10 000 F-skatt

Låt mig bara i all ödmjukhet säga, i denna min sista frilanstext, att jag som borgerlig debattör inte tycker att prekariatet är en bra grej.

av Jens Liljestrand

Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt Neo nr 1 2013 illustration Kristin Lidström

Illustration: Kristin Lidström

Det är en svart decembergryning när jag kliver av det första morgontåget från Stockholm till Uppsala. Går ensam i yrsnön genom centrum, över Fyrisån, upp för backen förbi Carolina och slottet. Det är kallt och isigt, några få bilar, snöflingor glittrar i strålkastarna.

Klockan är strax efter sex när jag lite nervös stampar av stövlarna och kliver in på min avdelning på Akademiska sjukhuset. Genast blir jag anvisad en säng där jag får ligga ner och vänta; det är viktigt att jag är nere i vilopuls när de ska mäta mitt blodtryck.

De sätter venkanyler i mina handleder för att kontinuerligt kunna ta blodprover. De visar mig ett kylskåp med den mat jag får äta (enportions färdigmat, två minuter i mikron), toaletten där jag ska lämna mina urinprov. De säger åt mig att vänta. Jens Liljestrand 10 000 F-skatt prekariat skitliv Neo nr 1 2013 citat1

Det är okej att vänta, jag är van. Har packat en väska med dator, mjukiskläder, mp3-spelare och böcker. Det är den sista arbetsveckan innan julhelgen 2005 och jag ska tillbringa den här på Akademiska, som försöksperson. De andra tre som testas är studenter. Tror jag; som av en tyst överenskommelse pratar vi inte med varandra, trots att vi delar sovsal.

Det pågår i fyra dygn. De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna. Jag måste ligga blick stilla med huvudet i en torktumlarliknande konstruktion i långa stunder. Det finns en cd-spelare i rummet och jag försöker få den att spela en jazzskiva jag har tagit med mig hemifrån, men något är fel och cd:n bara hackar. De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor. Det låter bisarrt; både att en undersökning kan vara så dyr och att ett läkemedelsföretag som har råd med astronomiskt dyr teknik inte kan offra några hundralappar på en fungerande stereo.

Fyra dygn av mitt liv, veckan innan jul 2005. Jag spelar tv-spel, jag skriver en novell med nålar fasttejpade i handlederna och ser snön falla därute. Det enda som jag upplever som direkt förnedrande är tillfället då jag sväljer medicinen, preparatet som alltihop går ut på. Det är förstås extremt noga: tidpunkten, mängden, vad jag dricker och äter efteråt. Två sköterskor och en läkare står runt sängen och ser sammanbitet på medan jag sväljer varenda droppe av den kvalmigt beska mixturen och jag känner för ett ögonblick att även om jag på papperet har ett val och får gå härifrån när jag vill så är det papperet just nu väldigt långt borta.

Annars är det okej. Jag är inte bitter. Det är inte någons fel.

När jag går ut från sjukhuset har snön börjat smälta. Jag känner mig glad på promenaden tillbaka till stationen. Förutom att jag varit lite torr i munnen har min kropp inte tagit någon skada av testerna, det är snart jul, strax ska jag få träffa min gravida flickvän igen, äta något annat än Dafgårds kåldolmar. Jag har tjänat lite pengar. Det har varit en bra vecka.

På tågstationen möter jag en kompis från Timbro, han var med och jobbade med den bok jag gav ut där två år tidigare. Han frågar vad jag gör i Uppsala och jag ler och svarar kryptiskt på det där sättet som man i min bransch gärna använder för att markera att man har grejer på gång.

Det här är en kille på G, hoppas jag att han tänker. En sån som det händer saker kring.

10 000 a-skatt.

***

I december 2012 utgavs antologin Skitliv, där en rad unga skribenter berättar om en tillvaro utanför den ”vanliga” arbetsmarknaden – egenföretagare, bemanningspersonal, timanställda – med social och ekonomisk utsatthet som följd. Det kan handla om allt från butikspersonal till städare, om folk i vården eller underhållningsbranschen. Mönstret är tydligt och ännu starkare i andra västeuropeiska länder: De fasta, trygga anställningsvillkor som tidigare generationer såg som självklara (så länge man var nykter, skötsam och beredd att jobba) är för dagens unga en hägring.

Boken kom ut på bokförlaget Atlas, som är en del av Arenagruppen, och är utgiven med produktionsstöd från 6F, en sammanslutning av fackförbund. Därför finns här och där insmuget en hänvisning till fackets roll att främja trygga anställningsvillkor. Men, som Svenska Dagbladets recensent Sam Sundberg påpekar, är boken inte direkt någon hyllning till facket: ”snarare en bild av en dysfunktionell arbetsmarknad där facket på många håll blivit irrelevant”.Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt skitliv prekariatet Neo nr 1 2013 citat2

Egentligen borde jag inte känna igen mig själv i Skitliv. Till skillnad från de flesta som historiskt har utfört det otrygga arbetet – kvinnor, minoriteter och andra som har ansetts mindre värda – är jag en högutbildad svensk man. Jag är gift, bor i radhus, har barn, bil och pengar på banken. Jag är, som det heter i Fredrik Reinfeldts bevingade formulering, en etnisk svensk mitt i livet.

Ändå handlar den om mig. Eller, rättare sagt, om den grupp som jag oundvikligen tillhör. Vi är, får jag lära mig i Katrine Kielos bidrag i antologin, prekariatet. Begreppet har lanserats av ekonomiprofessorn Guy Standing och definierar en ny klass, varken medel- eller arbetarklass, ett socialt skikt som utan riktiga anställningar hankar sig fram från dag till dag. Som aldrig blir vuxen, aldrig vågar ställa krav, som lär sig vara tacksam och ta det den får.

Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.

Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen.

Inhoppet som försöksperson inför julen 2005 är ett exempel på hur den sortens utsatthet fungerar. Naturligtvis var det onödigt att utsätta kroppen för sådana risker. Naturligtvis klarade jag mig utan de där extraslantarna. Jag borde ha varit stoltare. Men som så många gånger under de senaste åtta åren tänkte jag:

Du vet inte när du får chansen nästa gång.

Det är bra pengar.

***

Det är svårt att veta var jag ska börja, men såhär: 2003 har jag ett fast, välavlönat jobb som webbredaktör inom arbetsmiljöområdet. Alla runt omkring mig är trevliga och kompetenta, vi har ett fint gym i källaren och generöst med semesterdagar. Det är fredagsfikor, konferenser, julfester. Allt är toppen – bortsett från arbetsuppgifterna, som är så ohyggligt tråkiga att jag ibland, särskilt kring de timslånga vecko- och avdelningsmötena, blir direkt illamående.

En av cheferna på storföretaget där jag är anställd, en man i 55-årsåldern, avlider hastigt och oväntat. Han tillhörde vår avdelning; folk som har jobbat här länge sörjer, några gråter öppet, ett inramat porträtt med den döde chefen ställs fram på ett bord i fikarummet. Veckor blir till månader. Efter ett tag flyttar någon fotografiet till en hylla ovanför kaffeautomaten.Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt skitliv prekariatet Neo nr 1 2013 citat3

Jag dösurfar, spelar onlinespel och drömmer om att forska, skriva böcker, delta i kulturdebatten. Jag lusläser DN Kultur varje morgon med en isande ångestklump i magen över varje ny byline, känner mig passerad, en åldrande wannabe, värdelös. Jag mår så dåligt av mitt jobb att jag slutar bry mig om kläderna och håret.

Jag dricker mitt automatkaffe och blickar upp mot den döde chefen som står och trängs med kaffetermosarna och plastblommorna. Livet rinner. Man får bara en chans.

***

Jag säger upp mig i november 2004, några veckor innan jag ska fylla 30. Jag har bildat en enskild firma och skaffat f-skattesedel, har lite sparpengar och en diffus idé om att avsluta mina forskarstudier, försöka få mitt gamla skönlitterära projekt färdigt att skicka till bokförlagen. Någon riktig inkomst har jag förstås inte, men sånt kan man väl få hjälp med? Jag har trots allt betalat in till a-kassan ganska länge, så jag går till Arbetsförmedlingen Kultur för att kolla möjligheten att vara arbetslös ”på deltid”.

Mötet med min handläggare blir väldigt kort.

”Du kan inte driva företag på deltid och sen täcka upp med a-kassa. Är du arbetslös ska du söka jobb, inte skriva artiklar.”

Men jag kan ju inte försörja mig heltid på mitt företag?

”Ska du få a-kassa måste du sluta arbeta i ditt företag.”

Avhandlingen då?

”Ska du få a-kassa måste du avbryta dina forskarstudier.”

Sen har jag en novellsamling jag tänkte skriva klart.

”Ska du få a-kassa kan du inte skriva på något litterärt.”

Inte ens på … fritiden?

”Inte ens på fritiden.”

Om jag ska få hjälp av er måste jag alltså sluta driva mitt företag, lägga ner avhandlingen, ge upp novellsamlingen?

”Du ska söka jobb åtta timmar om dagen.”

Så enkelt är det och jag förstår givetvis det sunda i principen. a-kassan ska försörja heltidsarbetslösa och arbetssökande, inte forskare, författare eller frilansskribenter. Annars blir ju konsekvensen att universitet och medieföretag utnyttjar a-kassan som en alternativ försörjningslösning, med dumpade löner och arvoden som följd.

Samtidigt skaver insikten om att kulturarbetare för att få a-kassa måste sluta skapa (eller bryta mot lagen och ägna sig åt sitt konstnärskap i smyg). Dispens, lär jag mig, medges endast för dansare, som tillåts dansträna på fritiden för att deras kroppar inte ska rosta ihop.

Jag var ganska svartsynt redan innan jag kom hit. Efter några få sejourer på Arbetsförmedlingen Kultur känns alltihop som en enda mörk tunnel till absolut passivisering: att begå mentalt självmord, ge upp alla ambitioner och lägga sig platt på rygg och gapa som en fågelunge.

Från och med nu får jag klara mig själv, tänker jag med en blandning av stolthet och bitterhet. Jag får köra mitt eget race.

Så det blir måndag morgon och jag börjar genast frilansa för samma företag som jag nyss har lämnat, med samma typ av arbetsmiljöartiklar, samma personer, mycket mindre pengar. Men jag slipper åtminstone mötena. Och fikarummet. För en text får jag 3 500 f-skatt.

Frilansandets Moment 22 är att man måste vara någon för att få skriva; ingen redaktör har längre tid att läsa långa texter inskickade på vinst och förlust av främlingar. Jag lägger oerhört mycket tid på att hitta artikelidéer och försöka sälja in dem till Sydsvenskan, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Tidningen Vi. Jag mejlar inte, utan ringer; om man mejlar får man oftast inget svar. Parallellt försöker jag forska, men det går trögt utan stipendier. Skickar in mitt manus till förlagen, får tillbaks det refuserat.

