick tvåhundra mejl. Folk skrev ’Vi hade ingen aning, det är inte klokt, att ni ska ha det såhär’. Det var helt fantastiskt.
Det kan inte ha varit lätt att ens behöva nämna sina barn i ett sånt sammanhang.
– Det har gått några år nu. Jag hade inte kunnat göra den intervjun ens två år efter trakasserierna. Det här pågick när tjejerna var tonåringar, nu är de vuxna och utflugna. 
– Men det är ingen slump att man använder någons barn på det här sättet. Kommer du åt någons barn, då har du hittat nerven. Det var när den här killen började trappa upp, när han började nämna mina barn vid namn som jag kände den här otroliga skräcken som bara grep tag. Och framför allt ett ansvar: Vad är det jag blandar in mina döttrar i. De har inte bett om det här. Men, det är över nu.
Mannen som trakasserade henne greps och dömdes. Anna Hedenmos advokat drev fallet som ett hot mot demokratin, ett försök att tysta en journalist. Straffet blev ett halvår med fotboja.
Var det någonting som fick dig att ifrågasätta om du ska vara i tv överhuvudtaget?
– Nej, inte på allvar, däremot tyckte jag att det var väldigt tufft inför vissa sändningar. Då fick jag uppbåda all kraft jag hade. Saken blev inte lättare av att min pappa låg för döden just vid den tiden.
Ibland är jobbet i offentligheten ett helvete. Man måste vara så fruktansvärt stark.
– Då var det liksom jävlar anamma, ska den där människan stoppa mig?
Hur uppbådar man den styrkan när man går in i en tv-studio och verkligen känner att – jag orkar inte.
– Jag vet inte. Jag kan inte förklara det. Man ska bara överleva.
Magandas och tänka något som hjälper …?
– Jo! Magandas är bra. Om andningen krånglar, då är det magandning som gäller. Jag gick en teaterkurs för länge sen, då lärde jag mig det. Det har jag använt många gånger.
– Jag såg mycket under min uppväxt, jag hade ganska stökiga tonår. Jag var ganska … jag gjorde inte alltid som mina föräldrar sa.
Foto: Erik Cronberg
Trots att Anna Hedenmo är känd för de flesta går det inte att googla sig fram till särskilt mycket om henne. Hon har sällan blivit intervjuad.
Berätta var du kommer ifrån! Vad har du för bakgrund?
– Mina föräldrar gjorde resan från arbetarklass till medelklass på 50-talet, som så många andra. Ingen av dem hade tagit studenten, de jobbade sig upp. Mamma var inom förlagsbranschen, Liber, i arbetsledande ställning. Så de kunde ge oss en uppväxt i radhus i splitternya förorten Hässelby Gård.
Det är ett område som det skrivs om en del nu, det har varit mycket skjutningar.
– Ja, det läser jag ibland.
Vad tänker du?
– Det var faktiskt ganska stökigt där då också, men inte just i mitt område. Vid tunnelbanan var det hyreshus, sen kom radhusen där jag bodde, och sen kom de stora villorna. Det fanns hela skalan. En del av oss gick i samma skola. Det tycker jag är bra, att man möter ungar från olika förhållanden.
– Runt tunnelbanan och hyreshusen var det faktiskt rätt stökigt. Inte så mycket skjutvapen, men mycket droger och en del våld. Jag såg mycket under min uppväxt, jag hade ganska stökiga tonår. Jag var ganska … jag gjorde inte alltid som mina föräldrar sa. Så jag har sett den stökiga sidan av Hässelby Gård, som fanns redan då. Men jag kammade till mig rätt snabbt.
Efter studenten åkte hon till Israel och jobbade på kibbutz ett halvår. Gick upp klockan fem på morgonen och plockade apelsiner och planterade avokadoträd. En fantastisk upplevelse, säger hon. Sen blev det ströjobb hemma i Sverige. Vårdbiträde, lärarvikarie.
– Jag kom inte in på journalisthögskolan, utan läste Informationslinjen i Karlstad i stället. Jag var egentligen inte ett dugg sugen på att lämna Stockholm för Värmland, men såg det som min chans.
