Anders Bodegård
”Universitetens syn på humaniora gör mig mycket, mycket upprörd”
Nobelpristagaren Wisława Szymborska behövde ingen bodyguard när hon hade sin Bodegård, sade hon under sitt besök i Stockholm vintern 1996. Nu är Anders Bodegård aktuell med en hyllad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiker Madame Bovary.
av Paulina Neuding
Foto: Suvad Mrkonjic / XP / Scanpix
Det började med undantagstillståndet i Polen 1981. Anders Bodegård satt i lägenheten i Krakow under utegångsförbudet, och började översätta underjordiska polska texter. De skickades till aktivister i Sverige via svenska ambassaden i Warszawa.
– Jag bodde nära Wisława Szymborska, som jag sedan översatte till svenska. Och när jag översatte dikter där i Polen insåg jag att det här vill jag hålla på med.
Men du lärde dig franska tidigare?
– Jag läste franska i skolan, sedan blev det ryska i det militära. Det fanns två tolkskolor; Förhörsskolan, där alla kändisar har gått, som plockade ut de språkbegåvade pojkarna som skulle göra militärtjänst. Sedan fanns det en annan, hemlig radiospionskola inom FRA som jag togs ut till. Där blev det ryska.
Varför behövdes det en nyöversättning av Madame Bovary?
– De senaste två översättningarna till svenska gjordes för över femtio år sedan och de återger inte alls hans speciella språk och stil. Den ena är ganska förenklad och lättläst. I den andra har översättaren tvärtom lagt till litegrann – adjektiv och gulligheter på något vis. Båda översättningarna är ganska långt ifrån originalet.
– Flaubert utarbetade ju en väldigt speciell stil, och ett väldigt speciellt språk.
Hur skulle du beskriva stilen?
– Den var väldigt … maxad, skulle jag säga. Han tar tillvara språkets alla möjligheter. Och han är väldigt muntlig. Det är egentligen grundpelaren i det. Han skriver jättelånga konstiga meningar, och sedan för att garantera att de lät som han ville hade han för vana att läsa det han skrev högt, gärna för någon annans öron. Någon älskarinna eller vän, och om ingen fanns till hands så läste han högt i alla fall.
– Han kallade själva proceduren, eller platsen för en gueuloir. Kan du franska?
Ja, fast jag vet inte vad en gueuloir är.
– Det kommer från la gueule som betyder käft, mun. Gueuler betyder vråla. Gueuloir är då ett nybildat ord av honom för en plats, eller ett tillfälle, då han läste högt. Det gjorde han konsekvent.
– Detta gjorde han för att höra hur det låter och kunna korrigera det. Han hade en väldigt fri inställning till den franska grammatiken, som varit mycket sträng sedan 1600-talet. Han hade väldigt långa meningar som inte godkändes av den tidens grammatiker och det var strider om honom fram till 1920-talet. Först då accepterades detta som god franska.
Har du själv en gueuloir? Läser du högt?
– Ja, absolut! Jag gör ingen principiell skillnad mellan översättning av prosa och poesi. Det jobbiga med prosan är att det är så jävla mycket text. Det sköna med poesin är att ett mästerverk kan bestå av tre rader. Men jag gör ingen skillnad när jag översätter. Det låter pretentiöst och det är det också. Jag vill att man ska kunna läsa och uppleva det litterära värdet.
– Därför vill jag höra hur det låter. Man läser högt, låter det klinga. Och då hör man ofrivilliga rim och andra klanger som man inte har planerat. Jag gör lika långa meningar som Flaubert, bygger upp dem likadant. Jag härmar hans interpunktion, som var väldigt kritiserad av hans samtid. Jag använder semikolon på det sätt som Flaubert gör, som är ganska speciellt. Använder du semikolon?
Ja, men jag kan inte förklara varför.
– Det är det som är poängen med dem, man har dem när man inte vet vad man ska ha.
– Han mixtrade mycket med sina semikolon. Satte dit dem och tog bort dem och flyttade på dem in i det sista. Det var likadant med arbetet med översättningen. Jag hade en otroligt bra redaktör: Rachel Åkerstedt. Hon är så bra att det var en fröjd. Hemskt kul var det.
Hur lång tid tog det?
– Det tog fem år.
Att översätta ett verk från 1856, innehåller det ett mått av modernisering? Att göra en text tillgänglig för en modern läsare?
– Jag strävar absolut inte efter att pastischera! Att skriva något slags förment svensk artonhundratals-prosa, något som ska låta som att det är skrivet 1856. Men han är så pass modern – vad jag förstår, jag är ju inte fransman och jag läser inte som en fransman hur mycket jag än försöker. Men jag har inte bekymrat mig om ifall de ord jag använder användes i Sverige då, på den tiden.
En nyöversättning av Ernest Hemingways Fiesta, The sun also rises, kritiserades i en recension nyligen för att språket hade moderniserats på ett okänsligt sätt. Att ordet ”tjej” förekom.
– Jaså? Jag tycker att det låter jättebra hos Hemingway att prata om tjejer.
Du har en ordlista i slutet av Madame Bovary, vilket gör det möjligt att använda ord som dagens svenska läsare kanske inte kan. Var det en bra lösning?
– Vi funderade över det, det finns ju utgåvor som är oerhört baktunga med sådana förklaringar. Vi bestämde oss för att ha en mycket begränsad ordlista. Och Sara Danius förord som tjänar delvis samma syfte.
Vad tänker du om återväxten inom översättaryrket? Humanioran monteras ned vid svenska universitet …
– Katastrofalt.
Vad tänker du?
– Det gör mig mycket, mycket upprörd. Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolorna och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken.
Är det en ideologisk förändring i synen på humanioran?
– Ja, det måste vara det. Det var en tragisk historia på Södertörns högskola nyligen, vi var tre översättare som satte igång ett översättarseminarium för studenterna i form av hantverksgrupper. Det började med polska, ryska och tyska. Sedan blev det tjeckiska, turkiska, arabiska. Och det var förberett för kinesiska och ungerska.
– En tanke bakom det hela var att det finns en litterär potential i Sverige bland de många som har ett annat hemspråk än svenska. Men skolans rektor lade i stället ner hela verksamheten. Nu skymtar dock en möjlighet att ett nytt litterärt översättarseminarium kommer till vid Göteborgs universitet. Det hoppas jag mycket på.
[…] och Flauberts roman skulle kunna passa in i ett sådant tema. Den senaste utgåvan av romanen är översatt av Anders Bodegård och omfattar 518 sidor. Jag upplever att detta sidantal blir ett frågetecken […]