Allra mest präglas mina första tre-fyra år som frilans av brödskriverier, snabba påhugg, redaktörsjobb. Under en period hjälper jag en kompis som gör tidningsbilagor. Han håller i annonsförsäljningen och jag spikar ihop redaktionellt material med minimal budget, skriver själv eller anlitar frilansar för struntarvoden. Dessutom gör jag textreklam till annonserna, vräker ur mig tusentals tecken text om spahotell och skidanläggningar. Varje bilaga tar några veckor, mot slutet är allt en röra, unga säljare som hojtar vid telefonerna, deadlines med oändliga läggningar om nätterna med pizza och smågodis.

20 000 f-skatt.Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt skitliv prekariatet Neo nr 1 2013 citat4

Ett annat återkommande uppdrag är en bilaga med jobbannonser för skolledare, mest rektorer. Jag flyger till Umeå och Örnsköldsvik, åker tåg till Halmstad och Kristianstad, träffar skolförvaltningar och skriver ner stolpar om pedagogik, fräscha lokaler, bibliotekssatsningar och it-stöd. Skrivandet är okej, ibland rentav ganska intressant, men värre är det med fotograferingen. Jag ska ta bilder på kunderna. Att stå där med min lånade digitalkamera i händerna och försöka hitta lämpliga bakgrunder i de sterila kontorslokalerna får mig att känna mig som en loser, en allt-i-allo.

40 000 f-skatt.

Annars har jag ingenting att klaga över. Arbetet sliter inte på kroppen, inte som att vara städare eller diskare. Jag cyklar runt med min laptop mellan uppdragsgivarna, skriver här och där, snor åt mig de tidsluckor som blir över till att gneta vidare med forskningen och novellsamlingen, det som gör att jag kan fortsätta inbilla mig att jag trots allt är på väg någonstans, att jag inte är som de andra.

För det finns inget snällt sätt att skriva det här på: Majoriteten av de frilansskribenter jag träffar under de här åren är underbetalda, missnöjda och otrygga. Bland de yngre finns förvisso många entusiaster och idésprutor som verkar trivas med livet, men deras frilanstillvaro är en uppenbar parentes; när de väl sugs upp av de stora medieföretagen packar de snabbt ihop och lämnar sina frilansskrivbord utan att se sig om.

Bland de medelålders, till vilka jag räknar mig själv, ser jag slitvargarna. Här är småbarnsföräldrarna som aldrig har haft betald semester, de grånade intellektuella som fortfarande lever slackerliv med latte och trasjeans, arbetsmyrorna som lydigt fyller sina kundtidningar och informationsfoldrar med innehåll medan bokprojekten dammar i byrålådan. Nej, kanske har livet efter 30 inte blivit riktigt det vi tänkte oss, men vi kan i alla fall ta sovmorgnar, tvåtimmarsluncher och långhelger och förresten, hur kul är det för de anställda nuförtiden, med alla nedskärningar och sparpaket?

Och så de äldre. De som kanske en gång var inne i den trygga lunken på de stora redaktionerna, som övertalades att acceptera avgångsvederlag – kanske mot löften om återkommande frilansuppdrag från sin gamla arbetsgivare – för att få tid till eftertanke, till de där långa essäerna eller intervjuserierna eller skön-litterära projekten. Som såg frilansandet som ett skönt sätt att trappa ner efter 50. De som inte är på väg någonstans, för gamla för att omskolas, för okända för att platsa som krönikörer i kategorin ”garvad veteran”, för trötta för att lära sig knacka kod till webbsidor. De som avslutar sin karriär med brödskriverier i dåligt ventilerade frilanslokaler på Södermalm.

För sanningen är att branschen för en frilansskribent suger. Det har kanske inte alltid varit så, men mot bakgrund av en tidningsindustri som imploderar i slow motion är det sedan många år ett matematiskt faktum: Starka fackföreningar ser till att löner för de redan anställda fortsätter följa index, till priset av a) personalneddragningar, b) successivt försämrade villkor för icke-anställda. Inom kulturjournalistiken – som jag fortfarande strävar mot – har arvoden i princip stått stilla i ett decennium, vilket innebär en gradvis urholkning av realinkomsterna. Vissa kulturredaktioner, till exempel DN:s, har rentav sänkt sina nominella arvoden.

Alltså: Allt fler frilansar slåss om allt färre jobb för allt mindre pengar. Visst innebär krisen hårdare villkor och tuffare arbetstempo även för de anställda. Men under mina åtta år i prekariatet träffar jag ingen som säger sig hellre vilja vara frilans än anställd. Ingen. Inte en enda.

Mitt i allt detta tar jag mig ändå på något vis framåt. Jag gör det genom att jobba hela tiden, alltid ha kontakter ute, alltid kräva mer pengar. Att jag i flera år arbetar med kommersiella medier, ofta i nära kontakt med säljorganisationer, gör att jag snabbt lär mig deras metoder: förhandla, ta betalt, använda ett säljande språk. Stå upp när jag pratar med kunder, även i telefonsamtal. Aldrig pressa en redaktör på besked om en artikelidé, sånt skapar bara dåligt samvete och en dålig säljrelation. Fråga bara mjukt ”hur vill du gå vidare?”

Avhandlingen går framåt. Några förlag verkar intresserade av novellsamlingen. Så länge jag inte blir sjuk och orkar fortsätta jobba i den här takten funkar det bra, åtminstone så länge jag bara har mig själv att ta hand om.

