Läs ett utdrag:
Är det här romanen som ska vända debatten om styckmordet?
Catrine da Costa styckades av en okänd person 1984. Rättsfallet utlöste på 90-talet en våldsam diskussion om kvinnors ställning i samhället och i flera svenska pjäser och romaner förekommer hon som symbol för en skändad kvinnlighet. Amanda Ekbergs kommande roman Catrine och orättvisan tecknar i stället en bild av människan Catrine da Costa.
av Amanda Ekberg
Vintern 1984. Chefredaktören för Sveriges Kvällsblad Joakim Ceder har ett till synes problemfritt liv med en position i samhället som tryggat hans och hans vackra hustru Nadjas ekonomi. Under ytan hopar sig emellertid svårigheterna. Joakim har aldrig bearbetat ett förflutet med missbruk och han får kämpa för att kunna hantera sina minnen.
Sveriges Kvällsblad har tidigare gjort stora ekonomiska vinster tack vare polisen Lundbergs tips. Lundberg förser Joakim med direktinformation, vilket gör att Sveriges Kvällsblad alltid är de första att rapportera om stora brott. Nu råder dock nyhetstorka.
I stressen får Joakim hjälp av Lundberg att fly sin krävande verklighet. Joakim låter sig dras ned i ett moraliskt mörker där han och Lundberg tillsammans letar efter kvinnor att utnyttja på Stockholms prostitutionsstråk.
En natt på Malmskillnadsgatan visar sig för Joakim bli ödesdiger. På gatan ligger en svårt skadad kvinna, Catrine da Costa.
Det är februari, men det har Joakim inte märkt. Genom att aldrig låta vintern synas och kännas som en hel vinter, genom att stycka den i dagar och nätter och små, små stunder, lyckas Joakim överleva. Det har hållit på för länge nu, dessa nattliga bilturer med Lundberg. Men Joakim har inte längre någon uppfattning om tid: genom att mala sönder tiden liksom i en köttkvarn, försvinner den sakta och livet blir lättare.
Det har hållit på för länge nu, men denna mörka
februarinatt sitter Joakim ändå i passagerarsätet bredvid Lundberg.
”Det här blir min sista natt.”
”Blir det.”
”Var det där en retorisk fråga, eller.”
”Tolka det hur du vill, Joakim.”
”Jag menar det, Lundberg. Det känns inte alls rätt. Jag har tänkt på det länge.”
Lundberg skrattar till, han skakar på huvudet.
”Känns det inte rätt. Joakim, din stackare.”
Joakim behöver inte prata vidare. Lundberg och han får båda plats i tystnaden. Den ringar in dem, den kväver också Lundbergs språk, åtminstone för en stund.
”Är det verkligen din sista natt.”
”Ja.”
”Då ska vi väl se till att ha en rejäl avskedsfest.”
”Hm. Det ser inte så ut.”
Det är ovanligt tyst och tomt på Malmskillnadsgatan i kväll. Kanhända för att det i natt är ovanligt kallt, kölden gnager sig in genom fönsterrutorna och de båda männen huttrar trots att värmen är på. Det hänger något i luften.
”Vad fan var det där. Kolla där i hörnet.”
Lundberg vrider på nacken och backar med bilen. Joakim vänder sig nyfiket om.
”Ser du, Joakim, ser du vad det är.”
En trasig kvinnokropp ligger i det mörka gathörnet.
”Åh, herregud.”
Kvinnans kropp i en pöl av blod. Lundberg och Joakim rusar ut ur bilen. Blodet kommer från kvinnans huvud, hon ligger avsvimmad men andas. Männen sätter sig på huk och försöker få liv i henne, de skakar kroppen, de slår på kinderna med sina öppna handflator. De sliter i hennes tunna kläder. Hon är alldeles kall.
”Borde du inte larma.”
Lundberg tar ett stadigt tag kring kvinnans haka och trycker upp hennes käkar. Hon hostar, svagt, som för att inte förstöra något inuti. Hon öppnar ögonen: det är de vackraste ögon Joakim någonsin har sett, och de stirrar rakt på honom, som är han den enda människan kvar på jorden.
”Du lever!”
