Till realpolitikens försvar

USA gjorde rätt i att stödja Mubarakregimen – men också i att ställa sig på det egyptiska upprorets sida. Realpolitik är inte vacker, men nödvändig för att på sikt komma närmare de mål vi verkligen eftersträvar.

av Roland Poirier Martinsson

I trettio år lierade sig USA med Egyptens diktatoriska vänsterregim. När Mubarak tvingades fly från sitt folk med bara några miljarder på fickan upplöstes amerikanernas relation till diktatorns parti—vad var poängen när partiet hade tappat makten? Efter några inledande dagars vinglande tog Barack Obama och Hillary Clinton sålunda konsekvenserna av händelseutvecklingen och ställde sig på upprorets sida. Relationen hade tjänat sitt syfte. Lojalitet hade aldrig med saken att göra.

USA:s agerande var lika förutsägbart och ohejdbart som en lavaström. Lika förväntad var den ljudfond som erbjöds av den kommenterande kårens kacklande: Att det hycklande USA av rent själviska skäl hade spelat under täcket med en diktatur och ideologisk fiende; nu blottades återigen landets sanna karaktär.

Ursäkta mig medan jag gäspar.

Analysen — eller, mer korrekt, ”analysen” — utgjorde ytterligare en vers i en seg progglåt vars refräng handlar om hur USA engagerar sig i Mellanöstern av själviska skäl, ytterst oljepolitiska. Visserligen intygar landets företrädare att det handlar om att sprida demokratiska värden i regionen, men det är bara en dimridå. Egentligen drivs man av begäret att kontrollera världens viktigaste naturresurs, till förmån för luftkonditioneringen i Santa Barbaras skönhetssalonger, pick-up truckers i Mellanvästern och oljebaroner i Texas.

Observationen är platt och ofullständig som förklaring av drivkrafterna bakom USA:s säkerhetspolitiska agerande. För det första vore det irrationellt att långsiktigt grunda sin säkerhetspolitik på en naturresurs som med all säkerhet kommer att förlora sin betydelse — det enda vi inte vet är när. För det andra går det inte att kortsiktigt motivera USA:s enormt kostsamma engagemang i Mellanöstern med oljeintresset som huvudsaklig drivkraft — det vore ekonomiskt vansinne. För det tredje är det uppenbart för alla utom den patologiskt konspiratoriskt sinnade att åtminstone en del av USA:s motiv består i en genuin vilja att stödja regionens demokratiska krafter, huvudsakligen Israel, men också framväxande rörelser inom den muslimska världen — mycket av relationen till Egypten har motiverats av detta.

Samtidigt uttrycker anklagelseakten om USA:s oljetörst också en alldeles sann observation. USA vill kontrollera oljeproduktionen i största möjliga mån och köpa olja enligt bästa möjliga avtal, vilket man såklart försöker uppnå genom en kombination av ändamålsenliga allianser och ren maktutövning. Drivkraften har utgjort en materiell och betydande kraft bakom landets agerande i Mellanöstern under 1900-talet och ända in i våra dagar. Vad jag däremot inte förstår är varför den iakttagelsen alltid formuleras som en förebråelse och uttrycks i en underliggande, triumfatorisk ton — som om man rivit masken av monstret, gjort det stora avslöjandet, blottlagt ondskan!

För vad är egentligen fel med att USA vill kontrollera oljan i Mellanöstern?

”Realism” är ett etablerat begrepp inom olika delar av filosofin, konsten och juridiken, men äger dessutom en teknisk betydelse inom politiken. Det är i grund och botten en hållning inom utrikes- och säkerhetspolitiken som utgår från att stater drivs av egenintresse, att deras agerande ytterst handlar om att garantera den egna makten och säkerheten. Ur det antagandet följer bland annat att det inte är meningsfullt att konstruera överstatliga organisationer vars syfte är att företräda det globala intresset. Det finns inget globalt intresse.

Däremot kan man givetvis konstruera den sortens organisationer för att ersätta det fysiska slagfältet, erbjuda ett institutionellt ramverk för gemensamma aktioner och skapa ett förhandlingsrum för internationella avtal, men då bör utgångspunkten alltid vara att enskilda länder ansluter sig av hänsyn till sina egna intressen. En sådan organisations kraft kommer att vara beroende av att man inser att detta är dess verkliga väsen, annars är risken stor för förödande förvirring, där makthungriga nationer skänks legitimitet, beslutsmakt och en arena för manipulation.

