Underbara 90-tal

På en bra klubb i början av 90-talet förväntade man sig performances, modevisningar, inhyrda muskelknuttar i badbyxor och nästan alltid gogo-dansare. Någonstans i vimlet brukade Torbjörn Elensky sprätta runt i tweedkavaj, med sidenscarf och röka filterlösa gauloise i munstycke. Här ser han tillbaka på det tafatt kreativa 90-tal då allt blandades. Kanske har vi något att lära, kanske var det bara kul.

av Torbjörn Elensky

 

Berlinmuren föll 1989 och så kom 90-talet. Årtiondet då historien tycktes ta en liten paus, fast den tydligen inte var slut, som somliga trodde. Det var tiden då demokratin skulle sprida sig närmast automatiskt, till och med ryssarna blev fria och kineserna åtminstone kapitalister. Tekniken skulle frälsa oss, internets löften var fortfarande oändliga, och mobiltelefonerna blev billigare för vart år, ju närmre millennieskiftet vi kom. Stureplan, som tidigare mest varit en rondell med gubbiga restauranger, det nedslitna Sturebadet, Hedengrens bokhandel, och inte mycket mer av intresse, renoverades också 1989, och ersatte på 90-talet 80-talshippa Norrmalmstorg som centrum för nattlivet, vilket började bli ordentligt intensivt. Efter decennier av provinsiell tristess, avlöst av enstaka stjärnbesök på Berns salonger och Alexandras, skapades det på några år ett stort, häftigt nattliv i Stockholm, som gjorde livet spännande och drog till sig gäster från hela världen. 

Jo, jag vet att alla tider är bra att vara ung i, och alla är lite lagom nostalgiska över de där åren då just de var på topp, rent biologiskt om inte annat. Men 90-talet var så klart speciellt helt objektivt. Allt var lite nytt och taffligt, men genomfört med desto större entusiasm. Det här är ingen heltäckande historik över decenniet, eller ens över klubblivet. Det är subjektiva nedslag, präglade av var jag själv råkade hamna och vilka intryck som präglade mig. När decenniet började pluggade jag fortfarande filosofi, och tänkte skriva C-uppsats om Wittgenstein, samtidigt som jag ägnade all tid jag kom över åt att försöka finna en ingång i ett eget författarskap, både genom att läsa kopiöst, skriva, och genom att försöka leva så jag skulle få lite mer livserfarenhet.

Under en av mina långa panka perioder satt jag på en bar uppe på Sturegatan, som några kompisar drev, och pratade med en numera känd konstkritiker, som då ännu körde taxi, om vad jag borde göra av mitt liv. Han tyckte självklart att jag borde prostituera mig, för att få lite mer intressanta erfarenheter än vad jag kunde få som helgvakt på Medeltidsmuseet. Nu gjorde jag aldrig det, men det var ett tidstypiskt råd, som vare sig var cyniskt eller ironiskt, även om senare tiders människor nog kan ha svårt att förstå det. Andan var sådan. Det gällde att leva och låta leva.

 

Mikael Bohman, som själv gick på KTH då han rycktes med av nattlivet och började jobba på ZTV, där han gjorde legendarisk trash-TV tillsammans med Peter Siepen i stället för att utbilda sig till ingenjör, bekräftar min uppfattning när jag frågar vad 90-talet betydde för Stockholm:

– 90-talet var vilt och galet. Dagens Stureplansfokuserade uteliv med stora nattklubbar och jobbiga vakter började då. Men den mest intressanta delen av utelivet i min mening var klubbkulturen, som gick från många små klubbar endast kända och frekventerade av avantgardet under det sena 80-talet som Baby och No Name, till stora klubbar och event som tog över gamla nöjespalats och övergivna industrilokaler. De flesta av de stora klubbarrangörerna var visionärer och idealister som vill skapa den perfekta klubben och den perfekta upplevelsen och varje vecka försökte de bräcka varandra.

– På en bra klubb i början av 90-talet förväntade man sig performances, modevisningar, inhyrda muskelknuttar i badbyxor och nästan alltid gogo-dansare. Stockholms egna nya stjärn-dj:ar som Alexi Delano och Cari Lekebusch samsades med utländska topp-dj:ar från London och New York.

