Vapenindustrins våta dröm
Smart använda biståndspengar kan stärka svenska vapenföretag, utveckla fattiga länder och garantera den globala säkerheten. Svenska skattepengar används för att stänga invandrare ute från Europa. Två versioner av samma verklighet. Två anledningar till att globaliseringens brännande frågor också rör oss.
av Mattias Svensson
Foto: Carolyn Kaster / AP (vänster), AP (höger)
Bilden vänster (Carolyn Kaster): President Barack Obama skriver under ett lagförslag som anslår 600 miljarder dollar till tusen nya gränsvakter och andra åtgärder för att hindra illegal invandring. Bredvid står Janet Napolitano, ansvarig för Homeland Security.
Bilden höger (AP): 14-årige Sergio Adrian Hernandez Huereca sköts den 7 juni 2010 ihjäl av en amerikansk gränssoldat vid bron Paso Del Norte i Ciudad Juarez i norra Mexiko.
Casablanca, Marocko, den 30 maj 2011. Här hålls den nionde regionala konferensen för FEMIP, Facility for Mediterranian Investment and Partnership, en av många grenar av Europeiska Investeringsbanken (EIB). Temat för konferensen är hur infrastrukturen hos Europas afrikanska grannländer i Medelhavsregionen kan förbättras genom partnerskap mellan offentliga och privata aktörer. Förhandlingar sker utifrån måldokument som A partnership for democracy and shared prosperity with the Southern Mediterranean, lanserat av EU i mars 2011. Målet är att möta ländernas behov av en starkare, mer jämlikt fördelad och mer hållbar ekonomisk tillväxt.
Somna inte redan är du snäll.
Det är nämligen så här mångmiljardfrågor avgörs. Som också avgör miljarder människors rättigheter och möjligheter. Europeiska investeringsbanken har sedan 2002 investerat 12 miljarder euro i Medelhavsregionen. Infrastrukturbehovet fram till 2030 är en affär på 300 miljarder euro. Hur de pengarna satsas är avgörande för hur människor i den här delen av världen kan verka ekonomiskt och vart de kan flytta. För en mängd företag är de skillnaden mellan miljardvinster eller nedläggning. Allt kan bero på den närmare definitionen av begrepp som på ytan enar de flesta: utveckling, säkerhet, hållbarhet. Vad som i prydliga mötesanteckningar bokförs som ont eller gott.
Johan Bergenäs är en man med en mission. Han är ställföreträdande chef för projektet Managing Across Boundaries på Washingtonbaserade tankesmedjan Stimson Center. Med en bakgrund inom både utvecklingsarbete i biståndsorganisationen Oxfam och forskning kring hårda säkerhetsfrågor som terrorism, spridning av farliga vapen och militär verksamhet, brinner han nu för att föra samman dessa båda sfärer. Utveckling och säkerhet kan gå hand i hand. Och inte bara det: För svensk industri finns här en potentiell jättemarknad. Partnerskap är vägen framåt.
Men i dagsläget ligger vi efter.
– Vi som är på den goda sidan av globaliseringen har bara gjort hälften så bra ifrån oss som the bad guys. De tricksar, skapar relationer, korrumperar, flyttar och kommunicerar. De rent ut sagt skiter i gränserna. Det är det stora problemet, berättar Bergenäs.
Säkerhetshoten i den nya värld som växer fram kommer allt mindre från stater som bekrigar varandra och allt mer från andra aktörer, vars handlingar har globala konsekvenser. Och här kommer vi till Bergenäs definition av globaliseringens problem: Globaliseringens underströmmar – vapensmuggling, människosmuggling, spridning av farliga tekniker, varusmuggling, förfalskningar och piratkopiering – är den destruktiva kraft som underminerar både ekonomin i utvecklingsländer och hotar säkerheten i väst.
