Wibble räddade Sverige

Ordning och reda i statsfinanserna har blivit ett credo för de senaste regeringarna. Men läxan från Sveriges 90-tal är inte budgetsanering till varje pris, särskilt inte om priset är höjda skatter.

av Sven R Larson

När finansminister Magdalena Andersson presenterade sin budget deklarerade hon att den representerar den stramaste finanspolitik Sverige sett sedan 90-talet. Andersson riktade också en retorisk kanonad mot den avgående Alliansregeringen. Med ekon från både Olof Palme efter valet 1982 och Göran Persson efter valet 1994 ville Andersson uppenbarligen framställa de borgerliga partierna som notoriskt oförmögna att hantera svensk ekonomi. Men om nu regeringen vill återuppta 90-talets finanspolitik i en eller annan tappning är det ju lämpligt att ställa frågan hur denna politik faktiskt fun-gerade. Var den verkligen så bra för Sverige som Socialdemokraterna vill hävda? Svaret är nej. Sanningen är att Perssons finanspolitik gjorde större skada än nytta för Sverige, och att en återgång till någonting som liknar denna skulle få starkt negativa konsekvenser för den svenska ekonomin.

Socialdemokraternas omtalade ”saneringspolitik” från 90-talet var en festival av skattehöjningar och överlag en mycket enögd finanspolitik. Sanningen är att svensk ekonomi hade återhämtat sig bättre och starkare om den borgerliga regeringens finanspolitik hade fått fortsätta i lugn och ro även efter valet 1994.

I min nya bok Industrial Poverty: Yesterday Sweden, Today Europe, Tomorrow America (Gower Applied Research) ägnar jag ett helt kapitel åt att analysera den svenska 90-talskrisen, regeringens finanspolitik och dess konsekvenser för svensk ekonomi.

Nittiotalet var en omvälvande tid för svensk ekonomi och det svenska samhället. När krisen bröt ut steg arbetslösheten med 1 000 personer om dagen i 18 månader, BNP sjönk tre år i rad, inflationen nådde över tio procent och statsbudgeten uppvisade underskott av en storlek ingen hade sett dessförinnan.

När den borgerliga Bildtregeringen tillträdde 1991 hade krisen redan slagit ut i full blom. Industriinvesteringar, privatkonsumtion, sysselsättning och offentliga finanser befann sig alla i praktiken i fritt fall. Som sten på börda utsattes den svenska kronan för omfattande spekulationer under sommaren och hösten 1992.

Mitt i detta hav av makroekonomiska stormar bestämde sig finansminister Anne Wibble för att föra en långsiktig, stabilitetsinriktad finanspolitik. Teorin var, i korthet, att krisen hade skapat enorm osäkerhet för den privata sektorn, och att statens roll var att tillhandahålla ett förutsägbart ramverk i form av stabila skatter, oförändrade regler och i möjligaste mån oförändrade offentliga utgifter.

Det var en intelligent strategi, speciellt med tanke på hur stor och därmed ekonomiskt inflytelserik den offentliga sektorn är. Och strategin fungerade. De fasta finanspolitiska normerna fick draghjälp av den svagare kronkursen (efter att Riksbanken givit upp den fasta växelkursen). Exportindustrin återhämtade sig. 

Under 1993 återfick hushållen så smått framtidstron. Sysselsättning och privatkonsumtion började vända uppåt igen. Statsfinanserna stabiliserades och det fanns goda skäl att förvänta sig en gradvis
minskning i underskottet.

Den makliga positiva trenden fortsatte under valåret 1994. Tyvärr lyckades inte den borgerliga regeringen försvara sin politik inför väljarna. Socialdemokraterna framställde Bildtregeringen som ansvarslös och släpphänt med statens finanser. Att ekonomin visade tydliga tecken på återhämtning talade man tyst om – en parallell till dagens situation värd att notera.

I och med det socialdemokratiska maktövertagandet 1994 skiftade också fokus i finanspolitiken. Anne Wibble hade satt ekonomin som helhet i första ledet, i den fasta förvissningen att tillväxt i produktion, konsumtion och sysselsättning skulle generera tillräckligt med skatteintäkter för att gradvis eliminera budgetunderskottet. Göran Persson å andra sidan ansåg att finanspolitikens allt överordnade mål var att balansera statsbudgeten.

Detta blev också hans finanspolitiska ledstjärna, först som finansminister och sedan som statsminister. Under åren 1995–98 genomförde den socialdemokratiska regeringen den största finanspolitiska åtstramningen i efterkrigstidens historia. Sju procentenheter av BNP kapades bort i höjda skatter och minskade utgifter.