Ytterligare en av realismens konsekvenser är att den enda rättfärdiga utrikes- och säkerhetspolitiska strategin är att agera för den egna statens vinnings skull vilket, återigen, givetvis också kan innebära att man ingår allianser eller stödjer andra stater.

Det är avgörande för diskussionen att det framgår att idealism och realism i utrikes- och säkerhetspolitik inte handlar om olika värderande attityder. Realisten ska inte förstås som en person som föreskriver egenintresse och avsaknad av moraliska avväganden. Han tror sig beskriva verkligheten. Naturligtvis skulle varje vettig människa föredra att nationer tillämpade samma moral i sitt agerande som vi kräver av personer i möten med andra personer: välvilligt, osjälviskt, samarbete för det allmänna godas skull. Att hävda realistiska påståenden är som att påstå att hög inflation leder till mindre sparande: det är inget man nödvändigtvis önskar, men så är det.

Likaså ska det inte förstås som att den som intar en realistisk hållning på något sätt bör betraktas som mera realistisk också i en vardaglig förståelse av begreppet, som om det vore särskilt naivt att vara idealist och mera moget att vara realist. Realisten kan givetvis fatta huvudlösa politiska beslut, idealisten komma med knivskarpa analyser.

Kan man tänka sig att realisten anser det eftersträvansvärt att försöka uppnå en idealistisk situation? Antagligen inte. Realisten skulle hävda att det agerande som följer av att sträva efter det ouppnåeliga lämnar utrymme för onda krafter att breda ut sig på bekostnad av de goda krafternas eftergifter. Bara om realismen är falsk är det eftersträvansvärt eller ens meningsfullt att försöka uppnå en situation där nationer agerar osjälviskt.

Så är realismen falsk? Nej, men den är ofullständig. Historien har lärt oss att mellanstatliga relationer löper smidigast under antagandet att de existerar i ett ömsesidigt spänningsförhållande. Internationella regelverk kan på sin höjd fungera som en dämpande faktor för staternas egenintresse. Samtidigt är det uppenbart att staters inhemska politiska mål påverkar deras internationella relationer, liksom att ren maktutövning sällan är tillräcklig för att uppnå utrikes- och säkerhetspolitiska mål.

Utan realismens och idealismens dubbla perspektiv blir det omöjligt att försvara eller förstå USA:s nära relation med Egypten — och i vid mening landets agerande i världen sedan det växte fram som en internationell stormakt. Omvänt, utgår vi från denna fundamentala distinktion blir mycket genast både begripligt och faktiskt hedervärt.

Under de senaste politiska generationerna i USA har landet ägt ett mycket komplicerat förhållande till realism inom internationella relationer. Av de fem senaste presidenterna intog Ronald Reagan, Bill Clinton och George W. Bush på olika sätt också en närmast sentimental idealistisk hållning. Det var bara George Bush den äldre som hade en paradigmatiskt realistisk syn på internationella relationer, som dessutom förstärktes av hans instinktiva motvilja till att spela på känslosträngar i den politiska retoriken. Det är värt att notera att han framför allt beröms för att ha navigerat på ett klokt sätt genom det ytterst volatila landskap som växte fram när kommunismen föll.

Reagan, Clinton och Bush den yngre uttryckte ofta den klassiska uppfattningen att USA är ett exceptionellt land till följd av en särskild, moralisk tyngd som finns insydd i nationens vävnad. De drog slutsatsen att USA därför äger en skyldighet gentemot resten av världen att åtminstone stå som ett föredöme. Enligt Reagans berömda bild, hämtad från 1600-talsguvernören John Winthrop som hämtade den från Jesu bergspredikan, var USA ”a shining city upon a hill”; den yngre Bush förklarade att “our nation is chosen by God and commissioned by history to be a model to the world”; Bill Clinton upprepade ofta en variant av “… America remains the indispensable nation […] … only America can make a difference between war and peace, between freedom and repression [in the world].”

Sådana uttalanden står i tydlig kontrast till Barack Obamas krassa självbild: att USA är ett land bland andra, i avsaknad av särskiljande egenskaper och därmed också utan särskilda skyldigheter. Vid en presskonferens i Europa fick han frågan om USA är en exceptionell nation och svarade: ”Jag tror på amerikansk exceptionalism, precis som jag antar att britter tror på brittisk exceptionalism och greker tror på grekisk exceptionalism.” Det var rätt svar för att imponera på publiken, men uttalandet mötte stark kritik på hemmaplan.