Kvinnan tar sig för huvudet. Joakim sliter av sig sin jacka och river upp sin skjorta; hans bara överkropp lyser i den mörka natten. Han skakar av köld, han virar skjortan kring hennes huvud och drar på sig sin jacka. Lundberg lägger kvinnan i Joakims knä.
”Det är ingen fara med mig.”
Hennes röst är späd, den är liten men orden som formas av hennes spruckna läppar är tydligt bestämda: Hon är utom fara.
”Vad har hänt.”
”Det var nån jävla torsk.”
”Vi tar dig till sjukhuset.”
Hon tittar upp, kisar med ögonen mot Joakim och Lundberg. Blicken dimmig men de två männens yttre attribut för hennes syn tillräckligt tydliga för att få henne att bli fundersam. I sina hela och rena kläder påminner de inte om hennes vanliga, smutsiga kunder.
”Jag har hört om er…”
Genast blir Lundberg mycket nervös, det syns på hela hans kroppsspråk. Också Joakim blir ängslig, hur kan hon ha hört om dem, vad menar hon.
”Hört om oss.”
”Ja, ni…”
De ser inte ut som de som är ute efter ett snabbt samlag i en mörk trappuppgång.
Hon har aldrig sett dem tidigare, men det måste vara dem hon hört om: De prostituerade på Malmskillnadsgatan talar sinsemellan om sadistiska män, dubbel-
naturer, vilka om nätterna kommer till prostitutionsstråken för att hitta kvinnor att utnyttja och tortera. Hon har själv berättat och jagats upp av historier där dessa män påfallande ofta är läkare. För henne inte oväntat – läkaren är en klassisk skräckfigur.
”Ja, ni ser ut som sådana… Ni måste vara – ni ser ut som sådana där läkare. Med knivar och så.”
Joakim och Lundberg ser på varandra: Hon måste yra.
”Vi kör henne till sjukhuset.”
”Inte till sjukhuset! Jag mår bra, jag klarar mig.”
Joakim och Lundberg studerar båda hennes ansikte. Joakim har aldrig förut ägnat minsta tid åt att betrakta något av de prostituerades ansikten, men kvinnans förfall liksom bländar honom. Det späda ansiktet inramat av mörkt hår, hennes ögon svarta, näsan rak och läpparna tunna som nylonstrumpor.
”Vad tycker du.”
Lundberg får vänta på svar, för Joakim vet inte vad han ska tycka, eller om vad.
”Jag vet inte, Lundberg.”
”Jag tror nog att det skulle kunna bli en trevlig kväll.”
”Prata inte över mitt huvud.”
Lundberg skrattar till, att prata över någons huvud kan tyckas otrevligt, även om det är en prostituerad kvinnas huvud.
”Vi tänkte ha lite roligt med dig. Vad säger du om det.”
”Men Lundberg. Hon är ju skadad.”
”Hon säger ju att hon klarar sig!”
”Jag klarar mig.”
”Fryser du inte.”
Joakim vet inte varför han frågar, varför han plötsligt överväldigats av en sådan obegriplig medömkan. Kvinnan i hans knä påminner honom om en rävunge i rävsaxen.
Hon verkar inte vara främmande för att följa med de båda männen. Rävungen är en speciell kvinna, varken Joakim eller Lundberg vet om det, men hon är känd för att aldrig tacka nej till någon. Hon tar vad hon får, hon behöver alla pengar som kan ges henne. När hon denna natt tror att dessa män är tyranniska läkare som medsystrar varnat för, tvekar hon inte ens.
Joakim och Lundberg har aldrig sett henne på gatan tidigare. Hon har precis kommit hem från Portugal, där hennes exmake finns. Exmaken, han som inte vill ha med henne att göra längre. Hon har förtappats, han vill inte veta av henne: Han som en gång älskade henne har dömt henne till ett liv utan pengar, utan rättsligt skydd, utan något att falla tillbaka på. Men hon räds inte, hon är av naturen orädd. Orädd var hon när hon chansade att lämna gatan för Portugal, hon tog alla pengar hon ägde och åkte dit, oviss om vad hon skulle mötas av. När det blev som det blev misströstade hon inte. Hon är den sortens människa som försöker förlita sig på ödet. Mycket har hon genomgått, nu senast: brutalt nedslagen av en torsk som tyckte hon tog överpris. Så var kanhända fallet, det kommer denne torsk bli varse om då han inser hon stal hans plånbok. Visst bör hon nu åka till sjukhuset, men sådant som smärta bryr hon sig inte längre om. För henne återstår endast glädjen i att hosta blod eller ätas upp av kölden. Rädslan för sjukhuset är värre.
