Trettio år efter segern

Fondstriden

av Andreas Ericson

I höst är det trettio år sedan motståndet mot löntagarfonderna intog gatorna. Den 4 oktober 1983 demonstrerade 75 000 människor i Stockholm, en av de största manifestationerna i svensk historia. Uppslutningen överraskade samtiden och reaktionerna är tankeväckande att ta del av i efterhand.

Olof Palme dömde ut demonstranterna för ”dålig stilkänsla” eftersom man inte borde demonstrera samma dag riksdagen samlades. Dessutom förklarade Palme bryskt att ”det var samhällets mest välbeställda vi fick se paradera i dag. Jag blev inte hjärtnupen”.

På Aftonbladets ledarsida kunde man inte dölja hur skakad man var och tonfallet den 5 oktober påminner nästan om dagens när man förklarade att ”dubiösa representanter för landets privata företagare demonstrerade mot löntagarfonderna i tecknet av en grovt vilseledande propaganda”.

Även utanför ledarsidan var Aftonbladet på krigsstigen och läsarna fick veta att demonstranterna (som genomgående även på nyhetsplats kallades ”direktörerna”) varit iförda ”golfutstyrsel”. Fondförslagets upphovsman Rudolf Meidner fick stort utrymme med misstanken att demonstrationen i själva verket varit ”en attack mot välfärdssamhället och den demokratiska arbetarrörelsens ideologi” och partisekreterare Bo Toresson avkrävdes ett löfte att snarast komma med en egen kampanj. Dagen därpå hade Aftonbladet hämtat sig något och kände nu ”djupare principiell oro” över ”högerns systematiska primitivisering av sitt politiska reaktionsmönster”. Ytterligare några dagar senare kunde Dieter Strand förklara att eftersom lika många människor tågat emot den borgerliga regeringen i Danmark så stod ”kampen om välfärdssamhället oavgjord”. (I övrigt kunde han berätta att han nyss sett Jedins Återkomst och tyckte att Yoda på ”pricken liknade en svensk politiker”.) Läsarna fick också läsa en betraktelse över Antonia Ax:son Johnson som löd ”det är ju inte varje dag en kapitalist har möjlighet att uppleva den känsla av samhörighet och solidaritet som råder i ett demonstrationståg, det som vi inom arbetarrörelsen får känna varje första maj”. Slutligen fanns en minimal notis från TT som berättade att 62 procent av svenskarna var emot fonderna, bara 21 för.

Expressen var gladare. ”Vi vann” stod det på ettan och läsarna fick veta att Palme inte druckit något Moselvin på riksdagens öppnade samt hörts muttra att demonstranternas ”moraliska trovärdighet är undergrävd”. En surmulen ombudsman från Sveavägen 68 förklarade att människomassorna varit mycket mindre än polisen påstod eftersom man haft ”tre erfarna folkräknare” ute på stan och funnit att det bara rört sig om 27 660 stycken. När tidningen rapporterade från demonstrationen talades det mindre om direktörer och mer om vanligt folk, som en gymnasist som enligt egen uppgift hade ”hela Täby bakom sig”, en arg lantbrukare som ”inte ville ha någon kolchos” samt 73-åriga Ruth som drev blomsterhandel i Solna. Man berättade också att tolv unga kommunister omhändertagits av polis samt att deras ordförande ska ha befunnit sig i båt på Strömmen varifrån han ”motades bort”.

Moderata Svenska Dagbladet var givetvis saliga. ”Svenska folket inser att den marsch mot fonder som gick genom Stockholm igår var en remarkabel händelse” förklarade man, vilket med tidningens dåvarande avmätta språkbruk är så nära primalt lyckoskrik man kan komma. Tidningens Bertil Östergren hade varit ute i tåget och givetvis inte heller han träffat några direktörer utan ”en pensionerad busschaufför från Reimersholme” som dessutom var sosse och en arbetslös restaurangarbetare från Örnsköldsvik. Även den legendariske Stockholms-sossen John-Olle citerades: ”Inte fan är det här några miljonärer”, sa han när han stod med ”kameran i högsta hugg” vid Stureplan.

Roligast i vänsterpressen var Stockholms-Tidningen som hälsade ”värderade direktörer och övriga i Nicolins frihetsarmé” välkomna  till Stockholm dit de kommit med ett ”socialistiskt järnvägsföretag” och där de kunde läsa kraftigt presstödsunderstödda SvD. På ledarplats var tonen mulnare eftersom man ansåg att SAF valt att ”släppa lös en våldsam propagandakampanj” på Stockholms gator även om man något kryptiskt  erkände att demonstrationen blivit en ”agitatorisk och kanske organisatorisk framgång”. Roligare var rapporten att 4 oktober-rörelsens pressmeddelanden som spritts ut över hela världen varit så kraftfulla att en japansk journalist påståtts ha ringt till UD och frågat om inbördeskrig brutit ut.

Dagens Nyheters ledarsida var inte oväntat splittrad. Man imponerades av uppslutningen, men bekymrades av att ”slagordsmässig förenkling och förgrovning” präglat manifestationen eftersom man i talen dåraktigt nog påstått att löntagarfonderna ”kommer minska den personliga friheten”.

Löntagarfonderna infördes i mycket urvattnad form 1984 och avskaffades i full politisk enighet i början av nittiotalet.

Läs också Neos krönikör Fredrik Johansson på Stockholms Handelskammare, som skriver om löntagarfonderna här.

1. 30 år efter 4 okt | Michael Nimstad says: 20 februari, 2015 kl. 00:27 […] magasinetneo.se/artiklar/trettio-ar-efter-segern […] Svara