Krönika:

Väljarna från myllan

Republikanerna på frammarsch

av Sylvia Bjon

Jag minns när min kollega presenterade sin analys för fyra år sedan, då Centern i Finland genomgått ett blodigt valnederlag. ”Snart kommer Centern i Finland att vara som Centern i Sverige. Ett litet parti.”

Så blev det inte. Centern i Finland, eller det tidigare agrarförbundet, är störst igen och leder regeringen. Näst största parti är det tidigare landsbygdspartiet, numera Sannfinländarna.

Javisst. Agrarförbundet och Landsbygdspartiet vann riksdagsvalet.

Det finländska själslivet har för en kort stund väckt intresse runt om i Europa, som det brukar kring val, och sedan dött igen. När Annie Lööf drömmer om lika stora Centerframgångar i Sverige anar man en naiv okunnighet om hur många jordlager man får gräva igenom för att förstå sig på varför valresultatet ser ut som det gör hos oss.

Men jag ska försöka peka ut sedimenten.

Längst ner har vi de riktigt små jordtäpporna. Medan borgerligheten i många länder varit ett koncentrat av industri och aristokrati, liknar den stora rotkroppen av centerborgerskapet i Finland närmast ett gytter av stugor där rikedomarna varit långt borta, men där den republikanska frenesin och avogheten mot centralisering är desto starkare.

I dag är det inte fråga om ett jordbrukarparti. Centern leds av Juha Sipilä, som är en företagsledare och it-miljonär. Men det sätt som han placerat sig själv utanför proffspolitikernas traditioner och huvudstadens manér har tilltalat partianhängarna djupt in i själen.

Ett sediment högre upp hittar vi finlandiseringen. Så mycket som säkerhetspolitiken och Ryssland debatterats det senaste året verkar det som om det gått en våg av trygghetssökande genom folket. Det är inte länge sen finlandiseringens tidevarv, och när det i dag finns politiker som kritiserar Ryssland rakt ut och talar om Natomedlemskap, kommer också motreaktionen att snabbt lägga händerna på täcket och släcka lampan. Annars kommer kanske ryssen.

Närmare ytan hittar vi de finländska städernas nyvunna urbana kultur. Designhuvudstäder, kulturhuvudstadsår och coola omnämnanden i Monocle och Guardian har invaggat de finländska stadsborna i ett hipsterkosmos där liberala värderingar korspollinerats med varandra.

När valresultatet blev klart i april gick ett sus genom städerna. Journalister, twittrare och debattörer var uppriktigt förvånade över omfånget på Centerns och Sannfinländarnas andel av riksdagskakan – totalt nästan fyrtiofem procent av mandaten. ”Det här är inte mitt land”, mässade en del. Men alla lever inte riktigt i samma omgivning, och så är det runtom i Europa. I dagens EU kan innerstädernas invånare vyssjas i en politisk verklighet, och stora delar av regionerna i en annan.

I dag har allt detta täckts av ytterligare ett lager glödande kol, invandringsfientligheten. Sannfinländarna blev näst största parti efter Centern. Centern vill inte ha beröring med främlingsfientlighet, men visar det närmast genom att se till att inget sådant tar sig in i regeringsprogrammet. Och Timo Soini, som leder Sannfinländarna, är inte heller intresserad av invandringsfientligheten i sig. Hans parti tar däremot gärna emot rösterna. Och väljarna, de finns kvar med tårna i alla gamla jordlager.