På stapplande ben beger hon sig tillsammans med Joakim och Lundberg till bilen.
Bilfärden: Joakim vill vända sig om för att se henne, men han blickar ut över det mörklagda Stockholm.
De kommer till Stickelbärsvägen. Lundberg är gladlynt, han nynnar medan han kör upp mot parkeringen.
I lägenheten gör han sig redo för fest. Redan i hallen börjar han klä av sig. Väl i vardagsrummet får han ett anrop.
”För i helvete!”
Naken blir Lundberg anropad av en kollega.
”Fan, jag måste rusa. Helvetes jävla jour!”
Han drar på sig sina kläder, han tittar på kvinnan han skulle kalla luder. Han synar henne upp och ned och konstaterar att Joakim ensam får nöjet att skända henne.
Kvinnan skrattar, det är ett rått skratt som faktiskt skrämmer Lundberg, för han känner igen sitt eget skratt i det.
Kvinnan är inte rädd för att bli skändad; många är de män hon hört använda det ordet. De tror att de är så starka och väldiga, de tror att de på så många sätt har rätt att bruka den termen: skända. De vet inte vad skända är. De tror det handlar om något kroppsligt, de tror det handlar om att tränga in i en kvinna som egentligen inte vill, klösa upp tunn hud och märka en annan människa med sina tänder och sina lukter. Hon själv vet bättre. Hon vet vad skändad innebär: Att ha blivit fråntagen sin rätt att älska, att ha blivit av med rätten att få träffa sina barn. Att ha blivit dömd till att evigt jaga efter vind, hon skulle kunna räkna upp tusentals sätt hon blivit skändad på. Men sexuellt kränkt: aldrig. Sexualiteten existerar inte för henne, den är förknippad med mäns ursinne, den är förkroppsligad i de desperata som knackar henne på axeln eller trycker in henne i ett hörn. Det finns egentligen ingenting skrämmande över dem: De är endast rovdjur utan mörkerseende.
Lundberg rättar till skjortan och försvinner utan ytterligare ord. Han lämnar Joakim ensam med rävungen.
Hon sätter sig, som hemvan, i soffan. Joakim känner sig obekväm, han vet inte hur hantera situationen. Han har aldrig varit utan Lundberg vid tillfällen sådana som detta. Det har alltid varit de två: tillsammans, som en enväldig duo, har de slagits och våldtagit. De har bränt otaliga som häxor på bål. Utan Lundberg är Joakim inte alls sådan. Joakim kan skylla alla nätter på Lundberg, som förgiftat och förgjort honom. Med lock och tvång, det vill Joakim vidhålla, har Lundberg drivit honom mot fördärvet. Varje morgon har han återuppstått: Han har gått till arbetet, han har gått på sina möten, han har ätit sin lunch.
Den där sexuella ilskan. Han vill inte tänka på den.
Hon sitter där, uppkrupen i soffan. Hon har benen intill kroppen.
”Vill du ha kaffe.”
”Om jag vill ha kaffe.”
”Jag tänkte att.”
”En grogg. Vin.”
”Vin. Jaha.”
Kvinnan ler, Joakim kan intet annat än le tillbaka. Han reser sig från soffan och går in i köket där han korkar upp en flaska rött. Han blåser dammet ur två vinglas, häller upp och förser kvinnan med ett glas. Hon sveper glaset och gestikulerar om påfyllning. Ivrigt fyller Joakim på.
Där sitter de och dricker. De har vilat i tystnaden, men de ska börja tala med varandra. Det finns så mycket som måste bli sagt.
”Har du älskat någon.”
Kvinnan får problem att svälja sitt vin. Hon harklar sig, vet inte vad hon ska svara.
”Menar du en man.”
”Ja.”
”Jag använder inte det ordet, men jag har hållit av många män. Och nu ikväll har jag blivit sjuk av att jag inte kan få den jag vill ha.”
”Sjuk, som prinsarna i Tusen och en natt, som inte kunde äta eller dricka av bara kärlek.”
”Äta kanske. Dricka kan jag alltid.”
Hon skrattar till, höjer sitt glas.
”Skål.”
”Skål.”
Joakim hämtar mer att dricka, han sätter sig till rätta igen. Nu: lite närmare denna för honom mystiska kvinna. Hon är som glödgat vin med starka kryddor, så olikt allt annat verkligt.
”Så. Vem är det.”
”Det kan du inte tvinga mig att säga.”
”Men…”
Joakim vet inte varför han så gärna vill veta vem hon är förälskad i, men både hans sinne och hans kropp kräver ihärdigt hennes svar.
”Men, men om jag ber dig som en jämlike, som en vän. Vem är det.”
”Det kanske är du.”
Och så tystnaden. Elektriciteten kommer tillbaka. Joakims ögon glöder. Han önskar han kunde få slå henne nu. Han önskar att han fick tränga in i henne mot hennes vilja.
”Vi kanske ska göra det jag betalat dig för.”
”Absolut.”
Kvinnan höjer sitt glas, hon nickar ännu en skål mot Joakim och dricker upp det sista. Så reser hon sig, hon ställer sig framför honom.
”Vad vill du göra då.”
Joakim finner inga ord, han vill hitta de bevingade orden. Men de har flugit iväg, han försöker sträcka sig efter dem men når dem inte. Han lägger sig raklång över soffan, likt ett offer ligger han där, som inväntar han sin avrättning. Kvinnan sätter sig gränsle över honom.
Det var hon som skulle vara offret!
Simmande i offerlammets blod skulle Joakim inte alls bry sig om smärta eller lidande. Tvärtom: finna det ljuvligt helande. Nu sitter hon över honom. Joakim lämnar kärleken till Nadja, han kryper ur den. Joakim och kvinnan går nakna in i köket.
Joakim och Lundberg brukar använda saxar och rivjärn. Dessa köksredskap står i diskhon, fulla av hudrester och små, små hårstrån.
Joakim lägger kvinnan på köksbordet. Han önskar övermanna henne, men det kan han inte, det vill han inte. Istället blir hennes blottade kropp ett vetenskapligt schema, Joakim utmärker tryckpunkterna med sin penna. Dessa tryckpunkter, de ska komma att framkalla anfall, ryckningar, melankoli, förlamningar och kärlek.
De är inte klara för natten. De ligger i sängen. Mjuka fingrar leker över Joakim hud, de går på upptäcktsfärd i detta de aldrig för gamlas paradis. Mellan vita lakan gungar de, ingen står bakom och puttar på. Hon andas i hans öra, kastar varma andetag på honom. Imman av hennes konturlösa lufthav fäster sig som en tunn slöja kring hans kropp.
”Känner du hur hela världen gungar.”
Hon skrattar. Med sina händer tar Joakim tag i hennes ansikte. Hans tunga slickar hennes hals och han kysser henne. Hon besvarar kyssen, med lika stor hunger som han. Men Joakim vet inte vad hon hungrar efter.
När de ligger i sängen mellan hoptrasslade lakan, andas de ut och vet att det är slut.
Eller är det början.
”Vad heter du.”
Joakim flämtar fram frågan. Kvinnan reser sig ur sängen. Hon samlar ihop sina kläder, låter dem dölja hennes bröst.
”Jag ska gå.”
Joakim tittar på henne, han söker hennes ögon. Hon skakar på huvudet.
”Vill du verkligen veta det, vill du verkligen veta vad jag heter. Ett namn kan plötsligt göra mig till människa.”
”Jag tror du är så mänsklig man kan bli.”
Hon går mot dörröppningen, hon stannar och vänder sig om.
”Catrine.”
Så är hon försvunnen.
Joakim klär på sig, han låser lägenheten och bestämmer sig för att promenera. Han vandrar längs med Stickelbärsvägen, Vallhallavägen, Odengatan. Han har en gång som den som går mot sitt öde.
Läs en intervju med författaren Amanda Ekberg.
hej Amanda!
Ifall du ser den här kommentaren så vill jag bara säga att det var det bästa jag läst det du skrev. Sättet du skrev på är så vackert. Som om man vore där. Jag har själv fått min inspiration ifrån händelsen med Catrine da costa men nu när jag läste din roman om henne så gav du mig mer inspiration till att fortsätta kämpa i mitt liv och aldrig ge upp.
Du är min förebild!