– Och det funkade ju. Jag praktiserade på radion i Värmland, och kunde sen fortsätta till Radio Stockholm, Ekot, och sen SVT 1993. Där blev det Rapport, Aktuellt, Min Sanning. Och nu blir det Agenda igen.
Före intervjun har jag hört mig för bland borgerliga opinionsbildare och journalister för att se hur de uppfattar Agenda. Är programmet opartiskt? Är det vänster? De flesta jag frågar tycker att Agenda klarar balansen väl – för att vara SVT. Det säger till exempel Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida, Markus Uvell som är chef för borgerliga tankesmedjan Timbro och Heidi Avellan som är politisk chefredaktör på Sydsvenskan. Några enstaka avfärdar Agenda som vänster (men ber att slippa nämnas vid namn).
Däremot har åsiktsspridningen bland journalister inom public service fortfarande en kraftig slagsida åt vänster. Kent Asp, professor i journalistik, har visat att journalister på Sveriges Radio och Sveriges Television står längre till vänster än journalister i dagspress. 53 procent av journalisterna på SVT och Sveriges Radio sympatiserar med Miljöpartiet, och sammanlagt 83 procent sympatiserar med vänsterblocket.
Hur jobbar man på Agenda för att säkerställa att man är opartisk?
– Vi utvärderar mycket. Detta är ju ett program som är otroligt granskat. En kvart efter att Agenda är slut så kommer min projektledare med ett långt pm med alla sina synpunkter.
Vad kan det vara för synpunkter?
– Allt! Både plus och minus. Alltifrån valet av gäster och reportage som inte blev så roligt till hur jag gjorde en intervju. Om båda parter i en debatt har lyckats ta för sig.
Åke Ortmark (som intervjuades i Neo nr 1/2014) har berättat hur väldigt vänsterpräglat SVT2 har varit. Nu är det fortfarande 53 procent av alla journalister inom public service som röstar på Miljöpartiet.
– Ja, men det är Miljöpartiet.
Är inte de vänster?
– Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur?
Men om hälften av alla journalister röstar MP – är det något man måste förhålla sig till särskilt när man frågar sig om man är opartisk? Fundera ett varv till om man inte halkar in i ett miljöpartistiskt perspektiv, eftersom överrepresentationen är så stor?
– Näej. Jag tycker faktiskt att vi håller en professionell stil. Att vi balanserar hela tiden.
Jag förstår att ni granskar varje program efter sändning. Men gör ni någonsin kvantitativa undersökningar bakåt? Av tio inslag om friskolor – hur många var positiva? Hur många var negativa?
– Nej, men vi har samtal om våra sändningar hela tiden. Men vet du, jag har aldrig hört om Agenda att vi skulle vara vänster. Aldrig. Så det känns svårt att prata om faktiskt.
– Däremot kan det ju vara nån enstaka intervju. Intervjuar jag Reinfeldt kommer det alltid mejl om att jag förmodligen står till vänster, och tvärtom om jag intervjuar Löfven. Men jag får lika mycket kritik från båda sidor.
Om Anna Hedenmo någonsin varit i blåsväder var det efter att Agenda ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” i en partiledardebatt i oktober 2012. Redaktionen anklagades för att gå rasisters ärenden. På LO-drivna vänstersajten Dagens Arena skrev Marcus Priftis att frågan inte kunde besvaras utan att man bekräftade ”rasistiska osanningar”. Rubriken har blivit en referenspunkt i debatten och fått en pendang senast nu i januari i en P1-debatt med rubriken ”Hur mycket rasism tål Sverige?” 
En riktig storm alltså. Eller?
– Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm.
– När det är folkstorm, då ser jag det alltid i mejllådan. Här var det ingenting sånt överhuvudtaget.
Vad tänker du om reaktionerna?
– Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det blivit en sån fixering vid den fråga vi ställde, och inte på hur sändningen sedan faktiskt såg ut.