I avvägningen mellan realism och idealism är Obama också den av de fem presidenterna som tydligast företräder en idealistisk syn på internationella relationer. Grunden i hans utrikespolitik består i förhoppningen att andra nationer kommer att reagera med god vilja på hans nyformulering av det amerikanska uppdraget, att landet ska spela en viktig men framför allt ödmjuk och jämställd roll i det internationella samarbetet för fred och frihet. Att Obamas USA saknar särskilda skyldigheter får givetvis inte förstås som att landet skulle sakna allmänna skyldigheter. Tvärtom, ingen president sedan Jimmy Carter har haft en sådan stark tro på det internationella samfundets möjligheter under förutsättning att alla accepterar sina skyldigheter. Men i den mån USA:s skyldigheter överskuggar exempelvis Sveriges beror det bara på ländernas olika storlek, inte på USA:s moraliska överlägsenhet.

Om Obama har rätt kommer USA som dominerande kraft i världspolitiken att ersättas av det internationella samfundets gemensamma ordning — han arbetar själv för att det ska hända. En realistisk — i teknisk bemärkelse — analys säger istället att andra, själviska maktkonstellationer kommer att eftersträva att fylla det tomrum USA lämnar efter sig. I sådana fall kommer USA som dominerande kraft att ersättas av en annan dominerande kraft eller kaos, vilket i sin tur erbjuder en miljö där den starkes rätt får råda.

I åtminstone Reagans och den yngre Bushs fall kan man tala om en kombination av idealism och realism. De drog sig inte för att diskutera internationella relationer i moraliska termer — vilket i teorin är ett brott mot renlärig realism — men agerade samtidigt i hög grad utifrån en realistisk syn när de navigerade USA i dess internationella relationer. Om man ska hårdra deras syn kan man säga att de betraktade USA från ett idealistiskt perspektiv och resten av världen från ett realistiskt. Med andra ord, USA är att betrakta som den enda pålitliga agenten för goda moraliska värden i en värld där övriga nationer drivs av egenintresse, vilket då rättfärdigar att USA ingriper i främmande nationers angelägenheter. Från ett metaperspektiv skulle man kunna säga att deras idealism därmed indirekt bekräftar realismens antaganden. Det råkar bara vara så att USA:s egenintresse gynnar hela världen. (Det låter kanske som en kritisk observation, men är det inte. Jag instämmer nämligen.)

utgår man från en sådan idealistisk-realistisk syn på världen är steget inte långt till uppfattningen att det inte är tillräckligt för USA att bara eftersträva att vara en förebild, utan att landet också äger skyldigheten att aktivt gripa in i globala skeenden för att sprida amerikanska värden, det vill säga frihet, demokrati och kapitalism. Det är såklart en mycket problematisk idé för den som inte delar uppfattningen att USA är en god förebild, men också människor som faktiskt uppfattar USA som den goda kraften i världen kan rygga inför en sådan syn på amerikanskt internationellt engagemang. Varför ska amerikanska liv och resurser spillas på länder som varken kan reda upp sina egna problem eller ens uppfattar det amerikanska engagemanget efter förtjänst? Så lyder det första och tyngsta argumentet bakom det traditionellt starka isolationistiska stråket i amerikansk politik. Det är detta motstånd inom den amerikanska högern till interventionistisk politik, som gör att den ofta försvaras på hemmaplan med att spridandet av demokrati i Mellanöstern är motiverat av amerikanska säkerhetsskäl.

Det andra motargumentet hävdar att det faktiskt inte ens är möjligt att på ett förutsägbart sätt påverka världen i önskad riktning: se Irak och Afghanistan.

Det tycks som om balansakten mellan realism och idealism inte erbjuder någon utväg för den som bekymrar sig för USA:s rykte i världen. Om landet engagerar sig i form av samarbete med totalitära makter räknas det som hyckleri. Om USA konfronterar de onda makterna räknas det som imperialism. Om man förhåller sig passivt beskylls man för att inte ta sitt internationella ansvar. Enda utvägen för USA verkar vara att ge mycket pengar till FN och sedan låta andra bestämma över hur de ska användas. Tanken är problematisk bland annat med tanke på att FN i många avseenden kan beskrivas som ett organiserat uttryck för världens samlade USA-förakt.