– Den första attacken mot World Trade Center 1993 finansierades delvis av försäljning av förfalskade T-shirtar. Tågbomberna i Madrid finansierades delvis av drogtrafficking. Två av många exempel på hur svarta marknader, dåliga strukturer, dålig gränsbevakning, korruption har förmåga att skapa stor problematik. I dag är nästan alla terroristattentat och organisationer på ett eller annat sätt finansierade eller uppbackade av den här svarta ekonomin, förklarar Bergenäs.
Alla negativa flöden hänger ihop. Nätverken och smugglingsvägarna för varor, piratkopior, droger och människor kan användas även av terrorister och den som vill smuggla kärnvapen. Slutsatsen: För att motverka kärnvapensmuggling, fokusera på all smuggling (World Politics review, 1 maj 2012).
Här kommer det fina. Svensk högteknologi, inte minst svensk försvars- och säkerhetsindustri, kan bidra till att bekämpa dessa illegala flöden. Marknaden för gränssäkerhet skattas i dagsläget till 17 miljarder dollar per år och den kommer att öka exponentiellt när den globala södern också börjar investera. Företagen som bygger denna nya säkerhet kan därmed marknadsföra sig och sin sektor som en kraft för utveckling, påpekar Bergenäs. En vapenindustrins våta dröm, men ett provocerande resonemang för hans bekanta från biståndssektorn.
– Folk blir så oerhört rädda när man pratar försvar och säkerhet och kopplar det till utveckling. Men denna triad hänger samman, säger Bergenäs.
Hopkopplingen blir, med Lars Jernbäckers ord, ”riktigt spännande”. Jernbäcker är ansvarig för marknadsområdet samhällssäkerhet på Saab, bland annat skydd av infrastruktur och farleder – exempelvis flygplatssäkerhet och signalsystem som varnar fartyg på kollisionskurs, en marknad på runt 200 miljarder dollar per år. Här ingår också stärkta gränskontroller. Den önskade marknaden ser ut så här:
– Myndigheten eller staten i det afrikanska land som beställer gränssäkerheten är inte alltid den som finansierar det. Man kan tänka sig allt ifrån Sida i Sverige, FN, Europeiska investeringsbanken (EIB), Världsbanken och andra liknande stora aktörer som också förstår att satsningar på gränssäkerhet och infrastruktur behövs för att regionen ska utvecklas. berättar Lars Jernbäcker, och fortsätter:
– IDB [Inter-American development bank, har 22 icke-lånande medlemsstater, bland annat Sverige, som investerar i hållbar utveckling i Latinamerika och Karibien] till exempel är helt inne på den här linjen och dem har vi fört samtal med om flera sådana här projekt. Men det skulle behövas fler finansiärer.
Att döma av Johan Bergenäs fulltecknade kalender är många intresserade. I somras pratade han om de möjliga synergierna av att föra samman utveckling och säkerhet på Almedalens ansedda Försvarspolitiska arena, med Sveriges båda försvarsexportmyndigheter (ISP som kontrollerar lagligheten i exporten, och FXM, med uppdrag att gynna svensk vapenexport). När jag träffar Johan Bergenäs under hans Sverigebesök i september har han precis varit på möte i Rosenbad. I höst besöker han Bryssel, London, Pretoria och Nairobi innan han återvänder i december för att tala vid Uppsala universitet. Han vill ”lyssna in trender och föra ihop samarbetspartner i alla delar av världen,” och betonar med tanke på de olika aktörernas agendor och intressen att hans egen roll är forskarens.
– Vart jag än går, om jag träffar fredsaktivister eller en general inom militären, om jag besöker Kenya, Sydamerika eller UD: Man kan nästan ta på energin! Vi försöker vidga vyerna så det inte blir så läskigt att prata med dem man är ovan att prata med. Det är där vi på Stimson försöker hitta vår roll, att inte bara sitta på rummet och forska utan hitta implementerbara åtgärder och söka upp relevanta aktörer.
Andra länder har redan börjat agera.
– Danmark har en ny mekanism där både försvars- och utvecklingspengar kan användas till gemensamma projekt. Australien och Japan tänker likadant. Det vore jätteintressant för Sverige. Då borde man ha med industri och civilsamhälle så man får ett holistiskt perspektiv.
För Saab är det förstås viktigt att få in perspektivet att säkerhet är nödvändigt för utveckling, och Lars Jernbäcker tror att Johan Bergenäs forskning kan bidra till det.
– Saab är ett högteknologiskt företag med rötterna i försvarsindustrin, och kan ibland bli dömda på förhand. Men vi har mycket att bidra med. Med bättre gränskontroll, flygplatskontroll och polis skapas en trygghet i regionen och då kommer också investeringarna dit. Den teorin tror vi på, säger Jernbäcker.
Allt ont är sammankopplat och därför måste även de goda krafterna göra gemensam sak, även om det inte alltid är det lättaste. Men om rätt aktörer från stat, kapital och civilsamhälle kan samverka finns kunnandet, tekniken, pengarna och viljan att bygga ”en mer hållbar, säker, utvecklingsbar miljö”.
Så varför tveka?
Hein De Haas skulle förmodligen inte vara med vid den skissade typen av konstruktiva partnerskap. Han svarar inte ens på ivriga förfrågningar från nyfikna journalister. Men han är chef för International Migration Institute vid universitetet i Oxford och har skrivit ett antal kritiska rapporter om EU:s nuvarande politik.
Egentligen handlar de här ”partnerskapen” om att Europa vill hålla invan 
drare borta: ”Sedan 1990-talet har europeiska stater intensifierat sina gränskontroller och har försökt ’externalisera’ denna politik genom att pressa vissa nordafrikanska stater att slå ner på irreguljär migration och skriva på avtal om utlämning i utbyte mot bistånd, finansiellt stöd och arbetstillstånd.” (de Haas 2008, Irregular Migration from West Africa to the Maghreb and the European Union: An Overview of Recent Trends)
En närmare titt i EU:s senaste partnerskapsplan bekräftar detta. Så kallade mobility partnerships fokuserar på de afrikanska Medelhavsländernas gränskontroller och på återvändandeavtal för flyktingar. Den legala migrationen till Europa ska förbehållas visum för studenter, forskare och affärsmän.
Lars Jernbäcker från Saab är också öppen med motivet:
– Visst, terrorismen använder också ljusskygga sätt att förflytta sig, men jag tror att det här till syvende och sist är en ekonomisk fråga. Man vill hindra smuggling, trafficking och illegal migration. Det tror jag är bra för ett samhälle att man vill ha kontroll på de negativa flödena och gynna de positiva flödena som är fri rörlighet för människor, information, gods och pengar.
Det är ett sätt att se på saken.
De Haas företräder ett annat synsätt, som även omfattas av svenska biståndsorganet Sida. I Sidas policydokument konstateras att migranterna vanligtvis uppnår både ökad säkerhet och ekonomiska fördelar av sin flytt. Det ekonomiska mervärdet går också tillbaka till landet de lämnat genom återsändningar. 2009 beräknades 192 miljoner migranter sända 316 miljarder dollar till utvecklingsländer, för vissa länder överstiger summan av årliga återsändningar landets BNP. Migration är med detta sätt att se på saken en ekonomisk och säkerhetsmässig vinst. SIDA menar att försöken att skilja mellan legala och illegala migranter ”snarare döljer än belyser processerna bakom migration”. Det illegala och hotfulla flödet är i detta perspektiv väsentligen gott.
Frågar man den amerikanske journalisten Robert Neuwirth bör vi även räkna illegala varuflöden – svart ekonomi, piratkopiering och smuggling – på globaliseringens plussida. Neuwirth har under ett flertal år följt denna informella ekonomi och dess strömmar på plats i Brasilien, Paraguay, Nigeria och Kina, men även i väst. Slutsatsen:
– Jag ser den informella ekonomin som ’ekonomin för människor med ambitioner’ i större delen av världen. Den informella ekonomin hjälper folk att överleva, och det allra mesta är handel med legala eller kvasilegala produkter, mat och kläder, inte droger, trafficking eller vapen som det ofta talas om.