***

Beskedet om att jag ska bli pappa slår ner som en bomb. Först blir jag förvirrad, sen euforisk, sen orolig. Hur ska jag klara det här? Hur ska vi ha råd? Vi bor i en hyresrätt i stan, och de män jag möter på Mödravårdens pappaträffar är reklamare från Danderyd och mäklare från Östermalm, killar i kostym eller rosa lammullströja som smygtittar på mobilen under profylaxkursen. Under en period har jag – säkerligen under inflytande av något hormon som kickas igång hos blivande fäder – diffusa planer på att begå någon typ av brott för att få ihop pengar.

I stället väljer jag det näst bästa och börjar skriva fullkomligt osannolika mängder textreklam. Veckan före förlossningen flänger jag runt i landet och intervjuar skolchefer. Efter att ha ätit på ett dåligt texmexhak i Karlstad blir jag magsjuk; helgen före förlossningen tillbringar jag på toaletten i kombon stress och matförgiftning.

Min dotter föds och allt går bra. När vi kommer hem från sjukhuset sätter jag mig med skoltexterna igen och skriver tills jag får ont i händerna. På riktigt, ont i handleder och fingrar. Som tur var sover bäbisen så att jag kan ge laptopen till min sambo, hon får skriva medan jag dikterar de sista annonstexterna.

Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt skitliv prekariatet Neo nr 1 2013 citat5När jag sen ska vara pappaledig är min föräldrapenning så låg att det är meningslöst att ta ut den. Varje ledig sovstund mellan matning, promenader och babysim ägnas åt att skriva om de hårda arbetsmiljövillkoren för byggnadsarbetare, kassapersonal och förskollärare. Tiden räcker inte, jag halkar ständigt efter med mina deadlines. Uppdragsgivaren – fast anställd redaktör inom arbetsmiljöområdet – skickar beska mejl om att hon tycker det tar ”väldigt lång tid” för mig att leverera.

Men jag levererar till slut. På åtta år missar jag en del deadlines, men jag levererar. Alltid.

***

Efter några års slit lossnar det. I januari 2008 kommer min novellsamling ut och får fin kritik. Jag får ett arbetsstipendium av Författarfonden, sen ett fint litteraturpris. I samma veva har avhandlingsarbetet kommit så långt att jag börjar få stipendier även från den akademiska världen. Plötsligt har jag en rejäl slant på banken. Framgångarna med novellsamlingen gör dessutom att jag får börja skriva mer regelbundet på kultursidorna. Det börjar lossna.

Fast sen var det ju det där med tidningskrisen och att kulturmaterialet betalar betydligt sämre; en vanlig bokrecension ger 3 200 f-skatt, en lång text som går över ett uppslag ger 5 000. För att komma upp i samma summor som mina annonsbilagor – som jag kunde skriva i sömnen – måste jag läsa och recensera travar av böcker.

Så då gör jag det. Fortsätter jaga jobb. Leta idéer. Odla kontakter. Leverera i tid. Hur vill du gå vidare?

Jag är lite äldre nu. Jag är pappa. Vi köper efter visst besvär en bostadsrätt i förorten – den bank jag haft i hela mitt liv vägrar låna mig ett öre, trots att jag saknar betalningsanmärkningar. Härute är det ingen som frilansar. När jag står i lekparken och folk frågar vad jag gör, räcker det inte med att svara att jag är egenföretagare inom media. Följdfrågorna är alltid desamma.

Sitter du hemma eller? Är det inte jobbigt? Får ni
dagisplats då? Hur försörjer du dig egentligen?

Jag säljer artiklar till tidningar.

Men det kan du väl inte leva på?

Jag ger ut böcker.

Men det kan du väl inte leva på?

Jag har fått en del fina stipendier på sistone.

Men det kan du väl inte heller leva på?

… och vad jobbar du själv med?

Jag jobbar med it-support på SEB.

Jaha. Det är vad du gör med ditt liv?

Javisst, ute i Rissne. Men hur funkar det för dig, sitter du HEMMA eller?

Andra tänker tvärtom att jag har kontrakt eller avtal som liknar deras. När jag berättar att nej, det finns ingen jag kan ställa krav på, mina uppdrag kan ta slut i morgon, ser de uppriktigt förvånade ut.

Men jag har en plan. Med stipendiepengarna i ryggen tar jag en paus från brödjobben och ger i stället järnet för att avsluta avhandlingen. Två år efter att novellsamlingen kommit ut, i december 2009, disputerar jag i litteraturvetenskap i Lund. Efter tretton år som ofinansierad doktorand, tretton år av konstant ångest över det oavslutade, det som jag skulle göra ”egentligen”. Jag är klar. Nu ska jag göra akademisk karriär.

Hur man nu gör det.

I den här texten ger jag en ibland ofördelaktig bild av frilansskribenter. Låt mig därför säga att dagens nydisputerade humanister lider av pessimism, frustration och känsla av försummad talang på en nivå som få i frilansprekariatet är i närheten av.

Jag åker på konferenser och ser rikt begåvade och kompetenta människor sucka vid det billiga lådvinet. Minskade anslag, hårdnande konkurrens, krav på
internationell publicering. Någon har betalat ur egen ficka för att få ansökningen till Vetenskapsrådet översatt till engelska, ”annars är man ju chanslös”. Någon annan är nybliven pappa och har just fått ett fint forskarstipendium, bara för att upptäcka att pengarna är skattefria och att han därför inte kommer att kunna vara föräldraledig.

På en av resorna till Lund sitter jag på Pågatåget med en tjock packe tågbiljetter i handen. Jag bläddrar i bunten och konduktören konstaterar roat att det där är ju ”en hel avhandling”. ”Ja … och jag har skrivit en avhandling!” säger jag tamt, hör ju själv hur töntigt det låter. ”Det har jag också”, kontrar konduktören trött. ”Religionsvetenskap.”

