Allt är inte ruiner

Syriens historia och befolkning ger hopp om att landet ska kunna resa sig efter kriget.

av Dick Harrisson

Syrien är i krig, med dödssiffror på över hundratusen män, kvinnor och barn. Bilderna som når oss är fasansfulla. Journalister som har modet att bege sig dit riskerar att kidnappas. Samtidigt är det en av få sanningar som historien har bibringat oss att inget består, ej heller krig. Det kommer en tid då syriska nyheter inte lär hemsöka massmedier på samma sätt som idag, utan då risken är överhängande att landet och dess problem glöms bort. Att lägga ett land till handlingarna är blott alltför lätt om man vet för litet om det. Jag har rest mycket i Mellanöstern. Det har lärt mig att det finns några saker som, trots allt, får mig att känna hopp när jag tänker på Syrien.

(1) Människorna. Vad beträffar attityderna från lokalbefolkning – allt från ministrar till affärsägare, resebyråmänniskor och vanligt folk på gatan – står Syrien i en klass för sig. Inget ont om Jordanien och Egypten, men den allmänna vänlighet och hjälpsamhet som jag mött i Syrien saknar motstycke i dessa länder. Väl att märka har de personer man lär känna när man arbetar som historisk ciceron i Syrien tillhört skilda politiska läger, såväl regimtrogna som regimkritiska, men bemötandet har varit lika hjärtligt oavsett motpartens religion och ideologi.

(2) Kulturminnena. När Syrien väl får fred kan landet luta sig mot några av de mest imponerande och (än så länge, i alla fall) välbevarade kulturminnena i vår del av världen. Här finns Krak des Chevaliers, en intakt jättefästning från 1200-talet, så skickligt byggd av johanniter att den ännu har militärt värde. I öknen ligger Palmyra, med isolerade begravningstorn som leder tankarna till fantasyfilmer, och det stora, bortglömda Sergiopolis, en pärla i sanden inte långt från Eufrat, vars murar och cisterner har legat öde sedan medeltiden. I ruinstaden Ugarit vid kusten skapades det första alfabetet för mer än tre årtusenden sedan, innan ett sjöfolk lade bronsåldersstaden i aska. Akustiken i den romerska teatern i Bosra, Haurans svarta stad i söder, är oöverträffad, och ingen kan undgå att häpna över mosaikerna i Umayyadmoskén i Damaskus. I ruinerna efter Sankt Simeons basilika, strax utanför Aleppo, är det excentriska pelarhelgonets sittplats från 400-talet ännu bevarad.

(3) Överlevnad. Detta är inte första gången Syrien trasas sönder. Forntidens stormakter, med egyptier och hettiter i spetsen, gjorde upprepade gånger landet till ett slagfält. Några av de mest ryktbara fältslagen och belägringarna i världshistorien ägde rum här, alltifrån den av Ramses II glorifierade drabbningen vid Kadesh på 1200-talet f.Kr. Perser, greker, romare, araber, korsfarare, turkar och mongoler förvandlade städerna och den omgivande landsbygden till ödemark. Förtryckare har följt på förtryckare. Det är ingen slump att det urstarka citadellet i Aleppo ger intryck av att ha varit konstruerat för att stå emot värsta möjliga attack: i hundratals år var krig regel snarare än undantag. Men efter varje erövring reste sig städerna, byarna, klostren och gårdarna och hantverk och jordbruk kunde blomstra. Än idag producerar syrierna varor i världsklass, oavsett om man blickar mot textilier eller tvål, låt vara att vinproducenterna har åtskilligt att lära av grannarna i Libanon. Människor, kulturminnen och kapacitet för överlevnad. Detta är också en del av Syrien.

Tre syriska måsten
1. Korsriddarborgarna – Krak des Chevaliers, Saône, med flera. Autentiska medeltidsdrömmar som får de miljöer vi associerar med Ivanhoe och Arn Magnusson att framstå som bleka kopior.
2. Palmyra, oasstaden vars väldiga ruiner, mitt i öknen, ännu ekar av kommers och kreativitet för två millennier sedan.
3. Aleppo – i dag ett sorgligt slagfält, för några år sedan en blomstrande marknadsstad som badade i guld, lavendel, citrusfrukter och olivolja i skuggan av världens mest formidabla citadell.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och kolumnist i Neo