I skärningspunkten mellan idealism och realism finner vi realpolitiken. Ju mer man uppfattar moral, värderingar och ett gemensamt, globalt syfte som utrikes- och säkerhetspolitikens drivkrafter och mål, desto mer kommer nationella, realpolitiska handlingar att uppfattas som problematiska. Om däremot den egna nationens makt och säkerhet är det allt överordnade målet, då finns det egentligen inte några politiska handlingar som är omedelbart otillåtna. Det är först när agerandet hamnar i konflikt med nationens själva identitet som det finns skäl att ifrågasätta realpolitiken, men då inte med hänvisning till handlingarnas natur. I stället handlar det om en närmast filosofisk diskussion. Vad är en nation? Vad är det man skyddar? Vi har sett sådana resonemang i samband med den fria världens krig mot terrorismen och anklagelserna om övergrepp på fångade terrorister och kränkningar av de egna medborgarnas personliga integritet. Alldeles bortsett från värdet i de anklagelserna har poängen varit att man inte kan värna det fria samhället mot totalitära fiender genom mått och steg som inifrån bryter ner just den frihet som fienden attackerar.

Men realpolitik är inte teori, det är praktik. Det finns en ofta berättad historia om president Lyndon B. Johnson som illustrerar realpolitikens problem. Johnsons förhållande till FBI-chefen J Edgar Hoover var komplicerat (vilket var sant för varje amerikansk president från Calvin Coolidge till Richard Nixon). Vid ett tillfälle fick Johnson en allvarligt menad impuls att låta sin chef för Secret Service, den legendariske Rufus Youngblood, ta över byrån omedelbart. Han uppmanade sålunda på stående fot Youngblood att åka över till 935 Pennsylvania Avenue och installera sig. Efter några dagar hade den koleriske Johnson som vanligt lugnat sig och återkallade Youngblood utan att någon formell order givits att avsätta Hoover. Presidentens rådgivare var emellertid fortsatt oroade över FBI-bossens svåra brist på respekt, både för presidenten och medborgerliga rättigheter. De pressade Johnson att gå vidare med avskedandet. Det var då Johnson levererade den berömda och för honom typiskt formulerade metaforen: ”Jag har honom hellre inne i mitt tält, där han kan pissa ut, än låter honom stå utanför och pissa in.”

Det finns en lång rad exempel på amerikanska relationer och handlingar inom utrikes- och säkerhetspolitik som låter sig formuleras enligt samma schema. På samma sätt har amerikanskt agerande kategoriserats som orättfärdig realpolitik när det gällde Vietnam och Chile på 1970-talet; stödet till Saddam Hussein på 1980-talet; det fördjupade samarbetet med Saudiarabien på 1990-talet; de allt tätare relationerna med Kina på 2000-talet; och naturligtvis alla handlingar och kopplingar i samband med kriget mot terrorismen. Kan man i dag ens hävda åsikten att USA i grund och botten gjorde rätt i Vietnam eller Chile? Eller placerar man sig med sådana ställningstagande i samma kategori som Förintelseförnekare och anhängare av P. W. Bothas Sydafrika?

ta vietnamkriget. nämnde lyndon B. Johnson visste att attackerna i Tonkinbukten var en bluff, men underströk lögnen för att kunna motivera en amerikansk eskalering. Massakern i My Lai 1968 är ett svårt ångestframkallande exempel på hur lågt människan kan sjunka. Nixons försäkringar att USA respekterade Kambodjas neutralitet sammanföll med hans order att i hemlighet bomba landet. Julbombningarna av Hanoi 1972 var ett motbjudande exempel på hur civila drabbas urskillningslöst i krig. Och som en generell observation för hela kriget gäller att acceptansen för collateral damage var oroväckande stor — visserligen kan civila dödsfall accepteras enligt internationell rätt, men handlingar som vilar på den rätten befinner sig alltid i det moraliska rättfärdigandets yttersta gränstrakter.

Eller Chile. När Salvador Allende vann makten var USA:s reaktion att bilda allianser med totalitära krafter på högerkanten, som drev tusentals chilenare i landsflykt efter grymma förföljelser på hemmaplan. Ytterst ledde USA:s inblandning till Allendes självmord och diktatorn general Pinochets upphöjelse till president — även om oberoende studier i efterhand visat att den amerikanska inblandningen inte alls var så omfattande som antogs i den europeiska debatten på 1970-talet.

Både kriget i Vietnam och konflikten i Chile följde samma logik, en kommunistisk supermakt som försökte utnyttja ett mindre land för att utsträcka sitt inflytande. USA:s agerande kan tolkas som ett motstånd till kommunismens utbredning, ett försvar för friheten. Av själviska skäl? För den fria världens skull? För att kunna fortsätta sprida den amerikanska drömmens evangelium?