Hon klipper min biljett och går vidare genom vagnen.

Jag får tre månaders postdoc i Uppsala, sen är det stopp. Ansökningarna kammar noll. Mina kontakter på institutionerna föreslår att jag skriver lite artiklar i vetenskapliga tidskrifter för att meritera mig – gratis, förstås.

Men jag kan inte jobba gratis. Även om jag hade haft råd så kan jag helt enkelt inte. Jag har helt enkelt glömt bort hur man gör. Jag skriver för pengar. F-skatt, a-skatt, någon gång bara för mat och alkohol. Hur vill du gå vidare?

Jag blir värvad till DN Kultur, först som sommarvikarie, sen som frilanskritiker och skribent. Med bildbyline i en stor morgontidning är jag så pass etablerad nu att jag definitivt måste tacka nej till de kommersiella brödjobben. Samtidigt som det är en befrielse att slippa flänga runt måste hålen i budgeten täppas igen. Jag har excelark där jag metodiskt fyller rutorna med siffror. Jag måste ha 30 000 varje månad, 35 000, f-skatt. Jag får ett barn till. Räntorna går upp. 40 000 f-skatt. Jag vill inte åldras såhär. Jag vill inte bli gammal som frilanskritiker, jag ser vad som händer, har hört den blandning av medlidande och förakt med vilken redaktörerna talar om dem.

En bok till. Det får bli lösningen. Jag skriver en roman så att jag får in fler stipendier så att jag får tid att skriva en till och sen kanske en till, kanske bli översatt, kanske filmatisering.

Jag snabbskriver en roman, sliter ihop den mellan frilansjobben, om kvällarna, under pappaledighet nummer två. Skyhöga förhoppningar men en total flopp; boken får ljumma recensioner, en del artiga, andra direkt illvilliga. Den säljer dåligt, får inga priser eller stipendier. Kanske har jag otur med förlaget, kanske har jag byggt upp för mycket badwill bland kritikerkollegerna, kanske är min roman helt enkelt dålig, ett hafsverk.

Jag fortsätter skriva på kultursidorna. DN tar in mig som sommarvikarie igen, men nu har villkoren förändrats och jag anställs via ett bemanningsföretag; min titel är ”ambulerande reporter”. Jag får betalt i f-skatt, omkring 10 000 i veckan.

Jag börjar känna mig lite trött.

***

Problemet med att tillhöra det som ibland kallas för ”de tjattrande klasserna” eller helt enkelt ”tyckar-eliten” är att man är på samma gång prekariat – prekär? – och makthavare. Det är vi som sitter i mjukisbyxor och äter uppvärmda rester till lunch med ena handen samtidigt som den andra twitterlänkar våra artiklar eller retweetar andras beröm. Vi är opinionsbildare och smakdomare i det offentliga samtalet men har i många fall sämre inkomster än en …

(Här skulle jag vilja skriva någon yrkeskategori som tjänar väldigt dåligt, men det vågar jag inte eftersom det automatiskt skulle tolkas som höjden av arrogans, ”jaså minsann, du tycker att du är bättre än ett vårdbiträde?”)Jens Liljestrand essä 10 000 F-skatt skitliv prekariatet Neo nr 1 2013 citat6

En baksida av att tillhöra tyckarprekariatet är att ingen tycker synd om dig. Högerideologer föraktar slentrianmässigt gnälliga kulturskribenter, som avfärdas som söndercurlade och bidragsparasiterande Söderbor. Vänstern har visserligen större respekt för kulturarbetare, men inte om de är medelålders män som står ideologiskt till höger och tycker att en doktorsexamen borde gå att växla in i en medelklassig levnadsstandard. Så låt mig bara i all ödmjukhet säga, i denna min sista frilanstext, att jag som borgerlig debattör inte tycker att prekariatet är en bra grej.

Såhär: Föreställ dig att varje människa varje morgon kunde gå upp och välja den arbetsplats som för tillfället bäst tillfredsställde hennes behov. Liksom varje arbetsgivare vid varje givet tillfälle kunde välja vem som bäst mötte företagets krav. Då skulle utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden nå perfekt jämvikt. Innebär det att detta är önskvärt?

Nej, jag hävdar förstås inte att det finns någon liberal som resonerar såhär. Det jag menar är att både människor och företag mår bra av en viss grad av förutsägbarhet. Hur stor denna förutsägbarhet ska vara kan vi diskutera. Men vi är nog överens om att den inte gärna kan vara noll. Ambitiösa och duktiga människor – oavsett bransch – som ihärdigt och i flera år genererar vinster till sina uppdragsgivare, bör på sikt vara möjliga att anställa. Det kan inte vara vettig kapitalism att tillväxtföretag systematiskt driver ut lojala och kompetenta medarbetare i social och ekonomisk otrygghet. Det måste finnas en annan väg.

Av de stora svenska medieföretagen är Sveriges Radio kanske det mest notoriska exemplet på denna form av utnyttjande. Ett allmännyttigt public service-företag som hellre skickar ut populära programledare i arbetslöshet än anställer dem. Prekariatet är inte en fråga om höger och vänster. Det är en fråga om ett systemfel på arbetsmarknaden. Skillnaden är att vänstern åtminstone har identifierat otryggheten som ett problem, medan stora delar av borgerligheten låtsas som att den inte finns.

***

En sak vore om prekariatet ledde till sund konkurrens och därmed högre kvalitet. Men det gör det ju inte. Jag har läst och arbetat med kultursidor i många år och kan meddela att texterna för varje år blir sämre och mindre genomarbetade. Analysen blir grundare och ersätts av långa haranger av subjektivt tyckande.  (Nu lämnade jag öppet mål, men hey, det bjuder jag på). Korrekturläsning, research och faktagranskning försummas.

