Arguably: Essays by Christopher Hitchens

Christopher Hitchens

av Danjell Elgebrant

Christopher Hitchens hade nyligen publicerat sina memoarer, Hitch-22 när han fick beskedet att han drabbats av den strupcancer som nyligen tog hans liv. Frågan är om inte essäsamlingen Arguably egentligen utgör en bättre biografi över en man vars liv så tydligt präglades av skrivandet. “Jag är inte en skribent, jag skriver”, som Hitchens själv uttryckte det.

Arguably blev Hitchens sista bok, även om den beskrevs som hans “senaste” verk när den kom ut. Få personer som lider av långt framskriden cancer kan väntas producera böcker om närmare 1 000 sidor, men kunde Hitchens skriva en så var det inte helt otroligt att han skulle skriva fler.

Ämnena är uppdelade i kapitel men flera av essäerna hade kunnat höra hemma i en annan kategori. För författaren är det naturligt att citera Milton, föra en diskussion om kriget i Afghanistan, nämna en anekdot från det egna livet samt berätta om religiöst bigotteri samtidigt som han recenserar ett verk av en relativt okänd författare från 1800-talets mitt. Det är inte helt enkelt att hitta favoriter bland texterna, även om Hitchens texter om Barbareskkrigen, med fokus på Thomas Jeffersons politik under desamma är ovanligt välförsedda med intressant trivia. Visste du till exempel att The Star Spangled Banner i Francis Scott Keys första utkast var en jingoistisk och kraftigt antimuslimsk dikt? Om detta varit mer välkänt hade vi säkert blivit påminda om det av anti-amerikaner betydligt oftare.

Hitchens är en författare som är mångsidig och ensidig på samma gång. Det räcker med att läsa titlarna på essäerna för att slås av den extrema bredden hos Hitchens. Från kriget i Afghanistan till ohyfsade vinkypare, från George Orwell till varför kvinnor inte är roliga, från John Updike till Benjamin Franklin, och så vidare. Det är helt enkelt en avsmakningsmeny av vad Hitchens har att erbjuda.

Den torra humorn finns där, liksom det gedigna researcharbetet och det starka patoset. Otaliga exempel på Hitchens nästan övermänskliga förmåga att citera rätt text vid rätt tillfälle dyker upp i boken. Man lockas att sträckläsa, trots att boken navigerar mellan vitt skilda och komplexa ämnen.

Vi har förlorat en röst som i det närmaste inte går att efterhärma (den som är utan skuld kastar första stenen) i en tid när vi hade behövt den som bäst. Nu får vi, för att ta ett godtyckligt exempel bland hundratals, aldrig läsa vad Hitchens hade att säga om domedagsprofeter den 22 december, 2012. Det är mycket, mycket tråkigt.