Aceh can’t fail
För två år sedan slog shariapolisen ner på de indonesiska punkarna och skulle lära dem veta hut. Nu har tuppkammen växt ut igen. Mia Holmberg Karlsson rapporterar från en bortglömd ungdomsrevolt.
av Mia Holmberg Karlsson
Den indonesiska provinsen Aceh, på ön Sumatras nordspets, är en av världens mest olycksdrabbade regioner. Naturkatastrofer och inbördeskrig följdes 2004 av tsunamikatastrofen som berövade nästan 200 000 människor livet. Och det är just så som vi i Sverige känner Aceh. Få är medvetna om att provinsen, som enda region i Indonesien, sedan ett tiotal år tillbaka tillämpar muslimsk sharialag – en lagstiftning som blir alltmer drakonisk för varje år som går. Strax före jul 2011 var Aceh tillbaka i världens blickfång. Sextio ungdomar arresterades under en punkkonsert och togs till en polisskola för att genomgå ett så kallat ”moraliskt rehab”, en slags religiös omskolning. Världen häpnade över bilderna på ungdomarna som tvångsrakades och tvångsbadades av Shariapolisen, eftersom deras stil inte var förenlig med muslimsk tro. Men vilka var dessa unga indonesier? Och hur ser deras liv ut i dag?
Under dagtid ser de ut precis som du och jag, Acehs punkare. De går i skolan, jobbar, pluggar på universitetet. Går till moskén. Det är inte förrän framåt kvällen, när den blodröda solen sjunker i Andamansjön och mörkret faller över Banda Aceh, som de förvandlas till sina rätta jag. På med de trasiga jeansen med kedjor och kängorna med snörning långt upp på smalbenet. I med
piercingar och hårgelé. Minst en burk om dagen går åt för att få det svarta håret att stå rakt upp. Det är varmt, speciellt med kängorna, men det är det värt. För att vara punkare i Banda Aceh handlar inte bara om att gilla en viss sorts musik och att vilja uttrycka det med sin klädsel och hårstil. Det handlar om en politisk protest och om att bryta mot lagen. Mot muslimsk sharialag.
Jag hade bott i Indonesien i nästan ett halvår när jag först hörde talas om Acehs utsatta punkare. Situationen i Aceh kände jag till sedan länge, men jag hade aldrig riktigt tagit mig tid till att fundera över hur livet gestaltade sig för de unga i regionen. En torsdagskväll i Yogyakarta spelade ett lokalt reggaeband på omåttligt populära Bintang Bar, döpt efter Indonesiens lika populära nationalöl. I pausvilan anslöt sig en av bandmedlemmarna till vårt sällskap. I skenet av stearinljus berättade han om en musicerande kompis som upprepade gånger blivit arresterad på grund av sina kläder och sin musiksmak. Vi sköljde ned hans historia med en kall klunk Bintang, men den lämnade mig aldrig riktigt. Efter några dagar blev min nyfikenhet för stor och jag sökte upp punkaren i fråga. Det var så jag lärde känna Wahyu.
Wahyu Muchlisa är 21 år och har varit punkare i en tredjedel av sitt liv. I dag är han sångare i bandet Trotoar Chaos. Han var bara tolv när tsunamin svepte in över hans hemstad Banda Aceh och ödelade provinsen. Då hade redan sharia-
lagarna varit i bruk i några år men inte fått något riktigt genomslag. Efter tsunamin förändrades allt. De överlevande behövde förstå, sökte en förklaring till varför det hemska hänt dem.
– Folk trodde att tsunamin var ett straff från Gud eftersom vi inte varit tillräckligt goda muslimer, säger Wahyu.
Lagarna började bli allt hårdare och tillämpas allt mer urskillningslöst. Kvinnor fick inte längre vistas ute utan den obligatoriska slöjan – jilbab – och heltäckande klädsel. Ogifta män och kvinnor som umgicks på tu man hand riskerade plötsligt både spöstraff och tvångsgiftermål. Att dricka alkohol anses i dagens Aceh som ett tillräckligt allvarligt brott för att bli piskad inför publik och 2009 infördes stening på straffskalan. Shariapolis patrullerar gatorna efter mörkrets inbrott för att se till att lagarna följs.
Wahyu skräder inte orden när jag frågar om den lokala regeringen:
– Banda Aceh vill vara nåt fucking Mecka, säger han.
– Det är bara ett enda stort fucking äckligt hyckleri. Det handlar om att förstöra människors liv, bara för att kunna hämta ut belöningen i himlen.
Acehs ”ulama” – ett råd av muslimska lärda – har lagt ett förslag på en lag som ska förbjuda punkstilen. Men Wahyu tror inte att det kommer bli någon större ändring om lagen tas i bruk:
– Det kan inte bli så mycket värre än vad det redan är, säger han.
