Intervju Anders Jacobsson:

”Vi vill visa på hoppet och möjligheten”

Med böckerna om Bert och Sune har Anders Jacobsson tillsammans med sin kusin Sören Olsson lärt en generation svenska barn att kunna skratta åt både roliga och jobbiga saker. Elva miljoner sålda böcker senare ser han det fortfarande som sin uppgift att lära unga om tro, hopp och kärlek.

av Andreas Ericson

Anders Jacobsson är pappaledig. Han ringer mig en kvart före utsatt tid, för det är nu det finns en lucka. Jag säger att jag vet hur det är. Vi pratar barnlitteratur och det man själv minns från sin uppväxt. Deras mest kända figurer Bert och Sune bygger mycket på egna upplevelser.

Du och Sören – minns ni er egen barndom bra?

– Ja, du vet ju hur det är när man själv fått barn. Mycket återkommer när man ser sina egna ungar.

– Men för mig var första steget att jobba som lärarassistent i början av åttiotalet och såg att barn höll på med samma lekar och hade ungefär samma förhållningssätt gentemot varandra. Det hade inte hänt så mycket rent relationsmässigt mellan individer. Barnlitteraturen var sig ganska lik också.

Det var en barnlitteratur som Anders Jacobsson och Sören Olsson snart skulle förändra för alltid. För min del började det julen 1987. I ett av paketen låg en blå bok med en dödskalle på. Berts dagbok. Den julen tillbringade jag högt skrattande i en fåtölj. Jag hade aldrig läst något så roligt.

Det jag i efterhand minns som så fantastiskt var att jag läste en bok helt utan en vuxen berättarröst. Det var verkligen som om någon som var jämnårig med mig som skrivit. Är det så ni tänker när ni skriver för barn?

– Nja, varken med Sune eller Bertböckerna har det funnits någon tydlig strategi på det sättet, men om man ska skildra en kille på elva år som skriver dagbok måste det ju kännas som att det verkligen är på riktigt.
– Man kan inte censurera vissa tankar. Det blir det inte trovärdigt om man ska vara hundraprocentigt pedagogisk, psykologisk eller demokratiskt korrekt.

När jag jämför böckerna som jag läser för min son med dem jag själv hade som barn tycker jag ändå att det har tillkommit mer av livslust och glädje i barnlitteraturen.

– Ja, det har det. Det finns mycket bra litteratur. Och många som har vuxit upp med våra Bert- och Sune-böcker kanske, kanske har fått lite inspiration i sin humor från dem.

Men än så länge är det få som slår er. Jag räknade precis på Wikipedia och fick det till att du och Sören har gett ut nittiotre böcker!

– Nej, det är gamla uppgifter! Vi får sätta någon och uppdatera det där. Vi uppe i nästan hundrafemtio stycken. Vi har gett ut mellan fem eller sju böcker per år sedan vi började 1983.

Hur många böcker har ni sålt egentligen?

– Runt elva miljoner böcker i Sverige och en hel del utomlands.

– Som mest i början av nittiotalet när Sunes jul gick på tv. Då var det hisnande siffror, vi sålde lika mycket som ett normalstort bokförlag omsätter.

– Jan Guillou var så jävla förbannad för han hamnade på plats sex och sju efter fyra Bert-böcker och två Sune-böcker.

Säljer ni fortfarande lika bra?

– Inte lika mycket, men 150-200 000 böcker per år.

Hyggliga siffror.

– Ja, absolut. Sedan tillkommer allt annat med filmer. Man hankar sig fram i alla fall.

Jag och Anders Jacobsson har börjat prata på Twitter. En dag berättade han att han skaffat sig en Neoprenumeration (”Ni är bra och djuplodande!”). Nu pratar vi om erfarenheter från twitter-debatten som så många journalister och opinionsbildare tycks älska att hämta stoff ifrån.

– Twitter är ju inte särskilt representativt egentligen, inte för svensk opinion. Men det berikar ändå, speciellt nu när jag är pappaledig och hemma.

Blir du aldrig förbannad på folk när du debatterar på Twitter?

– Ja, det händer. Igår skrev jag om en liten flicka som skulle bli utvisad. Jag twittrade att det var skamligt att hon inte fick stanna i Sverige. På det inlägget fick jag reaktioner som jag inte orkade svara på. Jag tog bara bort.

– Jag brukar skriva om vikten att hålla ihop i Sverige. Då menar jag absolut inte att vi ska vara överens om allt, men vi ska ha respekt för varandra. Tolerans och åsikter som mötes med varandra är stommen i det samhälle jag vill leva i.

Är det så nu?

– Nej, det finns en ängslighet som genomsyrar debatten. Man ska inte kränka någon, ingen ska vara ledsen, allt ska vara ett enda stort kumbaya. Men om man vill ha det så behöver vi ju också vara likformigt åsiktsmässigt. Många har väldigt svårt att hitta balansen där.

Är det någonting som påverkar barnlitteraturen också?

– Ja, det är klart, samtiden påverkar ju alla former av kulturyttring.

– Samtidigt tycker jag det är bra när man anpassar sig till sin tid. Som när man i Pippi ändrade på vad hennes pappa gjorde. Det finns ingen anledning att använda uttryck som vi är medvetna om är kränkande nuförtiden.

– Efter trettio års författarskap skriver vi inte heller på samma sätt som förr. I gamla böcker hittar du mycket mera svordomar. Det har vi slutat med. De behöver inte vara där, för de fyller ingen funktion.

En intressant sak med Berts universum är att det inte direkt finns några pekpinnar, ingen uttalad moral, men folk beter sig ändå ganska vettigt mot varandra. Folk gör fel, är klumpiga, men det är sällan det dyker upp ren ondska. Jag tycker det är en god poäng, att folk är i grunden ganska vettiga.

– Ja, vi har inte valt fokusera på ren ondska. Vi kanske inte riktigt har tänkt på det, men omedvetet har det blivit så att det mest hotfulla är bråkstaken Klimpen eller  Raggarbrorsorna som Berts flickvän har. Det är ändå ganska ofarliga grejer. Men samtidigt finns det andra böcker som tar upp det riktiga snusket, det verkliga våldet.

Det minns jag som typiska ungdomsböcker från min barndom … folk som hade en pappa som söp och som hamnade i obs-klassen.

– Ja, precis. De böckerna fyller väl också en funktion, men det har inte vi sett som vårt uppdrag. Vi har valt att fokusera på humor, på kärlek och värme mellan människor,

– Jag var bara tjugo när vi skrev första Sune-boken. Men redan då var vårt perspektiv kärlek, hopp och tro. Det har funnits kvar. Tro på någonting, på positiva saker. Något slags motvikt mot det som beskrivs i andra barn- och ungdomsböcker.

En ganska positiv människosyn i grunden?

– Ja, absolut, det måste man ha.