– I själva sändningen hände något som jag aldrig har sett, nämligen att sju partier ställde sig som en man mot Jimmie Åkesson och sa ’Det finns inget vi och de, det finns bara ett vi’. Det var total enighet mellan de sju partierna om att Sverige ska vara ett land som är generöst med flyktingmottagning och som tar integrationsfrågorna på allvar. Detta var vad som faktiskt hände i studion.
Men varför störde sig folk så mycket på själva rubriken?
– Vilka är folk? Kan du svara på det, vilka var det som störde sig?
Det kanske var journalister och tyckare snarare?
– Mm. Det skulle jag verkligen vilja poängtera, eftersom vi inte fick någon respons av negativ karaktär från folk. Min roll är att fånga upp aktuella debatter, att ställa frågor, och jag anser att det är alldeles för mycket medhårsjournalistik i dag. Jag skulle vilja ha mycket fler motfrågor.
Hur yttrar det sig?
– Den här frågan är ett exempel. Ett annat är när SVT skulle sända Belinda Olssons program Fittstim – min kamp, som i viss mån är kritiskt till dagens feminism. Innan programmen ens har sänts går en krönikör i Dagens Nyheter och börjar polemisera mot den fråga som ställs i programmet, nämligen ’Har feminismen spårat ur?’
– Alltså jag förstår inte den här ängsligheten. Vi kan ställa frågan, och vi kan också lyssna på svaret. Vad var svaret på frågan ’Hur mycket invandring tål Sverige?’. Svaret var ett rungade ’Mycket’.
I början av året fick Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare vid SOM-institutet i Göteborg, uppmärksamhet när han kritiserade det svenska debattklimatet. ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige.” skrev han på sin blogg.
Även han har hånats av opinionsbildare.
Det låter som om du håller med om att åsiktskorridoren är för smal.
– Det gör jag verkligen.
Berätta.
– Det är trångt. Debattklimatet har varit bättre i Sverige.
– De senaste åren har det blivit väldigt ängsligt. Det klistras på etiketter. Väldigt många människor hålls tillbaka i sin debattlusta för att man är rädd att få etiketter klistrade på sig.
Vad är det för etiketter?
– Rasist. Antifeminist. Bakåtsträvare. Konservativ.
Hon tar ett annat exempel: I höstas hade Agenda ett inslag om resursskolor i Stockholm för barn med neuropsykiatriska problem. Det var debatt mellan Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg och Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl. Stockholms stad hade beslutat att skära ner anslagen till resursskolorna. Kostnaderna hade skenat från 100 miljoner till 400 miljoner på två år, därför att det ställs allt fler diagnoser.
– Mitt löp i den här sändningen var ’Har samhället inte råd med resursskolor för barn med adhd?’. Jag kollade Twitterflödet när jag kom hem, och sen satt jag faktiskt halva natten och svarade.
Vad var det som väckte reaktioner?
– Invändningen var ’Du får inte ställa den frågan, om du gör det säger du att de här barnen inte får finnas’.
– Det var ingen enorm mängd människor som reagerade, det var medieeliten igen och en del föräldrar. Det blir ett otroligt högt tonläge. Regeln verkar vara ’Säg det inte’, för om man säger det då har man legitimerat det.
Vad svarar du?
– Att de ska vända sig till politikerna med sin vrede. Hur kan det vara en bra idé att inte uppmärksamma känsliga politiska beslut, och svåra ekonomiska dilemman? Att mitt jobb är att fånga upp den aktuella debatten och sedan ställa frågor som ibland kan uppfattas som provocerande. Jag känner mig fri att ställa alla möjliga frågor, och det kommer jag att fortsätta göra. Vissa kommer att bli irriterade över det, men det är faktiskt mitt jobb.
– Återigen, jag tycker att det är för mycket medhårsjournalistik. Man behöver ställa frågor, om inte annat så för att höra motargumenten, att höra svaren. När inte alla frågor får vädras blir det unket. Jag tycker det är viktigt.
Vad gör Agenda för att ställa de här frågorna?