När sextiofem ungdomar arresterades i samband med en punkkonsert i Banda Aceh i december 2011 väckte det stor uppmärksamhet. Över hela världen spreds bilder på hur det gripna punkarna togs till en polisskola och fick genomgå ”moraliskt rehab”, en sorts muslimsk omskolning. Först rakades håret av – tjejerna klipptes enligt modet hos kvinnliga poliser – och sedan slängdes de i en sjö för ett ”heligt bad”. Polischefen Iskandar Hasan, förklarade: ”Vi kommer att byta ut deras äckliga kläder. Vi kommer att ersätta dem med fina kläder. Vi kommer att ge dem tandborstar, tandkräm, shampo, sandaler och böneutrustning.”
Wahyu var inte bland de gripna, men det var flera av hans vänner, däribland ”Roby” som inte vill uppge sitt riktiga namn.
– Det är inte för att jag är rädd, säger han till mig.
– Men jag har redan fått utstå så mycket skit. Jag vill ha lite lugn och ro nu.
Robys hår har vuxit bra sedan han tvingades gå i Shariapolisens moralskola. Han beskriver ögonblicket när han såg sin omsorgsfullt odlade tuppkam trilla till marken som ”fasansfullt”. Nu är den på god väg uppåt igen. Underarmarna är fulla av tatueringar och i underläppen hänger en stor ring. Han strålar av självförtroende genom webbkameran när han visar upp sina kroppsmålningar för mig via Skype.
Jag undrar vad som egentligen hände den där dagen, på konserten?
– När polisen tog oss blev jag rejält slagen, säger han.
– De var så många, vi kunde inte slå tillbaka. Vi ville bara att det skulle ta slut. Mina piercingar blev konfiskerade och kläderna jag hade på mig har jag aldrig sett igen. Men jag var aldrig rädd. Jag vet att vi har lagen på vår sida. Den universella lagen.
I september i fjol tog en 16-årig flicka sitt liv efter att hon hade blivit antastad av Shariapolis på en popkonsert, där hon suttit för nära en killkompis. Polisen kritiserar hennes tajta byxor och kallar henne prostituerad, något som plockas upp av lokala tidningar som dagen därpå skrev att sexarbetare arresterats. Tre dagar senare hittade hennes pappa henne hängande
från takbjälken i hennes flickrum.
Lagen om förbud mot tajta byxor är inte den enda som begränsar kvinnors vardag i Aceh. Den senast införda sharialagen förbjuder kvinnor att dansa offentligt. ”Vi får inte låta bevarandet av kultur förstöra islamska värderingar”, kommenterade Acehs distriktschef Mohammad Thaib. Nyligen presenterades även ett förslag på att förbjuda kvinnor att sitta grensle över motorcyklar och mopeder när de åker som passagerare, eftersom kvinnor är ”ömtåliga varelser”. Själv blir jag stel av rädsla bara av tanken på att sitta i damsadel i den kaosartade trafiken i en storstad som Banda Aceh.
Både Roby och Wahyu skrattar när jag frågar om de nya lagarna.
– De kan stifta vilka lagar som helst, de kan arrestera hur många som helst, det kommer inte att göra någon skillnad, säger Roby.
– Tack vare Facebook och sociala medier har vi insett vad det innebär att leva som fria människor. Vi kommer inte att ge upp utan kamp.
Roby har en flickvän sedan ett år tillbaka. Hennes föräldrar låter dem träffas hemma hos henne, men utomhus får de vara försiktiga. Det blir inget hångel i solnedgången på Banda Acehs strand, åtminstone.
– Problemet är att de försöker bestämma vad det innebär att vara troende muslim, fortsätter han.
– Jag och mina kompisar går alla till moskén. Vi kammar håret, tar av oss våra piercingar och ser ut som alla andra. När vi har bett klart så sätter vi i dem igen. De förstår inte att det inte är dina kläder, din frisyr eller din musiksmak som avgör om du är en bra muslim eller inte.
Wahyu är mindre diplomatisk i sin kritik av Acehs regering:
– Jag hatar dem. Jag hatar inte religionen, jag hatar dem som tvingar människor att leva efter religionens lagar. Jag bryr mig inte om vad människor tror på, så länge de låter andra vara ifred. Men det gör man inte i Aceh.
Illiza Sa’aduddin Djamal är vice borgmästare i Aceh. 2011 förklarade hon att punkarna var ”ur synk” med islam. ”Ursäkta, internationella medier, men vi kan inte tolerera det här”, sa hon till amerikanska Global Post. ”Om vi ser dem på gatan så kommer vi att omskola dem igen. Om vi är tillräckligt framgångsrika, så kanske vi till och med kan förhindra att en ny punkare föds.”
Jag tänker på Wahyu, Roby och deras kompisar. Någonting hos dem fyller mig med tillförsikt. Kanske är det deras sätt att tala om regeringen, deras totala oräddhet eller kanske bara det faktum att jag inte kan föreställa mig Roby utan tuppkam. Jag känner mig övertygad om att inga politiker kommer kunna hindra deras barn från att bli punkare om de vill eller från att klä sig som de vill. Eller från att kyssas i den röda solnedgången på Banda Acehs vita sandstrand, så klart.
