Petrus Kukulski

"De pratade med polska regeringen"

Sean Banan gick upp på biograferna, Melodifestivalen leddes av kvinnan bakom muslimparodin Syster Khadidje och den svenska EM-låten sjöngs av en apa med chilensk brytning. 2012 skrattar Sverige åt invandrarkaraktärer. Neo har pratat invandrarskap och polska nerver med copywritern Petrus Kukulski, som hotades med rättssak efter skoj med polacker, och vars chilenska apa hade fått vara med i Melodifestivalen – om den blivit finne.

av Paulina Neuding

Petrus Kukulski Alejandro Fuentes Bergström intervju Paulina Neuding Neo nr 5 2012

– I somras fick jag leva som en popstjärna, fast under ett bord. Jag blev intervjuad överallt, och satt och hukade och höll i den här dockan.

Det säger Petrus Kukulski när han tar emot i reklambyrån Honestys lokaler. Han har precis haft en hit med EM-låten Jag fullkomligt jublar tillsammans med Dogge Doggelito. Det är Petrus som sjunger som karaktären Alejandro Fuentes Bergström – en leksaksapa med bred spansk brytning, vars främsta intresse är att hålla ordning på mappar och postit-lappar på hemmakontoret. Nu verkar han vara på väg att bli folkkär.

– Under fotbolls-EM var det 5 000 pers på Norra Bantorget. Jag satt under ett bord på en scen med en mick och såg knappt åt vilket håll jag pratade. Det var lite bökigt, men samtidigt skönt, för det hade varit svårt att komma in i rollen om jag hade kunnat se alla människor.Petrus Kukulski intervju Paulina Neuding Neo nr 5 2012

Det är här, för reklambyråns räkning, som Petrus och kollegan Martin Marklund har skrivit och spelat in filmklippen med apan Alejandro Fuentes Bergström. Efter en säsong i God natt jord på SVT fick han medverka i ett tiotal reklamfilmer för inkassoföretaget Intrum Justitia, en kampanj som bland annat belönades med branschutmärkelsen Guldskrift i Guldägget 2009. Sedan dess har Alejandro levt vidare på Youtube, med hundratusentals visningar.

†Hur kom ni på karaktären Alejandro?

– Martin och jag var på en filminspelning för Telia, och satt i ett rum som såg ut som ett typiskt hemmakontor med en massa mappar. Och där på en hylla hittade vi den här handdockan i form av en apa. Det var perfekt timing. Han har en fantastisk blick, jag hade aldrig sett en sådan apa förut. Sen kopplade vi ihop hans uppsyn med de här mapparna och så fick han sin chilenska brytning, fråga mig inte varför. Jag hade en kompis från Uruguay när jag växte upp, tror jag snappade upp brytningen från honom.

– Alejandro levde sitt liv i två, tre år tills vi fick tillfälle att ha med honom i en kampanj för Intrum Justitia. Och det var ju perfekt, eftersom företaget står för struktur, pengar och ordning och reda.

†Var de inte oroliga för att göra reklam med hjälp av en leksaksapa som pratar med brytning?

– Absolut. Men de fick vara med hela vägen i produktionen och blev nöjda med resultatet.

Det är inte första gången som Petrus Kukulski uppmärksammas för sin humor kring invandrarskap. 2005 debuterade han med boken Hjälp jag heter Zbigniew, en roman som tar avstamp i den egna uppväxten på 80-talet som barn till polska invandrare. Då skrev han under pseudonymen Zbigniew Kuklarz.

– Jag tog fasta på skammen man kan drabbas av när man är liten och inser att ”Oj, jag har ett konstigt namn”, eller ”Jag pratar annorlunda”.

†”Kukulski” är ju ett ovanligt jobbigt namn också. Du tillvaratog det i pseudonymen ”Kuklarz”.

– Ja, precis. Jag gick i och för sig i en stor skola i Tumba där det fanns många invandrare. Men de tre första bokstäverna i mitt efternamn blev en permanent clownnäsa som inte gick att ta av.

†Invandrarhumor har varit stort inom svensk standup i några år, med kurder, judar och araber som skämtar om sig själva. När insåg du att dina föräldrar bröt och att man kunde skämta om det?