För varje krona i kapade utgifter höjde man skatterna med två kronor.

Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att detta fick återhämtningen att stanna av. Svenskarnas spirande optimism förbyttes återigen i en krismentalitet som varade 90-talet ut. Den privata sektorn utsattes för en veritabel skattechock: räknat per skattebetalare ökade skattetrycket med 25,1 procent från 1994 till 1998.

Den enda sektor som klarade sig någorlunda var exportindustrin, helt enkelt eftersom dess marknader inte drabbades av de svenska skattehöjningarna. Men den var inte stark nog att dra den svenska ekonomin ur den utdragna lågkonjunkturen, speciellt inte med den högre skattebördan ovanpå lasset. Sysselsättningsgraden, till exempel, som legat över 80 procent i slutet av 80-talet och som föll till 73 procent under krisen, kravlade sig aldrig upp över 75 procent så länge Persson satt i regeringen.

Fanns det då inget alternativ till den Perssonska finanspolitiken? Var det nödvändigt att fokusera så enögt på budgetbalansen?

Ett fullödigt svar på dessa frågor kräver större utrymme än vad vad som här medges. I min bok Industrial Poverty utreder jag vilka konsekvenserna hade blivit av en förlängning av Wibbles normbaserade finanspolitik, i kombination med de utgiftsnedskärningar som Perssonregeringen genomförde. Tanken bakom den här ”hybriden” är att utgiftsminskningar har en mindre negativ inverkan på ekonomin än skattehöjningar (en tes som det finns forskningsstöd för), och att fasta politiska normer är bra för tillväxten.

Resultatet av min undersökning låter sig sammanfattas här i ett par korta punkter:

• Sysselsättningsgraden hade blivit högre, motsvarande 186 000 fler jobb redan 1998.
• BNP hade vuxit snabbare och varit 2,6 procentenheter högre 1998 än den var under Perssons politik.

Samtidigt som ekonomin som helhet hade varit i bättre skick hade budgetunderskottet fortsatt minska, dock i långsammare takt. Minskningen hade orsakats av utgiftsnedskärningarna i kombination med en växande skattebas.

Etablerad forskning och erfarenhet pekar i samma riktning. Den så kallade Lafferkurvan beskriver hur skatteintäkter ökar när man genomför tillväxtstimulerande skattesänkningar. I mitt hypotetiska scenario för det svenska 90-talet hade man hållit skatterna oförändrade och låtit ekonomin växa av egen kraft, vilket således hade resulterat i en Lafferliknande ökning av de totala skatteintäkterna.

Det är viktigt att komma ihåg att den skattereform som Riksdagen genomförde alldeles före 90-talskrisen hade en uttalad tillväxtprofil. Anne Wibbles finanspolitik bevarade den reformens tillväxtvänliga principer, vilket ytterligare talar för att en finanspolitik utan Perssons skattehöjningar hade kunnat kombinera tillväxt, ökad sysselsättning och en stadig minskning av budgetunderskottet.

Den främsta lärdomen av 90-talet är således att det är oansvarigt av den nya regeringen att återgå till någon slags Perssonsk ”saneringspolitik”. Framför allt ska man hålla fingrarna borta från skattehöjarknappen: Även om Alliansregeringen lämnar efter sig ett budgetunderskott är detta inte en katastrof för Sverige. Om den nya regeringen lämnar företag och hushåll i fred kan ekonomin växa i lugn och ro. Därmed bygger den med tiden en skattebas stor nog att betala av underskottet.

Dessutom måste regeringen bestämma sig för vad dess överordnade finanspolitiska mål är. Ska man till varje pris bekämpa budgetunderskott, eller ska man främja tillväxt, sysselsättning och välmående hushåll?

Det finns naturligtvis en balanspunkt där budgetunderskott blir skadliga för ekonomin. Men Sverige är långt från den balanspunkten i dag. Dessutom går det att föra en sund, tillväxtfrämjande finanspolitik utan att ta till bombastiska åtstramningar och skattehöjningar. Arvet från Anne Wibble är tydligt: hennes normbaserade politik lade grunden för den balansen.

Anders Borg gjorde ett respektabelt arbete med att finna samma balanspunkt i sin finanspolitik. Nu är det dags för Magdalena Andersson att dra sitt strå till den stacken. Det sista Sverige behöver i dag är en återgång till 90-talets skattehöjningar och enögda fokusering på budgetunderskottet.