I uppmärksammade TED-föreläsningar och i boken Stealth of nations utvecklar Neuwirth att den informella ekonomin, som han kallar System D (efter franskans débrouillard, snillrik fixare) sammantaget skulle motsvara världens näst största ekonomi med en årsomsättning runt 10 biljoner dollar. System D omfattar 1,8 miljarder arbetare, hälften av världens arbetskraft.
Neuwirth har inte hittat någon substans bakom terrorkopplingar i den informella ekonomin, som ofta spridits om exempelvis affärsmän i Paraguay.
– Affärsmän med rötter i Libanon har länge verkat i Latinamerika, långt före elfte september. Även om någon försäljare av
piratkopierade dvd-filmer donerat pengar till Hizbollah, som det ibland talats om, är de också ett politiskt parti, vars agenda förstås är motbjudande, men det är långt ifrån bevisat att pengarna gått till terrorverksamhet.
Misstänkliggörandet av System D har vanligtvis mer jordnära orsaker. Västföretag anser sig förlora intäkter på att behöva konkurrera med företag som undviker skatt och tullar och som olovligen kopierar deras produkter. Neuwirth har ett annat perspektiv.
– Ett företag som Nokia är intresserade av att sälja telefoner till priser som kunder i USA, Storbritannien och Sverige kan betala. De är inte intresserade av att sälja till priser som nigerianer kan betala. Alltså uppstår en marknad för billiga kopior i den delen av världen, tillgänglig för konsumenter som aldrig hade kunnat betala ordinarie pris. Så sprids tekniken. Nokia kan om de är smarta se försäljningen som en marknadsundersökning.
I själva verket, menar Neuwirth, håller de flesta globala västföretag koll på marknaderna i System D, och hittar affärsmodeller för att utnyttja dem.
Det globala mobiltelefonundret till trots går signalerna aldrig fram till mottagaren i Mexiko. Tom Barry, chef för Transborder Project vid tankesmedjan Center for International Policy. Till vardags bor han på den amerikanska sidan om gränsen, i en mindre bergsby i New Mexico. Just gränsen och de närmast exploderande säkerhetsåtgärderna från amerikanskt håll efter 11 september – staket, patrullering, flygövervakning och kommunikation – har Barry granskat i ett flertal rapporter och även reportageboken Border wars.
Bland annat beskriver han 2000-talets fängelseboom. Enligt Barry sker dessa offentliga-privata samarbetsprojekt i regel genom att fattiga kommuner i obygden skuldsätter sig och tar på sig underhållskostnader, medan konsulter som syr ihop avtalen tar arvoden i hundratusendollarklassen och de två fängelsejättarna CCA och CEO Group sedan 2001 räknat in årliga miljardintäkter i dollar. De nybyggda fängelserna rymmer väsentligen migrationsbrottslingar som stannat längre än deras visum medgav eller olovligen tagit sig över gränsen. Andra kategorier av kriminella började minska redan under 1990-talet, våldsbrottsligheten är låg och sjunkande i gränsstäderna.
Gränsskyddet har dessutom haft den oavsiktliga konsekvensen att ”skapa precis den miljö som är gynnsam för terrorister och kriminella”, vad säkerhetsforskaren Stephen E Flynn i ett vittnesmål inför kongressen kallat ”den hårdnande gränsens paradox”. Tidigare kunde mexikaner på jakt efter arbete ta sig över gränsen på egen hand. Med kontrollstationer, staket och elektronisk övervakning behöver de hjälp av så kallade coyotes, en hårdnande marknad som numera omsätter omkring 5 miljarder dollar per år och har integrerats med drogsmugglingen.
Att hårdheten skapat villkor för terrorism är dock en sanning med modifikation. Trots tiotals miljarder dollar till allt mer avancerad övervakning är antalet gripna terrorister eller misstänkta terrorister vid den mexikanska gränsen sedan 2001: noll.