– Man kan inte låtsas som om pengarna räcker till allt, när det gäller välfärdspengar så kommer utsatta grupper alltid att stå emot varandra. Det handlar om smärtsamma val och prioriteringar. Det tycker jag journalistiken måste berätta om.
Widar Andersson skrev i socialdemokratiska Folkbladet häromdagen att välfärdsstaten kräver reglerad invandring. För pengarna räcker inte till allt.
– Invandringen är ju reglerad. Däremot kan man få intrycket av debatten att den inte är det.
Så när man frågar hur mycket invandring tål Sverige är det utifrån att vi är en välfärdsstat?
– Ja. Det här var 2012, som vi satte rubriken ’Hur mycket invandring tål Sverige’. Flera kommunföreträdare hade varit ute och sagt att man inte skulle klara flyktingströmmen från Syrien och anhöriginvandringen från Somalia. De sa att de inte klarar att ordna med skolgång och bostäder. Regeringen pratade om att det kommer många lågutbildade, att det ställer särskilda krav på våra skolor. Många människor ställde sig den här frågan, och då kan Agenda göra det också.
Har det hänt annars, att det är sån skillnad på hur ”folk” reagerar och på hur mediemänniskor reagerar?
– Någonting som provocerar mig är hyckleri och förljugenhet. Mångkulturella samhällen har många fantastiska fördelar. Samtidigt måste man konstatera att det också finns utmaningar, och mellan varven uppstår det svårigheter för människor som lever i det mångkulturella. Det tror jag alla kan intyga.
– Problemet i dag är att de som försöker bestämma hur den här diskussionen ska föras ofta har minimal egen erfarenhet av det mångkulturella. Jag är en av dem, jag har inte stor erfarenhet, men jag anar i alla fall att det finns ett glapp här.
De flesta Stockholmsjournalister bor inte i utsatta förorter, de bor i innerstan?
– Ja, precis. Jag tycker att det är magstarkt att den med minst erfarenhet av de utmaningar som det också innebär att leva i ett mångkulturellt samhälle, kommer med så hårda omdömen om andras åsikter, och andras erfarenheter. Det tycker jag är provocerande.
– Jag är alltid glad över att gå till jobbet. Fanimig varenda dag.
Foto: Erik Cronberg
Samtidigt har Sverigedemokraternas framgångar ställt Agenda inför svåra överväganden. Jimmie Åkesson får delta i partiledardebatten inför riksdagsvalet. Däremot kommer SD inte med i debatten inför Europaparlamentsvalet – trots att partiet ligger högt i opinionen.
– SVT:s regler är sådana. Bara de partier som är representerade i riksdagen respektive EU-parlamentet får delta i partiledardebatten.
Vad har ni fått för reaktioner på det beslutet?
– Det ska du inte fråga mig om egentligen, för det är inte jag som har tagit emot reaktionerna. Jag vet att våra chefer hör mycket från Sverigedemokrater som är kritiska mot det.
Men du har inga planer på att behandla Sverigedemokraterna annorlunda i debatten inför valet till riksdagen?
– Nej. Sen blir det andra typer av frågor, naturligtvis. Mats och min partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson kommer att innehålla frågor som inte de andra partiledarna får. Såklart.
Om Nationaldemokraterna kom in, skulle ni inte särbehandla dem heller? De sitter i fullmäktige i Södertälje bland annat, ett nazistiskt parti.
– Den där frågan får du gå till mina chefer med.
Är det de som bestämmer?
– Ja, absolut.
Hur tycker du att journalister generellt förhåller sig till Sverigedemokraterna?
– Jag saknar en nyfiken journalistik om SD. Jag menar – vad ligger de på, åtta, nio, tio procent. Ibland tredje, ibland fjärde störst.
Vad vore en nyfiken journalistik?
– Sverige genomgår en stor förändring med ett parti som SD, ett främlingsfientligt parti, som är så pass stort i opinionen. Jag tycker alltför många journalister är upptagna med att fördöma och ägnar sig för lite åt traditionellt journalistiskt arbete: Vilka är de som röstar på SD? Hur ser deras Sverige ut? Vad lever de i för miljöer, hur tänker de …
… är de rasister?