Spelar svaret någon roll? Kommunismen var ondskan i politisk representation, dess företrädare var extremt imperialistiska och skydde inga medel för att sprida sin terror: här kan man verkligen snacka om realpolitik. Det finns ingen anledning att betvivla dominoteorin och president John F. Kennedys ord: ”Burma, Thailand, Indien, Japan, Filippinerna och givetvis Laos och Kambodja tillhör dem vars säkerhet skulle hotas om kommunismens röda flodvåg översvämmade
Vietnam …” Det finns heller ingen anledning att betvivla att samma oro var giltig för Sydamerika, Europa, Mellanöstern och Afrika. Det kalla kriget handlade om att stoppa den kommunistiska imperialismen. Det var USA, inte medlöparna i Europa, som gjorde den korrekta bedömningen av den röda faran. Utan Trumandoktrinens genomförande — att USA skulle stå emot kommunismens spridning, bland annat genom stöd till hotade länder — är det fullt tänkbart att det serverats borsjtj i Arvsfurstens palats i dag. Insatserna i Vietnam och Chile var en del av den globala strategin och det är i det sammanhanget de måste bedömas.

Men att nå slutsatsen att de var generellt rättfärdigade innebär givetvis inte att man skriver under ett godkännande för varje enskild handling under deras utförande. Så hur bör vi bedöma USA:s agerande i förhållande till Egypten och de totalitära krafterna i Mellanöstern? Varje handling kan inte ursäktas med hänvisning till ändamålet, det är en moraliskt ohållbar position. Men vad skulle det innebära att inte tillåta realpolitiskt agerande? Antagligen ungefär samma sak som att inte tillåta politiska kompromisser. Och var kan man kosta på sig en sådan inställning? Svaret är: i totalitära stater och utomparlamentariska politiska organisationer.

Prova följande arbetsdefinition för realpolitik: ”Politiska handlingar som står i motsättning till grundläggande värderingar, men som accepteras med hänvisning till att man på sikt kommer närmare de mål man verkligen eftersträvar”. Formulerar man det sålunda blir det svårt att skilja det negativt laddade ”realpolitik” från det positivt laddade ”politiska kompromisser” — de senare lyfts ofta fram som kärnan i demokratiskt rättfärdigad politik.

Vad skiljer då “realpolitik” från “politiska kompromisser”? Troligen skulle en empirisk studie ge vid handen dels att realpolitik är sådant som politiska motståndare ägnar sig åt, medan den egna sidan utövar kompromissandets konst, dels att realpolitik är etiketten man sätter på kompromisser där man upplever sig själv som den förlorande parten.

Lite kontrafaktisk historia: Om USA inte hade lierat sig med vänsterdiktaturen Egypten hade fredsavtalet med Israel antingen aldrig ingåtts eller upphört att gälla för länge sedan. Egypten och Israel har mötts i väpnade konflikter 1948, 1956, ett antal gånger mellan 1967 och 1970 och senaste gången 1973 — och det har inte varit Israel som velat förinta Egypten. Den tragiska historien av upprepade krig skulle troligen ha fortsatt på samma sätt. Hur skulle den allmänna turbulensen i regionen verkat på de spänningarna som finns mellan olika muslimska länder? Det är inte svårt att teckna scenarier för ett regionalt storkrig med Iran, Irak, Egypten och Saudiarabien inblandade. Vad skulle en sådan konflikt — eller ens rädslan för en sådan konflikt — innebära för synen på massförstörelsevapen? Hur skulle USA och Sovjet agerat? Vad skulle det ha inneburit för västs uppfattning av den muslimska världen?

I andra vågskålen: under den tid som USA gett Egypten stöd har regimen förvägrat folket fria val, fängslat politiska dissidenter, torterat fångar. Mubarak och hans hov har vältrat sig i pengar och makt, som i hög grad vilat på militären, som tagit emot många miljarder dollar av USA.

Varje enskild handling i realpolitikens namn måste kunna diskuteras och underkastas det demokratiska samhällets granskning. Men det blir lätt fånigt att klaga på enskilda åtgärder utan att placera dem i ett större sammanhang. Vilket inte innebär att man inte kan fördöma dem också efter att de placerats i ett större sammanhang. ”Ändamålet helgar medlen” förblir en livsfarlig moralisk maxim. Realpolitik är ofta en kortsiktig strategi som frestar utövarna att permanenta perversa förhållanden, med mångfalt värre utfall på sikt. Och sedan var det den svåra frågan om självidentitet (vilket egentligen bara är en variant på demokratins eviga problem: går den att försvara med antidemokratiska medel?).

För egen del är jag mycket tacksam för att USA har ägnat sig åt realpolitik under min livstid. Jag är också mycket tacksam för att jag inte är politiker.