Visst har jag gjort karriär i prekariatet. På åtta år går jag från uttråkad webbredaktör till disputerad akademiker, författare och etablerad kulturskribent (fast fortfarande långt sämre betald); det hade inte gått utan de språngbrädor som frilanslivet erbjuder. Jag har inga invändningar mot att osäkra anställningar används som en ingång till arbetsmarknaden. Problemet uppstår när de osäkra anställningarna är arbetsmarknaden. När jag inser att jag inte längre är på väg någonstans, att det inte kommer att bli bättre än såhär.

Jag börjar stressa mig genom recensionsböckerna. En helsida i DN Kultur (5 900 f-skatt) kan jag skriva på tre timmar. Jag vräker ur mig tecken och möts allt oftare av outtalat förakt från andra kulturskribenter, som ser mig som en textmaskin, en bilhandlartyp.

Hela tiden kollar jag telefonen, Twitter, Facebook, googlar mig själv. Jag blir ojämn i humöret, dålig med barnen, arg och bitter på jobbet. Om natten flimrar excelarket innanför mina ögonlock. Måste ha 40 000 f-skatt varje månad. 45 000 f-skatt. 50 000 f-skatt.

Min fru börjar försiktigt fråga om det kanske vore en bra idé att jag gick och pratade med någon.

”Ja, kanske”, säger jag uppgivet. ”Visst. Om det går att dra av.”

***

Så går det fort. En fast tjänst blir plötsligt ledig. Jag får ett mejl och träffar chefen över en fika. Hon frågar om mitt frilansande. Jag säger att det går bra, jättebra faktiskt. Fast, säger jag och ler lite urskuldande för att ta udden av arrogansen, jag känner att jag inte har så mycket mer att bevisa. Att jag är redo för något nytt.

Det är klart att jag funderar. Tänker på böcker jag aldrig kommer få tid att skriva, semestrar jag kommer bli tvungen att be om lov för att kunna ta. Jag har ett frilanskontor vid Mariatorget som jag älskar, jag kan när jag vill röja i min kalender, ta en ledig dag och springa i skogen, baka bröd, gå på bio. Jag lämnar och hämtar mina barn mer än de flesta pappor.

Någon dag efter jobbintervjun kontaktas jag av Högerpressens förening, en sammanslutning av ledarskribenter på moderata tidningar, som vill att jag ska delta i en paneldebatt på temat ”hur det är att vara kulturskribent med borgerliga värderingar”. När jag frågar om arvode får jag veta att föreningen inte betalar ut något.

Under några flyktiga ögonblick funderar jag över hur många av dessa moderata ideologiproducenter som själva har för vana att jobba gratis. Att ta emot en anställning är i slutänden ett lätt beslut.

När alla papper är påskrivna köper jag hem Amaronevin och choklad, ringer mina föräldrar, försöker göra deras lycka till min. Båda frågar, mer eller mindre subtilt, vad jag får i lön. Deras lättnad är så stark att jag med ens inser att de har varit rädda att bli tvungna att försörja mig och mina barn. Att mina år i prekariatet har varit en börda också för dem.

Jag dricker upp mitt dyra vin och gråter lite.

Det blir offentligt några dagar senare. På Facebook gillas beskedet om min anställning av 153 vänner. Genom omvärldens bekräftelse blir min glädje äntligen på riktigt och jag bjuder på prinsesstårta i frilanslokalen. Den rysktalande städerskan som varannan vecka städar vårt kontor råkar vara där just då, hon slår sig blygt ned vid bordet med en liten kopp kaffe och en bit tårta. Hon kan nästan ingen svenska, men jag tror ändå hon förstår när jag förklarar varför vi firar, det blänker till i hennes ögon. Ett jobb. Ett riktigt jobb.

***

Jag besöker min blivande arbetsplats en dag före julen 2012, exakt sju svåra år efter de där dagarna på Akademiska sjukhuset. Det är ett tätt möblerat, modernt kontorslandskap, vårt hörn av redaktionen har utsikt mot en parkeringsplats. Jag får en dator, lär mig inloggningar och scheman, vägen till toaletterna och till skrivaren. Går till fikarummet och trycker fram en kopp blaskigt kaffe. Blickar oroligt upp mot hyllan ovanför automaten. Inga porträtt. Inte än.

Artikeln publicerad i Neo #1 - 2013

Lämna en kommentar


18 kommentarer

  1. Brodows blandning skriver: 1 maj, 2015 kl. 17:07

    […] mycket bra artikel i ämnet frilansprekariatet är Jens Liljestrands 10 000 F-skatt som ursprungligen publicerades i Neo #1 2013 men som finns tillgänglig på webben. Läs den! […]

    Svara
  2. max valentin skriver: 11 mars, 2013 kl. 07:56

    Välformulerat och god analys. Särskilt intressant tycker även jag är svt och srs beteende som statliga aktörer på området. Det jag verkligen saknar är förslaget om vad man bör göra åt detta. Om kritiken är att ams inte spelar roll (sant) ej heller de stora uppdragsgivarna som förlag, tankesmedjor och akademier. Hur ska vi då utveckla marknaden och skapa susbstansiella ekonomiska flöden inom den av makten så hyllade kreativa industrin? Hade gärna sett en uppföljning med framåtblick och förslag.