– Är de rasister. Hur stor är den här frågan överhuvudtaget? I vilken utsträckning handlar stödet om den så kallade samlingen i mitten, att alla andra partier – nästan – är väldigt lika nu. Hur mycket är det ett utpräglat missnöjesparti? Vilka är SD:s sympatisörer? Tror vi på allvar att tio procent av Sveriges befolkning är rasister?
– Jag skulle vilja att det fanns en större journalistisk nyfikenhet, utan att man filtrerar det man ser mot sin egen åsikt eller tar ställning emot. Sen när rasism visar sig ska vi alltid markera kraftfullt mot den. Men det går att göra det samtidigt som man är nyfiken journalist och frågar sig – vad handlar det här om, vad säger det om dagens Sverige? Det tycker jag vi har alldeles för lite av.
Karin Pettersson, politisk redaktör på Aftonbladet, sa i en debatt i P1 nyligen att hon aldrig hade hört ett argument för minskad invandring som inte var rasistiskt. Håller du med om det?
– Jag tycker man ska fråga SD-väljarna om det.
Men kan du tänka dig teoretiskt ett argument för att minska invandringen som inte är rasistiskt?
– Ja det är klart! Det är klart jag kan. Absolut. Vi har ju reglerad invandring i dag. Allting som är under det – skulle det vara rasism? Den tanken förstår jag inte. Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med ordet rasism, så att det inte urvattnas. Det kommer att bli svårare att beskriva hur människor särbehandlas, trakasseras, diskrimineras och bespottas för att de har annan etnisk bakgrund, om ordet rasism har förlorat sin laddning.
– Det finns en journalist som sticker ut här. Som gör det som alla andra redaktioner saknar. Det är Katarina Gunnarsson på P1. [Som bland annat har gjort reportageserien Det delade Sverige i P1 om segregation.] Hon gör de jobben. Hon är nyfiken.
Hon får mycket skit också.
– Ja det tycker jag är förfärligt. Eller det kommer hon få, så är det. Alla som gör sånt här får skit. Och det finns en sån ängslighet.
– Jag tror att de flesta redaktioner ser att det där är ett jobb som måste göras, men man vågar inte fatta de besluten. Det finns ett tassande nu utan like. Man är skraj på massor med sätt. Hela frågan kring SD är dynamit. Jag förstår det, det är inga lätta frågor. Men det gör oss … svaga, tycker jag.
Är det några redaktioner som är bättre än andra?
– Jag tycker faktiskt att radion är bättre just nu. Till exempel med serien om SD-väljarna nyligen. Studio Ett är också duktigare än många andra på att ställa motvallsfrågorna.
Vad kan Agenda göra?
– Jag tycker vi gör sånt. Det tycker jag. Men vi kan bli bättre.
På den nyfikna journalistiken?
– Ja. Jag ska göra vad jag kan.
[…] Fortfarande tycker jag själva grundbilden är knepig – en korridor är en dålig bild, och generellt tycker jag synen att det finns ett demokratiskt underskott i dagens Sverige är lite knepig. Aldrig har så många haft möjligheten att uttrycka sin åsikt. Men fortfarande – bilden handlar inte om att korridoren i sig är något som borde krossas eller som man skräms med. Utan det är en sorts värdemässigt neutral arena. Något som gillas av journalister som ser sig som de som ska bredda den. […]
[…] Ingen skugga skall falla på Anna Hedenmo. Hon är ett offer i en arbetsmiljö som är mycket pressande. Vilket hon som sagt var beskrivit tidigare. Faktiskt bara för ett år sedan, i ”Neo” i inlägget- ”Åsiktskorridoren är för smal” […]
[…] på det folk ville se kanske? Jag gillar fortfarande Anna Hedenmo men beklagar att hennes uttalanden från 2014 i Neo inte praktiseras […]
Tror vi ”PÅ ALLVAR” att tio procent av Sveriges befolkning är rasister ?” frågar A.Hedenmo. ” På allvar ” implicerar att det inte kan vara så. Den återspeglar den klassiska och exotiska svenska självbilden om att svenskarna jämfört med andra folk är ett undantag och att svenska rasister om dessa finns, måste vara en försumbar minoritet som borde vara föremål för svensk psykiatri. Människor i alla kulturer föds inte till rasister men man får inte fler rasister i andra samhällen därför att dessa inte är svenska. Hedenmos exotiska men tragiska synsätt är spridd bland tyvärr alltför många mediefolk, vilket resulterar i att bland annat SD och framtida nazistiska grupperingar kommer att bli mera salongsfähiga och mäktigare. När detta har skett kommer kanske Hedenmo nästa gång att undra om vi tror på allvar att 20% av Sveriges befolkning är rasister?
