Ukraina är mer än en projektionsyta
Många har försökt sätta krisen i Ukraina i ett större sammanhang. Men det blir fel att analysera landet utifrån en svensk begreppsapparat. Ukrainakännaren Niklas Bernsand berättar en annan historia, bortom fromma förhoppningar och överdrivna farhågor.
av Niklas Bernsand
Sveriges fåtaliga men tappra skara erfarna och språkkunniga Ukrainakännare har yrvaket under året kunnat notera ett plötsligt intresse för ukrainsk identitetspolitik. När krisen inleddes fattade medier från början nästan reflexmässigt sympati för upproret mot en auktoritär och korrumperad regim. När man senare försökte nyansera den bilden var det ofta med hänvisningar till landets komplexa etnolingvistiska och regionala sammansättning, som i sin tur antogs generera antingen ”provästliga och nationalistiska” eller ”proryska” politiska sympatier.
Men mer intressant än dessa förenklingar är hur Ukraina snabbt blev en projektionsyta för svenska drömmar – och farhågor.
För övertygade EU-vänner tycktes Euromajdan – det ukrainska upproret som inleddes förra hösten – visa att unionen fortfarande har kvar sin attraktionskraft. Samtidigt intresserade sig många vänsterdebattörer nästan enbart för en högerradikalism de förgäves sökte förstå utifrån antaganden från svensk debatt. Till exempel missade man att det högerextrema partiet Svobodas framgångar inte sammanfallit med någon xenofobisk eller minoritetsfientlig våg, utan berodde på att partiet under en period kom att uppfattas som regimens mest radikala motståndare.
Båda dessa reaktioner är symptomatiska. Ukrainarapporteringen i svenska medier har alltför ofta inneburit att förståelseraster som konstruerats för etablerade västeuropeiska nationalstater lagts okritiskt över det ukrainska samhället. Men det leder snarast till mindre förståelse för den ukrainska verkligheten. I stället för att projicera svenska och västeuropeiska förhoppningar eller fasor på landet kan man söka sig bortom nyhetsrapporteringen och titta på en bit av 1900-talshistorien.
Ett sätt att förmedla en annan bild av hur det ukrainska samhället hanterar kulturell skillnad är att lyfta blicken från platserna som oftast förekommer i nyhetsflödet som Kyiv, Krim och Donbas och i stället titta på Bukovina och dess huvudort Tjernivtsi i västra Ukraina. Om identitetspolitik i Ukraina ibland tolkas utifrån västeuropeiska neuroser och tillkortakommanden, så har Bukovina på sina håll i stället blivit en projektionsyta för föreställningar om tolerans och en blomstrande multikulturell samvaro.
Tjernivtsi är ungefär lika stort som Malmö och kallades Czernowitz under den habsburgska perioden (1774–1918). Staden var då ett snabbt växande centrum som förutom ukrainare och rumäner också blev hemvist för stora och heterogena grupper av tyskar och judar. Här fanns också mindre polska och armeniska gemenskaper. Under mellankrigstiden hamnade staden i Rumänien, men efter andra världskriget införlivades den i den ukrainska sovjetrepublik som 1991 blev det självständiga Ukraina. Tjernivtsi var en av de många östeuropeiska städer vilkas befolkningssammansättning radikalt förändrades under åren kring andra världskriget. Många judar mördades, och de etniska tyskarna evakuerades till Tyskland. Samtidigt flydde eller deporterades många rumäner och polacker (liksom en del ukrainare) österut av sovjetmakten. I dag domineras staden av ukrainare, med en relativt stor rumänsk och en under sovjettiden inflyttad rysk minoritet och små kvarvarande judiska, polska och armeniska grupper. Tyskans tidigare status som umgängesspråk har tagits över av ukrainska och ryska.
På samma sätt som det multietniska och multikonfessionella Osmanska riket i dag ibland lyfts fram som en positiv kontrast till senare tiders homogeniserande nationalstater, har man i Centraleuropa efter Sovjetunionens sammanbrott framställt det multietniska habsburgska Czernowitz som en förebild för dagens Europa. I båda fallen påverkas denna förhoppning starkt av minnet av 1900-talets folkmord, etniska rensningar, deportationer och befolkningsutbyten i östra Europa. Möjligen ligger det i tiden att – parallellt med EU:s utvidgning och fördjupning – lyfta fram multietniska, dynastiskt styrda imperier på (mer eller mindre) demokratiska nationalstaters bekostnad, genom ett metaspråk som betonar tolerans och mångfald.