– Jag tror jag visste direkt att mina föräldrar pratade konstigt. Men det har alltid funnits självdistans i släkten, vi har garvat åt oss själva. På alla släktkalas har det varit ”Vi är så knäppa” och ”Vi är så galna”. Det var därför jag kunde skriva om min pappa i boken, till exempel, utan att han kände sig utlämnad.

†I Hjälp jag heter Zbigniew driver du med din egen grupp – vad fick du för reaktioner därifrån? Från polacker i Sverige?

– Alltså, vår generation tyckte om den och såg humorn i den. Den äldre generationen tyckte det var skandal och raka motsatsen. Rasism till och med.

†Sågs den som rasistisk bland polacker eller utanför den polska gruppen också?

– Nej, det var internt bland polacker. Jag skulle få ett pris för min bok på Polska Institutet i Stockholm, för ”Årets kulturella gärning”. Då hade det bildats någon grupp i en av de här polska immigranttidningarna, och de hade kontaktat polska ambassaden i Stockholm och krävt att ”det här måste ni stoppa”. Ambassadören pratade om det med polska regeringen.

†Om din bok?

– Ja. Och i några dagar var det snack om att prisutdelningen skulle stoppas. Men sedan blev den av.

†Inga protester?

– Nej, men jag var skitnervös. Pappa var med, en gammal veteran i kampen för Solidaritet, och sa: ”Jag ska stå där och jag ska vakta dig”.

†Det finns en scen i din bok när din pappa har belönats med medalj från Solidaritet för sitt arbete för demokrati i Polen. Han berättar om det för dig och dina kompisar, och ni vet att det är allvar. Då brister det för er och ni börjar gapskratta. Jag har faktiskt hört flera polacker säga att du går för långt i just den scenen. Att det inte är roligt.

– Ja, just den scenen såg många som ett övertramp. Ett gäng tonårskillar i Tumba, liksom, och så satt Pappa där och ”Man måste gåra något för samhälle, man kan inte bara sitta på sin stjärtan.”Det var ju vi som betedde oss fel genom att börja garva åt honom. Jag minns hur hemsk den situationen var, på riktigt.

– För mig var det nog mest frågan om att jag började skratta för att jag visste att man inte fick. Men bokens Zbigniew såg det som ännu en grej som gjorde honom annorlunda – föräldrar från Polen, och en jäkla farsa som bryter och tjatar om frihet. Det blev ett slags trots att skratta ut honom.

†Jag undrar om polacker själva tar illa vid sig för att du fångar ett plågsamt fenomen – att sådant som bär med sig en hög status i hemlandet kan förlora sitt värde här. Medalj från Solidaritet är ju en väldigt stor sak i Polen.

– Det är möjligt. Men status kan förändras av en massa skäl – man byter skola och är plötsligt en tönt i stället för den coola kille man var tidigare. Nya miljöer och nya människokonstellationer påverkar en helt enkelt. Att folk tog illa vid sig tror jag snarare handlar om att man inte gillade att en kaxig tonåring förnedrar sin frihetskämpande far.

†Men när statusförlusten kan tänkas hänga samman med att man byter land – tror du att det drabbar män och deras söner särskilt hårt?

– Jag gjorde ju en del dumheter som ung, även om det inte är så allvarligt som det framstår i boken.

†Vad gjorde du då?

– Bokens Zbigniew snattar grovt, slåss och gör inbrott. Själv höll jag mig mer till vanligt ungdomligt snatteri.

– Zbigniew ser det som att han gör dumheter för att han har ett dumt ursprung. I verkligheten var det mer nyanserat. Mitt riktiga jag busade kanske för att jag hade tråkigt, för att testosteronhalten var för hög, eller för att serotoninhalten var för låg.

†Samtidigt bryter din apa Alejandro och dina föräldrar av mot den bild av invandrare som man har odlat i Sverige rätt länge; att invandrare liksom måste utbildas och tas om hand. Både Alejandro och dina föräldrar i boken verkar tycka att de själva är rätt tjusiga. Du verkar roas av den kontrasten.

– Exakt! Det känns som att den äldre generationen polacker lägger väldigt stor vikt vid bildning. Det märker jag på min mamma. Så fort en person är läkare, advokat och så vidare så betonar hon gärna det och ändrar tonläge, haha. Alejandro har samma drag, han tar hela tiden upp att han har en ekonomexamen.

