Intervju Cilla Benkö:

”Vi klarar vårt uppdrag”

Neo har diskuterat public service, opartiskhet och vänstervridna journalister med Sveriges Radios vd.

av Andreas Ericson

”Det märks att hon är chef”, säger vår praktikant Anna när hon transkriberar den här intervjun. ”Hon låter sjukt bossy.”

Ja, och det märks dessutom att Cilla Benkö är van att prata om sitt jobb och argumentera för sitt företag. Hon är sjukt bossy, men på ett trevligt sätt. Utstrålar ett självförtroende och ett engemang för sitt företag som gör det lätt att diskutera.

Bortsett från bossigheten avslöjar inget att vi befinner oss i den svenska mediemaktens hjärta. Våning sju i Radiohuset ser inte ut som någon direktionsvåning. Det gör sällan svenska direktionsvåningar. Men det är fin utsikt över Gärdet

Cecilia Benkö har 30 år inom journalistiken bakom sig. Det är där vi börjar. Jag frågar hur hon hamnade här.

– Det var inget jag planerade. Jag började på Radiosporten när jag var 21. Att bli vd fanns ju inte på kartan. Sedan fick jag mitt första chefsjobb och tyckte att det var kul. Insåg att jag kanske kan göra nytta även i det yrket.

Hur skulle du beskriva det ansvar du har?

– Jag är ansvarig för helheten. Att vi lever upp till vårt sändningstillstånd. Att vi förvaltar licensbetalarnas pengar på ett bra sätt. Att vi gör samhällsnytta.

– Jag är ju med och jobbar fram de strategiska målen för Sveriges Radio, men det är ju inte jag som gör hantverket, det var det länge sedan jag gjorde.

Vilka är målen?

– Samhällsnytta. Att vi sätter agendan. Att vi tar fram ett material som kanske inte alla andra annars skulle ta fram.

– Vi har några prioriteringar. Det är utrikesbevakning, vi har Nordens största korrespondentnät. Stark lokal närvaro – vilket vi får genom våra 25 lokala kanaler. Vi lägger stora resurser på nyheter och grävjournalistik som är dyrt och där man kanske misslyckas. Vi gör mycket kultur och musik. Vi har en kör och en orkester i Berwaldhallen och vi gör stora evenemang som ”Svensktoppen nästa” och ”Musikhjälpen”. Och vi gör minoritetsspråk.

Hur tror du Sverige skulle se ut utan public service? Om ni inte fanns?

– Jag tror att det skulle vara fattigare.

På vilket sätt då?

– Jag tror att folk skulle vara okunnigare. Vi förmedlar mycket glädje och sorg, men också väldigt mycket kunskap. Ungefär 300 000 röster hörs i Sveriges Radio på ett år. Det är otroligt många människor som får en arena för att föra fram sina åsikter. Vårt uppdrag är att låta detta ske och låta publiken bilda sig sin egen uppfattning.

– Vi styrs inte av ekonomiska eller politiska intressen, vi styrs av ett uppdrag till svenska folket.

Vad händer med ett samhälle där kunskaper minskar?

– Det riskerar att leda till en större klyfta i samhället. Lägre tolerans. Jag tror att mycket av tolerans bygger på kunskap. Kunskap om andra människor, hur de resonerar, kunskaper om företeelser både innanför och utanför landets gränser.

I SR:s sändningstillstånd står att sändningsrätten ska ”utövas opartiskt och sakligt”, ett begrepp som hela tiden varit omdiskuterat.

Vad lägger du i begreppet ”opartisk”?

– Det handlar om att vi inte ska tala om för publiken vad de ska tycka. De får bilda sig sin egen uppfattning, och därför ska vi låta en mängd olika röster höras i våra program. Åsikter ska brytas, debatter ska kunna föras och sedan får folk själva bestämma vad de vill tycka.

Hur säkerställer man konkret opartiskhet i det journalistiska arbetet?