Men Stockholms klubbscen startade alltså redan i slutet av 80-talet, inspirerad av hur det såg ut i London. Mikael igen:

– Klubbscenen i Stockholm föddes i slutet av 80-talet, och många anser väl i dag att det var Mats & Moa som startade den första egentliga klubben efter London-modell, Baby. Med det fanns många fler. I slutet på 80-talet kunde man gå på klubb varje dag i veckan – om man visste var de fanns. Det var designer, modeller, exhibitionister som gick på de här klubbarna, innerstadens hippa garde – det var ännu en ganska sluten och hemlig scen.

 

Om man visste var de fanns, är väl nyckelorden där. Det gällde att känna rätt folk, röra sig i rätt kretsar, veta vart man skulle ta sig och vad som gällde för att få komma in.

Även Jean Skarstedt, konstnär och klubbfixare, vars legendariska klubb TRXKT (Extrakt) präglade några år under början av 90-talet, och bidrog till att koppla ihop kulturliv och klubbliv till en verkligt inspirerande helhet, instämmer att 90-talet var speciellt:

– Nittiotalet var ett mellandecennium: På ena sidan det ”galna” åttiotalet med dess kitsch och kriser, på den andra sidan tvåtusentalet då dumheten blev ny parameter, inte minst i det offentliga samtalet (läs: bloggar, twitter, extrema politiska forum et cetera). Nittiotalet var på sätt och vis ett ganska oskyldigt decennium, samtidigt som utbytet och nyfikenheten mellan olika mer eller mindre marginaliserade grupper var påtaglig. Det fanns en trevlig nyfikenhet, ”kotlettfrisyrerna” och ”söderloooken” var ännu inte definierade. Det blandades friskt, kan man nog säga. 

Jag kände Jean redan tidigare, genom gemensamma bekanta, och TRXKT blev för mig personligen tongivande för hela 90-talet. Något så öppet, levande, generöst i nattlivet har jag aldrig upplevt vare sig förr eller senare.

– Extrakt, eller TRXKT, startades 1991 med en mycket medveten inriktning, torsdagar på Norrtullsgatan i Stockholm, i Konstnärshusets festvåning. Jag sökte upp ”maitressen”, den fantastiska Bino och vår dragshowstjärna Babette – jag hittade dem hos Madame Kerstin, också en vacker legend bland skuggorna – och förklarade konceptet. Jag introducerade också festfixarparet Åsa & Eva for idén och de tände båda på den fullständigt. Tillsammans med min dåvarande franska exhibitionistiska pojkvän Eric blev vi ett oslagbart gäng. Alla bidrog med sin del: Åsa och Eva med VIPs och så kallade kändisar, jag med kulturvärlden, Bino drog kinkyfolket och vi alla såklart den öppensinnade delen av gaypubliken, mixen blev faktiskt riktigt underbar.

 

Jo, det var ett tryck där i källaren på Änkehuset, med den rätta blandningen av unga, vackra, fula, galna, rika, fattiga, kreativa, kändisar, wannabes och alla möjliga andra som hade en minst sagt fördomsfri syn på livet.

– Fina konstnärinnan Ewa Agborg gjorde en stor målning föreställande en dödskalle som hängde över entrén. Vi hade ett formulär – en sorts manifest – som alla gäster var tvungna att signera; det var lite om tolerans, allas lika värde, att idén var att ha kul. Det verkade uppskattas. Efter bara några få gånger så hade ryktet gått – utan internet, utan mobiltelefoner och andra sociala medier – och vi hade fullt. Så fullt att vi varje kväll nekade flera hundra gäster.

– Vi skickade ut 500 inbjudningar i handskrivna kuvert varje vecka och tonvikten låg på så blandat som möjligt, men minst 50 procent från kulturvärlden. Det fungerade och dessa var ju i många fall också vänner – de kände sig välkomna. Mixen fungerade, vi var kinky och gay och mix och crazy och arty. Litterära framträdanden, Cole Porter förmedlat av fantastiska Peggy Sands, modevisningar, piskperfomances, konstutställningar och alltid ny dekor var viktiga element i konceptet.