– Det kanske är de katolska rötterna i Sydamerika och Polen som märks i båda fallen. Det finns ett gemensamt drag i våra kulturer med ordning och reda, man räknar pärlorna på radbanden, man följer tydliga dogmer, man blir bestraffad om man syndar … En tydlig struktur. Det är många chilenare som säger till oss att de känner igen sig, vi har tydligen lyckats träffa något i hur chilenska pappor brukar vara.

†Ni verkar överhuvudtaget vara rätt intresserade av knepiga fadersrelationer.

– Ja, det är återkommande i det Martin och jag gör. Vi hade en karaktär som heter Jacko som gick påMTV i några säsonger. Jacko Supermodel. Han kom från något Balkanland och pratade mycket om Coca-Cola. Han hade också väldigt stora problem med farsan, blev piskad och fick dra plogen på åkern.

– Oftast tar fäderna i våra filmer sig själva på för stort allvar, och vi kan liksom närma oss dem och ta kontrollen över dem genom att sätta dem i huvudrollen.

†När Alejandro berättar varför han ogillar rapmusik säger han bland annat med att hiphopartister försöker verka farliga. ”Och de skriker på varandra: ’Jag ska äta dig, jag ska kasta kött på dig!’” Det där är också återkommande hos dig, missförstånd som kommer av att invandrare ställs inför nya fenomen som outsider.

– Det finns rätt stor humor i folk som är för inneslutna och inte har koll. Både jag och Martin är väldigt förtjusta i sådana karaktärer.

– Vi gjorde exakt samma sak i Teliareklamen, om du minns de filmerna? Vi gjorde den här Teliapappan som var ensamstående med två barn och som inte hade koll på omvärlden men tyckte samtidigt att han var smart på alla sätt.

†Missförstånd och utanförskap igen, men denna gång en generationsfråga och inför helt andra saker?

– Ja, i Teliapappans fall var det en avsaknad av fingertoppskänsla när det gäller relationen med barnen. Och samtidigt ville han briljera och visa att han behärskade nya medier på ett klumpigt sätt. Det är ett karaktärsdrag som inte alls behöver ha med invandrarskap att göra.

†Är det några chilenare som har hört av sig till er och varit kritiska?

– Nej, från chilenskt håll har jag bara fått positiva reaktioner. Där-emot har det varit känsligt för andra. Vi ville få med Alejandro i Melodifestivalen för sju år sedan. Men då blev svaret att det gick bra om han bytte accent. ”Det blir för mycket om han pratar spanska, han får prata finska eller något sådant.”

– Jag antar att det hade varit mindre känsligt att skämta med ett nordiskt grannland. Men det gick vi inte med på, det skulle ju ha förändrat hela karaktären.

†Följde du debatten på Aftonbladets kultursidor om invandrarhumor? Martin Aagård skrev en uppmärksammad artikel (12/2)om att sådan humor är ett sätt att blidka fördomsfulla svenskar. Att vara till lags genom att göra sig till en clown.

– Det ligger säkert någonting i det. Om man kan visa att man är skön och skrattar åt sig själv tar det ner och slätar ut konfliker. Att skämta och vara rolig är ett grepp som jag körde med, och som Zbigniew kör med i boken. Då klarar man sig, då kommer ingen att tänka på att man är konstig.

– Samtidigt tror jag sådan humor, vill inte kalla den invandrarhumor egentligen, handlar mer om en inneboende längtan efter att få underhålla människor. Och skillnader mellan folkgrupper och överdrivna stereotyper har varit ett humorämne i årtusenden. Det behöver inte ens vara skillnader mellan folkgrupper, det kan handla om skillnader vilka som helst. Mellan två människor.
Maka och make. Man och kvinna. Skillnader är kul.

Kanske är det inte en specifik invandrarhumor vi pratar om, givet att en så stor del av den handlar om svenskar, eller om kulturkrockar i sig. Det senare är ett huvudtema i Özz Nûjens föreställning Dålig stämning som har dragit fulla hus under året. När Gina Dirawi ledde Melodifestivalen i våras hade hon gjort sig känd inte bara genom muslimparodin Syster Khadidje, utan också med karaktären Svennemorsan Bettan på SVT Play. Och i följetongen Svenska för nybörjare i SVT-serien Hipp Hippvar det svenskläraren som spelade huvudrollen. När eleven Fatima i serien får lära sig att dela på en nota, och förhör klasskamraterna med frågor som ”Vem hår ätit en finsk pinne?”, är det svenskar man skrattar åt, inte Fatima.