– Vi för ständiga diskussioner på redaktionerna. Vad ska vi bevaka i dag? Hur säkerställer vi att alla relevanta röster får höras i en fråga? Om någon i direktsänd radio uttrycker en åsikt som bör bemötas, så ser vi till att den åsikten också kommer fram, känner vi till den redan från början så har vi en skyldighet att berätta om den.

– Sedan utvärderar vi. Blir vi fällda eller kritiserade av Granskningsnämnden diskuterar vi det, både det konkreta fallet på redaktionen med dem som är direkt berörda, men också i ett med alla andra ansvariga utgivare.

Hur vet man att man har varit opartisk när man tittar tillbaka?

– Det är klart att man inte till 100 procent kan veta att man är, men jag tycker att en ganska bra värdemätare är utfallet i Granskningsnämnden. Förra året anmäldes vi 425 gånger, åtta gånger blev vi fällda. Av de åtta fällningarna handlade två om opartiskhet. Det är en ganska bra värdemätare. Skulle vi fallera ofta skulle det ju se sämre ut i den statistiken. Men jag tror att om vi skulle vara för partiska, oavsett åt vilket håll, då tror jag faktiskt inte att vi skulle ha så stor publik och vi skulle inte ha ett så gott renommé.

Och ett så gott förtroende från svenska folket?

– Och ett så gott förtroende! Fast jag tycker att en annan siffra nästan är lika viktig. 86 procent av svenska folket säger att vi gör stor eller mycket stor samhällsnytta. Det skulle vi aldrig kunna göra om vi uppfattades som för mycket åt det ena eller andra hållet.

– Det jag tycker är jobbigt i den här diskussionen, är att jag tycker att Sverige går väldigt mycket mot att sätta etiketter på allting vilket gör mig lite frustrerad, faktiskt.

Varför det? Är det inte bra med tydliga etiketter?

– Ja, men om du tar mig då, vad ska jag ha för etikett? Jag är uppvuxen i ett invandrarhem på gränsen mellan Mälarhöjden och Bredäng i en hyresbostad. Nu är jag vd på Sveriges Radio och bor tio minuter från jobbet.

– När folk tittar på mig så har de hundra olika sätt att bedöma mig, och de sätter olika etiketter. När jag får etiketter i det offentliga samtalet som: Du är rasist, du är nazist, du är judefientlig, då tycker jag att det har gått för långt. Det är ditåt vi håller på att gå, att det sätts etiketter på folk som man aldrig har träffat. Det tycker jag är märkligt.

Jag tror väl ändå när jag gör research för den här artikeln och läser om dig, att jag har en hygglig aning om vad du står för och vad du tänker.

– Tror du det?

Ja, det tror jag. Jag tror exempelvis att du är en varm anhängare av ”public service-tanken”.

– Ja, annars skulle jag ju inte kunna ha det här jobbet.

Nej, precis. Och det är kanske inte alla. Inte jag exempelvis.

– Det respekterar jag dig för, alla måste ju inte vara det.

Det är ju ett politiskt ställningstagande i sig, att anse att medierna ska ha den typen av finansiering.

– Det tycker jag inte. I den svenska riksdagen är sju av åtta partier helt överens om det.

Det är inget politiskt ställningstagande att vara en anhängare av public service?

– Nej, det tycker jag inte. Det är ett ställningstagande att man tycker att public service är viktigt i en väl fungerande demokrati. Det har ingenting med politik att göra.

Okej.

– Det skulle det vara om det skulle vara en vattendelare inom politiken, men det är ju inte det.

Är det sammansättningen i Sveriges riksdag som avgör vad det är som är ett politiskt ställningstagande? Om riksdagen är överens om någonting är det inget ställningstagande att vara för det?

– Om Sveriges riksdag och samtliga politiska partier utom ett, anser att det är viktigt i en väl fungerande demokrati att vi har public service, då känner jag mig trygg med det. Då tycker jag inte att jag står för ett politiskt ställningstagande.

Det finns ju gott om frågor där riksdagspartierna är helt överens, men det finns betydande minoriteter bland medborgarna eller kanske till och med majoriteter som är emot. Att säga att man inte gör ett politiskt ställningstagande om man ställer sig på riksdagspartiernas sida, det är för mig överraskande.

– Det är klart att det kan finnas människor i Sverige som inte gillar public service, men majoriteten gör ju det. Fem miljoner människor lyssnar varje dag på oss. Sju miljoner människor lyssnar på oss varje vecka. I sådana fall står alla dem för samma politiska ställningstagande och då känner jag mig ganska trygg.

Så om man lyssnar på public service är man samtidigt anhängare av public service-tanken som politisk idé?

– Det måste man ju inte nödvändigtvis vara, men om man tycker att public service har en betydande roll i det demokratiska Sverige tror jag också att man tycker att vi ska finnas.

– Sedan kan det finnas olika varianter på hur man tycker att vi ska finnas, till exempel hur man tycker att vi ska finansieras, om det ska vara via radio- och tv-licens eller via skattsedeln. Men jag tror att om man inte lyssnar på oss, så gillar man oss troligen inte.

Ja, ok, det är ju inte riktigt samma sak att man ser public service-tanken som en viktig del av en demokrati som att man uppskattar ett visst program. Jag ser inte riktigt den …

– Jag pratar inte om att uppskatta ett visst program, jag pratar om att uppskatta Sveriges Radio. Om 86 procent av svenska folket tycker att vi gör stor eller mycket stor samhällsnytta, då tror jag att man tycker det är viktigt med public service. Och om vi har högst trovärdighet av alla företag i Sverige då tror jag att man står bakom tanken att vi gör någonting viktigt. Det är min övertygelse, jag kan ha fel.

En vanlig kritik mot Sveriges Radio är att en del program skulle inta ett politiskt vänsterperspektiv. Och det finns faktiskt data som indirekt skulle kunna tala för att det är sant.

Enligt en undersökning som journalistprofessorn Kent Asp har gjort – och som du säkert har hört talas – röstar 82 procent av journalisterna på Sveriges Radio rödgrönt. Är det ett problem?

– Om det vore så, kanske det vore ett problem om det märktes på våra sändningar men återigen, det märks ju inte på våra sändningar. Jag har absolut ingen aning om vad journalisterna på Sveriges Radio röstar på för jag har aldrig frågat dem.

Ja, men Asps undersökning ger väl en fingervisning? 

– Nej, och det beror på hur den är gjord. Jag tror i alla fall att ingen på Ekot är med i Kent Asps undersökningar, för vi svarar inte på de frågorna. Det är ändå Ekot som gör majoriteten av nyheter och aktualiteter.

– Det som jag tycker är viktigt att inse är att alla som jobbar här har en åsikt men de är inte politiskt aktiva på det sättet. De har andra synpunkter också, folk har ju åsikter om det mesta. Det viktiga för mig det är vad som hörs ut i radion och hur vi, återigen, klarar vårt krav på opartiskhet.

Får jag bara backa lite där. Den är ju ändå en akademisk undersökning som Kent Asp har genomfört och tycker är värd att publicera eftersom den säger någonting. Köper du inte den bilden? Att mer än en kvalificerad majoritet av journalisterna på Sveriges Radio röstar rödgrönt?

– Ja, jag är inte så övertygad om att det stämmer, men jag vet inte. Jag har inte frågat dem, och jag vet inte vilka Kent Asp har frågat heller.

Men om det skulle vara så och jag skulle kunna visa övertygande för dig att 82 procent av de som är anställda på Sveriges Radio rödgrönt, skulle det i så fall vara ett problem?

– Det skulle vara ett problem om vi inte skulle klara av opartiskhetskravet och det skulle märkas i vår rapportering. Om lyssnarna skulle få en vinklad journalistik skulle det vara ett problem. Men återigen: 425 unika anmälningar till Granskningsnämnden i fjol, åtta fällningar, två handlade om opartiskhet och saklighet varav två olika nyhetsinslag på två olika lokala kanaler. Vi klarar vårt uppdrag och det är för mig det viktigaste.

Tror du att det är ett problem för Sveriges Radio att den här undersökningen som är ganska välkänd visar att 82 procent av era journalister röstar rödgrönt? Påverkar det er trovärdighet på något sätt?

– Uppenbarligen inte eftersom vi är det mest trovärdiga företaget i Sverige.

Demoskop gjorde en undersökning förra året som visar att femton procent av Allianspartiernas väljare upplever att programutbudet på Sveriges Radio är helt opartiskt. 39 procent av de rödgröna väljarna tyckte samma sak. Har du sett den undersökningen?

– Nej, jag har inte sett den.

När jag nämner siffrorna – hur tänker du då?

– Då tänker jag att jag skulle vilja se hur frågorna är ställda, vilket utbud man pratar om, vilket utbud man har tagit del av. Jag är ganska övertygad om att många som har synpunkter på oss lyssnar på väldigt lite av det vi gör.

– För mig är helheten det viktiga. Vi har fyra sändande rikskanaler, vi har 25 lokala kanaler. Vi producerar motsvarande fyra nationella tidningar och 25 lokaltidningar varje dag. Den dagen någon har lyssnat på helheten och ger mig en bild, då börjar jag bli intresserad. Jag tycker inte att man kan bedöma Sveriges Radio utifrån ett enskilt program eller ens utifrån en enskild programledare.

Fast här har man ju ändå frågat personer om de tycker att programutbudet är helt opartiskt. Då svarar 39 procent av de rödgröna att det är det men endast 15 procent av alliansväljarna. Det finns ju en tydlig skillnad, är inte det ett problem?

– Det är ett problem om det skulle vara så, och sedan är det klart att det är ett problem om folk uppfattar det så. Jag kan ju inte ta ifrån folk deras uppfattning.

Ja, det är precis det. Uppfattningen skiljer sig mellan allians-väljare och rödgröna väljare om er opartiskhet. Är det ett problem?

– Det är ett problem om vi skulle bli fällda i Granskningsnämnden fler gånger på grund av detta. Men jag vet inte hur frågorna är ställda, jag vet inte vilka program de har lyssnat på, jag vet inte vilka alternativ de hade när de skulle svara och jag vet inte vad basen är för undersökningen, så för mig är den inte tillräckligt tillförlitlig för att vi ska kunna ge oss in i ett ganska avancerat resonemang.

Sveriges Radio har 1  700 anställda och många ytterligare frilansare som arbetar med produktionen.

Jag vet att du inte har varit vd så länge och det är ett stort företag, du kanske inte har reda på allt som händer.

– Nej, det är ju hopplöst (skratt).

Men jag tänkte ändå plocka upp några exempel på uppmärksammade händelser kring Sveriges Radio och bara höra hur du resonerar principiellt. Kakan Hermansson, som är en välkänd Sveriges Radio-profil, twittrade i samband med en demonstration i Stockholm: ”Polisen skyddar nassarna och inte oss”, och ”All cops are bastards”, alltså: ”Alla snutar är svin.” Kan man uttrycka sig så offentligt om man är programledare på Sveriges Radio?

– Jag skulle inte göra så om jag var programledare på Sveriges Radio, det är väl det enkla svaret på frågan.

Ja, men du har väl också en allmän föreställning om vad som är acceptabelt för en programledare på Sveriges Radio?

– Vad jag förstår så har de haft en diskussion om det och Kakan har själv gått ut och sagt att det inte var speciellt lämpligt, och jag skulle inte gjort så om jag vore hon. Du vill ha min principiella uppfattning?

Ja, kan man fortsätta vara programledare på Sveriges Radio om man har uttalat sig så?

– Ja, det kan man.

När någon skrev till henne att man inte borde twittra som programledare på Sveriges Radio var hennes svar: ”Haha, tror du att de bryr sig om vad du tycker?” Är det acceptabelt att uttrycka sig så mot en lyssnare?

– Jag tycker över huvud taget att man ska ha en respektfull ton när man twittrar oavsett om man är programledare eller inte programledare, och i det fallet som du hänvisar till så vet ju jag att man har haft en dialog med henne, hennes närmsta chefer, och sedan dess så tror jag inte att vi har sett någonting som liknar detta.

Men om det händer igen?

– Ja, då får vi ta en diskussion om det händer igen. Det beror på vad som händer igen, när det händer igen och under vilka förutsättningar och då kommer hennes närmsta chef att ta en diskussion med henne. Jag menar, det är ju en hypotetisk fråga, låt oss ta ställning till den när vi ser att det har inträffat.

Ja, jag tror ju att det kommer att inträffa igen.

– Ja, vi får väl se.

Vad tror du?

– Jag hoppas inte det. Jag är ganska övertygad om att personer som jobbar på Sveriges Radio ändå förstår vikten av att de jobbar på  Sveriges Radio, speciellt om man har haft en dialog efter att något sådant här har inträffat.

Ametist Azordegan kommenterade ett program som Uppdrag Granskning hade gjort om våldsbejakande vänsterextremism med att ”Kan inte bara Janne Josefsson komma ut som nazist en gång för alla?”. Det vill säga om man granskar vänsterextremism är man nazist. Då antar jag att ditt svar är samma sak: Man kan fortsätta vara programledare på Sveriges Radio efter en sådan tweet?

– Det kan man beroende på om man förstått vad man har gjort, om man ber om ursäkt för vad man har gjort och om man tar till sig att det inte var lämpligt. Återigen, det här är ju en dialog mellan en enskild medarbetare och deras närmsta chef. Jag lägger mig inte i alla de här fallen.

Det förstår jag.

– Men min personliga inställning som vd för Sveriges Radio är att jag tycker att man ska ha en civiliserad och hyfsad ton på Twitter oavsett om man jobbar på Sveriges Radio eller inte jobbar på Sveriges Radio. Motsvarande sker ju åt andra hållet också, väldigt många har synpunkter på medarbetare på Sveriges Radio som använder ett betydligt grövre tillmälen än det du just nu har läst upp.

Absolut, men det är väl huvudsakligen enskilda medborgare och inte programledare på public service?

– Det kan vara folk i ledande positioner i det svenska samhället, det har jag själv fått erfara. Det är ju inte så att tonen på Twitter över huvud taget är speciellt civiliserad, det tycker jag i sig är ett problem. Jag vet ju att efter att detta inträffade, när det gäller Ametist, så fick ju hon ett antal mordhot på sig, det är fullkomligt oacceptabelt.

Ja, givetvis, men det är ju en annan fråga.

– Nej, det är inte annan fråga. För mig är det här en viktig fråga: Vilken ton har vi när vi pratar med varandra, oavsett om det är som du och jag gör nu eller om det är via sociala medier. Jag är ganska oroad över tonläget på sociala medier. Det kan vara våra medarbetare som fallerar, men det händer ganska ofta att högt uppsatta personer fallerar riktigt ordentligt.

– Det tycker jag är bekymmersamt. Jag är trött på att bli kallad både det ena, det andra och det tredje på Twitter.

Jag är ju själv väldigt aktiv på Twitter och jag har både anställda och frilansare som jobbar för mig. Jag skulle aldrig använda tonen på Twitter som ursäkt ifall någon av dem gjorde bort sig.

– Jag säger inte att det är en ursäkt, det har jag absolut inte sagt.

Jag skulle inte dra in det i diskussionen. Varför är det relevant?

– Jag tycker att det är relevant för att det visar på någonting som bekymrar mig.

Ja, det förstår jag att det är ett bekymmer, men vad har det med saken att göra med SR:s personals agerande? Vill du visa att det är en bredare kultur på sociala medier som de har dragits med i eller vart vill du komma i det resonemanget?