Högteknologisk övervakning, en virtuell gränskontroll, är också en tanke som bokstavligen kraschat i mötet med verkligheten längs den amerikansk-mexikanska gränsen. Projektet SBI (Secure Border Initiative) skulle integrera kameror, sensorer, biometrik, flygspaning och förbättrad kommunikation. Boeing vann 2005 kontraktet på 2 miljarder dollar. Till 2010 skulle hela den södra gränsen vara utbyggd. Projektet fick i stället avslutas i förtid efter tekniska fel, återkommande fördyringar och missade deadlines.
Europa har sett liknande resultat av hårdare gränskontroller. Enligt migrationsforskaren Hein de Haas har åtgärderna inte minskat migrationsströmmarna, däremot haft som oavsedd konsekvens att de flyttats från lätta passager till passager över öppet hav. Kostnader och lidande för migranterna har ökat, och EU har fått allt längre kuststräcka att övervaka.
Åtgärderna är missriktade, dels för att bara omkring en tredjedel av afrikanska migranter fortsätter till Europa. Dels för att den överväldigande majoriteten västafrikaner i Europa inte tar sig över gränsen illegalt, utan med visum.
Även i Europa kantas säkerhetsmarknaden av skumraskaffärer. Världens största investering i gränsövervakning sker för närvarande i Saudiarabien, ett lukrativt kontrakt på 20 miljarder dollar över perioden 2009–2018 för att dra stängsel och elektronisk övervakning längs landets 9 000 kilometer långa gräns. Mutor gav kontraktet till Münchenbaserade Cassadian och saudiska ministrar har avskedats. Tyskland skakas av en egen ”Saudiskandal” sedan det uppdagats att tyska poliser, finansierade av biståndspengar, tränar saudiska gränsvakter på uppdrag av Cassadian.
Många menar ändå att problemen vid gränserna inte beror på hårdheten utan på otillräckliga insatser. Johan Bergenäs på Stimson har respekt för den hållningen, även om han också betonar flexibilitet så att legala varor och människor kan röra sig snabbt och effektivt.
– Man kan ju tänka sig hur mycket skit som gått igenom de här gränserna om USA inte hade lagt de här resurserna.
Han fortsätter:
– Det finns inte tillräckligt med resurser i den överväldigande delen av den globala södern och det är extremt oroande. Om vi vet att vi inte kan säkra gränsen till världens rikaste land och vi vet att i hela den globala södern finns den här typen av problem, då kan systemet krackelera väldigt snabbt när de nya, fattiga länderna tas upp i den mer finansiellt stadiga världen.
Uppgiften kan synas hopplös, men Bergenäs låter sig inte nedslås.
– Alla utvecklings- och säkerhetsproblem är oändliga. Man jobbar och förbättrar sig och man lär sig om hur hoten utvecklas. Såklart kommer man aldrig fullt ut stoppa eller få bukt med de här problemen. Det är som sjukdomar. Vi har utrotat smittkoppor och då uppstår frågan hur vi hanterar hiv/aids.
Problemen är oändliga, men därmed också marknaden. Särskilt med staten som finansiär.
Så landar globaliseringens brännande frågor om marknader och migration framför vår egen dörr.
Att villkorslöst utesluta försvarsföretag och säkerhetsaspekter från dialog och projekt i utvecklingsländer är förmodligen en dålig idé. Men lika uppenbart är att statliga säkerhetspengar i dag investeras i kontraproduktiva gränsåtgärder som äventyrar människors ekonomi och säkerhet. Och koalitioner mellan stat, företag och andra parter som fattar avgörande beslut bakom lyckta dörrar är ett recept för nya skandaler liknande dem som präglat vapenaffärer och säkerhetsinfrastruktur så här långt.
Porösa gränser må ge upphov till bekymmer, men detsamma gäller porösa stater, med alltmer otydliga gränser för hur deras makt utövas och vem som kan hållas ansvarig.
