Viktor Orbáns förfall

Från libertariansk ungdomshjälte till antiliberal och antidemokratisk premiärminister. Erik Zsiga minns en inspiratör och en stund som borde ha varit stor snarare än grå. Men Viktor Orbáns och Ungerns väg är en sorglig historia.

av Erik Zsiga

Jag träffade Viktor Orbán en majmorgon 2014. Det var utanför en hiss vid en konferens i Slovakiens huvudstad. Han pratade lite kort med min dåvarande chef – som dessutom också råkade vara Sveriges utrikesminister. Jag försökte få en snabb bild av hur den ungerska premiärministern egentligen är när kamerorna är avstängda. Sedan tog han hissen upp till sitt hotellrum, och vi reste vidare till Ukraina. Mötet i Bratislava borde ha varit ett stort ögonblick. En cirkel i mitt liv slöts, tätt ihopflätad med de skiftningar som i alla tider har format denna kontinent. På sätt och vis var Orbán anledningen till att jag var där. Han hade bidragit till att väcka mitt politiska intresse. Ombord på det svenska regeringsplanet – i luften någonstans över Karpaterna – vandrade mina tankar tillbaka till den smockheta junidagen nästan exakt ett kvartssekel tidigare.

Den 16 juni 1989 begravdes ledarna för den ungerska revolten 1956. Kommunistdiktaturen hade tvingats tillåta en massiv hedersbetygelse på Hjältarnas Torg i Budapest. 

Jag skulle fylla 13 år samma vecka och befann mig i Ungern med mina föräldrar. Hela landet satt stilla
framför tv-apparaterna. Där i talarstolen stod en 26-årig Viktor Orbán. Han var en av grundarna till Fidesz – unga demokraters allians – och talade som representant för det unga Ungern. Med uppknäppt  skjorta och rufsig  kalufs krävde han fria val och att de sovjetiska soldaterna skulle lämna landet. Det var att bryta ett tabu. Under sommaren som följde upplevde den ungerska kommunistdiktaturen sina dödsryckningar. Det pratades politik och förändring överallt – i tv, på stan, hos släktingar. USA:s president kom till stan – hysterin var enorm. När jag åkte hem i augusti hade mitt intresse för politik fötts.

Nio år senare intervjuade jag en av frihetskämparna från 1956. Han berättade att när han hörde Orbáns begravningstal så var han helt säker på att det skulle kosta Orbán livet. Så viktigt var det. När jag gjorde  intervjun hade det hunnit bli sommaren 1998 och Orbán hade nyligen valts till ungersk premiärminister för första gången. Jag var utbytesstudent i Budapest. Valrörelsen hade gett anledning att gå tillbaka i sökandet efter Orbán och Fidesz. Jag lockades av deras aktivistiska liberalism.

Fidesz hade startat 1988 som en antikommunistisk, närmast libertariansk, ungdomsrörelse. De krävde demokrati, mänskliga rättigheter och Ungerns återvändande till Väst. Kampen bedrevs i ett slags underjordiska celler.

Det politiska entreprenörskapet var redan från början centralt. Fidesz sökte ständigt nya kanaler, metoder och frågor – eftersom diktaturens batonger markerade en tydlig gräns gällde det att vara kreativ och modig. Ett välspritt foto från en demonstration 1988 visar också hur en grupp poliser trycker en batong mot Orbáns hals.

Genom mod och karisma bidrog han och andra Fidesz-aktivister till att välta kommunistdiktaturen.
Och när det till slut hände var Ungern nog också det kollapsade kommunistsamhälle som hade bäst förutsättningar. De demokratiska och ekonomiska reformerna hade – delvis tack vare Fidesz – redan kommit en bit på väg.

Karpaternas berg hade övergått i Ukrainas oändliga svarta jord. Regeringsplanet började närma sig flygplatsen i sydukrainska Kherson. I fjärran kunde vi ana Krimhalvön. Och jag funderade över hur makten så fundamentalt har förändrat Orbán.

Mannen som vågade kräva de ryska soldaternas tillbakadragande från Ungern har blivit en bristande länk i EU:s enade linje i Ukrainakrisen. Han säger sig vilja överge den liberala demokratin, och lyfter bland annat fram Ryssland som ett intressant exempel på att system som är ”icke-västliga, icke-liberala … kanske inte ens demokratier” kan vara framgångsrika. Han håller tal om att bara hårt arbete och en tillbakagång till kristna värden kan göra Europa framgångsrikt igen. Att talet hålls inför en publik i det inte så jättekristna Indien adderar till surrealismen.

Ungern har förlorat fotfästet. Om det i utlandet talas om reformer i Ungern så handlar det om politiska manövrer från Orbán för att stärka makten över medierna eller göra det dyrare att surfa på internet. Fidesz har övergivit liberalismen för en konservativ, ibland nästan reaktionär och alltså öppet anti-liberal, agenda. De uniformerade fascisterna i Jobbik har blivit landets tredje största parti. Gamla sunkiga stämningar mot romer och andra minoriteter lever kvar.

