Intervju: Marika Lindgren Åsbrink

”Allmännyttan gör oss solidariska”

Lägenhetsägare är egoister, euron är misslyckad och Jan Björklund är det bästa med alliansregeringen. Neo har mött Marika Lindgren Åsbrink, som också förklarar varför socialdemokratin är så dyster.

av Mattias Svensson

Hon förklarar sitt politiska engagemang med ett diagram. Bara det är en anledning att intervjua Marika Lindgren Åsbrink. På bloggen Storstad blandas analys av ekonomisk statistik med utdrag ur gamla socialdemokratiska partiprogram. Med underbyggd analys och egna tankar som inte nödvändigtvis följer partilinjen tillhör Lindgren Åsbrink Socialdemokraternas framtidsnamn. Hon är ekonomisk rådgivare till Håkan Juholt och biträdande sekreterare i Socialdemokraternas programkommission, som under året ska ta fram ett nytt partiprogram till kongressen i april 2013. 

Så vad visar då det där diagrammet? ”År 1991 var medelinkomsten i den stadsdel som hade lägst medelinkomst 72 procent av medelinkomsten i stadsdelen med högst inkomster. År 2007 hade andelen krympt till 47 procent. Klyftorna har alltså ökat. Kraftigt.”

Du visar på din hemsida ett diagram där det framgår att alla grupper fått det bättre sedan 1991 men att några fått det ännu bättre än andra. Varför är det ett stort problem?

– Som socialdemokrat är en av mina viktigaste utgångspunkter att frihet är möjligt bara genom jämlikhet. Ojämlikheten är kopplad till hälsa, sociala problem och karriär och detta stör människors fria vilja.

Innebär inkomstskillnader med nödvändighet klyftor?

– Nej. Jag vill inte att alla ska ha det likadant eller att alla jobb ger samma lön. Däremot ska möjligheterna vara lika i starten. Skillnader i hälsa, karriärval med mera kommer att variera, men slumpmässigt snarare än efter olika förutsättningar. Det kräver en politik som griper in och kompenserar.

När är vi framme, när är männi-skor så pass jämlika att de kan lämnas ifred med sina egna val?

– Det är förstås en utopi. Vissa inkomstskillnader behövs i ett samhälle även om de kommer att reproducera skillnader i möjligheter, som behöver kompenseras. Det är ett pris vi får betala som jag tycker är okej.

Du har gjort en genomgång av gamla partiprogram och har ett citat från partiprogrammet 1975 som du skriver att du tycker om: ”Den som segrar i konkurrensen, eller har blivit stark nog att genom monopolbildningar skydda sig mot konkurrens, tillägnar sig därmed en större andel av samhällets resurser än den som förlorar i denna kamp. Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för hela samhällets utveckling, för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna.”

– Jag vill inte politiskt slå fast en livsstil, men vi påverkas vare sig vi vill eller inte av de här faktorerna. Den som äger sin bostad får till exempel anledning att motsätta sig nybyggen, flyktingförläggningar, missbruksvård och annat som hotar det ekonomiska värdet på lägenheten. Då beter vi oss på ett helt annat och mer konkurrerande sätt mot varandra.

– Jag vill inte hindra olika boendeformer, men för mig är det här ett argument för att värna allmännyttan och hyresbostäder. På så vis kan politiken uppmuntra mer solidaritet. 

Lustigt. Jag brukar använda samma argument för stärkt äganderätt och exploateringsrätt. De som vill blockera nybyggande bor redan på plats och kan rösta och debattera, men den som vill flytta in har inte rösträtt i kommunen.

– Jag är inte i sig emot äganderätt, ibland kan det stärka solidariteten att värna äganderätten.

Du konstaterar också: ”Inget tidigare partiprogram är så dystert som 1990 års.” Det präglas av miljöförstöring, kärnvapenhot och kapitalets internationalisering. 

– Det var förvånande. Jag trodde att den här dysterheten kom med 90-talskrisen, de tuffa besparingsbesluten och insikten om att den offentliga sektorn inte bara kunde byggas ut. Men den kom tidigare, känslan av att vi har haft makten länge men ändå har det inte blivit som vi vill. Att det inte är så lätt. En mera nykter syn.

Socialdemokratin har verkat lite dyster sedan dess. Känner ni er lite vilsna i samtiden?

– Politik är ju bara en maktsfär i samhället. En sfär som granskas väldigt ingående. Kapitalet, en annan maktsfär, granskas inte alls på samma sätt. I västvärlden har dessutom politikens maktsfär minskats. På demokratisk väg och genom politiska beslut, men i dagens globaliserade värld finns ingen stat med samma befogenheter som förr.

En del menar att svaret på den utmaningen är ökad överstatlighet, att eftersom marknaden internationaliserats måste också politiken göra det.

– Visst, som utopi, men en övernationell demokrati ligger så enormt långt bort från var vi befinner oss i dag. Många länder är exempelvis inte demokratier.

Du har även varit kritisk till försöken på EU-nivå, inte minst europrojektet.

– Euron var ju verkligen ett politiskt projekt. Ekonomiskt fanns det goda skäl emot och dem fick vi taldel av redan på A-kursen i nationalekonomi som jag hade läst när vi folkomröstade 2003. Det fanns grundläggande inbyggda brister i systemet.

Men var det inte en bra politisk ambition?

– Jag tycker att EU-samarbetet är bra. Men i det här fallet fanns en ambition att driva på som om folk inte längre primärt var medborgare i sina egna länder. All politik måste baseras på kunskap och i det här fallet bortsåg man från hur det såg ut.

En av dem som var med och sjösatte euron på toppmötet 1997 var Göran Persson. Menar du att han gjorde fel?

– Fel och fel. Jag röstade nej i EMU-valet och tycker fortfarande att jag gjorde rätt i det.