Dagens (26 maj) AGENDA : ”ebola”-intervjun ett ABSOLUT JOURNALISTISKT lågvattenmärke !
SD:s nyvalda representant till Europa-parlamentet beskylldes indirekt för att stödja uttalande av ett ANNAT PARTIS person om att afrikaner borde elimineras mha ebola-virus. Representanten tog MYCKET KRAFTIGT avstånd från uttalandet och betecknade det som DJUPT TRAGISKT, varpå Anna Hedenmo ändå FORTSATTE med insinuationerna!
Djupt ärekränkande !
(Jag sympatiserar inte med SD – men så här får journalistik inte bedrivas – detta var ett absolut oacceptabelt övertramp).
Jodå, Anna Hedenmos politiska preferenser visas tydligt i en intervju
före valet 2006. Det är så att man häpnar:
http://www.youtube.com/watch?v=rtMAQRofRK0
”Mångkulturella samhällen har många fantastiska fördelar” säger hon i intervjun. Det hade hon gärna kunnat lagt ut texten om.
Jag har inte kunnat se var dessa samhällen finns och var vilka ”fantastiska fördelar” som fins där i alla fall.
Men jag har å andra sidan bara bott utomlands i tre omgångar och 18 år totalt, så jag vet kanske mindre.
Jag ber om upplysning!
Anna Hedenmo verkar vara ett vettigt och rejält fruntimmer!
Att Anna Hedenmo nu börjar säga att vi har för smal åsiktskorridor visar egentligen bara hur dåligt ställt det är med journalisterna på SVT: I år efter år har hon varit del av vänsterpropagandans mäktigaste apparat, men först nu när folk i allmänhet börjar tycka att det har gått för långt med den politiska korrektheten så vänder hon kappan i vinden.
Det behövdes flera år av en alltmer uppenbart vinklad agenda i medierna och dessutom en bättre term för problemet (”smal åsiktskorridor” istället för ”politisk korrekthet”) för att hon skulle finna det opportunt att helt plötsligt börja propagera för en öppnare debatt.
Jag vill dock inte låta pessimistik när jag avfärdar Anna Hedenmo som senkommen opportunist och hycklare. Snarare vill jag poängtera hur stort det är att en programledare i SVT säger att likriktningen har gått för långt!
[…] Hedenmo menar att det var legitimt att upphöja den rasistiskt anstrukna frågan `Hur mycket invandring tål […]
”Jag tycker att det är magstarkt att den med minst erfarenhet av de utmaningar som det också innebär att leva i ett mångkulturellt samhälle, kommer med så hårda omdömen om andras åsikter, och andras erfarenheter.”
Jag tycker inte att det är ”magstarkt” utan helt vidrigt och förkastligt i ett öppet samhälle som Sverige. Hedenmos chefer på SVT borde ha agerat för länge sedan om de verkligen vill skapa en saklig, agendafri nyhetsförmedling. I nästa SVT-jobbannons borde därför formuleringen ”icke-PK kandidater har företräde till tjänsten” ingå.
Man borde också fundera över om inte vissa mediepersonligheter (typ G Schyman) har för länge sedan förbrukat sin rättvisa massmediala andel i public service. En berättigad fråga: ”Hur mycket Schyman tål Sverige i demokratins namn?”
Vid nobelmiddagen 2013 nämnde Viktoria Dyring att längre tillbaka fick inte nobelpristagarnas fruar vara med vid middagen, men de kanske fick fick komma till kaffet. Just då kommer kungen i bild och Anna Hedenmo säger då insinuant ”kaffeflickor då”. Rappt svarat men pinsamt plumpt av en journalist som tydligen skall vara av en sådan kaliber som hon.
Nja vi får se hur pass opartiskt hon klarar partiledarutfrågningen.
Jag har inga höga förväntningar.
Bra sagt, Anna Hedenmo. Inom media – och utanför – måste man lite mer försöka sätta sig in även i de människors tänkande vars åsikter man inte delar. Ängsligheten blir lätt till rädsla och rädslan är livsfarlig; den urholkar ett demokratiskt samhälle snabbare än vi tror. Kanske vi borde använda uttrycket ”känsliga frågor” mer sällan.
KW
Det finns ett fåtal journalister som jag allt som oftast har respekt för när det kommer till deras yrkeskunnande. Josefsson och Hedenmo är två sådana, även om de själva har klar rödrödgrön prägel så blir det inte allt för ofta allt för genomskinligt.
Få är de som når fram till de hetaste mikrofonerna på SVT/SR som inte är vänsterorienterade journalister . Har svårt att tro att Anna H skulle vara en av dessa få, med tanke på det man sett och hört från Anna .
Åsiktskorridoren är smal . Inte bara smal , den är mer likt ett sugrör .
Den fattiga idèdebatten , och den politiska korrektheten gör att det inte blir särskilt högt i tak när olika ämnen ska luftas .
Det märks att Anna Hedenmo värjer sig mot att bli betraktad som vänster, men hon lyckas inte. Inte i intervjun och inte i Agenda. Intervjuaren redovisar fakta bakom den allmänt omfattade åsikten att journalister i allmanhet, inklusive de på SR och SVT, är vänster (inkl MP) vilket Anna Hedenmo tycks ha svårt att förstå. Men visst kan man säga att det är lätt att hitta värre exempel på vänstervänlighet än Anna Hedenmo, särskilt på SR/SVT. Anna Hedenmo bör nog helst ägna sig åt program som Min Sanning där de intervjuade får tillfälle att säga sin mening utan krav på kritisk granskning.
Paulina, ”Åsiktskorridorens bredd …….” tror jag är fullt tillräcklig men däremot djupet, borde vara mer belyst, i Public-Service program.
Hedenmo är ju en bland alla andra, som bara skummar av på ytan, tydligen uppträder hon regisserad av närmaste chef, enligt egen uppgift
i intervjun.
Agenda redaktionen borde ta intryck av UG-do och ta tag i mer konkreta och mätbara frågor, som gagnar vår utveckling i landet, därmed mer arbetstillfällen!
T.ex. vår biståndsbudget, varför prövas den inte av SVT?, dryga
SEK 40 miljarder varje år?
Motsvarar mer än en Öresundsbro varje år!
Broprojektet pågick i tio år för samma pengar – i dåtidens penningvärde drygt SEK 10 miljarder.
Infrastrukturfrågor är enormt eftersatta i detta land, det gäller både vägar, gator, järnväg och något som är helt bortglömt för allmänheten nämligen vattenledningar och avloppsledningar!
Detta är bara ett område man borde kunna belysa med god journalistik.
Sysselsättningseffekt och do utveckling utvärderad mot bistånd till det ”Svarta hål” som man saknar total kontroll över!
Tänk tanken – det kan inte vara försvarbart att lägga ansvaret för
SEK 40 miljarder per år, på en liten grupp tjänstemän på SIDA och UD!
Med förhoppning om bättre journalistik och konkreta ämnesval i SVT.