†Så varför är vi så sysselsatta med detta?

– Allt handlar om igenkänning. Det är en av anledningarna till att jag håller på med det jag gör – jag vill visa för andra att jag lägger märke till saker. Med förhoppning om att de också ser dem, så att vi kan skratta tillsammans åt dem.

– Och det är klart att det finns ett värde i att andra generationens invandrare kan garva åt sina föräldrar i stället för att deppa ihop över att de är pinsamma. Men det är synd att jag inte fick höra när boken kom ut hur uppskattad den var bland unga polacker i Sverige. Jag fick bara höra alla negativa reaktioner och ta mig igenom konflikten. Det kändes som att polacker i Sverige inte var helt redo att bli skämtade om. Det var en del teorier man fick höra om att ”det är en känslig nation” och ”de historiskt sett har slitits i stycken genom krig och katastrofer och att minsta lilla grej därför kan blåsas upp till ett drama.”

†Kan det ligga något i det?

– Kanske. Jag var faktiskt hos en terapeut en gång som gissade att ”du måste vara från Polen, för du är så dramatisk i hur du ser på ditt problem.”

†På riktigt?

– Ja, det var en terapeut som bland annat tolkar beteende utifrån nationell tillhörighet, på något sätt. Hon sa att ”du har ärvt Polens trauma och därför tolkar du den här situationen så dramatiskt”. Jag hade inte ens sagt att jag var polack eller vad jag heter i efternamn.

†Du har två barn – hur mycket polsk pappa är du själv?

– Jag har medvetet försökt undvika den där mästrande tonen med mina barn: ”Det här måste du veta, du måste prata polska, du måste spela piano.” Jag pratade polska med dem när de var små men märkte att, fan, jag mår inte bra av att pressa på dem det här språket. Det känns inte naturligt. Så jag slutade eftersom jag märkte att Polen inte fick någon bra varumärkeskampanj från min sida.

†Pianospelandet då?

– Där har jag också velat fram och tillbaka. Ena veckan säger jag till barnen ”Du måste välja något instrument” för att sedan bli lite mer Svenne Banan: ”Du bestämmer själv vad du vill göra”

– Det är en balansgång. Jag vill att de ska lära sig spela musik sina första år, för det fick jag och nu älskar jag det även om jag fick lära mig grunderna på ett sätt som var lite jobbigt. Med noter, disciplin och väldigt så här polskt … strukturerat.

†Vad händer i framtiden för Alejandro?

– Vi gör en satsning på Melodifestivalen 2013, det verkar som att SVT är redo för Alejandro nu. Med chilensk brytning, inte finsk.

Petrus Kukulski intervju Neo nr 5 2012 fakta

”Numera kan även svenska komiker skämta om invandrare. Förut var det bara Lasse Lindroth som kunde det. När man ser snubben på scen får man känna efter vad man får för vibbar. Är det en krypande känsla blir det obehagligt men är en ståuppare ärlig i sitt uppsåt och vill väl lyser det igenom. Jag skämtar om judar, kurder, turkar, svenskar och vet att jag inte menar något illa när jag tar upp brister i samhället och hos människor.”

Özz Nûjen (SvD 30 mars 2008).

Iranier kan inte säga A utan säger Å och lägger till många H. Araber och kurder kan inte uttala ändelser. Och nästan alla hatar bögar. All svensk fördomshumor, hur konstigt det än kan låta, bygger på en lätt skruvad tolerans. Vi skrattar gärna åt invandrare som har massor med fördomar. Det bästa exemplet är Gina Dirawis syster Khadidje. (…) Att både Gina Dirawi och Sean Banan regerar över Melodifestivalen i en tid då Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen är ingen slump. Det behövs ett rasistiskt riksdagsparti för att invandrarhumor ska bli riktigt roligt.

Martin Aagård (Aftonbladet 12/2).

Artikeln publicerad i Neo #5 - 2012

Lämna en kommentar