Jag var trogen stammis på XTRKT så länge det bara gick. Som tillhörande den mera kulturella falangen på stället brukade jag sprätta runt i tweedkavaj, med sidenscarf och röka filterlösa gauloise i munstycke, såklart. Under senare delen av 90-talet var jag till och med, fastän rätt passivt, måste jag nog erkänna, delaktig i styrelsen för ett klubbprojekt som nominerades till Nöjesguidens pris 1999. Vi ordnade bland annat en stor fest på Docklands, där jag stod i en av de många barerna, medan influgna militant lesbiska dj:ar från Frankrike höll dansgolvet igång till någon gång 7–8 på morgonen, minst.

– Oj? Kändisar? Svarar Jean när jag frågar vilka han minns.

– Jag listar några här, de jag kommer ihåg: Dolph Lundgren, Magnus Uggla, E-type, Arja Saijonmaa, Rikard Wolff, Hunters & Collectors (från Australien), multinationella företagsstyrelser, modeller, Mia Farrow, Spielberg, politiker, kända konstnärer, antik- och konsthandlare … ”alla” var där, som man säger … Vi hade många underbara stammisar, ”slangmannen” till exempel, som kom iklädd endast en dammsugarslang … Vampyrer. Nattugglor. Skuggfigurer. Gangstrar. Dragshowartister. Restaurangfolk. Nymfomaner. De frivola …

Själv minns jag både gamle kabinettssekreteraren Sverker Åström och Pet Shop Boys från besök på TRXKT, men jag missade nog de flesta, trots att jag var en så trogen stammis. Killen som brukade komma naken invirad i en dammsugarslang minns jag dock!

 

Men Jean tillhör inte de nostalgiska. Från sitt nuvarande liv i Paris – där jag förresten också varit ute till sju på morgonen med honom och sett Jean-Paul Gaultier själv komma insvepande till dansgolvet vid femtiden – konstaterar han bara att TRXKT var:

– Fullt från början och varje torsdag i drygt två år, vilket nog måste anses som anmärkningsvärt. Efter två år och flera olika lokaler beslutade vi oss för att lägga ner med devisen: vi slutar när det är på topp. Sedan dess har vi aldrig gjort någon nostalgisk fest, även om frågan dyker upp i stort sett varje år. Nu är det nästan fjorton år sedan … Den som lever får se.

De etablerade och trendiga klubbarna var ett slags mellanläge mellan det vanliga kroglivet, och det riktiga undergroundlivet på svartklubbarna. Så länge de etablerade ställena ännu tvingades stänga vid 1 på natten, blomstrade dessa svartklubbar. Det var som att de unga och nöjeslystna stockholmarna inte accepterade att bli tillsagda hur de skulle roa sig, och det var få som drog sig för att gå vidare till svartklubbarna, trots att en del av dem drevs av uppenbart kriminella personer. Närheten mellan etablissemang, kulturelit, klubbkids och rena skurkar var rätt märklig. Fast vi tyckte helt naivt också att den var ganska spännande.

– Det var en naturlig koppling, säger Mikael när jag frågar honom om de kriminella, eftersom större delen av den intressanta delen av utelivet i slutet på 80-talet och i början av 90-talet försiggick utanför de etablerade krogarna. Innan myndigheterna kunde förmå sig till att acceptera 5-tillstånd så festade man till 7 i stället på maffiaanstrukna svartklubbar som Café 88.

 

På Svensk-Amerikanska föreningen, som låg i början av Hagagatan, satt en svensk och en amerikansk flagga i ett skyltfönster ut mot gatan, innanför det var det ett litet kontor, som såg helt opersonligt och trist ut. Men om nätterna kunde man knacka på kontorsdörren, och blev då insläppt av en tvåmeters jugge med skinnjacka, under vilken han gärna ville att pistolen skulle skymta, för att utesluta allt besvär redan från början. Efter att ha blivit kollad och betalat ett litet inträde, en hundring eller så, släpptes man vidare in i klubblokalen. Ett typiskt före detta Stockholmsgarage, som finns under så många kvarter i innerstaden, men här ommålat, dekorerat, med proffsig bar, schackrutigt dansgolv med spelande ljus, stark house och technomusik, och fullt av folk till nio, tio på förmiddagarna. 