Martin Bohlin
Jag är (nästan) säker på att i tidningen Journalisten för mer än tio år (?) sedan läste ett fördömande av hushållsnära tjänster, det som idag kallas RUT. Kontentan var: en journalist skall inte ha pigor, man tvättar själv m m. Debattartikeln var författad av Anna Hedenmo. Är jag nästan säker på. Men trots upprepade frågor till tidningen får jag inget svar. Hursomhelst vore det en relevant fråga i ett ämne som blir aktuellt i valtider och där en person med Hedenmos roll i valutfrågningarna bör klargöra sitt eget offentliga ställningstagande. Mer relevant än att K G Bergström en gång på 70-talet satt i en nämnd för moderaterna i en mindre norrlandskommun (Åsa Linderborg i Özz Nujen-debatten).
Anna Hedenmo är närmast osannolikt bra! Tänk att kunna titta på program efter program utan att ”hänga upp sig” på intervjuaren.
Agenda och Min sanning. Hedenmo är lika fantastisk. Hon kan inte räcka för hur mycket som helst, men egentligen är hon given för Debatt i SVT1. Jag har kommit på mig själv att ropa efter Anna Hedenmo när programmet tappat styrning. Anna, kom till Debatt!
Anna Hedemo är bra. Professionell.
”Men vet du, jag har aldrig hört om Agenda att vi skulle vara vänster. Aldrig.”
Så mycket lyssnade Anna H på vad som sägs. Vi andra hör detta i stort sätt dagligen.
Skicka ett mejl till henne och säg det då. Om ingen gör det kommer hon inte få höra det.
Det behövs fler förnuftiga och självtänkande journalister, ja fler sådana människor överhuvudtaget, i vårt samhälle!
Du gör ett fantastiskt jobb Anna!!!
Det finns ett fåtal mycket bra journalister varav Anna Hedemo är en. Jag har nästan slutat se på Tv och lyssna på radio pga den smala korridoren. Jag skulle önska att de journalister som vågar sticka ut kan slå sig ihop och tillsammans skapa opinion. Jag tänker på AH, Katarina Gunnarsson, Janne Josefsson, Ivar Arpi, Thomas Gur. Politiker och SVT försöker uppfostra medborgare till att ha rätt åsikter. Detta liknar Nordkorea. Att ingen reagerar är fullständigt skrämmande. Alla dessa kulturjournalister med rätt åsikter (samma sätt att prata, samma klädsel) som översvämmar media med sina subjektiva tyckanden? Var kommer de ifrån? Och varför denna fördragsamhet med vänsterextremistiskt våld? Ni som är unga idag, är ni inte oroliga?
Mycket bra intervju.. Anna Hedenmo visar återigen att SVT är en DDR-kanal.. inget problem att hälften röstar MP… inget problem att det alltid är samma perspektiv som visas 10 gånger av 10..
Sen ger hon några enstaka intressanta svar.. men överlag bekräftar hon bilden av DDR-TV och hon röstar förmodligen FI eller V själv.. och har så alltid gjort..
Jag har alltid tyckt att Anna Hedenmo är en vettig person!
Det förstärktes efter en debatt hon var med på hos Publicistklubben och denna artikel förändrade inte min syn på henne som person.
Argument mot massinvandring är tex miljö, klimat och natur. 100000 personer kräver bostäder motsvarande en stor svensk stad varje år. Att flytta folk från sydliga länder till nordliga länder med kallare klimat är emot allt klimattänk. Fri invandring är klimatfientligt. Är klimatet rasistiskt?
Tack för att du bekräftar att folkstormarna bara en en grupp journalister som bara umgås med varandra och dom är rädda för att folk börjar tänka själv. Du säger det inte rakt ut men så kan man tolka det. Svensk journalism är pinsam dålig och aftonbladet samt expressen ska man inte ens ta på allvar.
En i viss mån överraskande intervju med Hedenmo.
En viss självkritik kommer fram vilket är ovanligt bland hycklande journalister.
Detta är i och för sig hedervärt.
Men Anna, första steget mot en nyfiken journalistik visavi sverigedemokraterna, är attt du överger ordet främlingsfientlig.
Detta är första steget för att komma ut ur åsiktskorridoren
[…] Läs hela intervjun hos Neo. […]