Litteraturvetaren Winfried Menninghaus ser dock i Bukowina-Mythos snarare ett sökande efter en tysk positiv kulturell identitet i skuggan av skuldbearbetningen efter Förintelsen. I det förkrigstida Czernowitz tycks man hitta en stad där tyskar och judar gemensamt skapade en framstående lokalt dominerande och internationellt slagkraftig tyskspråkig kultur, med poeter som Paul Celan och Roza Ausländer.
Även lokalt i Tjernivtsi har det vuxit fram berättelser om den habsburgska tiden som stadens guldålder. Redan på sovjettiden kunde det påtagligt icke-sovjetiska arkitekturlandskapet i stadens centrum ses som en påminnelse om att den plats invånarna gjort till sin en gång varit en del av något annat och bättre. Konstnären Oleh Ljubkivskyj har berättat för mig om hur materiella spår från stadens förflutna – nedfallna bitar av utsmyckningen från dåligt underhållna sekelgamla husfasader, knappt synliga rester av på husväggar målade tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, någonstans upphittade österrikiska mynt – i hans ungdom kunde ha ungefär samma funktion för honom som att lyssna på rockgruppen Rolling Stones. Både kejsar Frans Josef I och Mick Jagger förmedlade en fläkt av något annat och friare.
I dag har berättelsen om det toleranta och multietniska habsburgska Tjernivtsi blivit en del av stadens varumärke. Den plockas ofta fram i samband med internationella kontakter och turism. Men då används inte, med få undantag, imperiets mångfald som motvikt till det ukrainska nationsbygget. Snarare hävdas att stadens habsburgska förflutna i dag knyter Ukraina och Europa närmare varandra. Som när Arsenij Jatsenjuk, i dag ukrainsk premiärminister och bördig från staden, tillsammans med Karl von Habsburg, kejsarättens nuvarande överhuvud, 2008 initierade resandet av en staty av Frans Josef I. Statyn är belägen på torget framför det gamla KGB-högkvarteret och den jesuitiska katedralen Jesus Hjärta som i dag återlämnats till katolska kyrkan.
De lokala mångfaldsdiskurserna i Bukovina skiljer sig delvis från sådana som är tongivande i västra Europa. Ofta är det etniska grupper och religiösa gemenskaper som står i fokus snarare än individen. Mångfalden projiceras gärna bakåt i tiden, samtidigt som dagens reella mångfald, med nya grupper som koreaner och azerier, mer sällan lyfts fram. Mångfalden uppfattas likaså sällan handla om till exempel sexuella minoriteter. Man talar hellre om de gamla etniska gruppernas liv i staden än om varför de inte längre lever där. Man högtidlighåller minnet av Förintelsen och andra gruppers tragedier, men har ibland en tendens att se minnet som i första hand en angelägenhet för respektive grupp snarare än som något som angår alla. Deras mångfald ser inte riktigt likadan ut som vår. Likväl lyfts mångfald och de andras traumatiska minnen i dag fram på ett helt annat sätt än på den sovjetiska tiden.
Det starka mediefokuset på extrem nationalism skapade under krisen en bild av Ukraina som är svår att känna igen för den som länge följt landet. Tjernivtsi är inte ett tolerant multikulturellt paradis, men styrs knappast heller av starka nationalistiska strömningar. När kommunismen föll upptäckte invånarna sin ukrainskhet och sin stads multietniska arv samtidigt. Om balansgången inte alltid faller väl ut tycks man föredra att låta olika berättelser samexistera framför att entydigt ge företräde till ett perspektiv. Det är inte alltid man kan säga detsamma om svenskt debattklimat.
En lärdom kan vara att Ukraina, och Östeuropa generellt, förtjänar mer än att reduceras till projektionsytor för våra fromma förhoppningar och överdrivna farhågor.
[…] http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/ […]