Krönika:

Ängsligt god vilja

Om förstatligandet av samhället.

av Fredrik Johansson

Fredrik Johansson krönika public service civilsamhälle Neo nr 2 2014

2014 har inletts med flera uppjagade diskussioner om public service.

Många har varit kallade för att bedyra hur de ”älskar” public service, hur enastående viktigt ”uppdraget” är och att man framförallt måste vara ”trovärdig”.

Kulmen var en fantastisk hypotetisk diskussion om hur radioledningen skulle förhålla sig till ett nazistiskt parti med representation i någon vald församling. Vad säger reglerna om saklighet och opartiskhet om det ariska raskriget?

En bra regel i livet är att man ska ta det man gör på allvar, vilket är något annat än att med ett allt mer himmelssvävande allvar prata om det man gör. Fredrik Johansson krönika public service civilsamhälle Neo nr 2 2014 citat

För det finns något här som är allvarligt på riktigt. Och det handlar mindre om hur programmet Plånboken eller Melodifestivalen förhåller sig till nazister, än om vår syn på statens relation till viktiga samhällsfunktioner.

Diskussionen om public service visar hur vi låter staten ha en självklar roll i samhällsfunktioner där denna roll inte borde vara så självklar.

Inget provocerar företrädare för public service mer än antydningar om att deras verksamhet vilar på politiska beslut. Att finansieringen är kopplad till en apparatskatt som allt mer desperat griper runt sig för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Eller att styrelser och ledningar utses genom vagt maskerade politiska processer. Vi ska låtsas som om det regnar, eller till och med att det verkligen är ”oberoende television”.

Public service finns i många länder och det förekommer säkert att dess liturgi tarvar lika storslagna ord. Men i Sverige är den del av ett bredare mönster. Vi lever i en sorts den ängsliga goda viljans förstatligande av samhället.

Till en del handlar det nog om den extremt positiva syn som svenskar har på staten. I många andra länder skulle en politisk ambition att ”stötta” viktiga samhällsfunktioner mötas med ett gapskratt eller handgripligt motstånd. Public service i länder som Italien och Ryssland har – för att uttrycka sig försiktigt – rätt blandat rykte. Inte minst i Sverige.

I Sverige säger ryggmärgsreflexen och fokusgrupperna att staten måste ta ansvar för allt som är viktigt: kulturen, idrottsrörelsen, frivilligorganisationerna, de politiska partierna, näringslivet, medierna. Vi har till och med en ”civilsamhällespolitik”. Och snart en ny myndighet: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Vi har alltså en politik för den del av samhället som ska ligga utanför politiken. Och denna politik behöver en myndighet. För att travestera Robert Putnam, civilsamhällets kanske mest kände forskare: Staten åker runt och bötfäller den som bowlar ensam.

Inga paralleller i övrigt, men auktoritära och totalitära regimer har alltid velat kontrollera och styra civilsamhället. Människor som kuckelurar i religiösa församlingar, idrottsföreningar, nyhetsredaktioner, teaterklubbar eller läsecirklar kan man inte lita på.

Sverige är ett stabilt och demokratiskt land. Att vi litar på staten är lite naivt och fantasilöst, men det är inte säkert att alternativet är bättre. Men när politiken utsträcker sig till varje samhällsområde blir vi fattigare. Inte omedelbart ekonomiskt, men som samhällsmedborgare. Civilsamhällspolitiken må förvaltas av några av vårt lands mest lysande byråkrater. Ansvaret för samhället måste vi ta själva.

Fredrik Johansson krönika public service civilsamhälle Neo nr 2 2014 Anders Borg

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar