Recension:

Ännu den nya världen

av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson recension Lennart Pehrson Den nya världen USA amerikanism Karl Oskar Kristina utvandrare Neo nr 3 2014Bengt Ohlsson recension Lennart Pehrson Den nya världen USA amerikanism Karl Oskar Kristina utvandrare Neo nr 3 2014

  Den nya världen är ett praktverk, som det brukar heta, den första delen i en trilogi om utvandringen till Amerika, sedermera USA, och man blir lite tagen av själva ansatsen; det här är en författare och ett förlag som tar ifrån tårna och brassar i med hela storbandet. Denna första del är på 476 sidor, och om du skulle få för dig att ta med den att läsa på allmänna samfärdsmedel kommer du att drabbas av någon form av kotförskjutning. Bengt Ohlsson recension Lennart Pehrson Den nya världen USA amerikanism Karl Oskar Kristina utvandrare Neo nr 3 2014

  Lennart Pehrson börjar med smålänningen Jonas Brunk som kom inseglande i New Yorks hamn sommaren 1639, fast då hette staden Nya Amsterdam, kolonisatörerna var holländare och Broadway hette Breede Wegh. Så småningom hollandiserade Brunk sitt efternamn till Bronck, och det är efter honom stadsdelen Bronx fick sitt namn.

   Det är ofta intressant och bitvis rörande att följa Pehrsons nedslag bland alla svenskar som underkastat sig veckovis av sjösjuka och allt mögligare brödskivor för att söka sig ett bättre liv Där Borta. Och det började långt innan Karl Oskar och Kristina satte sin surmulna kärra i rörelse från sina stenbemängda åkerlappar.

   Det är en hisnande blandning av urspårade adelsmän som skickats ut av guldhungriga handelshus och revanschlystna monarker; holländare, spanjorer och engelsmän försöker lägga den nya sköna kontinenten för sina fötter, indianerna mutas med vackert skimrande glaspärlor och hålls på gott humör av eldvatten som bränner dödsskönt i kistan. Ibland langar kolonisatörerna in ett gevär i byteshandeln och vet inte till sig av förtrytelse när rödskinnen vänder pipan mot dem själva.

   Svenskarna ville tidigt vara med på tåget, men även om bosättningen ”Nya Sverige” vid Delawares strand blir en ganska patetisk fotnot i vår koloniala historia finns det alltid en Axel von Fersen som skickas över av Gustav III för att undersöka om det finns någon liten koloni som vi kan få trösta oss med (det bidde Saint-Barthélemy, en nådegåva av Ludvig XVI), eller en Fredrika Bremer som upptänts av Alexis de Tocquevilles studier av den amerikanska demokratin och åker över i hopp om att hitta en ny demokratisk människa och suckar längtansfullt: ”Hvad vill jag i Amerika? Se hvad verkan dess demokratiska institutioner ha på den enskilta meniskan och dess lif. Är hon god? Är hon lycklig? Är hennes enskilta lif förädlat genom det allmänna lifvets inflytande; verkar hennes enskilta lif förädlande på det allmänna?” Bengt Ohlsson recension Lennart Pehrson Den nya världen USA amerikanism Karl Oskar Kristina utvandrare Neo nr 3 2014 citat

   Impulser, idéer och intryck skumpar fram och tillbaka över Ossianen.

   Det är ganska vackert.

   Pehrson låter oftast poängerna sväva fint i luften utan att driva ner dem med tröttsamma hammarslag. Genom århundradena har vår syn på Amerika präglats av de kast mellan svärmiska drömmar och snörpigt förakt som än i dag lever på kultursidorna. Med en stark slagsida åt det snörpiga föraktet.

   Han passar också på att skedmata oss med historien om hur USA bildades under svåra födslovåndor, och i tider när vi kväver suckar över alla barnsjukdomar som härjar den arabiska vårens sköra demokratier är det nyttigt att påminnas om USA:s krokiga väg, med ett inbördeskrig som skördade 750 000 människoliv, fler än landets övriga krig sammantagna.

   Han låter oss betrakta slaveriet i sydstaterna genom den tidens svenska ögon, och hur många emigranter konstaterade att slavarna på det stora hela behandlades hyggligare än pigorna och drängarna hemma i Sverige, som slet hund från sex på morgonen till nio på kvällen. Desto tröttsammare blir det däremot när Pehrson ägnar stor energi åt att visa att svenska slavägare minsann lät piskan vina lika mycket som alla andra. Som om någon hade trott något annat. Hans indignation känns behagsjuk.

 Men det är gnäll i marginalen. I den här boken blir historien levande. Pehrson fångar emigranternas storögda fascination inför ett land där makten och välståndet inte går i arv utan erövras, och går att erövra, genom hårt arbete. Och ”den nya världen” fortsätter att locka de fattiga och förtrampade. Det finns gott om gälla skildringar av de papperslösa mexikanska fruktplockarnas villkor i USA. Och ändå vill de flesta inget hellre än att stanna.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar