Intervju: Hanna Gadban

”Vi behöver en svensk vår”

När det blev känt att Södertörns Högskola skulle ge Hanna Gadban utmärkelsen ”Årets Alumn” spreds protestlistor och själv utsattes hon för både hatmejl och hot. Möt en muslismsk feminist som råkat i strid med såväl Sveriges Unga Muslimer som Feministiskt Initiativ.

av Andreas Ericson

 

 

I prismotiveringen talade Hanna Gadbans gamla skola om henne som ”en orädd och välkänd samhällsdebattör, som kombinerar sitt stora engagemang med starkt rättvisepatos”. Men priset väckte ilska. Högskolans muslimska förening startade en namninsamling och i debattartiklar i tidningen Feministiskt perspektiv anklagades hon för att ”förkasta våra mest fundamentala demokratiska principer”. 

Hur kändes det?

– Det kändes som ett övergrepp. Inte bara på mig utan också på det fria ordet.

– När jag skulle hämta priset fick jag ha vakter med mig. Jag hade gråten i halsen. Allt jag hade gjort var att yttra mina åsikter och så stämplades jag som rasist och islamofob. Jag som själv är muslim.

Hanna Gadban visar ett mejl som skrivits till Södertörns högskola från en medlem i Sveriges unga muslimer. ”Hon kränker tusentals muslimska kvinnor när hon hävdar att slöja är ’en pedofilsymbol’”.

– Men jag har inte sagt så. De har ändrat mina citat. Och ingen frågade vad jag menade.

Hanna Gadban har under lång tid varit engagerad mot hedersförtryck. Men hennes åsikter har provocerat många.

– Den första gnistan kom när jag skrev min C-uppsats och intervjuade svenska elever med invandrarbakgrund. Många av dem fick sin frihet beskuren av hedersförtryck.  Jag är ju själv uppvuxen i Irak, så jag har själv upplevt samma sak, men jag trodde inte att barn födda i Sverige kunde utsättas.

– Det blev ett uppvaknande. Är Sverige så segregerat att man kan födas och växa upp här men ändå ha så begränsade möjligheter?

Var det en överraskning?

– Ja! Det var skrämmande. Det handlar om hur tjejer lever i nätverk de inte kan säga emot. De är maktlösa.

Du har skrivit att hedersförtryck utövas i slutna nätverk som samhället inte kan bryta sig in i?

– Ja, de nätverken kan vara jättehårda. De skapas mellan personer som kommer från samma länder, som delar religiösa och kulturella normer. De söker sig till varandra och bekräftar att det är självklart att tillämpa dem även i Sverige. De bor i segregerade områden och har inte kommit in i det svenska samhället på riktigt. Det sker ingen interaktion med andra kulturer. Därför är det viktigt att hedersbrott särskilt pekas ut i brottsbalken.

Är det verkligen bristande kunskap som är problemet?

– Många har faktiskt ingen aning. Därför är lagstiftningen så viktig. Ta exempelvis aga. I andra kulturer är det ett vanligt sätt att uppfostra barn. Här är man tydlig, man informeras i skolan och på vårdcentralen om att det inte är okej. Men  när det gäller hedersförtryck är det plötsligt mycket luddigare. Hela samhället har accepterat att det kan vara en del av människors kultur som vi inte ska lägga oss i.

Förslaget att hedersmotiv ska nämnas i brottsbalken har  kritiserats för att det skulle leda till att människor med utländsk bakgrund skulle dömas hårdare. ”Mord är mord, oavsett om gärningsmannen heter Muhammed eller Sven” läste jag att någon skrivit.

– Då missar man att den som begår brott i en hederskontext inte fördöms av sin omgivning. Tvärtom kan gärningsmannens position stärkas.  Det är den mentalitet jag själv växt upp med. Om någon bryter mot normerna sänks hela familjen. När man genom hedersvåld tvättar ryktet igen så får man en högre social position. Man kommer in i värmen igen.

Har folk hört av sig privat?

– Ja, jag fick hatmejl. Och hot som jag polisanmält. Jag var aldrig rädd i mitt hemland. Men jag blev rädd nu. Det fanns islamister som såg mig som en förrädare mot islam. Jag har offentligt kallats rasist av organisationer som använder sina statsbidrag för bekämpa sekulära muslimer i stället för islamofobi.

Du kallar dig feminist?

– Jag kallar mig feministisk muslim. Jag är muslim, om än sekulär.  Jag strävar också efter att modernisera islam. Islam är en tolerant religion. Jag kan också känna mig som vilken svensk tjej som helst. Jag vill gärna vara ett föredöme och visa att det går att vara båda.

Du var också kritisk till det så kallade hijabupproret. Kan du inte förstå att man vill visa solidaritet med människor som utsätts för fördomar för att de bär slöja? 

– Visst, men var var då solidariteten med dem som vill befria sig från hijab? Som tvingats bära den? Varför lägger man då fokus på rätten att bära slöjorna och negligerar dem som tvingas bära eller vill befria sig från slöjan? Det är obalans. Vill man visa solidaritet ska man göra det mot alla.

Du vill ha åldersgräns för hijab. Men en tonåring har ju en egen vilja?

– Ja, men de befinner sig i en period av identitetssökande. Ena dagen prövar de slöja, andra bikini. Men en slöja är inte bara ett klädesplagg. En konsekvens kan vara att ens möjligheter begränsas och att man formas efter andras förväntningar.

Kan islam reformeras?

– Ja, det är min ambition. Det handlar om tolkningar. Man behöver inte läsa Koranen som man gjort tidigare. När samhället förändras borde även Koranen tolkas annorlunda. Det gör inte majoriteten inom islam. Där lever medeltida tolkningar fortfarande kvar.

Vad tror du om framtiden?

– Jag är pessimistisk. Politikerna vågar inte ta i de här frågorna. De är rädda att bli kallade rasister. Det skulle behövas en svensk vår.

Vad är det som krävs för det?

– Det första man ska göra är att ifrågasätta de så kallade antirasistiska organisationerna. Är det verkligen meningen att de pengar de får från staten ska gå till kampanjer mot enskilda individer?

– Sedan måste man ta hårdare tag mot hot och hat på nätet.  Det kan annars leda till att det demokratiska samtal som tidigare kännetecknat Sverige vittrar sönder.

Ska du fortsätta debattera?

– Kampanjen mot mig gjorde mig nedstämd. Men jag fick samtidigt mycket stöd. Jag satt uppe till två och svarade på mejl. Jag blev varm om hjärtat. Det finns många andra som orkar fortsätta. Då orkar jag också. Ett tag i alla fall.