Tillbaka till nutiden

Framtidsoptimism

av Andreas Ericson

2015 var nyss ett år i en avlägsen framtid. Men nu är det här. Genom åren har ganska många förutsägelser förknippats med just det här året. Vi har hittat några.

”I dag har vi ingen fiende, men vem kan säga hur det ut år 2015 när det här planet fortfarande flyger?”

Citatet kommer från flygvapenchefen Lars-Erik Englund 1993. Ryssland höll som bäst på på att packa ihop sina förband i Baltikum och den forna supermaktens flygplan flög knappt längre på grund av drivmedels- och personalbrist. Då tyckte många att det var fel tillfälle för Sverige att satsa 60 miljarder på det nya stridsflygplanet JAS Gripen, i synnerhet som vi genomgick den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Men alla höll inte med. ”Vi vet inte hur världen ser ut om 15-20 år när det här planet kommer att flyga”, försvarade statsminister Carl Bildt satsningen.

”Enligt SCB:s prognoser uppstår en brist på journalister först omkring 2015.”

För tjugo år sedan vill många ungdomar ”jobba med media”. Och mediejobb fanns det gott om i ett Sverige som precis avreglerat tv-marknaden, där suget efter information verkade större än någonsin och de snabbaste modemen bara kunde överföra 14 400 bitar per sekund. Men det fanns orosmoln redan då. Citatet ovan är hämtat från Dagens Nyheter som 1993 varnade för att mediebranschen började bli lite för populär, först en bit in på 2000-talet skulle alla journalister som utbildades behövas, det trodde i alla fall SCB. Sedan dess har mycket hänt. Journalisthögskolorna finns kvar, men antalet journalisttjänster är färre än någonsin.

”En vardagkväll 2015. Du har tråkigt. Det har just varit föräldramöte via dator och video. Nu vill du snacka med någon. Därför sätter du dig framför din PC och säger med tydlig röst precis vad du önskar, väntar en sekund och får sedan namn och nummer på lämplig kompis.”

Ovanstående vision publicerades i Expressen 1993 med anledning av att SVT ägnade en temadag åt framtiden. Skildringen var inspirerad av ett då 37-årigt datageni som tidningen kallade ”William B Gates”.

”År 2015 arbetar 45-åriga svenskbosniskan Julia som piga i en svensk högre medelklassfamilj. Hon ger familjen all den hushållsservice de behöver under veckorna, till en låg lön, som är avdragsgill för familjen. […] Julias man är arbetslös sedan sju år tillbaka, hennes tonårige son som de döpt till Martin (ett svenskklingande namn ger bättre arbetschans) drar runt på stan och slåss […] När Julia kommer hem sjunker hon apatiskt ner framför tv:n, tittar på Glamour som går i repris innan det är dags för dagens Bingolotto.”

Texten är hämtad från GöteborgsPosten som i en artikelserie 1994 spekulerade kring ”nysvenskarna”, det vill säga många invandrare som anlände till Sverige just då. Men det fanns inte bara skräckscenarier. I samma artikel möter vi också Fatima som pratar ”perfekt göteborska, arabiska, engelska, franska och tyska och som utbildat sig till lärare”. Hon är väl integrerad i det nya Sverige och ”ägnar fritiden åt biodynamiskt skumbad” och ”datakorrespondens med vänner i Ryssland, USA och Argentina”.

”EU ombildas till Europas Förenta Stater år 2015. Det brittiska kungahuset tvingas flytta till Nya Zeeland, Trafalgar Square döps om till Delors Square och medborgarna kontrolleras av den hemliga Europolpolisen ända in i sängkammaren. […] Bara de högsta potentaterna får köra de två modellerna av bensindrivna bilar som är tillåtna. Det är förbjudet att se amerikanska filmer. Det är ett brott mot sexdiskrimineringsdirektivet om en man håller upp dörren för en kvinna.”

Så lät det när TT sammanfattade den nyutkomna brittiska deckaren The Aachen Memorandum våren 1996. Stark brittisk opinion mot EU är nämligen inget nytt, redan för tjugo år sedan fick galna ko-sjukan och påföljade exportförbud mot brittiskt nötkött känslorna att svalla. Skräckvisionen om den framtida EU-staten passade väl in också i den tidsandan.

2015 har alltså både tjusat och skrämt tidigare epoker. Men vi som lever nu kan nog ganska lätt konstatera att det varken blev så farligt som några fruktade eller så fantastiskt som andra hoppades. Det bara fortsatte, som det brukar göra.