Frågorna är både empiriska och moraliska. De rör miljardbelopp och mänskliga rättigheter. Och de avgörs i detta nu på konferenser liknande den i Casablanca, under allmängiltiga etiketter om hållbar, säker utveckling, av vad som beskrivs som ett hot och vad som antas vara lösningen, och i nätverk och fora där många inte är representerade.
TÄNKARNA
Johan Bergenäs Chef för projektet Managing Across Boundaries vid Stimson Center.
I ämnet: Två av många artiklar är Development and Arms Export: Tech, Security Firms Can Help in ‘Global South’ (Defense News, 22 april 2012) om hur svenska försvarsföretag kan bli en del av globaliseringens goda krafter i partnerskap med stat och civilsamhälle. Och To counter nuclear smuggling, target all smuggling (World Politics Review, 1 maj 2012) om kopplingen mellan stora, globala säkerhetshot och illegala flöden av varor och människor.
Robert Neuwirth Undersökande reporter
I ämnet: Boken Stealth of nations – The global rise of the informal economy (Pantheon Books, 2011) om hur den illegala ekonomin hjälper miljarder människor till en hederlig försörjning och utjämnar villkoren mellan rika och fattiga. Kaoset vid gatuhandeln i São Paulo – från handeln med piratkopior kl 4 på morgonen, städning, mindre grosshandel och därefter gatuhandel – beskriver liv, entreprenörskap och ordning. Men alla lyckas inte, fattigdomen och slitet är påtagligt och trots kluriga alternativ lyser infrastrukturen med sin frånvaro.
Tom Barry Chef för TransBorder Project vid Center for International Policy
I ämnet: Boken Border wars (Boston review, 2011). Reportage från Texas och Arizona om flyktingar i nybyggda fängelsekomplex för nyligen kriminaliserade förseelser, sheriffer som tror att Hugo Chavez lär drogsmugglare terrortaktik med finansiering från al-Qaida och hur rustandet vid gränsen stärkt främlingsfientlighet och paranoia.
Gränssäkerhet i USA
Begreppet border security är nytt och förekom inte i den amerikanska diskussionen före 2001. Viss militarisering vid gränsen mot Mexiko kom i mitten av 1980-talet då det befarades att vänsteruppror i Latinamerika skulle spridas över gränsen via en ”illegal invasion”. Under 1990-talet kom invandring att knytas till brott och droger och lagarna skärptes.
Med 11 september kom gränssäkerhet att kopplas till terrorbekämpning och en massiv utbyggnad har skett vid den mexikanska gränsen. Längs stora delar går ett 5,5 meter högt staket, det finns 10 000 sensorer, ett hundratal flygplan och obemannade flygfarkoster, kameraövervakning och kommunikationssystem. Försöket att bygga ett högteknologiskt ”virtuellt staket”, Secure border initiative (SBI), avbröts 2010. Då hade utvärderingen pekat på 1 300 fel.
Källa: Center for International Policy
Gränssäkerhet i EU
EU har sedan 1990-talet förstärkt det yttre gränsskyddet, främst för att motverka flyktingströmmar. Resultatet har varit att flytta strömmarna, med ökade risker, kostnader och lidande för migranterna. Med kontroller i Gibraltarsundet satte flyktingbåtar kurs mot Kanarieöarna. När flyktingantalet minskat där sedan 2006 har det i stället ökat på Sardinien (Italien) och Kreta (Grekland).
Under 2000-talet har EU i ökad utsträckning försökt hindra flyktingströmmar genom att uppmuntra stärkt gränssäkerhet, utlämningsavtal och striktare lagar i de nya medlemsstaterna i öst och sedan i grannländer, främst i Medelhavsregionen. Åtgärderna finansieras bland annat genom Europeiska Investeringsbanken (EIB). Kritiker pekar på att detta ökat rasism och kränkande behandling av migranter.
Källa: Hein de Haas.