    Svara
  3. Mikael Olsson skriver: 25 februari, 2013 kl. 06:48

    Här har du förklaringen varför det ser ut som det gör. En otroligt bra sammanfattning varför SAP gick på bluffen om det marknadsliberala samhället. Läs den. Den är verkligen ögonöppnande och ger tillförsikt inför valet 2014. Sprid gärna textinnehållet.

    ” I 25 år fick vi svenskar höra att välfärdssamhället var en omöjlighet i det långa loppet.
    Men sedan blev det 2000-tal och det visade sig att alltihop var bluff. Välfärdssamhället är i själva verket världens mest framgångsrika samhällssystem.
    Och svenskarna måste vara ett av världens mest grundlurade folk.

    Artikel bygger delvis på insikter jag fick under arbetet med dokumentären Novemberrevolutionen, men som inte fick plats i filmen.
    På en punkt är texten redan föråldrad trots att den skrevs så sent som 2005. I artikeln drar jag slutsatsen att välfärdssamhället inte längre är hotat i och med att historien avslöjat de nyliberala kampanjmetoderna.
    Idag vet vi att detta inte stämmer. Den borgerliga regeringen påstår visserligen att den inte vill försvaga välfärdssamhället, men det står nu klart att detta är del i en ny taktik ägnad att knäcka välfärdssamhället bakom ryggen på en befolkning som ger detta samhällssystem sitt massiva stöd.

    Hur som helst är detta en artikel jag är nöjd med att ha skrivit. Jag tycker att det är en viktig text och jag hoppas du har nytta av den. /Dan Josefsson

    http://josefsson.net/artikelarkiv/124-korstaget-mot-vaelfaerden-eller-den-svenska-elitens-valdsamma-revolt.html

    Svara
  4. Vänsterflummarn skriver: 16 februari, 2013 kl. 00:57

    Gillar texten. Bravo. Men att vidhålla borgerliga värderingar efter den analysen är ännu mer beundransvärt. Snacka om att äta järn och skita kätting. Zlatan är en mes.

    Svara
  5. Marianne skriver: 11 februari, 2013 kl. 21:46

    Min yngste son är en ofrivillig egenföretagare som har hankat sig fram
    sedan krisens 1990-tal. A-kassekort varvat med kurser och småjobb.
    Efter några år kom det egna företaget som en befriare.
    F-skatten kommer punktligare än jobben. Meningslös föräldrapenning och nu när han blivit sjukskriven efter en höftledsoperation drar FK
    30% skatt på den 100-lapp han får per dag plus prel F-skatt.
    Den svenska arbetsmarknaden och villkoren för de flesta småföretagare
    blir allt sorgligare.
    Tyvärr är det ett ämne som är mycket känsligt.
    Fackföreningar får inte kritiseras. Att deras verksamhet går ut på
    att lägga ner olönsamma företag får inte ifrågasättas.
    Företagare får kritiseras. Lagar, skatteregler, arbetsrätt och kollektivavtal
    gör att det oftast blir olönsamt att driva ett företag med anställda
    utöver den enskilde företagaren.
    Det finns mycket att skriva om detta!

    Svara
  6. Eric Larsson skriver: 8 februari, 2013 kl. 17:07

    Riktigt bra text Jens, vilket driv i språket, blev inte tråkig ens en gång! Bra analys också, känner igen mig mycket väl. Dock, läs Maria-Pia Boetius bok Mediatan – en oroman! Gråt en skvätt till.

    Svara
  7. Annita Boije skriver: 8 februari, 2013 kl. 16:51

    Mycket bra beskrivet hur det ser ut på arbetsmarknaden idag. Det är mer regel än undantag att unga o snart medelålders ska hanka sig fram nära svältgränsen, utan att tillhöra socialförsäkringssystem, inte kunna få lägenhet eller kunna byta någon.
    Jag har flera vänner som är i samma situation som du varit. De är inte längre unga vuxna utan snarare medelålders yngre. Dessa mina vänner är akademiker o ett par med betydligt fler examina bakom sig än jag . Jag är 70 år och numera pensionär. Mina akademiska studier var mer för att jag ville vidareutbilda mig och kunna välja mer och byta jobb när jag kände för det.Kollegor tyckte då att mina ambitioner var onödiga: ”Du har ju ditt jobb ändå, varför slösa tid o pengar på sånt”.

    Svara
  8. Swedish Dissident skriver: 6 februari, 2013 kl. 22:24

    Riktigt bra text. Satt som klistrad framför skärmen under läsningen.

    Svara
  9. Alexander Bringsoniou skriver: 5 februari, 2013 kl. 00:39

    Tack för en bra artikel och grattis till jobbet på Expressen!

    Hur behandlar Expressens kultursida sina skribenter numera?

    Svara
  10. ingenjör #2 skriver: 4 februari, 2013 kl. 22:06

    Jag är helt tårögd… /10 år med F-skatt

    Svara
  11. Murre skriver: 4 februari, 2013 kl. 18:10

    Blev engagerad av din artikel. Som andas mycket vilja, idéer. Samtidigt slog det mig hur (ofta) självförverkligande ligger i ett landskap utanför de områden där det finns betalande mottagare, konsumenter av det man till äventyrs producerar. Det skrivna, musik, bilder, det sagda. Knivig fråga det där. Jag t ex gillar att fotografera, har tom fått betalt för det. Men inte i närheten av så mycket att det hade räckt för att dra runt familjemaskineriet ens en enda månad. Hittills. Totalt. Därför ligger yrkesvalet i helt andra riktningar och ger försörjning. Fotograferandet är alltjämt en passion men utövas med familj, nära och kära som huvudsakliga mottagare. När den här typen av självförverkligande rubriceras som ”kultur” har det knasigt nog länge varit så att det uppstått någon slags innerfil där någon plötsligt skall bekosta kalaset. Oavsett om det finns mottagare och konsumenter eller ej. Ibland är det tillräckligt att nöja sig med förmånen att överhuvudtaget ha dessa gåvor, att kunna skapa. Om det leder till betalning kan det vara en bonus, stor bonus.

