Krönika:

Tre omöjliga lösningar

Jobbprognos för framtiden.

av Nils Lundgren

Efter andra världskriget såg det ut som om vi hade kommit till rätta med arbetslösheten, det gissel som hade plågat industrisamhället sedan dess födelse och kulminerat under 30-talet. Ännu på 70-talet var den bara 2-3 procent i Sverige.

Nu är arbetslösheten åter envist hög. De som förlorat jobbet eller aldrig haft något går arbetslösa länge, ibland för evigt. Många förlorar livsmodet.

Politiken är full av kunskapslyft, insteg och fas tre. Forskningen är full av sökarbetslöshet, hysteresis och NAIRU. Problemstrukturen drunknar i ett politiskt och intellektuellt virrvarr. Kanske krävs det några halsbrytande förenklingar av en icke-specialist. Här kommer de.

Den tekniska utvecklingen medför att manuella rutinjobb rationaliseras bort. De tas över av ABB:s industrirobotar. Samma sak händer med rutinjobb på kontor där datorerna och nätet har samma effekt. I forskningen kallas detta Skill-Biased Technological Change (SBTC). Den tekniska utvecklingen är helt enkelt inte kompetensneutral. Globalisering har delvis samma effekt. Rutinjobb tas över av låglöneländer.

Det finns dock lågkvalificerade jobb som inte är rutinjobb och därför inte försvinner genom SBTC och globalisering. Dit hör städning, serverings- och köksarbete, vård och omsorg, trädgårdsskötsel, renhållning och mycket annat. De jobben tas inte över av industrirobotar eller arbetare i Kambodja. Om folk efterfrågar mer hemstädning och trädgårdsskötsel, går mer på krogen och vill ha mer vård och omsorg, stiger efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft i framtiden och alla kan få jobb till hyggliga löner.

Men det är ingen riktig fart på den utvecklingen. Kan vi stimulera den med ekonomisk politik? Det finns i princip tre vägar. Den första är att låta marknaden driva fram en polarisering av lönestrukturen med ännu större löneskillnader mellan en burgen medelklass och lågkvalificerad arbetskraft, så att de förra kan köpa tjänster av de senare. En sådan process pågår och förstärks genom åtgärder som vidtagits för att öka avkastningen på arbete, typ jobbskatteavdrag och hårdare a-kasseregler. En hybridmarknadslösning är att kommunerna ökar utgifterna för vård och omsorg mer än i takt med demografisk utveckling för att höja kvaliteten, men även där krävs nog att personalen arbetar till låga och kanske sjunkande relativlöner.

Den andra lösningen är offentligt finansierad kompetensutveckling. Om lågkvalificerade blir välkvalificerade får de jobb. De lågkvalificerade blir så pass få att de alla kan få jobb med rimliga löner. Någon däremot? Problemet är att erfarenheten av kompetensutveckling är ganska dyster. Ett första villkor är att skolan slutar släppa ut outbildade elever, men kompetensutveckling är dessvärre en tulipanaros. Lätt att säga, svårt att göra.

Den tredje lösningen är offentliga subventioner för att göra det billigare att utnyttja lågkvalificerad arbetskraft. RUT-avdrag, lägre arbetsgivaravgifter på ungdomar och sänkt restaurangmoms finns av det skälet. Erfarenheterna är blandade och politiskt omstridda.

Tre vägar för att påtagligt sänka arbetslösheten, således. Finns det skäl för optimism? Knappast! Bättre konjunktur hjälper inte, då arbetslösheten bland lågkvalificerade är strukturell och Sverige inte är ideologiskt förberett att hantera frågan. Det är svårt att enas politiskt om större löneklyftor, dyra satsningar på ofta ineffektiv kompetenshöjning och dyra subventioner till den övre medelklassens konsumtion. Vi svenskar väljer naturligtvis kompetenshöjning, men det ser inte ljust ut för de arbetslösa.

Åberg, R (2013), ”Tjugohundratalets arbetsmarknad – fortsatt uppkvalificering eller jobbpolarisering?” Ekonomisk Debatt, årg 41, nr 2, s 6-15.

Holmlund, B Lönebildning i olag från 28 Recept mot arbetslösheten, red. Jan Johannesson & Eskil Wadensjö, (SNS förlag, 1997)

Wadensjö, E Det går inte att pensionera bort arbetslösheten (från Johannesson & Wadensjö, 1997).