Ungernkritiken är hård, inte minst i Sverige. Även om den ibland har varit tendentiös, snäv och historielös så väcker den frågan hur det gick till när Orbán och Fidesz förvandlades från Europas mest intressanta politiska krafter till bakåtsträvande inåtvända slagpåsar. Väljaroptimering är nog en del av svaret. Fidesz började ju som en ungdomsrörelse – länge var 35 år maxåldern för medlemskap. När diktaturen hade nedkämpats måste partiet dock hävda sig i demokratisk konkurrens. Liberalt sinnade ungdomar var en alltför snäv väljarbas. Det reformerade socialistpartiet återvann makten 1994. Fidesz inledde då en ompositionering.

Ungern är i grunden ett konservativt samhälle – katolskt, patriotiskt, traditionalistiskt. Det finns ett historiefokus utan motstycke i kanske något annat land. Framför allt riktar sig detta fokus mot freden i Trianon, det vill säga det avtal som ungrarna motvilligt ingick efter första världskriget – och som fråntog dem drygt tre fjärdedelar av ytan och två tredjedelar av befolkningen. Det har gått snart hundra år, men fortfarande kan man höra välutbildade och i övrigt moderna ungrare tala i termer om att denna fred måste rivas upp. Orbán insåg vilka stämningar han måste fånga för att kunna vinna makten. Namnet ändrades 1995 till ”Fidesz – Ungerska Medborgarunionen”. Liberala reformförslag ersattes med allt mer protektionistiska krav och konservativa paroller.

Annorlunda och lite slarvigt uttryckt: I Sverige går högerpartier mot mitten för att vinna makten. I Ungern går de åt andra hållet. Men i Ungern är bakgrunden mer dramatisk än här. Det förstärkte polariseringen.

I valet 2006 omvaldes den kontroversiella premiärministern Ferenc Gyurcsány och hans socialistledda koalitionsregering. Han hade inlett sin politiska karriär som påläggskalv i den kommunistiska ungdomsorganisationen i slutet av 80-talet. Med tanke på Fidesz bakgrund skapade detta en dramaturgi som Orbán inte kunde låta bli att utnyttja. Några månader efter valet läcktes ljudband från ett internt möte där Gyurcsány medgav att hans regering hade ljugit de senaste åren. Det fanns enligt honom egentligen inget regeringen kunde vara stolt över. Uttalandet väckte enorma reaktioner. Kravaller utbröt. Detta sammanföll med 50-årsjubileet av revolten 1956. Jag var i Budapest med anledning av jubileet, och fann mig plötsligt mitt bland tårgasupplopp och överspända kravallpoliser. Det var uppenbart att regeringen hade tappat greppet över situationen. Men Gyurcsány vägrade vika sig. Polariseringen cementerades. Skador för lång tid var oundvikliga. Delvis krattades nog manegen för de problem vi ser i dag.

Ett detroniserat socialistparti fick efter valet 2010 lämna tillbaka regeringsmakten till Fidesz. Orbán har beskrivit det som att det var först då han till slut besegrade kommunisterna. Att han ser det så kan kanske psykologiskt förklara hans besatthet att ytterligare befästa makten. Han förklarade redan vid tillträdet 2010 att han tänkte ”störta den gamla nationella ordningen och skapa en ny”. Nyckeln
blev en ny grundlag att ersätta den då ännu gällande, om än reviderade, från kommunisttiden. Debatten kring denna bidrog till att resa många av de känsliga frågor som har väckt reaktioner utomlands.

Och så kom det tveksamma manipulerandet av medie- och vallagar. Det har bidragit till Fidesz snabba konsolidering av makten. I dag har Fidesz förmodligen den starkaste positionen för något regeringsparti i hela EU.

Men Fidesz har också ett genuint starkt stöd hos den ungerska opinionen. Om man säger det väljarna vill höra så blir man populär. Särskilt om man kan använda kritiken utifrån för att dölja bristen på resultat. Kritiken uppfattas som ännu ett led i det konspirerande mot Ungern som omvärlden sägs ha ägnat sig åt åtminstone sedan första världskrigets slut. Men det gör inte metamorfosen desto mindre tragisk.

En gång stegade han fram och hade modet att tala för friheten. Muren föll. Kalla kriget tog slut. Det hade gått ett kvartssekel. Och nu tog regeringsplanet mark i södra Ukraina. Mötet vid hissen i Bratislava samma morgon kändes redan långt borta.

1. George Bolcsfoldi says: 27 mars, 2015 kl. 09:08 De två viktigaste drivkrafterna hos politiker är vilja att förbättra samhället/idealism och maktbegär/egotillfredställelse. Denna artikel diskuterar maktbegär som ansvarig för Orban/Fidesz nuvarande politik och analyserar den politiska taktik som lett till Fidesz framgångar. Beskrivningen av Fidesz radikala omvandling från en idealistisk ungdomsrörelse till ett relativt auktoritärt parti är ofullständig om man inte diskuterar Fidesz politik för att förändra landet och dess utveckling över tiden. Svara