    Svara
    • Mattias skriver: 6 februari, 2013 kl. 02:38

      Murre, visst är det så att i många fall så finns det ett glapp mellan vad vi fotografer och skribenter arbetar med och vad som efterfrågas. Men vad som är vanligare är att vårt arbete efterfrågas, betraktas, läses, och värderas högt. Men arvodena står stilla eller går ner. Ofta startas magasin och tidningar med goda intentioner, smarta idéer, till och med en ordentligt genomarbetad undersökning av läsekrets. Men i kalkylen glömmer man att de som gör tidningarna ska ha betalt så de kan leva på det. Och jag gissar att de etablerade publikationerna drar ner på sina budgetar i och med att de man som frilansare tänker med hjärtat och accepterar ett kasst arvode för att nå ut med sina idéer. Varför skulle de inte betala lika uselt.

      Visst hade mitt liv varit enklare om jag tagit ett vanligt jobb. Det har jag också haft. Eller många år av vikariat inom vården iallafall. Men om alla frilansare går över till hobbyverksamhet vid sidan av något annat, vad händer då med berättandet och kulturarvet?

      Svara
  12. Robin Hood skriver: 4 februari, 2013 kl. 17:19

    En mycket bra och skrämmande artikel med många saker man känner igen.
    Men ärligt talat – det är ju det samhälle som ni nyliberaler kämpat för. Marknaden uber alles.

    Svara
  13. Anders Hammarlind skriver: 4 februari, 2013 kl. 14:25

    Jens, huvudet på spiken rakt av. Så här är det för många. Ordet trygghet är super-nollat numer. Det här kommer förstås inte kunna fortgå. Vad ska vi då göra? Månggifte för sprida uppdrag och tjänster?

    Svara
  14. Frilansjuristen skriver: 4 februari, 2013 kl. 11:52

    Frilans/egenföretagaresvängen omfattar fler än vad man kanske tror. En faktor på arbetsmarknaden är organisationernas skräck för att anställa folk äldre än 45-50. Däremot kan sådana få påhugg som vikarier eller konsulter. T.ex. jurister, även
    specialister på flera områden, 20-25 års erfarenhet, kan man tycka skulle tas emot med öppna armar i organisationer som annonserar efter ny medarbetare. Men icke. Som tur är kompletteringsköper organisationer specialistkompetens. Det gäller att likt artikelförfattare Liljestrand ha oupphörligen marknadsfört sig och nätverkat år efter år, så kan man bygga upp ett underlag som kan hjälpligt försörja den som alltid levererar, aldrig är sjuk, etc. När man som jag är beroende av att månad för månad dra in f-skattearvoden och betala sina arbetsgivar- och socialavgifter, så kan jag försäkra att oginheten mot vad som känns som inte särskilt nödvändiga utgifter av skattepengar i stat och kommun är stark.

    Svara
  15. Arbetslös Civilingenjör skriver: 1 februari, 2013 kl. 18:36

    Mycket träffande artikel, tack för den!

    Den gäller dock inte bara journalism och humanistiska yrken, jag som civilingenjör är i samma situation. Förutom att jag kan inte bygga en fysisk produkt hemma, såsom du skrivit artiklar och noveller.

    Därför har jag börjat med webbutveckling, som kan göras hemma. När jag egentligen borde söka jobb som jag inte kan få, pga ingen relevant erfarenhet, åtta timmar om dagen. Tur jag börjat nu innan jag är för gammal och trött, som du skrev.

    Tur att jag tar mitt ansvar som människa (http://magasinetneo.se/om-neo/) och anser att det står över Arbetsförmedlingens korkade och samhällsförlamande regler.

    EN IDÉ FÖR ER RIKTIGA JOURNALISTER att följa upp och skriva kritiskt om – hur kan ett fack (Sveriges Ingenjörer) stoltsera med sin logga på en sajt vars hela inkomst kommer från företag som är motparter till samma fack?

    Läs kommentarerna till följande artikel:
    http://www.ingenjorskarriar.se/tidningen/article3580623.ece

    En sajt vars artiklar lobbar för att det ska utbildas fler ingenjörer när det egentligen råder ett ingenjörsöverskott i landet.

    Samtidigt som det tas in tusentals erfarna ingenjörer från Kina och Indien per år till Sverige.

    Ett tips för att leda in er som inte är insatta på rätt nyanserat spår direkt: skilj på olika ingenjörer – dels områden såsom mekanik, elektronik, it, kemi – dels på kvalifikationer såsom gymnasieingenjör, högskoleingenjör och civilingenjör. Det är överskott på de två sistnämnda.

    Svara
  16. annagreta dyring skriver: 1 februari, 2013 kl. 16:56

    Väl berättat om den frilansande kulturskribentens vardag.
    Det satt bra. Jag har lagt märke till att frilansarvodena sjunkit ungefär 40% sedan nittitalet.
    Grattis till jobbet.
    Annagreta Dyring

    Svara
  17. M skriver: 1 februari, 2013 kl. 16:51

    Det mest träffande jag läst på mycket lång tid. Jag känner igen mig i så många delar… det är en sida av dagens arbetsmarknad det inte pratats om.

    Tack, tack, tack!

    Svara