– Jag vill visa att medarbetare som jobbar på Sveriges Radio, ska bete sig på ett visst sätt, men jag förväntar mig också att andra ska bete sig på ett visst sätt. Har man ledande positioner i det svenska samhället har man faktiskt en skyldighet att bete sig respektabelt mot andra. Det är ingen ursäkt för att man jobbar på Sveriges Radio att uttrycka sig på ett eller annat sätt, men vi har ett problem i det svenska samhället, med att sociala medier som är en fantastisk tillgång stundtals spårar ur.

– Det tycker jag är en relevant synpunkt som jag vill föra fram i diskussionen. Det har ingenting att göra med att ursäkta personer hos oss som eventuellt har gjort ett övertramp. Men vi pratar ju om vad som händer runt omkring oss och vilket samhälle vi lever i och då tycker jag att det här är en intressant iakttagelse.

Absolut, det är ju ett välkänt fenomen. Jag har ytterligare en enskild sak som också vore intressant att höra vad du tänker kring. Tankesmedjan i P3 sände en podd i april där man häcklade den nyanställda chefredaktören på Göteborgsposten, Alice Teodorescu, och kallade henne för ”hus-blatte”. Det här väckte ju en del reaktioner. Hur ser du på det?

– Det är oacceptabelt. Man ska aldrig kalla någon för ”hus-blatte”. Däremot kan jag förstå att de kanske inte reagerade på samma sätt som omgivningen reagerade, för att jag tror att om man befinner sig i samma kontext själva, så kanske man inte riktigt tänkte att det skulle få den effekten som det fick. Därmed är det inte sagt att det är acceptabelt.

Vilken kontext befinner de sig i?

– De har en egen bakgrund, de har en jargong mellan sig. Det är ju ett satirprogram och man häcklar olika makthavare från olika positioner i samhället och denna gången handlade det om Alice Teodorescu. Då kom den här kommentaren, icke förberedd. Jag säger inte att det är okej, men jag kan förstå att de kanske inte tänkte så, initialt. Sedan förstod de ju också att det inte var okej.

Kommer vi att få höra ”husblatte” flera gånger från Tankesmedjan, tror du?

– Nej, det tror jag faktiskt inte.

Vad har du gjort för att säkerställa det?

– Jag har inte gjort så mycket för att säkerställa det, men deras närmsta chefer har gjort det.

Vad har de gjort, vet du det?

– Ja, de har diskuterat med redaktionen. De har gått igenom varför det inträffade och hur det har uppfattats. Jag tror att man också i Sveriges Radio har rätt att tabba sig ibland och lära sig av sina misstag och gå vidare. Det är ju inte så att om du gör någonting fel en gång så är du därmed bannlyst från att jobba på Sveriges Radio. Ett sådant samhälle vill jag inte ha.

Sveriges Radio fyller 90 år i år. Will som tar bilderna är irriterad över den fula vepan man smällt upp över fasaden på Radiohuset. Dessutom har vi motljus den här vackra sommardagen så de exteriöra bilderna blir lite sådär.

Annars ser Radiohuset välmående ut. Det är ett självsäkert bolag där inne. Inte minst eftersom opinionsmätningarna visar att så många är nöjda med public servicebolaget. Min sista fråga handlar om det.

När jag gjorde research för den här intervjun stötte jag på ett påstående som förvånade mig lite. Nämligen att Sveriges Radio har blivit väldigt känsliga för opinionen. Alltså för sådana som Neo, som kritiserar er. Känner du igen det?

– Nej, snarare tvärtom.

Nej, jag håller med dig, ni är väldigt styvnackade tycker jag. Jag tycker kanske att ni borde vara mer känsliga för opinionen.

– Det är klart att vi lyssnar på vad folk tycker om oss. Det är klart att vi diskuterar när det skrivs om oss. Det kommer säkert att diskuteras en hel del när du har skrivit din artikel, beroende på hur den blir. Men det viktiga för mig är ju återigen: Gör vi det som vi är satta att göra? Spelar vi den roll i det demokratiska Sverige som vi ska spela? Ja, det gör vi ju. Det är klart att jag är ju inte dummare än att jag förstår att det finns folk som tycker att det är bra med public service och att det finns de som inte tycker att det är bra med public service.