Jag hade sån tur att jag aldrig råkade vara där när det blev polisrazzia. Men trots att det ibland påstods att det varit razzia fortsatte klubben som om inget hänt veckan därpå igen. Min misstanke är att polisen lät den hållas för att de lätt kunde hålla koll på flödet av halvfigurer, knarklangare, prostituerade och diverse lycksökare där. Vid ett tillfälle lyckades vi, via gemensamma bekanta, även få dit en grupp prydliga LUF- och CUF-medlemmar, som verkade tycka att det var väldigt roligt.

Mikael instämmer i att svartklubbarnas betydelse var mycket stor på 90-talet:

– Ett exempel på detta var det nyliberala Frihetsfronten som drev klubb med den senaste housen och technon och som av politiska skäl ansåg att vem som helst skulle ha rätt att dricka billig sprit vid alla tidpunkter av dygnet. I mitten på nittiotalet ansåg delvis samma personer att alla borde ha rätt till att droppa ecstasy när de dansade till den senaste technon och skapade Docklands.

Frihetsfronten skilde sig en del från de andra svartklubbsfixarna genom att de också var så ideologiskt drivna. De var nyliberaler, som på den tiden mest förknippades med ett slags anarkistiskt livsstilsideal, och inte så mycket ekonomi och politik. Deras svartklubb Tritnaha var, jämte Café 88, ett av de mest kända illegala vattenhålen i stan.

När jag ber Johan Norberg om en kommentar om dess betydelse svarar han utförligt:

– Jodå, jag var med, både som debattarrangör och bartender. Tanken bakom var att inleda den liberala revolutionen. Att visa att man hade rätt att ingå frivilliga avtal även om staten inte hade givit oss en lapp där det står att det är ok (utskänkningstillstånd). Och hemligheten var att göra det till sent eftersom myndigheterna hindrade sena öppettider.

– Och det var politik! På väggarna hade vi stora planscher med citat av J S Mill, Ayn Rand och andra om varför paternalism är fel, och jag stod i baren och talade politik. Man behövde medlemskap i vårt direktdemokratiska konsumentkooperativ (jag tror att vi hade 12-13 000 medlemmar som mest), men man kunde få omedelbart medlemskap om man kunde citera någon liberal tänkare i dörren.

– Bland de som jobbade fanns gott om illegala invandrare som staten ville tvinga tillbaka till Balkankrigen. Vi höll på i nästan tre år och totalt 18 polisrazzior, men de kunde inte stoppa oss för varje gång de tog ölen och arresterade några av oss var det andra som åkte dit och öppnade på nytt. Jag tror att rekordet var att vi var up and running redan efter en halvtimme efter en razzia. Stockholms kommuns enda sätt att stoppa oss var att tillåta andra ställen att ha öppet till 3 och 5, vilket skedde 1993. Och det var ju vårt mål, så då kunde vi lägga ned – efter att ha haft en avslutande segerfest med gratis sprit för alla medlemmar. Det är fortfarande min största framgång i praktisk politik.

 

Efter hand upptäckte allt fler dessa stora fickor av nöjesliv utanför de etablerade krogarna. Ravekommissionens jakt på ungdomar som dansade till techno hela natten på olika hemliga ställen i skogen, eller ute på Docklands, Stockholms mest legendariska stora illegala festtempel, fick allt mer spaltutrymme, och nyfikenheten på alternativa livsstilar, könsöverskridande experiment och ny dansmusik sveptes undan till förmån för jakten på knarkande ungdomar. Det är sant att det fanns mycket droger i omlopp. Men de var bara en liten del av sanningen om den frihetliga och kreativa anda som rådde då.

Det går inte att återskapa förutsättningarna för 90-talets Stockholm. Det var en liten särskild ficka i tiden, då allt råkade sammanfalla så att det blev möjligt att spränga ramarna. Mitt intryck av nutiden är att allt är mycket mer kontrollerat. Att folk är mera uppspaltade, etiketterna är så viktiga att de där mötena som var möjliga på TRXKT inte tycks kunna äga rum längre. Gränsöverskridandet har, i akademiskt tillrättalagd form, i sig blivit till en norm, som gillas av rikslikarna i offentligheten. Men jag tröstar mig med att om trycket bara blir tillräckligt hårt, och tristessen tillräckligt utbredd, så kommer en ny generation att tröttna på det hela igen, och bestämma sig för att de också kan göra vad de vill, utan att behöva be om tillstånd. Och jag är säker på att det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på 20-talet!